A Clash of Titans!

Då de var framme och talade med Kaptenen under större delen av resan så lärde de känna, och tycka om, honom. De delade med sig av sina erfarenheter i området, och som ett resultat av detta blev de tilldelade en liten grupp spejare för att undersöka terrängen nere vid skogen. Valandil och Minhiriel var mystiskt försvunna…..igen…..på precis samma rastställe de försvann från sist. Vad märkligt, tänkte de kvarvarande, och så illavarslande. Wilvahir, som varande den rationelle av dem, enligt honom själv alltså, så behövde deras lilla men växande grupp en verklig spejare som samtidigt hade lite kraft i nyporna. Men vart skulle man finna en sådan? I Tharbad hade det funnits människor av den kalibern drivandes nere i hamnen. Firian själv kände t.o.m. en del personer som faktiskt skulle passa perfekt, trodde Wilvahir. Han behöll tankarna för sig själv dock, medan de alla steg ner från sina hästar och begav sig så tyst de kunde nerför den nästan kilometerlånga sluttningen fram till den egendomliga skogen där mycket lokal åska grillat en häst ej alls för så länge sedan. De ansåg inte själv att de var det optimala valet för uppdraget, men hade inte råg i ryggen att säga ifrån om detta.
Ovanför dimman återspeglades månljuset och badade allas ansikten i ett spöklikt sken. När de kom ner under själva dimtäcket så var ljuset i stort helt borta. De rörde sig så tyst och försiktigt de kunde, kanske för tyst och försiktigt.. Wilvahir stötte på spår efter stora hund djur, och spillning från orcher. Wargryttare!! Han hann knappt tänka tanken förrän de rörde morranden och snabba rörelser precis utanför sitt synfält. De bedömde rörelserna vara målinriktade mot vägen.
Jahando och Angfir tog varsin spejare med sig och sprang åt varsitt håll. När de hade räknat till 10 så började de väsnas så mycket som var möjligt.Listen fungerade och 3 Wargryttare stormade mot Jahando, och sex!! mot Angfir. Wilvahirs beslutsångest höll på att bli en katastrof wargryttarna anföll både Jahandos och Angfirs grupp. Wilvahir kunde inte bestämma sig, men beslöt att bege sig till Jahando, Varför får vi nog aldrig reda på.
Gruppem slogs och dödade för allt vad tygen höll. Angfir i strid är rena monstret då har använde sig av sina Warg-bane tekniker och dödade en av dem med ett enda hugg, och samtidigt satte skräck i de övriga 5, som istället angrepp spejaren. Han hade inte en chans utan blev sliten i stycken levande.

Efter en lång men lyckad strid helade Wilvahir kämparna så gott han kunde. AngfIr var väl inga årpblem, men Jahando hade dragit på sig elakartade sår som behövde Wilvagirs allra skickligaste utförande för att han inte skulle få leva med men och smärta resten av sitt liv. Han brilljerade i sitt yrke som vanligt.

Men striden var inte över på länge än. Wargryttarna hade legat i bakhåll från båda sidor och kampen var till en början ojämn, då ryttarhärens riddjur råkade i panik när de kände doften och hörde Wargarna. Människorna föll i drivor, men när det blivit ordning i de bakre leden så kunde de rulla upp flankerna och till slut kross den återstående delen av fienderna. En del Wargryttare, inklusive dess ledare, flydde Norrut, mot Karach in Tirith.

Wilvahir helade så många han kunde medan hären gjorde sig redo att snabbt ta sig sista biten till fästet, en knapp timmes ritt härifrån. När det var dags, lämnade han resten av arbetet till de två helare armén höll sig med, och satte sig upp på sin höst, red ikapp sina vänner, och bad en stilla böd till Valar att de skulle överleva denna natten.

När de fick se Fyrtornet så såg de att fästet brann, men att murarna fortfarande hölls. Ryttarna var underbemannade 2 mot 1, men när 600 ryttare stormade fram med ett vrål, bröts orchernas moral och de började fly besinningslöst åt alla håll. Många valde att fly längs vägen norrut, vägen som leder till Flintabron där det finns fem åldringar som håller brofästet, och som i så fall inte ätit ordenteligt på flera dagar nu. Jahando samlade en stor grupp ryttare kring sig och vrålade:

”Vem följer med Mig?! Mot ära och stordåd, att krossa mörkrets hantlangare. Död vi sprider men ära vi skördar. Orcher ska brinna på bål och röken ska synas till Angmars mörkaste fästen! Vem är med mig?!”

Mannarna eldades upp av detta tal, och det var Jahando, Angfir och Wilvahir tillsammans med 50 avsuttna ryttare som nu stormade ner för klipporna norr om fästet i syfte att nedkämpa härens ledare Grorg Halvtrollet. Men dessa orcherna var inga vanliga skräporcher. Dessa var tränade av Grorg själv, och Västerns Män led större förluster än vad var beräknat. Efter en vild och lång batalj stod bara Angfir, Wilvahir och Jahando kvar på benen, tillsammans med 11 elitorcher och Grorg själv, innuti hans läger.
orcherna, elit eller ej, var ingen match direkt mot de tre, även om en del skador utdelades till dem alla. Det var Grorg som skulle visa sig vara det värsta de någonsin mött.
Grorgs överlägsna snabbhet och styrka höll på att vinna striden, men i de mest avgörande ögonblicken, när allt såg förlorat ut, så lyckades Angfír få upp sitt svärd emellan kropparna och den svarta eggen på Grorgs mäktiga tvåhands dubbeleggade yxa. Angfír kommer att få betala ett pris för all hjälp han fick av högre makter denna natt. Han lovade sig själv att om han lyckades överleva så skulle han färdas till det bästa templet och sedan stanna där en vecka i meditation.
De lyckades såra Grorg allvarligt, men han flydde inte utan bestämde sig för att stiden skulle bli till döds. När slutet för monstret började närma sig slet Jahando fram Tharbads Svärd, gjorde en akrobatisk manöver så att han hamnade på det stora halvtrollets rygg, och där gav han fienden en soldats död, genom att sticka det i nacken med svärdet.
Trollet segade ner på knä, för att sedan falla framåt helt livlös.

De hade slagit den mörka arméns överbefälhavare, och sin hittills värste fiende alla kategorier. De var mycket stridströtta, men när de vände blicken tillbaka till Karach in Tirith så såg de att det skulle dröja innan de fick en möjlighet till vila. Många fiender återstod, och de skulle inte glömma bort dem som flydde mot flintabron.

Angfír skar huvudet av Grorg och la det i en lootsäck och hängde det över axeln som vid detta laget värkte av ansträngningarna. Sedan tog de ett djupt andetag för att fokusera sig på uppgiften.

De satte genast av mot…..

Ja, vart? Här slutade vi spelomgångnen – så avslutningen i sagan om Karach-In-Tirith får sin upplösning nästa gång. Tack för att ni läste detta.

En blöt resa.

Detta blir en helt snabb notering…..

Hjältarna somnade till slut efter överläggningar om hur de skulle gå tillväga. Buden var många. Skulle de stanna i staden tills gryningen, eller ge sig av i skydd av mörkret? Eller rent utav stanna permanent i Tharbad?

När de så slutligen gav sig av, klockan 3 på morgonen, så var det med vissheten att de givit både instruktioner och pengar till deras skyddslingar. De unga fiskarsönerna skulle hålla sig innomhus för att inte råka i problem i staden och smederna skulle rusta upp smedjan med dess bostäder.

Stormen hade bedarrat en aning när de kom utanför murarna. De kunde se förödelsen vinden hade ställt till med i kåkstaden som fungerat som tusentals flyktingars hem. De kände sig maktlösa inför detta då det inte fanns så mycket de skulle kunna göra för att hjälpa dem just nu.
De skulle bege sig norrut, till den gamla övergivna gruvan, och stanna där innomhus tills lite efter gryningen då de tänkte ansluta sig till armén. Jahando ville hellre att de skulle färdas direkt österut, till storbonden Tig’s ställe.
En majoritet bestämde att det fick bli norrut, och så var det med det.

Färden till gruvan var mödosam. Kläderna piskade dem i ansiktet i den starka medvinden. De fick ducka för förbi-brölandes kringblåsande tamboskap, och en och annan bondgård. Ja, det var en storm att beskåda…..eller kanske jag överdriver. Men nog var det kuling alltid

De tog sig till gruvan på ett par timmar, men väl där så ville Angfír dra med Wilvahir ner i grottorna och det urgamla mystiska rummet de fann för evigheter sedan (ja, nästan en hel månad i Midgård, men nästan ett halvår i verklig tid). Som vanligt så fann Wilvahir när de väl var under mark, att han kände sig betydligt mer hemma där än kanske någonsin i skogen. Det var något speciellt med hårdheten, skrovligheten i väggar och tak, fukten och möglet. Dofterna. Känslan av att ha miljontals ton sten och jord med början bara några centimeter ovanför huvudet. Känslan av att kunna bli levande begravd, eller totalt krossad till döds av nedrasande sten, eller varför inte instängd i underjorden och långsamt kvävd, eller ihjälgnagd av grottråttor, eller……. Ja, ni förstår säkert precis hur han menar.

