Ett bedrägligt lugn, några svampar, och en flöjtpil i natten

Efter förra missen med kloakerna så börjar de tänka till lite igen. Denna gången talar de med sin nyvunne kontakt Firian (ni minns han med tranportbåten va?), och arrangerar så att han tar gänget till Odjurstornet vattenvägen istället. De ger honom en handfull silver som även köper hans svärd om det skulle behövas.

Båten landade ute på spetsen på den lilla ön, och där förtöjdes den också. För att göra en mycket lång och smygande historia kort så lyckades hela gänget med att ta sig in i tornet utan att göra alltför mycket oljud.

Ett runt rum av sten med en spiraltrappa som leder uppåt 5 meter till nästa våning. Inget intressant att se här nere, bara att fortsätta uppåt till…

Ett runt rum med spiraltrapp i mitten, avdelat på mitten med en trävägg. Här finns två fönster och både vetter ut mot havet. Inget intressant att se här heller, bara att fortsätta uppåt till…

Och här börjar problemen för vårt lilla gäng. Trappan är kraftigt raserad och kräver svåra manövrer för att forcera. Sist vi kollade så var ingen av dessa äventyrare något vidare på att klättra eller apa sig i allmänhet, och detta var inget undantag heller.
Det tog dem rejält med tid och uppfinningsrikedom att ta sig upp på tredje våningen. Firian gick upp snabbt och smidigt dock, men så är han i en annan liga än de övriga… Väl upp så fick de se….

Runt rum av sten, två fönster som vetter ut mot floden, en dörr i väggen som inte verkar leda någonstans, stegpinnar på väggen upp till en taklucka av järn. Luckan ser betydligt nyare ut än övrig inredning. Stegpinnarna är även de av järn, men rejält rostiga. Minhiriel klättrar upp och dyrkar upp det enkla låset och vräker upp luckan och klättrar sedan upp. Resten av gänget använder sig av stegen de också, men i kombination med ett rep för säkerhets skull. Ett par stegpinnar går av men ingen skadas. Endast Angfir stannar på tredje då han inte vill riskera något missöde under klättringen.

Väl uppe i den egentliga bevakningsdelen finns det fönster runt om åt alla håll. De hänger mantlar för fönstren och börjar leta igenom rummet efter tiaran. De hittar överraskande nog Nada, Nil, Zilch och inget mer än en hög bråte som ligger utspridd över hela golvet här.
Nu kläcks idén om att någon kanske trätt tiaran på toppspiran (fråga inte vems idé det var *suck*).
Efter en snabb undersökning så fann de att det inte gick att komma upp på taket via något fönster. Bara en sak att göra: gå lös på det med Jahandos morgonstjärna, hacka hål i taket innifrån och sedan skicka ut Valandil för att kolla efter tiaran. Det slogs, bånkades och dönades friskans. Planen genomfördes, det ska sägas till gängets ära – men den var bara inte så vidare genomtänkt. Plötsligt börjar en klocka klämta innifrån huvudborgen.

Nu i efterhand är det svårt att peka ut någon skyldig till vad som skulle följa. Under tiden det arbetades på ovanvåningen var inte Angfir arbetslös heller. Han testade dörren, som naturligtvis föll av sina sönderrostade gångjärn och föll handlöst 20 meter ner i berget nedanför – inte helt ljudlöst. Mellan Jahandos takrivning och Angfirs dörrforcering så kan vi nog glömma orden ”Tystnad” ”Diskretion” och ”100% överlevnadschans för de inblandade”.

Valandil hissades upp snabbt och kunde konstatera att det inte fanns någon tiara på takspetsen (oj, jag tror att jag går och AVLIDER av överraskning!!). Nu började det dock bli bråttom.

