Hur det Egentligen gick till i Odjurstornet.

Just medan våra hjältar står och förundras över bläckfläckarna på golvet i det lilla hemliga rummet, slår det dem alla att de totalt förträngt det som just hänt i det hemska tornet. Deras blickar blir dimmiga under en kort sekund och tiden slutar att ha någon betydelse.

*Drömlik sekvens med egendomligt berättarspråk och ekande ljudeffekter*

Så snart mannen i trappan blir synlig för Valandil så låter han pilen flyga. Den finner sitt mål och borrar sig in i mannens sida samtidigt som Angfir rusar upp i trappan och börjar slåss vilt med den sårade mannen som ännu inte övermannats av chocken av att bli spetsad av ett föremål i hög fart. Boven försvarar sig bra efter omständigheterna men Angfir pressar på för att rensa vägen för Valandil, som nu har dragit sitt svärd istället för pilbågen.
Samtidigt som det blir stid i trappan blandar sig Jahando och Minhiriel sig i striden. Som vanligt så går det inte riktigt som beräknat och istället för att elegant svinga sig nedför den trasiga trappan, så drösar Jahando handlöst nedför den och landar helt groggy framför fötterna på den andre boven, som han genast identifierar som Ciryan, Turins äldre bror! Jahando blev inte vidare överraskad av detta, han hade ju en del annat på sin prioritetslista, såsom att försöka undvika svärdet som hölls av Ciryans hand och som var på väg med hög hastighet mot Jahandos bröstarea, närmare bestämt hans hjärta, ett organ Jahando blivit fäst vid då han haft det så länge nu att det nästan kändes som en del av honom. Jahando, groggy som han är får upp sin sköld och kan avvärja den värsta stöten, men blir trots detta mycket illa sårad i vänster arm till den grad att den är oanvändbar. Minhiriel kastar en av sina kastknivar mot Ciryan, men oturligt nog gör den inget väsen ifrån sig, när detta går upp för Minhiriel så drar hon sitt eget specialsmidda vapen och gör sig redo att konfrontera Ciryan med vad hon vet.

”Ciryan!! Du är omringad av Stadsvakten!! Ge upp dina vapen och gå ned på knä omedelbart!!” – vrålade både Angfír och Minhiriel nästan i tamdem. Angfir fick iväg ett ursinnigt slag mot Glurins bror att han slet loss ett öga och skåran i ansiktet syntes med till kraniet. Mannen släppte alla vapel, tog sig för ansiktet och började vrålandes att studsa mellan väggarna i tirnet. Uppenbart galen av smärtan och dödsångest så fanns det bara en enda sak för Angfír att göra. Han knockade honom i bakhuvudet och mannens knä viker sig under honom när smärtan, förvirringen och framförallt medvetandet försvinner som av ett trollslag.

Ciryan blev om möjligt ännu ursinnigare när han fick reda på att gänget visste vem han var och att spelet nu var slut. Enda chansen för honom är att döda alla som sett något, och sedan följa sin plan att fly med båten som sitter fastgjord under östra tornet. Ciryan var verkligen omringad nu…. Valandil flankade på vänstra sidan, Jahando bakifrån, visserligen liggande, men trots detta så…bakifrån. Angfír hade koll på Ciryans högra flank medan Minhiriel skötte fronten igen.
När hon såg att läget stod klart för Ciryan veknade något i mannens ögon, och det såg ut som han helt enkelt skulle ge upp. Mannen verkade inte ha någon drivkraft kvar och han såg in i Minhiriels ögon under flera sekunder och ett litet leende hade letat sig till hans mungipa när han ansåg att spelet var definitivt över!