Hur som helst, de tog sig till det stora rummet med den enorma, kolsvarta, statyn av en naken varelse, till hälften människa och till hälften varg. Wilvahir bedömde den vara gjord av obsidian, med ögon av en sten som han berättade var röd laen, mycket sällsynt. Att de var egendomligt lysande var något som var avgjort konstigt. De undersökte rummet och konstaterade att av rummets tre dörrar var två av em av en sort som inte svänger upp utan lyfts av någon anordning. Hela tiden kunde de höra ljudet av antingen rasande småsten, porlande vatten, tusentals kackerlackor, eller kanske spindelben, från andra sidan dörrarna. Då de hade striden med jättespindeln i gott minne, och annars blev påmind av den då det brända exo-skelettet låg framför den stora eldstaden, så var det inte sådär jättebegeistrade att kasta sig mot dessa dörrarna just nu. De fokuserade på den stora dubbeldörren av trä istället. Här hade de något de skulle kunna hantera, eller…?
Wilvahir undersökte de urgamla sniderierna i träet och fann dem vara för arkaiska för honom att tyda. Troligtvis handlade de om vem som hade tillverkat dörrarna och hur man skulle bära sig åt för att öppna dem. Alternativt kunde det handla om en fruktansvärd förbannelse, eller varför inte en beskrivning på vad rummet bakom den användes till. Han var inte säker. Dörrarna såg ut att vara så angripna av ålderssvaghet att de skulle bli till damm om man rörde dem.
Dock var en av dem, ingen minns längre vem, mycket skarpögd och såg att den där obehagliga statyn var placerad i andra änden av rummet, och att den såg ut att stirra stint på dörren. Inte nog med det, men hade inte själva ytan på dess kropp blivit en aning mindre blank, såg mer, ja vad ska man säga, smidig och levande ut? Och var inte skenet från dess ögon lite starkare? Och var det egentligen inte dags att mata hästarna nu? Jo, det var det! De lämnade underjorden snabbt.

I korthet så vilade de en aning, Wilvahir fjärrskådade mot Tharbad och fann armén samlad och på väg norrut.

(och nu måste jag verkligen dra ihop handlingen då det snart är dags att sussa så att jag kan vara pigg och gla’ tills vi lirar igen imorgon direkt efter jobb)

När Wilvahir stirrade ner på den blanka vattenytan i tunnan, som förhäxad, så blev Jahando mycket orolig. Han kastade sig över honom, ruskade honom till sans, och kollade efter feber. Wilvahir undrade vad som var på gång, och om Jahando mådde så bra egentligen. Efter detta lilla missförstånd gav de sig iväg igen för att möta armén. De baxade ut sina hästar från det som en gång varit samlingsrummet i gruvarbetarnas hus, och red iväg för att vänta.
Väntan blev inte så lång, ty ryttarhären dök snart upp i regnet. Våra hjältar gled in i ledet mot slutet.

Efter någon timmes ritt, till middags, så gjorde hären halt och satte upp provisoriska läger, lagade mat och passade på att sova innan den långa kvällsritten. Jahando, Angfír, Wilvahir, Valandil och Minhiriel anslöt sig till kaptenernas läger och åt tillsammans med dem. Valandil berättade om den flygande besten han sett, och till en början avfärdade Kaptenen det hela som feberdrömmar och amsagor, men efterhand som historien blev mer detaljerad, och de andra föll in i den, så började Kaptenen nästan misströsta över de omöjliga odds de hade emot sig.
3000 orcher, eventuella vargryttare, Grorg, en väckt Balrog, och nu på toppen en livs levande drake från mörkrets djupaste hålor. Han var modfälld men repade sig snabbt och sa att oavsett om Karach In Tirith har fallit, och även om det finns oövervinnerliga mytologiska odjur emot dem, om så Den Svarte han själv stod på slagfältet, så skulle denna hären slåss till sista man för det som var rätt.
Våra hjältar mumlade med ohörbart nästan.. – ”visst…..jepp…jodå…såklart…lita på oss…visssst!” De åt och vilade lite till. Wilvahir tryckte ner åtminstone 4 kaniner innan han var nöjd, och sedan började ritten igen. Snabbt skulle det ridas då planen var att nå Karach in Tirith i gryningen nästa dag, eller straxt därefter.

Under tiden hade vinden mojnat till en nästan stilla bris och regnet hade upphört. Efter stormen var omgivningarna förändrade, med stora vattensamlingar där inga tidigare fanns, och omkullvälta träd. Det höga gräset som täckt slätten låg nu kuvat i egendomliga mönster längs marken, och när vinden dog ut helt blev världen onaturligt tyst.

Hären avverkade snabbt mil efter mil med bara korta raster för man och häst. De drack en frisk men sötaktig bryggd som gav både värme och mycket energi och tillät den som drack att prestera vida mer än den skulle klarat i vanliga fall. Detta, insåg Wilvahir och Valandil, var en version av alvernas Miruvor. Vem som tillverkat den var omöjligt att sia om då denna dryck alltid tillreds av alver, och det fanns inte en alv i sikte.

I skymningen reste sig en kraftigare dimma än vanligt då det hade blivit varmt under dagen, men när solen försvunnit så sjönk temperaturen kraftigt. På vänster sida, ner för slänten, kanske en kilometer bort, såg våra hjältar den bekanta synen av ”trollkarlsskogen”, som med sina vargar och egendomliga sänka bitit sig fast i deras minnen.

Kaptenen saktade in hären och beordrade spejare åt det hållet. Det luktade bakhåll lång väg.

Hjältar med Mjältar

Tänkte presentera Hjältarna så expertmässigt rederade av vår egen Wilvahir (Helén).

Från Vänster:

Valandil – Spejaren från Ithilien
Wilvahir – Den Lärde från den Gamla Skogens utkanter
Angfír – Soldaten från Tharbad
Minhiriel – Tjuven från lite Varstans
Jahando – Bonden från Cardolan

…och så slutligen artisten herself…

Wilvahir IRL

Vad är väl en hals mellan axlarna, vänner emellan?

Wilvahir bevakar Gorins hus – I Wilvahirs öron ekar de olyckbådande orden som hördes intill muren i största hemlighet: ”Den Store har Vaknat nu och kan ställa till med vilka skador som helst” Men inget händer utövert att det tänns ett ljus i ett av fönstren.

Wilvahir tröttnade och drog sig tillbaka till sina riddarboningar igen. När han ändå gick förbi Calmarins dörr, och det inte fanns några vakter i dess omedelbara närhet, så testade hon dörren som gled upp utan något bekymmer. Han gled tyst in och stängde dörren försiktigt bakom sig. Rummen verkade vara helt tomma och inga ljud kom från bakom de stängda dörrarna till studium och sovrum. Han la märeke till en lite egendomlig grej. Till höger om varje ingång till sovrummet står det alltid en större fältkista. På denna kista hade det legat en vackert röd duk, samt stått två mycket vackra silverpokaler att dricka vin ur. Både duken och pokalerna låg nu slängda på golvet, och mattan framför kistan såg ut att ha rubbats, ungefär som om man släpar något tungs över golvet. Och, ja, kistan var borta. Liksom Minhiriel och Valandil. Hmmm…. Har nu dessa två stulit en fältkista? Att de inte kan låta andras grejor varea ifred. Inser de inte hur mycket problem de får om de blir påkomna?!

Wilvahir forsätter sin undersökning, går in i studiumet och finner en liggare full av militära inventeringslistor, schemas och kostnader. Han slog ihop boken samtidigt som han kvävde en gäspning, och gick sedan vidare till nästa run, sovrummet.
Hät var det låst så Wilvahir fick be sina krafter riktigt snällt om hjälp med detta bångstyriga låset, vilket de gjorde så gärna, men gav samtidigt en varning att om han fortsätter att använda denna kraft alltför ofta, så kan fel personer, och även fel varelser, känna detta på något sätt, och det bådar aldrig gott, aldrig någonsin!

”Jajaja” tänkte Wilvahir och gled in i riddarna Eärnars och Calmarins allra heligaste. Ha tog sig genast till boxen medanför Calmarins fötter vid sängen, kastade ännu en ”öppna” och låset klickade till på ett bekant sätt. Inga fällor här alltså. Innuti lådan fanns En mycket vacke båge täckt av förstärkande runor, likväl som tre pilar av samma karaktär. Ett svärd av en mästersmed som sett många vintrar men trots det såg mycket vasst och dugligt ut. även detta hade både förstärkande och skyddsrunor ingraverat längs hela eggen. ”Nogorod” tänkte Wilvahir, smitt av dvärgar i urminnes tider. Han fann även ett skriv, rikt ornamenterat och fullkommligt nerlusat av skyddsmerkanismer. Skrinet är av det slag man ser extra hemlighetsfulla papper försvaras i, och om fel person öppnar det så kan innehållet totalt förintas, eller värre. Det brukar kunna låsas upp av svaret på en gåta som brukar vara inristat på en mycket intelligent sätt i utsmyckningen. Wilvahir ska studera detta närmare vid tillfälle.
Under skrinet finns även en finvävd pengapåse. Den är gjord i finaste silver och innehåller inte mindre än 70-80 ocirkulerade guldmynt, präglade i Osgiliath. Wilvahir lämnade allt där det var och gled ut innan han blev påkommen.