Först ner genom luckan var Jahando. 3 krossade stegpinnar senare är han i fritt fall och landar HåRT i golvet nedanför och får utöver mild hjärnskakning även 12 KP skada. Han kan inte utföra något vettigt den närmaste tiden. De övriga tar sig ner någorlunda oskadda…..med undantag från Minhiriel, som även hon dråsade i golvet

Nu ser vi fackelljus i snabbt språng över vadstället mot tornet, och saker måste ske smidigt. Firian tar sig ner på andra våningen och fattar posto där vid trappan med svärdet i hand. Han bör kunna försvara trappan ganska väl från den positionen,
De övriga börjar hissa ut rep genom fönstren och börjar klättra ned på utsidan, modiga som de är

Gänget tog sig ner och sprang runt hela tornet fram till trappan, rusade upp för den med planen att skjuta först och fråga sen. När de kom uppför trappan var striden redan i full gång.

…minnet sviker mig lite.. Allt gick så snabbt och det var full kaos, vapen blixtrade, pilar flög….blod överallt. Människor skrek i smärta när främmande stål drevs in i deras kroppar….gurglet från avskurna luftrör som desperat försöker få en sista klunk luft ner till lungorna…men bara blod finner vägen… Det var galenskap…..ren galenskap… – En Stadsvakts Memoarer”

När striden var över låg 4 människor döda. Endast Firian hade ådragit sig ett allvarligt sår i ett lår. Gruppen lootade allt bling-bling och fann att dessa skurkar var otroligt välförsedda med inte bara mynt utan också smycken. Allt fanns sin väg ner i spelarnas fickor. De tog sig tillbaka till båten och gled tyst ut i nattmörkret. På avstånd kunde de se eldarna uppe på det gamla murkrönet. Valandil kunde inte låta bli att avlossa en pil i den generella riktningen, men det fanns inget sätt att avgöra om den nådde något mål. Det kanske visar sig i framtiden

Gruppen tog sig tillbaka, och samma scen som vanligt utspelade sig; dvs. de släpade sig till den gamla helerskan och fick såren omplåstradem sedan stappla hem och stupa i säng…..same old same old…

Efter denna lilla pärs så sansade sig alla i gänget. De tog sig en liten funderare och kom fram till att de kanske inte riktigt hade gått helt och till fullo Diskret till väga – såsom det var överenskommet alltså. En flyktig tanke att nu kanske bovarna helt sonika förstör tiaran flög genom deras huvuden….

– sedan insåg tanken att den hade vingar, sträckte på dem och flög snabbt ut över he höga taken och spirorna i Tharbad. Tanken svävade, dök, gjorde små loopar, upptäckte några måsar som tjattrande mumsade på en fisk och flög genom deras huvuden också. Måsarna blev plötsligt medvetna om att de faktiskt helt öppet och odiskret slet sönder en rå gammal fisk med näbbarna, så de släpade in fisken under en upp och nedvänd båt och fortsatte att äta under tystnad. Tanken hade vid det laget färdats vida över floden österut i sin jakt på andra huvuden att flyga igenom….mest för att irriteras..

…men detta glömdes snabbt bort och förkastades med ett ”Bah!” och några huvudskakningar. Istället började de Den Långa Väntan, och gjorde sådant som rollpersoner gör mellan sina actionfyllda episoder. Tvättade, bakade bröd, hade intimt umgänge med sina nära och kära (nåja, Angfir gjorde det i alla fall), och levde ett ganska normalt liv.
En dag ville Minhiriel ut i naturen för lite örtsökande, och Valandil hade en pil att tillverka. En mycket speciell pil…. Angfir hade tänkt till lite, trots att detta inte är hans stora begåvning i livet, och ville undersöka möjligheten att kombinera en flöjt och en pil, och därmed få visslande pilar (!) Valandil, som ju tycker att det är riktigt kul att tälja just pilar, nappade direkt på idén.

Gruppen vistades en heldag i det vilda, Minhiriel samlade örter och Valandil täljde utav hjärtans lust. Jahando tillagade lite fågel och svamp han hade plockat, och fick ihop en riktigt smaklig gryta. Angfir gick mest och muttrade om hur lite han egentligen kunde göra utanför stadsmurarna, men när gruppen satt runt lägerelden så berättade han lite obehagligheter om De Svarta Gravkummlarna som ligger en liten bit utanför staden. Efter hans historia så var alla rörande överens om att inte gå dit….trots alla skatter som enligt ryktet ska vara begravda med de gamla kungligheterna. Valandil lyckades utmärkt med sin tillverkning och lyckades få fram ett par pilar som faktiskt borde vissla när man skjuter iväg dem, och han gjorde även en flock eldpilar. Diskretion är inte ett ord på deras läppar; kan det väsnas så ska det!

