En sammanfattning av Wilvahir

Allt du nu kommer att få läsa kommer från Wilvahir’s penna. Tankar, idéer och fakta kommer att blandas, men du kommer att få en ganska god bild av läget trots detta. Naturligtvis har det missats något, både trivialt och vitalt, men så är det. Det rättar vi till en annan gång. Just nu kan vi presentera fortsättningen på historien:

Det drog ihop sig till hårdare tider. Inte för att de varit så väldigt lätta tidigare.
Andra anfallet från Angmar på bara 60 år, och denna gången har de fått vårt gamla land Rhudaur med sig på noterna. Rhudaur har väl alltid varit lite, ska vi säga Barbariskt, i sin framtoning, men att falla till skuggan är ett mycket stort steg att ta. Jag har fått höra att deras umbäranden blivit så stora under kriget, och bristen på föda blivit så akut, att det inte fanns någon annan utväg än att slå sig samman med krigsherren och gå i krig med Angmarrim.

Aldrig förr hade skogsfolket i den Gamla Skogen blivit störda av fienden, men bara det att de satte sin fot innanför gränserna varslade om nya tider. När eldpilarna och de brinnande kloten började falla från skyn flydde de som var snabba på foten. De som var gamla kunde inget annat göra än att stanna kvar för att inte sinka de unga. De som flydde fick fristad hos grannbyar söderut, och de som stannade brändes tillsammans med deras timmerhus,

Många undrade vart, i denna nödens timma, utbyggdsjägarförbanden eller De Vandrande Kompanierna höll hus, då deras hjälp kunnat avstyra de skedda. Lite visste man då att Angmar och Rhudaur satt igång en storoffensiv trots den bittra vintern. Ingen räknade med att det skulle vara möjligt för dem att beträda den långa marchen från Norr till söder med stor brist på både föda och gömställen under dagtid, ty orcher, troll och annat av det packet, tål inte solljuset. För trollen är det lika med förstening och död, men för orcherna innebär det bara obehag och rädsla för ljuset. De måste haft en sannerligen fruktansvärd krigsherre bakom sig för att ge sig ut på ett sådant företag.

Den Svarta Armén skövlade och brände allt de kom över, deras mål var Tharbad – det egentligen sista överlevande maktfästet i västra Midgård. Det sista slaget stod någon mil norr om staden, passande nog på en stor kyrkogård. Där möttes Kung Ostoher II och hans söner den väldige Rogrog och hans bäste krigare i envig. Kampen blev våldsam och många namnkunniga på båda sidor gick åt i striden, men det var skuggan och Rogrog som till slut stod kvar på fältet.. Både Konungen och hans söner var döda, likväl som flera av Tharbads Hirer och större delen av armén. Rogrog hade även han lidit nederlag och beslöt att backa lite och samla styra inför det slutliga anfallett. Han räknade inte med alverna från Lindon….

På min resa hit har jag fått reda på att all min familj är död, jag har inget kvar i min födelsestad som jag lämnade för att studera Midgårds under. Trots mina sorger och umbäranden så har jag lärt mig mycket från gamla skrifter, böcker och rullor jag funnit i borgar och torn spridda över Midgårds land. Mina resor har tagit mig längs Anduin till den underbara skapelsen Osgiliath, Gondors huvudstad. Där finns så mycket kunskap samlat att jag inte skulle hunnit med att ta allt till mig ens om jag levat två livstider. Jag tackar Eru Den Ende för att jag skapats av Dunedains Folk, och att mitt blod flyter någorlunda rent i mina ådror. Detta innebär att jag kan förvänta mig ett ganska långt produktivt liv i jämförelse med mindre människor. Det var mycket svårt att få tillträde till de gamla arkiven då jag varken hade status eller hemmahörighet i staden. Dock mutade jag mig fram med alla medel jag hade och fick därmed åtminstone lite tid i kryptorna. Jag blev ganska bedrövad när jag såg hur tid och fukt reducerat läsbarheten på många av de äldre arkana texterna, men om jag bara får lite mer tid så ska det säkert gå att tyda dessa texter också.

Jag skickade flera brev till min gamla stad i förhoppning att åtminstone någon överlevt.
Jag fick ett meddelande tillbaka om att jag skulle besöka min kusin i Tharbad. Han borde kunna hjälpa mig framåt i livet. Wick, min vän som skrev brevet, beklagade mycket att mina föräldrar omkommit, men om jag ville hedra deras sista önskan så skulle jag ta mig till Tharbad.