Angfir och Jahando höll på på med Operation Gorin. Banka på dörren- inget svar. Titta genom springor – Gorin ligger på mage på golvet. Får upp dörren och finner Gorin lönnmördad. Någon har skurit halsen av honom, långsamt verkar det då det finns blodspray överallt på väggar och golv. Till slut har kampen för överlevnad blivit en aning meningslös för lille Gorin, så han dog helt enkelt. Enkelt skjul, ett litet skrivbord med två tomma skrivpapper, en penna, lite bläck och en klump sigillvax. Vid en mycket närmare undersökning finner de att en liten rubin fastnat i halssåret på Gorin. En sådan sten man kan dekorera t.ex. knivblad med. De finner även ett halvtydligt fotspår i blodet, kan identifiera stövel till att vara en riddarstövel storlek 45. Gorin var inte på penninglös som han verkade då han under en lös bräda hade en penningpung med 7 blanka, nypräglade guldmynt från Osgiliath.
Efter undersökningen kallades vakter till platsen och tog deras vittnesmål och tog hand om resten.

—-Hitta Valandil och Minhiriel——

Någon i gruppen tyckte att det kanske var på sin plats att finna dessa två. Första steget var att tala med vakten som måste veta något, dvs. han som stod vakt i trappan.

De snackade lite allmänt med killen och drog sedan igång inkvisitionen, komplett med intimideringar på full styrka, för att få ut all informationen killen hade. Det hade nog räckt med att fråga honom lite nättare, men som våra hjältar menar: Varför Chansa?`(d-i-s-k-r-e-t-i-o-n säger GM tyst…igen..) De får reda på att det var två ynglingar, rågblonda och blåögda med breda leenden och fina vita tänder som hade fått jobbet att bära låren. Inget ovanligt att lokala bondpojkar och lärlingar får sådana små extraknäck för att dryga ut sin annars ringa förtjänst. Dessa två mindes vakten var ett par tillfälliga arbetare från en grannby sydöst om tornet. De var tvillingar. Antagligen fick de jobbet för att ingen annan ville ha det. Knektar och soldater är inga stora lådbärare, och de vanliga bärarna hade slutat för kvällen. Sånt händer. Om våra hjältar ville ha tag i dem så borde de prova nere hos Fordelin där de säkerligen bor.

De började följa det enda spåret de hade. Vägen fältkistan vandrat sedan den lämnade Calmarins rum. Vägen gick till en förrådsansvarig som efter seriös övertalning från Jahando var mer än villig att stå till tjänst, dag och natt. Jahando måste vara en Kung i förklädnad, men mannen blev svuren till tystnad. De gick alla ner i lådkällaren och fann låren med Jahando och Minhiriel. När de kom upp ur kistan var Minhiriel mycket medtagen och svimmade av en stund. Hon lades på det mjukaste underlag som gick att finna, och förrådsmästaren fick i uppdrag att införskaffa lite filtar, mat och dryck ner hit snabbt. Hon vaknade till under undersökningen, men somnade direkt igen efter en viskning av Wilvahir. Wilvahir skötte om Minhiriel, som hade fått en del obehagliga klämsår i den ovarliga handteringen. Hon kläddes av naken och gicks över av Wilvahir so trots allt kunde konstatera att hon inte var så illa skakad och att hon haft tur. Gruppen var mer än lovligt misstänksamma mot Calmarin vid detta laget och trodde att han våldfört sig på Minhiriel när hon sov. De övriga fick vända ryggen till medan Wilvahir undersökte Minhiriel efter bevis på att något otillbörligt genomförts. När han var klar kunde det konstateras att inget sådant hade inträffat.

Ett par vaktuniformer organiseras fram av Jahandos nya bäste vän, Förrådskillen. Efter iklädning så smugglas Valandil och Minhiriel upp på sina rum.

*******Sedan utspelar sig en massa trivialiteter som inte leder någonstans. De äter, smider, pratar med random folk. De talar dock även med Calmarin, men lyckas inte få ur honom ett enda dugligt jota. Som hämd för detta LåSER Wilvahir Calmarins yrredörr med ett ord och en liten handgest, och går leende därifrån*******

Wilvahir gick till biblioteket, fick tag i den enda boken som behandlar det orchiska språkets dialekter och började sedan det hårda jobbet. Han gick rakt på kärnan direkt och fick reda på bakgrunden till varför Gråskogen, ochså kallad Demonskogen, Galenskapens Skog och Skogen Evigt i Skuggan, är så totalt utan liv. Han jämförde med en karta och drog slutledningen att en urgammal Balrog – en Demon från Den Gamla Tiden – tagit sin tillflyktsort dit för många tusen år sedan. Där, för att undgå att upptäckas förvisade den sig själv till Vortexen där inget fysiskt kan leva. Balrogen, vars namn var Maroc, var en av de största och mäktigaste, och skulle den komma fri nu, så skulle detta innebära katastrof för alla de fria folken.
I ett brev fick Wilvahir reda på att en stor orchär skulle vara framme inom en månad och anfallet skulle dras igång så snart det var möjligt. Undertecknat ”Grorg”

Wilvahir anser, på typiskt trollkarlsmanér, att denna info är en alltför het potatis att hantera just nu, så han väljer att begrava den för tillfället.

Efter ett tag blev det ett suktans liv i korridoren. Det bankades och slogs på en dörr. Svordomar man inte hört sedan…ja aldrig, hördes komma från Calmarin. Tydligen ville han ut, men dörren hade gått i baklås. Vakter strömmade till med nya idéer, men inget tycktes fungera. Det var som om låset inte längre gick att manöverera. Och dessa dörrar var tillverkade av uråldrig Fir och ek, byggda att hålla en tidsålder även om murarna runt dem rasade, så skulle dörrarna forfarande bestå – detta var bröderna Neggins affärsidé. Deras dörrar var svindyra, och efter att ha utrustat hela Minas Anor, Minas Ithil, Osgiliath och större delen av Tharbad med omnejd, så var de rika bortom all rim och reson. Alla dessa pengar gjorde dem smågalna och sist de sågs till höll de på med att hugga sig ett slott direkt ur klipporna i Dimmiga Bergen, högt upp bland spirorna. Det sades att de hade lärt sig tala med örnarna och ville bo i dess närhet. Tillbaka till historien…

I samma ögonblick sitter alla våra äventyrare i sina rum och lyssnar på oväsendet. De försöker komma på vad deras nästa drag borede vara. Inget koms på, så de tänker lite till. Någon kom på nåt, men vid närmare undersökning så visade det sig att även detta vad inget.

Plötsligt så reser sig Minhiriel, grabbar sin ryggsäck och sin änterhake. Hon släpar med Wilvahir till fönstret och förklarar att hon kommer att ta sig till Calmarins fönster genom en serie repsvingar, ta sig in tyst och grabba kistan. ”Vill du följa med Wilvahir?” ”Ehhh…nä?” ”OK” sa Minhiriel, kastade upp sin änterhake och fick ett gott grepp, sedan kastade hon sig handlöst ut i repet, 30 meter ovanför marken och i nattmörkret. Hon lyckades faktiskt ta sig dit. Vägen var mycket svår, men Minhiriel är envis, för att inte säga i perfekt form och ung nog att göra en sådan sak. Upptagna som de är med dörren märker ingen att hon glider fram till kistan och tar fram sina dyrkar.

Låset är svårt, det svåraste hon någonsin sett. Trots att hon hade behövt en extra led på armen och några extra fingrar så klickar det slutligen till och Minhiriel vet att hon slagit detta kompletta monstrum till lås. Men inte hjälpte det. Minhiriel hade just låst kistan, Wilvahir öppnade ju den när hon var här inne sist. Mihiriel grät innombords när hon tittade på sina misshandlade dyrkar. Och inga fler hade hon. Hon svingade snabbt tillbaka till de andra, men inte innan hon norpat ett par fina vinkalkar och några små dyrbara prydnadsföremål. Hon är vad hon är trots allt.

Under tiden hade Calmarin troligtvis avskedat hela den ordinarie soldatstyrkan för inkompetens och folk utanför dörren hade börjat uppge falskt namn och talade med förställda röster för att rädda sina jobb. Wilvarhir och gänget gick fram till dörren där det hade skapats ett litet hål mitt på den, stort nog för att få in en kniv eller liknande. De sa till de övriga soldaterna att lämna och det gjorde de fortare än kvickt. Wilvahir kunde se en panikslagen och svettig Calmarin genom hålet. Hon viskade tyst ordet ”Sleep” och han lydde utan att bråka det allra minsta. Han drösade helt enkelt med där han stod och började såga stora timmerstockar som om han aldrig gjort något annat. Wilvahir beordrade dörren att öppnas med ordet ”Baljnäsa” och dörren gled snällt, om än lite haltande efter den oömma behandlingen. Gruppen lyfte försiktigt in Calmarin i sitt arbetsrum och täckte för hans öron så att han inte skulle vakna om det blev oväsen. Sedan stängde de ytterdörren igen och Jahand fortsatte slå på den lite halvhjärtat så att ingen kunde tro att dörren öppnats.

De andra gick till sovrummet. Wilvahir sa ordet ”julkula” till skrinet som öppnades prompt och avslöjade sitt innehåll ännu en gång. Minhiriel tittade trånande på pengapåsen av silver och det blev diskussioner om vad som skulle lämnas och vad som skulle få vara kvar. Till slut togs påsen och skrinet samt Calmarins stora nyckelknippa och hans nyckel han hade om halsen, den som verkar passa i detta mindre skrinet. Sedan avlägsnade sig gänget efter att ha undanröjt alla spår efter sig.