Det gick ett par dagar på detta viset. Gruppen planerade och handlade utrustning. De skaffade rep. MASSOR av rep!! En 40-meters repstege, med rep som stegpinnar, ett rep till, mer rep…rep,rep,rep, och tyg. Planen var att låta Firian ta dem till Odjurstornet i gryningen på fredagen, ta sig upp till översta våningen i tornet med hjälp av rep (eftersom trappan är ganska fiskad mellan 2:a och 3:e våningen – för att inte tala om hur stegpinnarna är till 4:e), hänga tyg för alla fönstren, spendera dagen i lugn och ro i tornet, vara beredda med repstege för att kunna ta sig ut via ett fönster, vänta på midnattstimmen och sedan ligga på lur när bovarna kommer för att utväxla tiaran mot de 5000 guldstyckena….en helt ok plan. Nu ville de dock försäkra sig om att inget hade gått fel på grund av deras lilla skärsmytsling. Problemet var bara att…

….De kunde ju inte bara stövla fram till sin uppdragsgivare Turin och fråga, med tanke på att deras uppdrag handlade om diskretion. En fråga skulle få konsekvenser ansåg de, helt riktigt. Så, hur skulle de då göra?
Tja, ett sätt var naturligtvis att skicka Jahando Adabasgorn att undersöka saken. Han fick snart reda på att Turin, med familj, varit gäster hos borgmästare Minastan ett par dagar, troligtvis för att försöka samla ihop de 5000 guldstyckena slutledde gruppen. Så, den gode Jahando knallade iväg till borgmästarens boningar och fick till slut prata med Turin i all diskretion. Turin hade en hel del frågor, stränga sådana, angående hur långt de hade kommit i sina undersökningar med tanke på att tiden började bli knapp. Jahando fick reda på att utväxlingen skulle ske ett dygn tidigare (vilket innebar om 6 timmar vid detta laget), och Turin försökte få reda på vad som föranledde detta. Vad vissde Jahando egentligen om hela denna saken? Tja, Jahando försökte slingra sig så mycket det bara gick, utan att direkt ljuga för det ligger inte i hans karaktär, men han lyckades inte direkt övertyga Turin om sin oskuld eller sin duglighet för den delen. Jahando fick sig en dos tungekvilibristisk förhörsteknik, men lyckades avbryta mötet och började istället rusa genom staden, för nu brann det verkligen i knutarna!

Jahando sparkade upp dörren till Angfirs boställe, med andan i halsen, och fann det tomt. Gänget hade fortsatt kvällen med att knalla iväg till Den Flyende Galten för att där inmundiga diverse starka drycker och allmänt gamman. Minhiriel fick smak på den lokala, mycket potenta, brygden och tryckte i sig bägare efter bägare tills hon började se lite dubbelt och småskrattade hela tiden åt de lustiga synerna. Bäst som de satt och mös, sparkas dörren upp, och en mycket andfådd och svettig Jahando trillar in i lokalen fullastad med hela gruppens utrustning. Han svammlar något obegripligt och springer ut igen innan de övriga hunnit reagera. De tömde sina bägare då de på något plan insåg att Jahando mycket väl kan ha en poäng med hela uppvisningen, så de tar sin utrustning och är nyktra innan de når dörren ut från värdshuset. De förstår till slut vad det handlar om och beger sig i språngmarch ner mot Firians brygga, men han är inte där. De greppar närmaste fiskare och betalar honom för färden, samt för att ge Firian ett meddelande om att hämta upp gruppen lite efter midnatt. Valandil påpekar att Firian kommer att märka signalen som innebär att de vill bli hämtade, och smeker sitt koger ömt och omärkligt under manteln.