Vem det var som anföll först är lite överflödigt att rota i, men låt säga att det faktiskt var Jahando, klar i skallen som aldrig förr. Han reser sig tyst upp på knä, måttar ett slag, och formlgen vräker ner sin morgonstjärna på Ciryan. Han märker något och hinner nätt och jämt vika undan kroppen tillräckligt för att inte behöva dö, just nu a alla fall. De övriga kastyar sig in i striden mot Ciryan, ty han är en annars för dem övermäktig motståndare med vida större styrka och kunskaper om strider. överraskningen att hitta fyra stridisar i hans hemliga gömställe bara timmarna innan utväxlingen som skulle göra honom rik bortom alla ord, har gjort att ha tagit sig vatten över huvudet, och när nu 4 stycken anfaller från alla håll, kan Ciryan inte göra annat än att förlora. Han känner sitt banesår men gör iget ljud ifrån sig om saken. Han har bestämt sig att dö istället för att behöva stå tillsvars för min mor och bror, för att inte tala om att hans anseende skulle vara förverkat. Detta skulle för övrigt gälla hela familjen. Ciryan lät sig falla till golvet och blev sedan där helt stilla medan livsblodet rann i strida strömmar ur honom. Just när han förlorade medvetandet kände han att någon började arbeta med att stoppa blödningen ur hans sår. ”Försent”..tänkte Ciryan ”Alldeles försent……”

Det blev frenetisk action bland spelgänget direkt efter striden. Alla skulle helas, Tiaran skulle fram och beskådas, planer skulle göras upp. Det började gå upp ett ljus för dem att det kanske inte var så bra att presentera uppdragsgivarens storebror som storskurken bakom hela operationen. Det skulle kunna gå helt fel. Det diskuterades att binda munkavle på alla och lasta upp dem på översta våningen där de skulle bakbindas och deras förband skulle avlägsnas så att de blödde till döds bortglömda av alla. Denna planen verkade till och med få lite fäste i gruppen tills någon kom på att de egentligen var hjältar, och god sådana till och med, och hjältar gör inte sådan helst enkelt.

De fallna fixades till och las på rad på andra våningen. Angfir tyckte att Ciryans svärd var förverkat, och han tog det som ersättning för de skåror Ciryan orsakat i hans väktarsvärd. All möjlig bevisning röjdes bort att de hade spenderat tid här innan händelserna. Sedan väntade de helt enkelt på att Lothiriel Juvelerare skulle dyka upp med sitt anhang.

De kom prick på 24-slaget och Jahando mötte dem ute på trappan. Initiellt fanns det inte mycket kärlek i luften, men när väl Tiaran låg innanför Lothiriels mantel, kistan med de 50000 gulden var på väg tillbaka till stadsreserven, och spelgänget var på väg till kasernen för förhör, så började saker och ting normaliseras.

– Ahaaaaa! – suckade de alla unisont när de samtidigt kom tillbaka till verkligheten.
– Vilken tur att vi kom ihåg detta just nu medan tid ännu är, annars kunde det gå attans så illa om någon frågade oss om saken, sa Jahando (eller trodde han att han sa i alla fall).
– Ja, flikade Minhiriel in, man skulle kunna tro att någon ondsint högre stående varelse velat beröva oss dessa minnen.
Valandil och Angfír nickade god mening.
– Ondsint, men kraftfull och otroligt översuktans vacker, nästan som en Spelledare, suckade Minhiriel Nibenanira drömskt.
– Jaaa, suckade de övriga med ett fånigt leende på sina läppar.

(Tja, det sista KAN vara ett figment av spelledarens fantasi….nääääh..)

En välbehövlig vila, en osådd åker, och en lönnlig dörr.

Väl på kasernen så visar det sig att Jahando bestämt sig för att stanna kvar vid Odjurstornet föratt reda upp lite oklarheter tillsammans med en av elitsoldaterna, som för övrigt hette Beregond. När de två inventerar lite bland de fallna i tornet så upptäcks, Ve och Fasa!, att en av de fallna är ingen annan är Ciryan (här spelar Jahando väldigt ovetande och upprörd). Det visar sig att de tre är väldigt allvarligt sårade och behöver omedelbar helarassistans. Beregond rusar iväg efter mer hjälp och är snart tillbaka med bärhjälp. De sårade släpas igenom Tjuvarnas Stadsdel och ut genom porten där läkekunningt folk står aningen anfådda men redo att göra en insats. Beregond och Jahando övervakar så att allt kommer igång, men sedan är det dags för de två att bege sig till kasernen och ansluta sig till de övriga.