Calmarin vaknade till sist och stormade iväg till något ställe han behövde vara på. Vakter sattes att bevaka hans dörr och att få den utbytt beordrades. Våra hjältar var trötta men nöjda att ha genomfört denna delen, vilken del detta nu var, för de kände sig en aning förvirrade och undrade om deras aktioner snarare förvärrade situationen än hjälpte dem till en lösning. En klart motiverad fråga!

Wilvahir spådde skyfall och kanske hård blåst framöver. Han är lite spooky på det då han alltid tycks ha rätt, anser en del av de övriga. En plan att klä Minhiriel i svarta kläder med huva för att låta henne efterlikna den mystiska kvinnan hos Gorin realiserades också. Svart tyg ”organiserades” från bankettsalens väggsmyckning, och Minhiriel trocklade snabbt ihop en lase som var användbar. Sedan begav sig Minhiriel ut i mörkret och regnet för att synas så mycket som möjligt innan hon hamnade vid porten och krävde att bli utsläppt. När hon avkrävdes både namn och förklaring så blev hon snäsig, men gav det namn som framkommit att den andra kvinnan hette, Lithiel, samt att hennes affärer vad hennes egna. Vakten ursäktade sig och förklarade att det bara var hans jobb att fråga sådant om nätterna. Det fanns tydligen skumt folk i knutarna och man kunde inte vara alltför säker i dessa dagar.

Mihiriel kom ut från Karach In Tirith i sin förklädnad och vid första bästa ställe gled hon osynligt upp bland klipporna norr om vägen och spenderade hela återstoden av natten där i ihållande hällregn. Hon bytte kläder i gryningen, men det var ändå en dränkt katt som kom in genom porten den morgonen.

Sedan, klockan närmare 9 på förmiddagen hände något omöjligt. Solen började täckas av en svart skiva och det blev mörkare och mörkare. Samtidigt kunde man se i öster, från Gråskogen, att ett onaturligt mörker spred sig i riktning mot Karach In Tirith.
Folk råkade i panik och låste in sig i sina hus, soldaterna blev demoraliserade, och det talades om att mörkret var här för att förtära allt ljus, att det var slut med världen nu.
Istället för att krypa ihop under närmsta bord, skred våra hjältar till aktion istället.

De resonerade sig fram till att det skulle vara bra om de kunde täppa igen den där underjordiska gången en gång för alla, så att inga fiender kunde ta sig upp där om det blev ett anfall. Så, sagt och gjort, ner gick de, fann ett bra ställe, och Wilvahir fick verkligen anstränga sina band till Aule för att rämna urberget. Dock stod han fortfarande i god dager hos Aule och berget rämnade, visserligen även ovanför Wilvahir, men han lyckades med nöd och näppe kasta sig undan krossdöden.

Så, nu hade de verkligen täppt igen åtminstone en väg för fienden. De brydde sig inte om vattenvägen här under jord då den verkade vara osannolik. I och med detta hade de dock även starkt begränsat eventuella flyktvägar innifrån fästet om det skulle behövas, men man kan inte göra en omelett om man inte knäcker ett ägg.

När det kom upp hade mörkret helt omslutit hela området och det var svartare än natten. Själva luften kändes askig och fet.

Nu var det bråttom. Det blev rådslag i tornet om vad som borde göras. En sak som kom fram var att Flintabron måste hållas till varje pris, och det var Angfir och Jahando som skulle göra det, men mediciniskt understöd av Wilvahir. Valandil sändes med en grupp spejare norrut för att skaffa information. Angfir och Jahando fick välja de 20 starkaste ur det som återstod av Tirador, dvs. unga killar och gamla män. De valde 5 gamlingar och 15 unga som såg ut att kunna hantera sitt vapen någorlunda. Sedan begav de sig de 6 kilometerna norrut till brofästet som var helt övergivet när de anlände. De satte upp ett försvar snabbt. Jahando byggde fortifieringar av kringvarande taggbuskar och pinnar.
Då en god stund av dagen förflutit utan incidenter så kom plötsligt Valandil springandes tillsammans med två sårade unga män. Medan han drack skötte Wilvahir om männens sår som var svåra. Valandil berättade att de hamnat i bakhåll för tungt beväpnade scoutstyrkor och varit tvugna att fly. Karach In Tirith var omgiven på alla håll av tusentals orcher, och de hade med sig en gigantisk flygande best som såg uit som en orm med vingar. Den hade burit en stor brinnande sten i klorna som den hade släppt från hög höjd och som hade träffat själva tornets sida och slagit sönder det. Tornet stod fortfarande men det brann, och många av de stora riddarna var döda redan. ännu hade orcherna inte tagit fäste på murarna, men det kunde bara vara en tidsfråga. Flera hus i byn stod i full låga.

Beslutet togs snabbt att det var dags att ta sig härifrån. Med dessa unga i släptåg skulle de inte kunna gå ut på slagfältet. Det hade blivit ren slakt. Då de hade ansvar för deras säkerhet så återstod bara att försöka ta sig obemärkt därifrån, och detta innebar klättring nerför en 100 meter brant klippvägg, ner i en uttorkad flodfåra som de sedan skulle kunna följa till och med förbi utkanten av Karach’s murar och port. De gamla männen kunde inte klara en sådan resa och det beslöts enhälligt att de skulle få stanna kvar här i vakttornen vid Flintabron för att hålla den säker, så länge de kunde. Kanske kunde deras hjältemod och fall bli värt en sång.
De gamla männen trodde sig inte behöva mer mat än för en enda måltid till, så de packade ner övriga ransoner så att de unga skulle kunna hålla sig mätta. Jahando tog varje soldat i hand och bad för att deras färd till Mandos salar skulle bli snabb och smärtfri, och detta gjorde männen lugna och lyckligare. Det var starka gamla män som lämnades på flintabro, denna dag då själva solen förmörkades av ondskan.

Jahando red ner längs vägen för att få en överblick av situationen. När han fick se hur illa det stod till kände han sig maktlös. ”Här behövs en stor armé – men vart finner jag en sådan i denna timme?” tänkte han utan hopp.
Han hoppade av hästen och klappade iväg den och dess broder tillbaka till Flintabron. ”Kanske dessa kan vara åldringarna till nytta. Hellre än att låta dem falla för orchertänder!” Sedan klättrade Jahando nerför klippan, som här var betydligt grundare, sedan satte han sig att vänta på de andra som ju kom senare då de ej hade fördelen av att ha häst.

När gruppen skulle ta sig förbi portarna fick de simma under regnvattnet i botten på flodfåran. Regnet och smältvatten hade fyllt upp en dryg halvmeter lerigt vatten i fåran. Orcherna var upptagna med att försöka slå in porten med en murbräcka, eller undvika pilar från muren som hela tiden regnade över dem. ”Trots detta” lyckades en tolvårig pojke få panik när han såg allt detta ohyggliga, och 3 av orcherna såg gruppen. Två av dem sparkades ner i flodfåran och den ene landade rakt på den pojken vars ryggrad knäcktes och han dog där i det kalla smutsiga vattnet.
Jahando expedierade dessa två snabbt och i ursinne, tänkandes på en av sina egna söner som kunde varit i pojkens ålder nu.

Fler orcher kom fram till kanten, 4 bågskyttar la pilar på sina strängar och siktade. Om de fått släppa sin dödliga last så hade det gått riktigt illa för vårt gäng, ty ocherpilar dryper av gift så dödar inte pilen direkt, så kommer den att göra det förr eller senare ändå men i värrre plågor. Wilvahir ilsknade till, lyfte sin stav och vrålade ”SHATTER”. Orchernas bågar formligen exploderade i deras händer. De blev mycket rädda, fick panik och sprang därifrån, ifrån denna smutsiga alvmagiker, innan de kunde bli smittade av något hemskt.

Nu gick allt mycket snabbt. Alla utom 12-åringen kom upp på andra sidan och sedan började de springa. De slutade inte förrän de nådde floden en dryg mil från Karach. Där vilade de lite, de yngsta fick dricka sig otörstiga, sedan upp igen och löpning till närmaste fiskarby med båtar tillgängliga. Där organiserades 4 båtar, nog för att ta dem alla med på färden till Tharbad. Men då hände något konstigt. Jahando sköt iväg båtarna och stod själv kvar på bryggan och sade adjö. Han ville inte ge upp striden och döma alla dessa människor till döden utan kamp.

De andra i gruppen gjorde lite matematik. 3000 orcher – 1 Jahando = 2990 orcher och 0 Jahando. Ingen bra ekvation så Wilvahir tittade på Jahando, svepte med sin handflata i luften och viskade ”sleeeeeep!” varvid Jahando fann det för gott att ta sig en 10 timmars tupplur, nu nerburen i en båt och på väg mot Tharbad. Han var inte helt överlycklig över behandlingen, men de övriga förklarade att det skulle gå över med tiden. Jahando var inte helt säker.