Fiskarens båt är betydligt mindre och grundare än Firians fraktbåt. När allt rep och utrustning, plus gänget själv, var ilastat blev fiskaren orolig för att båten skulle sjunka, men ett par silverstycken övertygade honom om att så inte var fallet. resan gick mycket långsamt och nära land, samtidigt som floddimman började lyfta från vattenytan, och skymningen föll snabbt. Så snart det blev 10 meters sikt började fiskaren bröla ”HALLåååå!! BåååååT Pååå VäääääG!!”. Detta fick gruppen snart bukt med, men inte blev fiskaren lugnare för det och färden fick gå ännu långsammare. Till slut närmade de sig sin destination: Yttre spetsen av Odjurstornets lilla ö. De vill att båten skulle stanna en liten bit ifrån så de kunde vada, men vid detta laget så var fiskaren så tyst att han bara skakade tyst men vilt på huvudet. Innan Angfir hoppade överbord så fick han ett infall att kolla djupet, och insåg att det var bråddjup precis utanför klipporna. hade varit lite snöpligt att hoppa i vattnet och sedan sjunka som en sten till bottnen – lite antiklimax om man så säger – så de bestämde sig för att göra som tidigare – gå så närma som möjligt och sedan mödosamt lasta av allt från båten. När jollen försvann i dimman hördes ånyo fiskarens brölande stämma för att skingra både sjögastar och andra båtar med blotta röststyrkan.

fortsättning följer… klockan blev för mycket…

Ett Äventyrsgäng, en Juvelerare, och en Oljedoppad Gris i Tharbad.

Att lösa ett mysterium är inte så enkelt alla gånger. Ta bara detta t.ex. En av de mer tänkande individerna i gänget började luska lite i de politiska förhållandena som råder i staden.

Kungen är ju död, liksom de flesta andra i kungahuset. Hmmm…. Vem kan tjäna mest på att Prinsessan Nirnadel inte blir krönt…. hmmm… ”Ack!, dessa högnivåsintriger! O Ve! dessa förräderier!”

Dessa tankar försvann och vi kom tillbaka till mer jordnära nivåer.

Gänget satte sig på närmaste öl-hak och pimplade och la planer. Efter en ganska lång diskussion kom de snabbt underfund med att de egentligen inte hade verktygen för ett jobb som detta. Svaren var inte uppenbara, det fanns ingen badguy att knacka i skallen med morgonstjärnan. Visst, den äldre brodern var avgjort skum kom de alla överens om, liksom modern. Visserligen hade de aldrig träffat någon av dem, men de var övertygade om att svart var svart, och vitt var vitt – ”och så är det med den saken” – som Jahando skulle uttryckt sig.

Gruppen lade ut planer på hur de skulle kunna storma borgen, vars namn för övrigt är Ostinen Turambar – (vilket leder osökt tankarna till Turin Turambar och historien från Första åldern (kallad Narn i Hin Hurin…blablabla..men vad ska jag annars med min kunska om Midgårda historia till, huh?), där bovarna huserar. En av planerna var att ”ta en gris, doppa den i eldningsolja, tänd fjutt på den, låt den springa rakt mot portarna samtidigt som vi chantar ”GROND! GROND! GROND!”…”

Jo…på den nivån var det…

Till slut reste de sig och knallade ner till Lothiriels affär igen, började spana runt lite, kolla om det uppehöll sig några personer av skummare karaktär i omgivningarna. Några trasiga ungdomar lekte runt på gatan och en av dem sökte ögonkontakt med Minhiriel (något hon ju är van vid, vår egen lilla Cen’tírad). Killen, en ung tonåring, presenterade sig som Hiiri och drog med sig Minhiriel in i en närliggande gränd.

