Dags att skrida till handling, eller något som ser ut som handling….

VåRA OFöRVäGNA äVENTYRARE BESTäMMER SIG FöR ATT SLUTA SUPA OCH SPELA TäRNING, OCH BöRJAR ISTäLLET TäNKA EFTER LITE…..

Hamnen är alltid i rörelse, dag som natt. Hundratals pirar och pråmar i olika stadier av förfall fungerar som tilläggsplats för alla de båtar som har ärende till Tharbad. Längs kajerna sitter lytta män och kvinnor med det evighetslånga arbetet att trassla ut nät, rensa dem från tång, laga hålen med grovt garn. Så snart en fiskebåt lägger till rusar folk fram för att få sig lite fiskar med sig hem. Små auktioner uppstår där de fattiga ibland får bjuda långt mer än vad det var värt, bara för att familjen inte ska få svälta.
På vågorna och i luften ser man mängder av sjöfåglar, skrikande sitt läte både dag och natt. Doften är värst mitt på dagen då solen är uppe och dofterna av tjära, gamla fiskegarn och fiskbaljor gör sig kraftigt påminda.
När mörkret faller förvandlas hamnen till ett tillhåll för ljusskygga individer, sjöpubar öppnar och serverar sitt blaskiga öl och sin dåliga sprit. Lösaktiga kvinnor, och en del män troligtvis, säljer sig själv för ett billigt pris, de naiva blir rånade eller värre, och smugglarnas båtar kommer in med sina olagliga laster. Faran ligger tung över hamnen och bara de abslout modigaste, eller de som inte har något att förlora, vågar sig hit under natten.

Minhiriel, Valandil, Angfir samt Jahando gav sig ner till hamnen och puben ”Den Brutna åran” som de hade fått höra lite om av Bornhald på Galten. Innan de skulle gå in fick Minhiriel syn på några ynglingar som stod och språkade en bit bort. För gemene man skulle detta se farligt ut men, tja. Minhiriel är NO MAN!! Ledaren för gruppen visade sig vara mycket sympatisk innerst inne. Den unge mannen var lång och ståtlig, och på köpet hade ett mycket vackert ansikte. När den unge mannen log smälte Minhiriels hjärta som blev småförälskad och inte så lite varm i pälsen. De två stod och kuckelurade gott och väl en kvart medan de övriga gick in på Den Brutna åran.

Den enögde och enbente bartendern rosslade fram något till gänget, mycket -”yaaaarrrrr” i slutet av varje mening, och i början också, och lite då och då för att fylla tomrummet. Här satte sig resten av gänget tills kvinnan kom nerspringandes brölandes ”Nu har jag ordnat skjuts till Gurth Rodins gömställe!”

Sagt och gjort så pallrade sig gänget ner till floden och skeppades utan frågor, men inte utan farhågor och varningar från båtsmannen, iväg till en gammal och övergiven lagerbyggnad. De bad artigast färjekarlen (som för övrigt hette Firian, och gör så fortfarande) att stanna vid flodkanten och vänta på dem. De lullade iväg upp emot byggnaden och scoutade området på sitt unika vis. Den gode Jahando stolpade upp till den enda dörren och skulle precis till att känna på låset när golvet under hans fötter gav vika. Jahando föll ett par meter ner i en grop och spetsade sina stackars fötter på några strategiskt utplacerade spikar. ”Ack! O, ve! Det tycks mig att jag hafva trampat i klaveret.” sa han aldrig, men hade han gjort det så hade det varit sant. Hans vrål av smärta kunde säkerligen inte passera ohört om det nu fanns någon innuti byggnaden.

Bonden halades upp ur hålet, fötterna förbands, strategier lades upp. Minhiriel och Angfir knallade runt byggnaden och sökte längs grunden efter några tecken bara de skulle kunna se, om de såg dem (?) Angfir såg något som skulle kunna tolkas som en gång under huset men kunde inte finna någon ingång. Minhiriel försökte för N:te gången att använda sig av sina omfattande kunskaper i arkitektur för att utröna hur detta hus skulle se ut på insidan – dock utan att lyckas.