De fick bra fart då de unga visste verkligen hur man skulle sköta en flodbåt. Dock hjälpte inte detta när tjock dimma och mycket svagt månljus gjorde sikten omöjlig i träskområdet. Valandil tog fram sitt svärd, Wangrist, kysste hjaltet, gick fram i fören och medan han höll det med båda händer på raka armar, skörde ned det till hälften i vattnet. Omedelbart skingrades dimman framför båten, det bildades en tunnel av dimma med utmärkt sikt. Nu saknades bara ljuset så Wilvahir satte sig sidan om Valandil, räckte upp sin stav och viskade ”Light!”, och stavens topp sken upp som en bra fackla, utan att brinna. Istället för kolmörker och dimma så hade de klart väder och skymning, och färden kunde fortsätta, men ingen av pojkarna kunde förklara vad det var som hände, och det gjorde dem ganska så skärrade, med tanke på vad som sägs om alver och deras hemska magi. De beslöt att inte visa att de avskydde det och var rädda för det. Inte ännu. Kanske när det passar sig bättre. Så gör en äkta dunadansk man.

På rekordtid anlände båtarna i hamn intill vännen Firians fraktbåt. De väckte Firian som tycktes haft en riktigt hård festvecka. Han hjälpte mer än gärna till med att inkvartera de 14 pojkarna i Angfírs hem. Gruppen tycke inte att de hade tid att gå hem så de gick in på närmaste värdshus och fick vaska av sig det värsta leran och smutsen, och fick även i sig en liten bit mat i form av jorbgubbssaft och ett konstigt bakverk med bulle, vispad grädde, en söt boll av massa i mitten och en bullhatt som hade pulversocker på sig. Den var mättande och energirik, så det var på stadiga ben de begav sig till Kapten Tergil.

Man kommer långt som officiella bekyddare i Tharbad, och det dröjde inte länge innan de fick tillstånd att möta Kaptenen, som var mycket lycklig att äntligen få träffa sin kusin Wilvahir. Det blev mycket Bonding och snack om ditt och datt, Wilvahir blev erbjuden ett lugnt säkerhetsjobb inom stadens murar, men han vill tänka på saken. Det fanns även en position som biliotekarie i Osgiliath, och detta lät absolut inte helt fel i Wilvahirs öron. Men som sagt mer pressande uppgifter först.

Gruppen avgav korrekt rapport, men utelämnade hela grejen med Calmarin och Gorin. Det diskuterades eventuella mönstringar av beridna trupper söderifrån, alternativt ta trupper från den norra gränsen. Något måste göras, men vad? Tergil skulle sammankalla de övriga beslutsfattarna för att komma överens om den bästa handlingsplanen. Det skulle även skickas ut spejare åt alla håll och kanskter, Till norr, till Karach In Tirith och till Norra och Södra Dunland. Det fanns tydligen även möjligheter att få nyheter direkt från Angmar, men detta skulle det talas tyst om. Sedan var mötet över. Tergil tackade för hjälpen. Naturligtvis finns det kompensation att hämta för sådans stort arbete, men detta får komma senare. Först måste vi veta om vi har ett land överhuvudtaget. Jag skickar bud till er så snart jag ha något att buda om. Det kan dröja ett par timmar som bäst.

Nu var det bara en sak som gällde. Angfir hade problem att få plats i sitt armour. Det klämde på ett ställe, och det var bara en viss sömmerska som skulle kunna hjälpa till att fixa detta.
Minhiriel mönstrade de unga killarna och fattade lite tycke för en eller ett par vackra och välbyggda 17-åringar som hon ville ha hand om för fortsatt träning. Alla fick reglerna upplästa för sig vad det gäller huset och deras uppgifter så länge de är här.
Jahando satte på lite mat och Wilvahir satte sig i biblioteket och började studera skrinet. Han fick fram en mening ”För Katt, en strid på Liv och Död” och sedan otydligt ”—- runt —-” och till sist ”—gat by– a—id sl—t

Och Valandil då? Tja, han säger inte så mycket..

En misslyckad(?) date

Minhiriel steg in genom dörren och in i den manligt kraftfulle Calmarins innersta boningar. Hennes lilla hjärta klappade av förväntan, hon kände doften av Calmarin – renhet och mysk – blandas med alla de andra dofterna i rummet. Läder, vapenfett, stövlar…. Hon kände sig lite yr efter den dricka hon satte i sig nere på puben alldels nyss, när hon söp Fallor under bordet, och tog tacksamt emot erbjudandet att få slå sig ner. även Calmarin verkade mer upplivad än vanligt, och Minhiriel kunde se att han darrade lite på manchetten när han korkade upp vinflaskan och hällde upp till dem båda i vackra silverkalkar. Vinet var gammalt och lagrat mästerligt, definitivt Dowinion – det skulle hon satt sitt liv på. Calmarin var den perfekta gentlemannen och samtalade mycket civiliserat om sådant som Minhiriel borde vara intresserad av. Efter första glaset fylldes kalken på på nytt till brädden – Minhiriel var tvungen att snabbt suga av från kanten för att inte spilla. Lite vin missade mungipan och letade sig nedför hennes vita hals, Det blodröda vinet såg ut som blod i det skumma ljuset från den enda kandelabern.

Minhiriel hade bestämt att det inte skulle bli någon sex, men hon antog att det var hon själv som satte gränserna för vad hon ansåg vara sex till att börja med? Calmarin böjde sig över henne och kysste hennes hals ren från det vin som befläckade den. Hans mjuka tunga undersökte varje vrå från mungipan ner till halsgropen. Det kittlade och Minhiriel skrattade ohämmat av behandlingen, men njöt av den samtidigt.

De insåg att dessa soldaträta stolar inte är rätt omgivning för ett möte som detta, och de flyttade över allt i hans säng som var betydligt bekvämare. Här skålade de ännu en gång, drack och när sedan Calmarins läppar närmade sig Minhiriels, så fann han dem fuktiga och lite särade. Calmarin kysste denna varelse så bra han kunde och hade i denna stund aldrig känt mer lust till en annan kvinna. Minhiriel tycktes också ha lättat lite på reglerna, då om detta skulle hända så var definitivt ingen skada gjord…..och det var ett tag sedan hon verkligen velat göra det på många veckor. Just när Calmarin skulle lägga sig intill knackade det lite nätt på dörren och Calmarin reste sig och öppnade.

Minhiriel kunde inte riktigt se eller höra vem denna störande individ var, så bara att den hade kåpa. Minhiriel försökte höra vad de sa, men det var omöjligt att fokusera. Hon tittad fram för att få en bättre vy, tyckte hon såg två feminina ögon glimma till. Sedan kände sig Minhiriel otroligt trött. Hon behövde vila några sekunder, rensa tankarna, lugna ner sig. Jag känner att Valandil är när…. och sedan somnade hon mycket djupt.

Valandil vankade av och an men höll dörren in till Calmarin under ständig bevakning. Han anade oråd. När inget hade hänt på några minuter svalde han sin stolthet och gick fram och la örat emot dörren för att tjuvlyssna. Han hörde inget, och han hörde inte heller den som kom upp bakom honom och måttade ett kraftigt slag i bakhuvudet. ”Attans” tänkte han medan hans medvetande flydde och han föll handlöst till marken.

Här lämnar vi dessa två…

Samtidigt som detta hände så tog de övriga det ganska lugnt. Klockan var ju ganska mycket så detas insatser fick bli av det kortare tysta slaget. De klättrade in i mellanutrymmet mellan yttermurarna ör att försöka finna en hemlig gång från Gorins hus, men de fan inget.De var till och med framme ofh knackade på Gorins dörr, då såg det ut som om ett ljus släcktes på insidan, men det kom fortfarande ingen att öppna. Milvahir sattes, under protester, till att spionera på detta huset i natten, medan de övriga gick tillbaka till tornet för lite horisontalt läge.

En purken Wilvahir satt ihopkrympt mot dimma och kyla när dörren plötsligt öppnas och en vacker mörkhårig kvinna kommer ut från Gorins hus. Wilvahir kan även se Gorins ansikte. Hon drar upp kåpan och sätter fart. Wilvahir ser många likheter med Minhiriel, vackra ansikten, korpsvart hår kortklippt, och skarpa ögon. Troligtvis samma längd också, och nästan samma klädessmak. Om han inte visste bättre så hade han kunnat ta fel på dessa två.
Han förföljer den snabbfotade kvinnan till huvudporten där han gömmer sig bland en massa hästar. Kvinnans häst var en veritabel best, kolsvart med gulröda ögon och spetsiga öron. Wilvahir höll sig i bakgrunden tills kvinnan ridit ut och portens stängs. Då börjar han fråga ut vakten om denna personen och får reda på att hon varit här tidigare på kortvisit. När hon första gången uppgav att hon vill besöka Gorin blev det mer frågor då han vi tillfället satt i skyddsarresten. Då blev hon ursinnig och vakten var nära att vägra henne inträde i Karakh In Tirith. I det ögonblicket talade vakten överordnade och lät kvinnan komma in. Vakten fick en reprimand också. Och nej, kvinnan är här bara på korta visiter.

Här bryter vi för diga – Jobb i morgon så slutet skrivs då istället

Hur det är att spelleda LOTR – Ett Mellansnack Bara

Alla som någonsin varit SL i ett rollspel, speciellt i ett fantasy rollspel, vet att man kan vräka på i stort sett vad som helst på sina spelare – och det finns en rimlig förklaring till varför det händer: Det är F-A-N-T-A-S-Y. LOTR är ”en aning” annorlunda. Varför, undrar du säkert, vetgirig som du är (Insert Extremt Ironisk Smiley här).