Jag gav mig genast av. Jag hade inte pengar kvar, och de få fina smycken jag tagit med mig hemifrån återstod bara min mors halssmycke, smitt i guld och silver. Jag fick lift till Tharbad av en köpman då han sett mitt smycke. Han gav mig mat och resa, plus 20 skinande silverstycken. Ett alltför lågt pris, men jag ville bara att mardrömmen skulle vara över och jag till slut kanske skulle kunna lägga mina föräldrar till vila genom att uppfylla denna önskningen. Jag ville också släcka den brinnande elden i mitt bröst som törstade efter hämnd, men jag antog att det inte skulle hjälpa med att träffa min kusin för detta ändamål.

Resan till Tharbad blev ganska lugn och händelselös, mycket tack vare de ridande patrullerna från Carach In Tirith norr om vägen. Jag tyckte mig vid ett tillfälle kunna se ett skarpt ljus långt bortom kullarna, men det kan lika gärna ha varit en åskblixt som antänt några träd. Inte många känner till Carach In Tirith då det byggdes för många hundra år sedan av en ganska inkompetent arkitekt vid namn Moghan – för övrigt släkting i rakt nedstigande led till den Moghan som planlade Tharbad´s beryktade borg, känd bland de skrockfulla som Odjurstornet pga. Sin rika utsmyckning av odjurshuvuden. Carach In Tirith var menat att skydda en planerad nordlig väg längs floden, men då arbetet med vägen hindrats av ständiga överfall och sabotage så lades allt ner. Nu fingerar fästningen som en mur mot framför allt norr där krigiska bergsstammar håller till. Trots det misslyckade vägbygget har alltså borgen fått en funktion nu när Angmarirm och Rhudarer drar med sig bergsfolk i sitt krig mot allt som är fritt, sant och rent. Jag gör en anteckning att jag måste någon gång besöka detta fort då de har en hel del intressanta arkana dokument då det vid ett flertal tillfällen arbetat magiker och lärda i området, och gör kanske så till denna dag. Det kan ge mig erfarenhet.

Jag anlände i Tharbad, talade med både min kusin Kaptenen och Justitieministern. Jag sattes snart i arbete och jag fick i uppdrag att vara behjälplig en grupp äventyrare som skulle knäcka en smugglarliga, hindra en förgiftningsskandal, samt reglera drogdistributionen i staden. Det var känsligt läge då det var dags att kröna prinsessan Nirnadel till Drottning.

För att göra en lång historia kort, vi lyckades med det mesta tack vara grupparbete. Vi trivdes bra tillsammans. Det finns en kvinna med i gruppen. Hennes namn är Minhiriel och är otroligt vacker. Jag har svårt att koncentrera mig på mina uppgifter när hon är i närheten. Lyckligtvis kan hon bryta denna förtrollning genom att öppna sin mun och släppa ut högvis med grodor. Det blir lättare för varje dag att inte förtrollas av henne då hon tycks ha något mörkt och obehagligt över sig. Hon har alltid en massa knivar på sig och hon skrattar som en sjöman. Hennes närmaste vän, Valandil – en jägare från norr, är tystlåten men verkar mycket hårdför och duglig. Han har inte sagt något, men han verkar ha en uppgift att sköta som bara han känner till. Kanske när vi känner varandra bättre så berättar han hemligheten för mig, vem vet. Den som är närmast knuten till staden i gruppen är Angfír, anställd av Tharbads stadsvakt med goda vitsord. Jag har aldrig sett någon så skicklig med ett svärd, och han kan till och med ha ett i varje hand och obehindrat använda de båda samtidigt. Han tycks besitta någon form av arkanisk kraft även han, men denna kraft tycks vara knuten till hans två svärd. Detta är en man jag gärna gömmer mig bakom när det blir strid.
Och så har vi Jahando Adabasgorn som må se ut som en bonde, tala som en bonde och klä sig som en bonde, men som äger en sällsamt stark personlighet. Mannen har uppenbarligen levt ett mycket hårt liv, ärren går kors och tvärs över honom, men trots detta är han mer intresserad av att laga mat och odla grönsaker än någonting annat. Han är även något av en historieberättare och kunnig i de myter som omger detta landet. Han är inte den vackraste i gänget, men trots detta är det han man tilltalar först och vänder sig till som gruppens naturlige ledare. Mitt första infall att inte berätta något om mitt ursprung och funktion visade sig vara onödig då detta muntra gäng är ett jag litar på. Jag har därför slängt av mig min förklädnad och trätt fram som den lärde man jag aspirerar på att bli, samt som den helare av människor, alver och alla de fria raserna som jag studerar hårt för att bli.

Efter våra lyckade uppdrag i Tharbad fick vi bevittna kröningen av Drottning Nirnadel och samtalde den kvällen inte enbart med den mystiske man som alverna kallar Mithrandir, och som vi i norr hörts kallas Gandalf. Han har även många andra namn och tycks vara mycket gammal, men detta syntes det inget av då hans uppenbara ålder inte alls syns i hans rörelser eller i bestämdheten i talet. Hans ögon tycktes genomskåda mig när vi möttes helt kort. Jag fick även nöjet att möta Lord Elrond från Rivendell och säkert flera andra jag inte kan namnen på. En kväll att minnas.