Det fanns några fönster 4-5 meter upp på andra våningen. Angfir och kvinnan såg bara en utväg i detta fallet; Akrobatik! Trist att de inte hade en aning om hur de skulle göra en handstand så hela företaget slutade med att inte nog med att de inte kom upp på andra våningen…..de såg ganska löjliga ut också

För att göra en lång historia kort(are) så lyckades så till slut våra vänner med att skjuta upp dörren med hjälp utav Jahandos gamla goda träklubba, ta sig in i byggnaden, smyga runt och upptäcka en dörr, och totalt missa att det fanns springor i väggen till det rummet dörren ledde till. Vad som dock inte missades var Jahandos mjälte av pilen som kom utfarandes genom springan, och inte heller huvudet på sagda bonde när ett svärd svingades vilt av en halvpackad skurk som kom ut från den numera öppna dörren. Jahando tuppade av när svärdet var nära att klyva hans skalle, och lämnade sålunda själva action-delen. Minhiriel slet upp en kastkniv, rundade hörnan och lobbade kniven av hjärans lust rakt in i väggen bakom boven. Lite antiklimax tyckte tjejen, ganska bra tyckte boven.

Angfir kom nu till undsättning med draget svärd och rest sköld. Det utväxlades lite hugg hit och dit – resultat: 2 KP skada på Angfir (av hans dryga 70) då ett hugg råkade splittra en ring i hans brynja som piercade hans axel – ungefär som ett blodprov. Vilken strid!! Den ståndaktige Soldaten tog stas och puttade in den nedrige i rummet bakom dörren och fick där se….. 3 personer till……varav en dvärg…..Inte så bra tyckte alla runt bordet. Det ska tilläggas att Utbyggdsjägaren Valandil hade smugit omkring i lokalen med pil på strängen och försökt hitta skottvinkel utan att lyckas. När han så väl började få lite sikte så försvann den gemene mannen med hjälp av Angfir – lite antiklimax tyckte Valandil. Dörren vräktes igen och Angfir höll emot medan de därinne försökte slita upp den. Valandil fick nu i uppdrag att rota runt lite bland bråten i lokalen efter något att spärra dörren med, en uppgift som han semi-lyckades med. Minhiriel slet fram sin äntehake, rusade fram till dörren och försökte kila fast den i nedre springan. På insidan stod en bågskytt och kunde nu inte bestämma sig för vem han skulle skjuta på härnäst – till slut föll valet på den lilla och mjuka kvinnan som genast fick en pil i bröstet och gillade inte läget så värst mycket längre; 2 Down, 2 to go!

Valandil hade nu fått syn på trappan som ledde upp till ovanvåningen och tog raskt några kliv uppför den. Det skulle han inte gjort. Trappan gav vika och Valandil föll handlöst 5 meter ner i ett kloakrör och satt fast som en kork i en flaska full av bajs. Lite av ett antiklimax tyckte han igen….och sedan var de bara en.
Folket på andra sidan dörren slutade att försöka öppna den och till slut slutade Angfir att hålla emot när han tänkte på att det ju faktiskt hade skymtats en lucka i golvet där inne – nu misstänkte han att bovisarna hade tagit till flykten genom den. De kunde dock inte undvika att lägga märke till att ytterdörren vräktes igen och att trähuset bombarderades av brinnande pilar.Det blev lite regruppering och omplåstring, valandil blev uppdragen ir hålet och nya planer smiddes. Det hostades en del.

Gruppen bestämde sig för att försöka ta sig ut genom luckan i golvet. Gången under marken var full av fällor. Fällorna var konstruerade av en vettvilling till dvärg, som till råga på allt hade en fällkonstruktionsfetish. Dock var alla fällorna utlösta av bovarna själva, eller rättare sagt en av dem som nu inte mådde sådär prima längre. De tog sig ut ur gången, ner i floden, såg bovarna stå och värma sig vid huselden, klättrade upp till Firian i båten och motstod längtan att påkalla uppmärksamhet från gänget som whoppat deras baksidor ganska rejält. På väg tillbaka till Tharbad, en resa på någon timme, men för Angfir kändes den något längre allt eftersom Minhiriel´s snack började tråka ut honom. Påpassligt nog tvärsomnade hon där hon satt, mitt i en mening, och hon såg aldrig de små gesterna Angfir gjorde, eller hans belåtna min när det äntligen blev tyst i båten.

De anlände i hamnen, betalade Firian för att skaffa fram transport till den bästa läkekvinnan i staden, kallad Jordemor i folkmun…..