Jo, Midgård är troligt vis, säkerligen till och med, den absolut sämsta spelvärlden att rollspela i. Anledningarna till detta är många, men jag tänkte ta fram ett par som lyser som fyrbråkar i natten.

1. Tolkien. Han var en konservativ professor i filologi. Han bodde på den engelska landsbyggden och hade deltagit i första världskriget. Han var inte en man som nådigt såg på när tekniska och maskinella framsteg gjordes, och han totalt avskydde att se hur hans älskade Oxford industrialiserades så till den gräns att han kunde se skorstenarna spy ut sin svara rök dygnet runt.
Efter framgångarna med Bilbo, A Hobbits Tale, började George och Allen Unwin att pressa honom att skriva något nytt i samma anda. Resultatet blev The Lord of the Rings. Trilogin – eller rättare sagt Hexalogin då varje bok består utav 2. Dessa böcker fylldes till brädden av Ondska, hedersmod, hjältedåd, episka händelser, intriger, ett stort bestiarium som slogs för de onda. Allt i en perfekt symfoni med logik, väder, solstånd, samt ebb och flod vid exakta tidpunkter.
Tolkien lämnade inget åy slumpen. Han var med andra ord, Pedant ut i fingerspetsarna. Tog honom runt 15 år att skriva den färdigt. Men när den väl var färdig, wow! vilken sammansatt bok. Men för oss rollspelare då, det var ju egentligen det vi skulle tala om, eller hur? Tja, Tolkien lämnade inte så mycket åt oss att göra. En sann Tolkienist, som jag, skulle aldrig ens drömma om att rubba den perfekta balansen eller ända viktiga händelser som senare kan komma att spela avgörande roll, kanske om 1000 år. Kanske om 1500 år vid ringens krig. Det är ett dilemma, för rollspelare vill verkligen rock loss ibland. Vad göra….vad göra…. Jo! En Idé!!
Man låter all handling försiggå i ett landområde där deras handlingar, hur heroiska de än är, inte på något sätt kan förändra utkomsten av den senare historiska händelsen. Spelarna muttrar lite om att strunta i historien och bara blåsa på. Jag låtsas att jag inte hörde något, ignorerar att någon vill trampa med grova leriga kängor över in älskade Tolkien. Will Not Happen!

Så, Om nu Tolkien i sin intellektuella förstoppning vägrade att köra med lösa tyglar, vad har vi då istället?

Tja, vi har massor av folkslag. Edai blev Dunedain efter det att Numenor sjönk. De grundade Arnor i Norr och Gondor i Söder. Gondor höll länge, men Arnor gick det värre för. Till slut splittrades landet i mindre bitar med självstyre, feodala riken. Cardolan är år 1409 störst, och det är i det året vi spelar. Angmar skapades för drygt 100 år sedan och har samlat den Mörkes arméer inför ett stort erövringståg söderut. Arnor, huvudstaden i norr, var ett av de första målen, men där misslyckades skyggan att få föste tack vare alverna från Lindonskogarna. Rhudaur föll diplomatiskt och förenade sig med Angmar. När ingen var beredd, i bittraste vintern, sätter de igång marchen mot Tharbad. De skövlar och bränner alla byar de finner på sin långa väg, och ingen tycks vara mäktig nog att stå dem emot. En del politik förhindrar att stora arméer rycker ut till försvar. Istället stannar de i Minas Ithil, Osgiliath, Minas Arnor, men vad värre är, i Tharbad.

Inte förrän man kunde se rökarna från de brinnande boställena med blotta ögat från stadsmurarna gjordes något. Konung Ostoher II samlade sina prinsar och sina Hirer (ung. Baroner) och så mycket män som bara gick att få, och red sedan det svarta hotet till mötes. Många mil norr om staden stod ett fruktansvärt slag. Det såg ut som om det fria folket skulle vinna, men just i det ögonblicket steg Gorgor – Angmars Halv-trolls General ut på fältet och utmanade Ostoher II på envig. Konungen redan skadad av många sår backade inte undan, då han visste att han inte skulle komma levande ur detta hur han än gjorde. Striden mellan de två blev historisk, och är omnämd i otaliga sånger, även alviska sådana har det sagts. Till slut var en till döden trött Ostoher trängd mot en gravsten högt upp på kummlet som var krisskådeplatsen. Här fick Konung Ostoher II till slut sitt banesår och dog intill sina två söner. Hans blick var dimmig i det ögonblicket så han såg dem aldrig, och hans sista tanke gick till deras välfärd.

I Tharbad satt en ensam lite 16-årig flicka som nu skulle bli Cardolans näsa Drottning, och grät bittert över dödsbuden. Många adelshus och kungliga rådgivare gnuggade sina händer i smyg och alltför många handslag utväxlades på mörka platser.

Så långt lite bakgrundshistoria, det mest nödvändiga förutom själva staden Tharbad och dess inre funktioner och strukturer. Dessa måste man också lära sig minutiöst.

Här kan man ju peta in micro-kampanjer i stadsmiljö, eller hur? Visst, intrigspelet kommer att vara den form av spel som kommer att dominera över alla andra former, men vad gör väl det?

Så länge man inte försöker inveckla Dvärgar och/eller Alver vill säga då det finns en uråldrig tvist mellan dem som är för stor för ett litet äventyr att lösa. Eller Dunlänningar med Dunadaner eller dess ättlingar då det finns ont blod mellan dem och de kommer inte att kunna samarbeta. Och ge dig inte ut i träsken till folken där, ty då kommer du med största säkerhet att infekteras av något obehagligt du inte har motståndskraft mot. Och se upp med vad du säger/gör/ser ut/bär i händerna när du knallar in på en pub. Allt kan missuppfattas, och görs så också. visa inte att du har tillgång till varken pengar, vapen, eller mat, för då kortas plötsligt din förväntade livslängd med åtminstone 99,9%

Vad finns det kvar att göra då, undrar du nu? Handla mjölk. Sova med låst dörr. Köpa en enkel möbel. Bär enkla kläder och se aldrigt någon i ögonen, bäst att hela tiden stirra på marken vid dina fötter när du är ute och går. Och håll dig borta från hamnområdena nattetid, då de som befinner sig där består av 75% lönnmördare och 25% mördarlärlingar – alla psykotiska. Det händer att antalet människor ökar temporärt, men få av dessa kommer undan med livet i behåll.

Man kan alltså inte direkt ”släppa loss” i Tharbad då.

Alverna vill inte ha något att göra med människors problem.
Dvärgarna är bara intresserade av rikedomar.
Vildfolken försöker överleva på karga sluttningar.
Bergsfolken är hårda och fåordiga och blandar sig inte i.
Skogsfolken sköter sina jobb och skyddar bara sina egna.
Stadsbefolkningen, speciellt i Tharbad, är rena katastrofen.
Alla är misstänksamma mot alla, och speciellt mot Alverna.

Ett fantasy-gäng brukar ju kunna bestå av vad som helst, en dvärg, en alv, en barbar, en ogre, och en bindgalen kanin. I LOTR verkar det vara Every Man For Himself. Det är visserligen inte helt sant om man riktigt nagelskådar den midgårda historien, men tillräckligt sant för att SL ska känna sig handklovad när han spelleder.

Vill spelarna möta en drake? Hmmm, låt se. Kolla förteckningen över kända drakar de senaste 3 tusen åren. Aha! Det finns en sovande under några berg i norr, den heter Smaug…hmm…den kommer att rocka hårt år 2900-nånting med Bilbo, Thorin Ekenskölde och gänget. Det innebär att den kommer att överleva mina spelares anfall Per Default….och i en drakstrid finns det bara en sida som överlever….I.E. mina spelare är fiskade big time.

Kan jag uppfinna en annan drake då? Hmm, det finns nedtecknat i Minas Tiriths annaler alla drakars namn sedan urminnes tider, alla från Glaurung, till Ancalagon, till Scatha. De tycks inte ha missat någon… Om jag inte vill ändra Midgårds historia så kan jag ju inte uppfinna någon drake. Det måste bli en som faktiskt existerar, och då ska man läsa ovanstående paragraf till ledning. Inte bara Smaug har sin historia nedtecknad, *alla* drakarna har det.

OK, gänget råkar på en underjordisk gång. Vilka tecken är ristat över dörrarna? Vad betyder de? Den där gobelängen, vad visar den? Statyerna ser intressanta ut, men vem är mannen den avbildar, och hur kommer det sig att han fick en staty? Varför finns detta underjordiska rummet här egentligen? Alla dessa frågor har ett givet svar, ett logiskt svar, ett *sant* svar – det gäller bara för SL att kunna dem när väl frågorna ställs.

Det är ett Sisyphos-arbete då det finns ganska så mycket information, officiell information ska sägas, om områden, händelser, personer, seder och bruk, konst, mode, väder, språk osv. osv. Att hålla allt detta i skallen är mig övermäktigt numera. Tyvärr börjar jag komma upp i den åldern då abstrakt tänkande är något jag febrilt försöker hindra från att flyga sin kos genom sovrumsfönstret.