Under tiden har Minhiriel, Angfír och Valandil avrapporterat allt som utspelat sig, men de utelämnade helt att de kände igen Ciryan. När Jahando anslöt sig till gruppen och bekräftade vad de andra hade sagt, dvs. Ingen Aning Alls Varför Ciryan Befann Sig I Tornet, började förhöret övergå till ett mer vänskapligt möte. Bäst som de sitter och samtalar om gångna händelser så kommer beskedet att Ciryan tyvärr avlidit av sina svåra skador. Vaktkaptenen svär att hämnas denna gode man, om det så skall ta resten av hans liv att finna den som gav honom sitt banesår. Våra hjältar skruvar lite på sig, men beslutar sig för att det är bäst att hålla tyst. De får sin belöning, 30 guldstycken – en mycket stor summa för några få dagars arbete. De får även reda på att de troigtvis kommer att få någon form av officiellt erkännande för sina insatser och att de ska göra sig beredda att kallas till ceremonin. De ska även göra sig beredda på att få ytterligare ett viktigt uppdrag för stadens räkning inom några dagar. Kröningen av Prinsessan Nirnadel ska ske om 9 dagar, inte nu på söndag men nästa, och det finns mycket som måste rättas till i staden innan dignitärerna anländer.

Våra hjältar är riktigt nöjda med sin insats och spenderar den närmaste tiden med att både vila och läka sig. Det blir några vändor till både helare och apotek. Angfír passar på att träffa sin Serinde och passar samtidigt på att lägga upp lite planer på att skaffa sig ett mer ståndsmässigt boende i staden, nu när kassan är välfylld och hans rykte börjar växa till sig. Minhiriel kan fortfarande inte få den vackre herr Tinare ur tankarna så hon söker efter information om den unge baronsonen. Familjen har stora ägor sydväst om Tharbad och uppehåller sig där på sitt gods. Det verkar som om det är stora problem med säkerheten trots att det ska vara relativt lugnt söder om staden. Jahando längtar till sin gård och Valandil längtar ut i vildmarken, så hela gänget beger sig iväg dit. Gården ligger en timmes resa norr om staden.

På Jahandos farm har mycket förfallit under tiden han varit borta. De han satt till att underhålla stället syns inte till och det blir ett hårt och svettigt arbete att ställa åkern i ordning för sådden, som detta året kommer att ligga lite sent. Angfír och Jahando gör det tunga jobbet, medan Valandil och Minhiriel står för anskaffandet av mat och lullandet i skogen som omger gården på tre håll. Angfír passar på att bekanta sig med det vackra svärdet han norpade från Ciryan, och upptäcker att det är så pass lättigenkännligt att han inte kan flasha det för vem som helst. Han kommer att använda det, men han kommer att sota ner det för att dölja dess ursprung (hoppas bara att ingen känner igen det, t.ex. om det skulle falla ur sin skida när han bugar under ceremonin – G.M) . Oh well, till slut blir det lite för mycket för gänget så de beger sig tillbaka till staden.

Angfír har tagit sitt beslut och anlitar en fastighetsförmedlare att anskaffa ett bra hus. Han kommer att betala den största summan själv, men övriga spelare kastar in ett guldstycke per skalle för privillegiet att få bo där. Angfír siktar på något i norra delen av staden, men det slutar ändå med en kåk i den södra, precis intill floden. Stället har 9 rum, är på två våningar och har två balkonger. Alla försöker få ett rum med flodutsikt,. men det kommer helt enkelt inte att gå. Angfír kommer att ta det största sovrummet på ovanvåningen, hur de andra löser det får framtiden utvisa. Nu behövs möbler. Minhiriel var nyfiken som vanligt och sniffade runt längs väggarna medan Angfír skrev på ägandeskapspapper och betalade för sitt hus (12 guldstycken – ett fynd!). Minhiriel hittade en lönndörr till ett litet dolt arbetsrum. tyvärr visade det sig att det enda som fanns kvar där var en stol och en arbetsbänk, samt dammet som smalats där under många år. Man kunde se att det legat böcker på bänken samt att det skrivits mycket här då det fanns bläckfläckar både på golvet och på bänken.