Hiiri avslöjade att han visste vart tiaran befann sig, och han hade sett personen som satte upp lappen med kniven på dörren, följt efter honom genom tjuvarnas stadsdel och fram till borgen. Angfír hade åsett hela händelsen och hade uttalat sina pakter med andevärlden för att göra Hiiri lite välvilligare mot honom. Angfírs omärkbara andeväsen utförde sin osynliga och omärkliga magi och fick ett mycket märkbart resultat. Hiiri såg först nu att Angfír egentligen var en person som han verkligen se upp till och kalla bästa vän. Hiiri erbjöd sig genast att lotsa gänget genom kloakerna för en ringa peng. De gick in i Tjuvarnas stad, under ledning av Hiiri och han var inte sen med att peka ut alla faror som dväljdes där nere i mörkret, framför allt var han orolig för den mängd stora insekter som inte bara dras till ljus utan även tycker att det är en höjdpunkt att slita köttet från de levandes ben, kanske bara för att få höra offret sjunbga sin sång och utföra sin våldsamma dans, vem vet?.

Gruppen skaffade lite utrustning, några facklor trots all, lite rep, Minhiriel lyckades bra med förhandlingen så priset mer än halverades, tog sig fram till nedgången till kloakerna och så osynligt som möjligt började nedstigningen till det stinkande mörkret under staden.

På vägen tog Hiiri kommandot och ledde gänget dit de skulle. Vägen var komplicerad och det fanns ett par enkla fällor uppsatta, men med Hiiris hjälp så ordnade det sig till slut. Gänget kom till ett ställe där det var dags att ta ett beslut: Komma ut utanför borgen och sedan simma tyst längs vattenlinjen runt hela borgen och där försöka undgå att synas från dem som bevakar från murarna. Alternativ 2: Gå upp någonstans inne i Ostinen Turambar, smyga eller slåss igenom hela försvaret, för att slutligen hamna vid odjurstornet.

Det blev Plan 2……varför vet inte ens Den Högste Eru

Det var här allt började gå så fel…så fel…

Nå, i alla fall. De tog sig fram till den taskigt sammamhållande stegen och kom överens om att Valandil skulle går före Minhiriel. Valandil har sin enastående förmåga att kunna förutsäga om det finns några fällor i området; om svar JA, så ska Minhiriel hoppa till räddning genom att avlägsna dessa och dyrka upp låset. Nu blev ju detta inte en valmöjlighet efter Valandils nästa ”Det HäR ska jag använda som ett exempel på hur man INTE gör”-samling. Stegen är taskig som det är, och när så valandil tappar forfästet så greppar han tar i de två handtagen på luckan. Träet är gammalt, det vet Valandil om….men ändå… Paniken är den skyldige. Valandil är fritthängande i bråkdelen av en sekund när det myrkna träet brakar ihop under hans vikt, och Valandil Den Smidige landar Mycket Hårt i kloaken igen. 5 meters fall, och han har fortfarande bråten som rusar mot honom i full karriär. Minhiriel klarade sig undan med blotta förskräckelsen. All bråten missar mirakulöst nog den nu medvetslöse Valandil.

Det var väl den gemensamma koncensusen att uppdraget hängde i balansen som det var just nu och det kunde vara på sin plats att ”SPRINGA FöR LIVET!!!” Jahando lastade uppValandil på sin breda bondeaxlar och började återtåget med de andra.

Det skulle inte vara alltför länge, folk hade redan börjat klättra ner i hålet, och av rösterna att döma ville de inte höra hur det gick med stackarn som föll.

Valandil lades på en avsats i mörkret och Minhiriel gav honom en av sina dyrbara små potions – vilken måste sägas gjorde underverk för honom – ut ur medvetslösheten, stunned no more- klar att strida on 2 stridrundor, men med en sprickande huvudvärk.

Under tiden han vaknade upp hade Minhiriel glidit ner i kloakvattnet igen, hon höll sig längs kanten, redo för ett överraskningsanfall om det skulle behövas…. Angfír och Jahando ställde sig redo runt hörnan att göra ett dräpande slag i huvudhöjd på den först boven som kom gående. De var två stycken.