Så, där sitter man i spelledarstolen med 5 spelare framför sig, och har man en bra dag så kommer allt att flyta på och sessionen kommer att kommas ihåg som en riktigt trevlig kväll. Har man en aningen sämre dag, när det abstrakta tänkandet är ute och festar med sin polare logiken, då skulle de lika gärna kunnat sätta munkavle på mig, för inget vettigt kommer ur mig ändå, och sessionen kommer att kännas tråkig, och seg, och tråkig…och…och…alldeles värdelös.

Men jag ska knappast gnälla. Det är den lott i livet jag har givit mig själv. Jag älskar Midgård och gillar verkligen att spelleda i den världen. Det ger en utmaning. Vilka gränser kan jag tillåta mig tänja på utan att skapa krusningar på historieytan, och ändå lyckas få spelarna involverade och intresserade i vad jag vill ha sagt? ärligt talat, just nu i denna stund undrar jag om jag någonsin kommer att kunna svara på den frågan – men på något sätt så tycks det gå ändå.

Och när det inte går, ja då trivs vi ganska bra ihop i alla fall – och ibland blir vi bjudna på nybakade kakor av en förbipasserande Alvkille

Post Troll-handem Syndromus

Så satt de där på värdshuset igen, omplåstrade, rena och fina. För bara ett par veckor sedan i deras liv så hade detta varit mer än nog för dem, ett spännande inslag i deras mondäna tillvaro.

Men nu? Vad betyder ett stop mjöd och en bard när man vet att man är omgiven av ondskan, att under fötterna krälar svart ohyra vars enda mål är att utrota människan, eller åtminstone kuva deras fria viljor. När man tänker på allt fruktansvärt lidande som orsakas av Skuggan som väller över världen norr ifrån, då smakar honungsmjödet unket, brödet som tidigare var saftigt och mjukt smular sig i munnen som grus. Alltför unga män, pojkar rent utav, bär vapen och brynja. De dör smärtsamt, kvalfyllda och rädda bland iskall lera och sten, deras kroppar sargade utav smutsiga vapen. De ondskans kreatur som kan göra något så avskyvärt, de skrattar åt sina offers tårar och bedjande för sin liv. De ser inte smärtan i deras ögon, ser inte skönheten, förstår inte vad nåd innebär.

Hur ska människor kunna stå emot någonting sådant, mot ett sådant totalt hat?

Detta är vad man skulle önska som SL att ens karaktärer tänkte, men tråkugt nog är det inte alltid så att man som SL får sin vilja igenom.

Innan på dagen hade gruppen talat med Hurin och avlagt rapport. Han berömde dem för deras insatser och erbjöd dem att husera temporärt i rum i tornet som annars var avsedda för rikets riddare. De var inte sena att tacka ja. Angfír och Valandil fann varandra, Minhiriel fick ett eget rum, vilket gjorde att den lärde Wilvahir fick dela med bonden Jahando. Männens run var mycket soldatiska, allt ordnat och pedantiskt. Inget fjolleri här inte! Minhiriels run, som var avsett för en riddarfru, var i gengäld inrett med vackra färger, stor mjuk säng och fluffiga kuddar att sjunka ner mellan. Färska vårblommor dekorerade hennes rum och spred en fräsch aromatisk doft i hela rummet. Här trivdes hon minsann!

De fördrev 4 dagar med att antingen bekanta sig med folk, träna, vila eller lära sig mer om sin omgivning, allt medan deras skadade kroppar läktes. På kvällen den fjärde dagen efter incidenten med Olog-Haien ni läste om i förra bloggen, så samlades de som vanligt till kvällsvardsbanketten i tornets stora sal. Här har de ätit sina mål de senaste dagarna. Från början fick de sitta för sig själv, men efterhand så har fler och fler kommit fram för att presentera sig och för att fråga dem vad de är för några.
Denna kvällen kom en riddare fram till deras bord och ville slå sig ner. Våra hjältar tackar ju aldrig nej till att hänga med kändisar så det fick han. Han presenterade sig som Eärnur II, Riddare i Cardolans tjänst och ansvarig för yttre försvaret. (Andra saker dessa riddare är ansvariga för är naturligtvis lag och ordning, skatteindrivning och bestraffningar, men detta tyckte han inte var något att ta upp.) Gruppen bekantade sig med varandra och det visade sig att Eärnur varit riddare i 42 år, och de senaste 30 tillsammans med Calmarin som han delar rum med här i borgen. Calmarin, fick de reda på, är en man med många järn i elden, murförsvaret och verket, bågskyttarna och spejarverksamheten. Detta har han tydligen skött med bravur, men på senare tid, låt säga de sista 2 veckorna, så verkar allt ha gått honom emot. Pilar i natten som dödar vakter, hål i muren som tillåter mördare komma och gå som de vill in till den lilla byn, och scoutpatruller nergjorda till siste man. Till råga på allt råkade Eärnur av misstag få se delar av ett brev som antydde utpressning av något slag. Allt verkade, menade Eärnur, börja efter den där olycksaliga natten då Calmarin fick 2 glas vin för mycket på värdshuset i byn och var tvungen att nästan bäras till sina kvarter. Det skulle inte gå att tala med Calmarin om saken rakt ut, då han är en man med stor integritet och är mycket stolt och mån om sitt privatliv. Skulle man lägga sig i hans affärer så måste man vara beredd på att plötsligt befinna sig i en duell-situation med troligtvis Cardolans skickligaste svärdsman, skickligare än Eärnur själv.
Angfir hade under konversationen lyckats reda ut varför mannen de hade vid sitt bord var så bekant, och nu föll allt på plats. Det var *den* Eärnur, legendarisk svärdsman med ett lika legendariskt vapen i sin ägo. I strid är han värd 50 man, och han tänkte att om Eärnur med sin skicklighet lastar beröm över Calmarin så är det nog bäst att inte bråka med honom.

Eärnur ville veta hur det egentligen låg till med Calmarin och han ville ha våra hjältars hjälp då han hört att de skött diskreta uppdrag för Tharbads räkning. Vid ordet ”diskretion” började våra hjältar darra innombords. Om det var något de var kända för så var diskretion nog inte rätt grej, även om det skulle gå att missuppfatta deras tidigare handlingar på det sättet. Men, sagt och gjort, de accepterade och innan de skiljdes för kvällen så sa eärnur att ett bra ställe att börja undersökningen skulle kunna vara genom att tala med värdshusvärdens bror som hade varit närvarande hela den där kvällen.

Under diskussionen ska nämnas att Minhiriel upptäckt att Calmarin hållit gruppen under uppsikt i smyg, men att hon vid ett tillfälle avslöjade att hon var helt medveten om den saken genom att stirra honom rakt i ögonen. Han hade stormat ut ur den stora salen, högröd i ansiktet.

Vi accelererar handlingen lite då denna bloggen annars blir på tok för lång…

Gänget gav sig av till Resarens vila för att tala med brodern, medan Minhiriel ville tala med Calmarin, på tu man hand (”men jag kommer *inte* att ha sex med honom!”). Hon fann honom i sitt torn skrivandes ett brev han uppenbarligen inte ville att någon såg vad det stod i. De bestämde träff i hans gemak om en timmes tid, sedan gick även hon till värdshuset för att förena sig med de övriga.

De talade med brodern, vars namn är Fallor för övrigt. De söp honom under bordet och spelade tärning. Han var mycket skicklig i spelet, så efter ett par rundor av förlust så valde Minhiriel att fuska sig till en vinstomgång. Hon är snabb i fingrarna den flickan. De fick reda på den del mums, bland annat att Fallor sent en natt då han skulle på uthuset fått höra hur två skumma individer stått och grälat med väsande stämmor invid ett mörkt parti vid muren. De såg inte honom, och han hade bara hört oanvändbara brottstycken av samtalet, men han hade sett att den ene var riddaren Calmarin och den andre en avgjort skum östring som kallar sig Gorin. Han berättade också att den där Gorin brukade få nattliga besök som alltid var borta igen på morgonen. Gorin brukade vara evigt utan pengar och handlade alltid på krita som han sällan betalade. Dock hände något för 14 dagar sedan då han tycktes ha hur mycket pengar som helst i sin pung, men snål och elak som han är så var det ändå svårt för hans fordringsägare att få sina pengar.

Vid detta laget var Fallor så pass full att han saglade och bestämde sig för att det var dags att lämna för ikväll. Tiden var också inne för Minhiriel att ha sin lilla rendevouz med den ståtlige Calmarin. Hon gjorde sig så fin hon kunde och knackade på hans dörr. Dörren öppnades och….

Och där slutade spelet för denna gången. Vi ses snart igen om ni orkar ta er igenom mitt ordbajsande vill säga. Som jag alltid sagt; Om man kan säga det med 1000 ord, så varför använda färre?

Trollhanden som glömdes

Sådärja! Då var helgerna över och det är dags att uppdatera er lite om vad som händer våra djärva äventyrare. Utan att bli långdragen så kastar vi oss direkt in i handlingen…

De glada gossarna och flickorna satt alltså på värdshuset ”Resarens Vila” och mumsade. Angfír sa inte så mycket. Han tänkte på vad duseraren (personen som delar ut belöningar för allehanda saker i statens tjänst) sa angående olika betalningsnivåer. ”10 silvermynt för en trollhand” malde om och om igen i Anfírs tankar. Han grämde sig mäkta. Men, beslutet var enkelt att ta, eller hur? Det vara bara att bege sig ner i underjorden igen, hämta handen och sedan knalla upp för att inkassera 10 Friskans Silvermynt! De övriga verkade inte helt med på idén, men Angfír var döv på det örat.