(Här bryter vi igen eftersom det faktiskt är dags för att lira igen)

Odjur finns inte enbart utanpå tornet, ibland är de värsta på insidan.

Efter att vårt numera tungt lastade gäng lyckats plaskande, stönande och stånkandes ta sig in till kanten, inte vidare tyst och smidigt denna gången heller, så var det dags att rekognosticera, samt att bestiga en brantare klippvägg. Medan Valandil började sitt smyg längs vattenlinjen för att kunna ta sig en försiktig titt på den eventuelle vakten, så drog Minhiriel på sig spikskorna och började klänga sig uppför den nästan lodrätta väggen som en annan Sylvester Stallone. Två rundor tog det henne att anfått komma upp, och hon la sig platt på rygg och lät sina darrande muskler bli av med den värsta mjölksyran och hon passade samtidigt på att dra några riktigt djupa andretag av den kalla och fuktiga sjöluften.
Ett rep hade bundits kring hennes smärta midja och nu började både gubbar och utrustning att firas upp lite i taget.
Angfír började klä på sig sin rustning nu, något han skulle hålla på med under 6 mysiga stridsrundor till allas förtret. Alla dessa lager av skinn, tyg och ringbrynja. Alla dessa remmar och snören. Nåja, med tanke på hur lite han blivit skadad, så måste det ju vara till någon nytta.

Under tiden en änterhake letade sig in genom ett fönster på 2:a våningen med hjälp av Minhiriels expertkunnande, smög sig alltså Valandil närmare trappan…

Vinden var när nog noll och dimman var både tung och sådär drypande iskall, en natt man ville spendera runt en lägereld, eller tillsammans med en vacker kvinna på en fin tjock björnfäll. Valandil suckade. Det var helt enkelt inte hans öde. Han tog ännu ett smygande steg och kom ut med hela överkroppen och kunde nu se mannen som lojt satt på räcket och petade naglarna med en lång och smäcker kastkniv. Mannen såg inte så lång ut och verkade vara i 30-års åldern, om ens så många år fyllda. Valandils tankar svävade iväg till en natt i en byhydda, hennes namn var Marien och hon var vacker och varm…samtidigt som han omedvetet tar ännu ett steg och står nu helt öppet och halvt tänker tillbaka, halvt iakttar mannen nyfiket. Vem är denna mannen? – undrade Valandil. Vad har han för drömmar? Var det såhär han ville att hans liv skulle bli? Mannen tittar plötsligt upp, stirrar Valandil rakt i ögonen, överraskad att han befinner sig där.

Mannen vräker sig på fötter, kastar iväg sin kastkniv mot Valandil, som med enkelhet vrider på kroppen tillräckligt för att kniven ska harmlöst hamna i vattnet bakom. Sedan spänner han sin båge och låter ett skott flyga. Pilen finner färste i mannens lår, och han ger ifrån sig en utdraget tjut av smärta, störtar uppför trappan, in genom dörren och vräker igen den.

(Det ser inte vidare bra ut för vårt gäng nu, eller hur? Skulle de inte vara, typ, Diskreta eller nåt?)

Minhiriel börjar den långa och mödosamma klättringen uppför repet. Det är 10 meter upp i luften till andra våningen. Hon klarar det galant, så ock Jahando. Angfír tar trappan tillsammans med Valandil och med gemensamma krafter skjuter de upp dörren. Mannen från trappan ligger livlös i en stor blodpöl, pilen har träffat lårartären. Angfír förbinder såret expertmässigt.