Angfír satsade för kung och fosterland, fick in en klockrener träff det där du Börje, och lyckades klyva bovens ansikte mitt itu, men tyvärr fastnade svärdet i någon knota så han kunde inte få loss det och sedan tappade han till råga på allt greppet om handtaget och svärdet försvann ner i vattnet med liket….och enda lysande facklan…. Nu blev det kolsvart igen.
Den andre fick ta sig en bra tryckare av Jahandos morgonstjärna, blev skraj och började ropa på de andra att skynda sig hit, vilket de också gjorde. Angfir försökte hitta sitt svärd, vilket han också gjorde, komplett med lik och allt. Han spenderade 2 hela rundor på att dra ut det ur offret.

Ytteligare två stridisar var på väg samtidigt som den förste sårade försökte fly därifrån. ”åh nej!” tyckte Valandil, la en pil på strängen men hur det nu än gick till, och Valandil har många förklaringar, så sköts aldrig pilen iväg. Istället föll den död ner i vattnet. Valandil fick kortslutning och bara stod och stirrade klentroget. Han spenderade två hela strisrundor på att bestämma sig om han skulle plocka upp pilen igen, eller använda en ny.

Nix, det blev inte valandil denna gången heller, de övriga fick fixa biffen och det gjorde de med bravur. En av bovarna höll i den enda facklan tillstädes. Minhiriel snittade honom i överarmen, men han behöll facklan i ett järngrepp. Jahando tyckte att killens revben såg konstiga ut och möblerade om bland dem med sin morgonstjärna. Detta gjorde susen, killen gurglar till lite och segar ner i vattnet. Minhiriel är snabb och fångar upp facklan bara milisekunder ifrån att den skulle släckas. Sedan skär hon iskallt halsen av killen.

Two down – 1 to go..

Angfír får ta emot lite hugg mot skölden, men sätter själv lite träffar på sin motståndare. Minhiriel sätter en dolk i bröstet på honom, men den studsar mot bröstbenet och gör nästan ingen effekt. Angfírs svärd finner dock sitt mål och skadar motståndaren mycket svårt i magen. Han avslutar mannens liv på soldaters sätt, bakifrån med ett snabbt svärdsstick i nacken – humant, rent, mycket snabbt, och nästan helt smärtfritt.

När de tre är avklarade, men med en på väg upp att slå larm, sätter gänget fart och lootar de fallna. Minhiriel finner att alla har samma tatuering på överarmen. Hon har sett tecknet förr. De tar sig snabbt ut samma väg de tog sig in.

Väl uppe i staden stötte de på lite problem med stadsvakten. Deras kläder var ju knappast presentabla efter att ha vandrat omkring i kloakerna, stank som tja. kloaker, kläggiga med onämnbara saker inkletade i sina hår. Ja, ni förstår säkert. De blev insläppta efter att ha vaskat av sig det värsta i någon stackares regntunna. Sedan iväg till Den Flyende Galten för bad och rena kläder. De lyckades bli insläppta bakvägen, och de två silver de gav till Bornhald köpte dem ett run för natten, en rejäl måltid, lånekläder, och inga frågor alls.

Dags för Fas II….No More Mr. Ignorant! This Time we will Think BEFORE we act! fortsättning följer….

Prinsessans nya kläder

Gänget fick sig en välförtjänt vila efter de svåra umbäranden de utstått. Minhiriel försökte desperat att träffa sin Lamhir Tinare men han var som uppslukad av…tja, vad? Han verkar ha försvunnit och många är oroliga. Kan det ha något att göra med hans far, en av de få överlevande baronerna, och efter kung Ostoher´s död en av de som skulle kunna överta en tung styrande post i Cardolan? Minhiriel skulle inte kunna bry sig mindre….. hon har en klåda bara Lamhir kan bota

Angfír fick sin träff med den vackra Serinde. De tu åt en underbar middag och spenderade en förtrollad kväll, och natt, tillsammans.

Jahando bakade bröd för hjärtans lust. När han väl kommer igång finns det inte mycket som kan stoppa honom, och då definitivt inte spelaren då han inte var närvarande.