Gruppen vilade, och tidigt nästa morgon revirerade de 8 friska gossar ur 3:e Tiromin, dvs. 8 vettskrämda och osäkra ungdomar som fått grundläggande stridsträning i 3 veckor men ännu inte sett så mycket skäggstubb på sina hakor. De utrustade sig, la upp en strategisk plan hur de bäst skulle disponera sina mannar, och begav sig sedan ner i brunnen igen.

Wilvahir visade sig vara en grym tillgång nere i grottorna och tunnlarna, trots att han ser ut som en wannabe-bokmal. Gruppen nådde ingången till det underjordiska komplexet, men denna gången hade de med sig en flock plankor som de efter mycket om och men kunde utnyttja för att korsa det fäll-bemängda golvet. Det visade sig att de inte var ensamma här nere, så fällorna kanske inte skulle bli deras största problem…..

Hela stället kryllade av både orcher och små äckliga goblins, men då dessa inte direkt kan mäta sig med gruppens skicklighet i strid, så blev det lite av en matmixer-effekt. Goblins anfaller – Angfír plöjer de tre främsta med en rejäl sving, sedan plockar de bakomvarande de som lyckades kravla sig förbi. Snart tod Angfír och hans pojkar upp till låren i döda goblins, men fler vällde emot dem och hotade att kväva dem.

Under tiden hände något kul. Jahando råkade på en fiende som han inte riktigt kunde rå på själv – en Olog-Hai från Angmar. Innan han kunde formulera tanken ”Vad gör den här nere?” så svingade den sin mäktiga klubba i Jahandos generella riktning. Bara försynen gjorde att han undvek den med en hårsmån (dvs. trollet slog dubbel-6:or på sitt anfall – men osannolikt nog gjorde Jahando det också, och undvek slaget med 1 tärningsöga!!). Efter den inledningen böljade striden fram och tillbaka. Jahando höll undan och försökte skada trollet så pass mycket att det skulle tveka lite åtminstone, men förjäves. Under stiden försökte han hela tiden injaga skräck i sin motståndare medelst mäktiga rörelser, hög röst reciterandes alla trolls hädangång inom kort, och när inget annat fungerade gjorde han fula grimaser. Hur som helst, trollet fick faktiskt lite respekt för Jahando, och tur var väl det, annars hade vi nog reciterat Jahandos gravrunor istället för denna heroiska berättelse.
Minhiriel sköt pil efter pil i trollet, men utan någon egentlig verkan. Hon såg ganska uppgiven ut, och Jahando började tröttna i striden. Då såg Wilvahir att det var dags för lite seriöst trollande. Han åkallade åskan och blixtens gudar, eller vad han nu kallar på, och slungade magisk eld/kraft/elektricitet i ansiktet på trollskrället. först nu blev den medveten om sin egen dödlighet och istället för att gå på halvfart så satte den lite kraft bakom slagen. Det var ungefär nu som Angfír hade dragit sig tillbaka från sin strid i en annan korridor, och kunde ge sin expertmässiga hjälp mot avskummet från Angmar. Svärd blixtrade till, Angfír dansade runt, ett pulserande blått sken omgav hans svärd. Stålet bet djupt och snabbt, och obevekligt igenom odjurts pansar. Det svarta, tjocka blodet flödade ur djupa hugg. Trollet försökte tatill flykten, men det var försent. Alla gav sig på besten som 10 sekunder senare låg med näsan i gruset.

G.M: Där har ni skillnaden mellan en ”normal” karaktär och en högst specialiserad. Angfír är Soldat, med stort S. Han kan inte mycket om örter och djur, inte heller är han en mästare i att hela skadade människor. Han är ingen förförelse-fantom, och är rena katastrofen i en diplomatisk situation. Men slåss…ja det kan han!

När väl Olog-Haien dödats så bröt alla de övriga fiendernas moral ihop som ett korthus. De flydde för allt vad tygen höll. Våra hjältar var trötta, både på strid och på underjordiska korridorer. De var skitiga och svettiga, men lyckliga. Vilket utmärkt tillfälle att undersöka resten av detta, som det verkar, mycket stora och till-tänderna- försvarat-med-skumma-fällor-underjordskomplex. Jaa, vilken bra idé!! (GM: NOT!!)

Sagt och gjort, de begav sig runt och kände på dörrar. De fick upp en dörr och innanför denna fanns resterna av ett sovrum för 8 personer, komplett med matbord, sängar, vapenställ med vapen i, och en kamin. Oh, visst ja, någon hade skojat till det lite genom att hugga upp ett stort runt hål i golvet. Nere i hålet var det bara svart, men man kunde höra vatten och något slemmigt som rörde sig i det. Det såg ut som mängder av stora ålar som slingrade sig i djupet. Jahando gick till förrådet intill och hämtade en hel kagge full med illaluktande svampar. Han dumpade ner hela klabbet och då satte det fart där nere. Någonting slafsade i sig det som bjöds och ett långt avgrundsliknande rap följde.
Ingen var direkt pigg på att klättra ner för en närmare titt. De släpade ut vapenstället och ett par sängar att spjärna fast dörren med. De ansåg att det som fanns där nere skulle må bäst om det inte råkade snubbla ut i korridoren bland gänget.
Sedan fortsatte färden i denna korridoren, åtminstone flera steg till. De kom fram till något som såg ut som ett golv täckt av tjock svart olja. I andra änden fanns en dörr de febrilt ville öppna. Jag ska inte dra hela händelseförloppet, men de ska ha applåder för sitt speciella sätt att använda 5 plankor, en pil med fastbundet rep, akrobatkonster, samt deras förmåga att kunna tyda, när de väl kommit fram till den magiskt låsta dörren, runorna så pass att de inte försökte dyrka upp den. Istället gick de på den rakare linjen – trollisen Wilvahir – ”Sluta jiddra om att inte använda så mycket magi i onödan! Spräng dörren NU!”
Wilvahir uttalade de nödvändiga formlerna och vävde in ett litet ”förlåt” till sin favorit-Vala, och sedan sprängde han låset och dörren all världens väg. *FOOOMP!*……*GLLLUUUURRRRRRRRHHHH*

Wilvahir: Sådär. Det är gjort. Dörren finns icke mer. Skåden Wilvahir Dörrbane!
Valandil: ”FOOOMP” kan jag ju förstå, men en dörr som just sprängts i bitar ska inte säga ”GLLLUUUURRRRRRRRHHHH”, det är jag övertygad om.
Minhiriel: Det lät som om det kom från bondsluskens mage!
Angfír: Ser ni det där svarta som täckte golvet och som nu tycks ha tentakler och är på väg mot oss som en tsunami? Kan det vara från den ”GLLLUUUURRRRRRRRHHHH” kom ifrån? Kanske?
Jahando: Ehh.. SPRING!! FORT!!!

De kastade sig handlöst ner för en trappa med den svarta substansen vällandes fram bakom dem. De träffades av några stänk och där började det genast klia och svida, nästan som om sörjan försökte äta sig igenom skinnet. De undkom med blotta förskräckelsen och utan allvarligare skador, åtminstone inga synliga.
Den svarta sörjan drog sig på något sätt tillbaka och la sig lugnt och spegelblankt på golvet igen, lite purken kan man förmoda för att ha blivit störd. Gänget drog sig uppför trappan och genom korridoren igen för att kolla hur det gick med dörren. Jodå, den var väck, och istället fanns det ett kompakt mörker, svartare än svart. De kastade in en fackla och den bara sögs in i svärtan. De kunde höra fotsteg och lite slammer där bortom, sedan ett snabbt fräsande, som när man stoppar en fackla i vatten ungefär. De kröp ihop bakom barrikaden av sängar som skapats när de spärrade för dörren in till ålarnas Rike. En snabb konferens senare så begav de sig bort, inte villiga att feppla mer med denna avdelningen. Verkade en aning farligt ansåg de alla, ja alltså med tanke på att de hade ansvar för de 8 unga soldaterna och så där.

Men, nu är det ju så att hjältar inte alltid beter sig helt logiskt, och detta gav de prov på under den kommande timmen. istället för att helt enkelt bege sig upp i det fria så kläcker de idén: ”Hey! Vi kan ju kolla in resten av stället!”. Jag tänker inte gå igenom allt som gjordes, hur de gick från dörr till dörr, försökte forcera en och annan fälla de upptäckte, blev rejält skadade när de inte lyckades, slogs med fler orcher, hittade konstiga mekaniska konstuktioner, och fann tillräckligt med bevis att stället använts helt nyligen, inte bara av orcher och goblins, utan av människor. De kunde inte finna hur en stor Olog-Hai kunnat komma in i korridoren där de mötte den dock….

De högg av inte bara det gamla trollets nu lite småruttna hand, utan fick även med sig en Olog-Hai hand och en skock orch-huvuden. Belöningen för detta bör kunna hålla dem med god mat och kall öl under ganska lång tid framöver.

NU begav de sig härifrån, efter att ha spenderat åtskilliga timmar utan mat eller vila under svår stress och umbäranden.