Gänget krånglar upp både fången, (som naturligtvis är medvetslös), och sig själva, plus all utrustningen till översta våningen. De täcker för varje fönster och får effektivt kolmörker innuti tornet. Det är fortfarande flera timmar kvar tills själva utväxlingen ska ske, så Minhiriel och Angfír snokar rundor som aldrig förr. Tiaran borde vara gömd här någonstans, men här finns bara bråte och släta stenväggar, så var?

Angfír kom på svaret. En absurt väl dold lucka till en liten alkov,. När han väl sett den var det uppenbart, men nu gällde det bara att få upp den, och tiden hastade. Klockan hade dragit iväg mot 22.00, och Minhiriel som hade problem med att ens se luckan med blotta ögat, hade mycket stora bekymmer med att faktiskt dyrka upp den. Nu rasslade det till i dörren längst ner och två män knallar in i skenet från facklor. Av diskussionen att döma är de ganska sura på killen som skulle stått vakt vid dörren eftersom han inte syns till. Påpassligt nog hade Minhiriel kavlat upp ärmarna och antingen torkat upp allt blodet eller täckt över det med damm och grus – annars hade vakens öde, som förövrigt hetter Glurin och var den enes bror, varit alltför uppenbart och historien hade tagit en helt annan vändning.

Nåja, bovarna småpratade lite sinsemellan om att strunta i Glurin och ta allt guldet själv, dvs. det vanliga snacket bland tjuvar och banditer. De satt en stund på andra våningen med rollgänget på tredje. Då reste sig den högreste av de två och började ta sig upp mot tredje våningen, och NU fick rollspelarna full fart. Valandil och Angfír kastade sig ut genom fönstren och började nedstigningen mot marken. För Angfír var detta helvetet på jorden då han 1. inte till full uppskattade att hänga fritt 35 meter över marken, 2. inte till fullo litade på repstegen av vattenskadat gammalt rep, Han hann börja känna en viss panik och sjösjuka innan han slutligen med darrande ben nådde marken. Valandil, van vid sådant tänkte inte två gånger om saken, tog sig ner och glömde sedan bort händelsen innan han tog sitt andra fotsteg därifrån.

Under tiden våra hjältar firade ner sig blev det uppenbart att de övriga två inte skulle hinna klättra upp till säkerheten på fjärde våningen. Jahando Den Handlingskraftige kastade sig handlöst ut genom ett fönster och hängde fingerkrok utanför fönstret, medan Minhiriel slet ner det svarta skynket som täckt den rasade dörröppningen, vräkte sig i motsatt hörn räknat från vart de trodde gömstället för Tiaran låg, och drog skynket över sig. Sedan låg hon blick stilla och vågade knappt andas. Av mannen som kommit upp såg hon att han besatt mycken makt, alltför mycket för att hon skulle kunna rå på den.

Mannen gjorde de nödvändiga manövrerna för att öppna det skumma lönnfacket, och plockade ut något. Miniriel kunde inte se vad. Mannen skrockade lite för sig själv och sa ”Hejsan Kickan!” till föremålet. Han stoppade det snabbt innanför sin mantel och klättrade ner till andra våningen.

Under tiden hade Angfír och Jahando tagit sig runt till framdörren på tornet, men varken Jahando eller Minhiriel vågade röra en fena, långt mindre planera något utfall. Männen hade återgått till att snacka, försökte får de ene att går iväg för att leta efter Glurin, men stötte på patrull när det handlade om vem som egentligen borde hålla Tiaran hos sig. (Inte ens bland dessa tjuvar fanns det heder..tsk..tsk..)

Nu öppnar Angfír dörren där nere och stövlar in. En av männen ropar ”är det du Glurin ditt pestas!” Angfír mumlar något ohörbart och den ene mannen börjar gå ner i trappan, alltmedan Valandil har en pil redo på strängen…

(Nu ger jag er och mig själv en liten paus) Fortsättning följer