Valandil gick några dagar i tankarna att gå ut och jaga Glutaner. En liten paus här med vad som sägs om just Glutaner i de gamla luntorna:

GLUTAN

Den mycket vildsinta Dunländska Järven, lyckligtvis en utdöende art, kan finnas i den lägre Gwathlo-dalen. Glutanerna har en enastående envishet och kraft för sin storlek (i snitt 60 cm långa), och en ensam glutan kan lätt skicka både en och två vargar till sina förfäder. Det finns sedan länge skottpengar på glutaner, i nuläget uppgår pengen till 25 guldstycken per glutanhuvud, men trots att det erbjuds detta mycket höga arvode är det sällan någon som försöker kapa åt sig det. Det anses alltför lågt bland de skickliga jägarna och är inte värt de faror man utsätter sig för.

Valandil fick inte någon med sig till jakten, och valde därför att hänga ut i Tharbad och vara tyst och se lite småsur ut.

När saker och ting gick en aning för långsamt, beslöt sig gänget att bege sig till vaktkasernen för att ta sig ett snack med befälhavaren, som ju hade antytt att det skulle finnas vidare arbete för Angfír med anhang.

Det fanns det.

I ett läge av politisk tumult efter konungens, prinsarnas, och baronernas död, med krig och svält praktiskt tagen vid dörren, är det av yttersta vikt att det tillsätts en ny regent. Denna regent är den enda överlevande av kungahuset, Prinsessan Nirnadel. Blott 16 år gammal, vacker som en sommarmorgon, men ett ack! så lätt byte för de garvade konsulerna, baronerna och andra makthungriga individer som nu ser sin chans att träda fram med hjälp och stöd till den nye Drottningen (för övrigt ett unikum då detta är ett patriarkaliskt samhälle). Så snart kröningen sker väljer Nirnadel sina närmaste, vilket kommer att innebära att flertalet av de som anser sig värdiga kommer att befinna sig ute i kylan igen.

Nu hände dock det som inte fick hända. Den obligatoriska krönings-tiaran blev stulen samma natt den blev färdig för leverans. ”Ingen Tiara – Ingen Kröning”, som det heter i Cardolan.

Vårt gäng samtalade med Turin, son till Lothiriel Juvelerare och yngre bror till Ciryon, alla djupt involverade i tillverkningen av sagda tiara, och numera på ruinens brant när den har försvunnit.

De usla tjuvarna hade lyckats med det till synes omöjliga, en kupp av titaniska proportioner. Mycket hög säkerhet runt affären dygnet runt, ett svårt, närapå omöjligt dvärgakassaskåp tömdes på sitt dyrbara innehåll. Enda spåret verkar vara ett brev, fastsatt med en kniv i dörren, som kräver 5000 guldstycken, en horribel massa pengar, om fem dagar annars försvinner tiaran för evigt. Pengarana ska levereras till Odjurstornet utanför Ostinen Turambar (en BorgRuin i stadens östliga del, den del som även kallas Tjuvarnas Stadsdel) vid midnatt fem dagar efter det att våra hjältar får uppdraget.

De accepterar, följer med Turin till affären, besiktigar kassaskåpet, som för övrigt Minhiriel kan intyga är närapå omöjligt att bryta upp. De får även inspektera bostaden ovanpå affären, men då Lothiriel sover och Ciryon inte finns på plats, är dessa rummen stängda och omöjliga att beskåda närmare. Det ska nu nämnas att hela uppdraget är beroende av att allt sker i det fördolda, framför all får inte Lothiriel eller Ciryon få reda på att undersökningar sker då de är båda helt inställda på att betala lösensumman för att inte tiaran ska gå förlorad. Familjen arbetar tillsammans med Borgmästare Minastan och justitieminister Eardil för att kunna få fram den stora summan pengar innan fristen går ut.

När gruppen lämnar Turin är de helt på det klara hur allt hänger ihop. Angfír sade det bäst: överste Senap, med Blyröret, i Biblioteket.

Det ska bli högst intressant att följa deras irrfärder vid nästa speltillfälle, som för övrigt är på tisdag.