Vi fick i uppdrag att reda ut en del problem i den nord-östligaste delen av Cardolan. Där finns en mindre skog döpt till Tusentårsskogen, namnet då den består nästan uteslutande av Guldregn, Blodsdroppe, Tårträd samt passande nog gigantiska järnkastanjer, vars frukter lätt kan orsaka tårar om man blir träffad av dem från hög höjd. Kring denna skog, och floden som flyter igenom den (Sír Tinnon) ligger en del byar och bosättningar, varav den störste heter Bar-En-Tinnon och består av över 500 själar. De övrig är något mindre. De är alla beroende av tillverkningen av allehanda preparat med den sällsynta Blodsdroppen som bas. Det finns en del gamla grottor här i området, gravkummel, närhet till Moria, och ett mysterium att lösa angående de försvinnande skogsbrukarna. Här kommer alla i vårt gäng att få sitt lystmäte, vilken inriktning man än månde ha. Själv vill jag nog studera hur jag skulle kunna använda Blodsdroppe i mina mediciner. Den skaha vissa sådana egenskaper.

Vi hamnade till slut vid Carach-In-Tirith precis som jag ville. Fästningen är precis så imponerande som jag trodde. Vi kom i ett tråkigt skede dock. De nattliga vakterna har fallit offer för bågskyttar och soldaternas moral är mycket låg. Tur för dem att vi kom just nu alltså. Vi gav dem lite förslag och hjälp. Vi hittade en försvagning i muren som fienden använt sig av nattetid. Vi fann att en torrlagd brunn gjort det möjligt för besökare att ta sig in och ut hur lätt som helst. Vi klättrade new och följde de spår som fanns. Under fästningen fanns det ett stort grottnätverk, och jag fick nytta av mina sedan länge bortglömda kunskaper om det underjordiska.. Jag ledde gruppen på rätt väg när det var tveksamt och till slut kom viner i något som måste ha varit de ursprungliga byggarnas boendekvarter. Efter att ha forcerat en listig fälla, mötte vi ett elakt troll som Angfir expedierade på 6 röda sekunder ensam. Detta var en nragd värdig en sång. Trist att vi inte är lagda åt det hållet någon av oss. Vi får hyra en bard! Sedan blev det allvar. Vi stötte på en svartkonstnär som inte var så skicklig i sitt yrke. Han hade alla möjligheter att kasta en totalt förödande formel, men valde istället att attackera Angfír med en blixt. Angfír blev lite svedd på bröstet och gick sedan fram och dödade krypet med sitt svärd. Själv plockade jag på mig så mycket böcker och rullor som jag kunde få ner i min ryggsäck. Eld hade utbrutit i korridoren från vi kom, så vi valde en alternativ väg. Den ledde oss istället till en grottmynning och en öppen plats omgärdad av taggiga klippor. Några förfallna hus fanns på området så jag antar detta har varit till för eventuell vila och rast för transportörer av malm från gruvan under. Nu fanns det dock en massa orcher här istället. 21 stycken för att vara exakt. Inklusive 4 bågskyttar i klipporna och en stor orchhövding. För att bespara er detaljerna i blodbadet som följde så säger jag bara att efteråt så plåstrade jag om Jahandos två skråmor han fått av pilar. Vi kapade alla orchhuvudena och lastade dem på en handdragen vagn. Vi fann även 3 kvinnokroppar och deras huvuden slängda i ett hörn i byggnaden orchhövdingen tagit till någon sorts tronrum. En Starklåda med orchrunor på öppnades och fällan desarmerades skickligt av jahando med hjälp av en lans. Innehållet såg dyrbart ut, mycket pengar och fint stöldgods. Lådan åkte upp på vagnen den också. Sedan samlade vi alla orchkropparna i skjulet och brände ner det.

Det var en mödosam resa tillbaka över land och klippor, men Jahando är en seg dragare har det visat sig. Vi fick upp allt på vägen och kom tillbaka till fästet där vi uppgav våra lösenord och blev genast insläppta. Vi överlät till garnisonen att sortera kvinnor från orcher. Kanske de går att identifiera. Vi avgav rapport hos överste Befälhavare Hurin som tackade för väl utfört och viktigt arbete. Vi fick vår vanliga belöning nere på det ekonomiska kontoret, 2 silvermynt för ett huvud, det gav 42 skinande mynt till kassan.

Nu sitter vi på Resarens Vila och äter en mycket sen måltid (klockan är över midnatt) och ska sedan gå till sängs.

I morgon kommer nya äventyr att vänta oss, och vårt ryktbarhet kommer att öka. Till slut kommer jag att få fri access till Osgiliaths innersta gömmor. – Wilvahir