Trollhanden som glömdes

Sådärja! Då var helgerna över och det är dags att uppdatera er lite om vad som händer våra djärva äventyrare. Utan att bli långdragen så kastar vi oss direkt in i handlingen…

De glada gossarna och flickorna satt alltså på värdshuset ”Resarens Vila” och mumsade. Angfír sa inte så mycket. Han tänkte på vad duseraren (personen som delar ut belöningar för allehanda saker i statens tjänst) sa angående olika betalningsnivåer. ”10 silvermynt för en trollhand” malde om och om igen i Anfírs tankar. Han grämde sig mäkta. Men, beslutet var enkelt att ta, eller hur? Det vara bara att bege sig ner i underjorden igen, hämta handen och sedan knalla upp för att inkassera 10 Friskans Silvermynt! De övriga verkade inte helt med på idén, men Angfír var döv på det örat.

Gruppen vilade, och tidigt nästa morgon revirerade de 8 friska gossar ur 3:e Tiromin, dvs. 8 vettskrämda och osäkra ungdomar som fått grundläggande stridsträning i 3 veckor men ännu inte sett så mycket skäggstubb på sina hakor. De utrustade sig, la upp en strategisk plan hur de bäst skulle disponera sina mannar, och begav sig sedan ner i brunnen igen.

Wilvahir visade sig vara en grym tillgång nere i grottorna och tunnlarna, trots att han ser ut som en wannabe-bokmal. Gruppen nådde ingången till det underjordiska komplexet, men denna gången hade de med sig en flock plankor som de efter mycket om och men kunde utnyttja för att korsa det fäll-bemängda golvet. Det visade sig att de inte var ensamma här nere, så fällorna kanske inte skulle bli deras största problem…..

Hela stället kryllade av både orcher och små äckliga goblins, men då dessa inte direkt kan mäta sig med gruppens skicklighet i strid, så blev det lite av en matmixer-effekt. Goblins anfaller – Angfír plöjer de tre främsta med en rejäl sving, sedan plockar de bakomvarande de som lyckades kravla sig förbi. Snart tod Angfír och hans pojkar upp till låren i döda goblins, men fler vällde emot dem och hotade att kväva dem.

Under tiden hände något kul. Jahando råkade på en fiende som han inte riktigt kunde rå på själv – en Olog-Hai från Angmar. Innan han kunde formulera tanken ”Vad gör den här nere?” så svingade den sin mäktiga klubba i Jahandos generella riktning. Bara försynen gjorde att han undvek den med en hårsmån (dvs. trollet slog dubbel-6:or på sitt anfall – men osannolikt nog gjorde Jahando det också, och undvek slaget med 1 tärningsöga!!). Efter den inledningen böljade striden fram och tillbaka. Jahando höll undan och försökte skada trollet så pass mycket att det skulle tveka lite åtminstone, men förjäves. Under stiden försökte han hela tiden injaga skräck i sin motståndare medelst mäktiga rörelser, hög röst reciterandes alla trolls hädangång inom kort, och när inget annat fungerade gjorde han fula grimaser. Hur som helst, trollet fick faktiskt lite respekt för Jahando, och tur var väl det, annars hade vi nog reciterat Jahandos gravrunor istället för denna heroiska berättelse.
Minhiriel sköt pil efter pil i trollet, men utan någon egentlig verkan. Hon såg ganska uppgiven ut, och Jahando började tröttna i striden. Då såg Wilvahir att det var dags för lite seriöst trollande. Han åkallade åskan och blixtens gudar, eller vad han nu kallar på, och slungade magisk eld/kraft/elektricitet i ansiktet på trollskrället. först nu blev den medveten om sin egen dödlighet och istället för att gå på halvfart så satte den lite kraft bakom slagen. Det var ungefär nu som Angfír hade dragit sig tillbaka från sin strid i en annan korridor, och kunde ge sin expertmässiga hjälp mot avskummet från Angmar. Svärd blixtrade till, Angfír dansade runt, ett pulserande blått sken omgav hans svärd. Stålet bet djupt och snabbt, och obevekligt igenom odjurts pansar. Det svarta, tjocka blodet flödade ur djupa hugg. Trollet försökte tatill flykten, men det var försent. Alla gav sig på besten som 10 sekunder senare låg med näsan i gruset.

G.M: Där har ni skillnaden mellan en ”normal” karaktär och en högst specialiserad. Angfír är Soldat, med stort S. Han kan inte mycket om örter och djur, inte heller är han en mästare i att hela skadade människor. Han är ingen förförelse-fantom, och är rena katastrofen i en diplomatisk situation. Men slåss…ja det kan han!

När väl Olog-Haien dödats så bröt alla de övriga fiendernas moral ihop som ett korthus. De flydde för allt vad tygen höll. Våra hjältar var trötta, både på strid och på underjordiska korridorer. De var skitiga och svettiga, men lyckliga. Vilket utmärkt tillfälle att undersöka resten av detta, som det verkar, mycket stora och till-tänderna- försvarat-med-skumma-fällor-underjordskomplex. Jaa, vilken bra idé!! (GM: NOT!!)

Sagt och gjort, de begav sig runt och kände på dörrar. De fick upp en dörr och innanför denna fanns resterna av ett sovrum för 8 personer, komplett med matbord, sängar, vapenställ med vapen i, och en kamin. Oh, visst ja, någon hade skojat till det lite genom att hugga upp ett stort runt hål i golvet. Nere i hålet var det bara svart, men man kunde höra vatten och något slemmigt som rörde sig i det. Det såg ut som mängder av stora ålar som slingrade sig i djupet. Jahando gick till förrådet intill och hämtade en hel kagge full med illaluktande svampar. Han dumpade ner hela klabbet och då satte det fart där nere. Någonting slafsade i sig det som bjöds och ett långt avgrundsliknande rap följde.
Ingen var direkt pigg på att klättra ner för en närmare titt. De släpade ut vapenstället och ett par sängar att spjärna fast dörren med. De ansåg att det som fanns där nere skulle må bäst om det inte råkade snubbla ut i korridoren bland gänget.
Sedan fortsatte färden i denna korridoren, åtminstone flera steg till. De kom fram till något som såg ut som ett golv täckt av tjock svart olja. I andra änden fanns en dörr de febrilt ville öppna. Jag ska inte dra hela händelseförloppet, men de ska ha applåder för sitt speciella sätt att använda 5 plankor, en pil med fastbundet rep, akrobatkonster, samt deras förmåga att kunna tyda, när de väl kommit fram till den magiskt låsta dörren, runorna så pass att de inte försökte dyrka upp den. Istället gick de på den rakare linjen – trollisen Wilvahir – ”Sluta jiddra om att inte använda så mycket magi i onödan! Spräng dörren NU!”
Wilvahir uttalade de nödvändiga formlerna och vävde in ett litet ”förlåt” till sin favorit-Vala, och sedan sprängde han låset och dörren all världens väg. *FOOOMP!*……*GLLLUUUURRRRRRRRHHHH*

Wilvahir: Sådär. Det är gjort. Dörren finns icke mer. Skåden Wilvahir Dörrbane!
Valandil: ”FOOOMP” kan jag ju förstå, men en dörr som just sprängts i bitar ska inte säga ”GLLLUUUURRRRRRRRHHHH”, det är jag övertygad om.
Minhiriel: Det lät som om det kom från bondsluskens mage!
Angfír: Ser ni det där svarta som täckte golvet och som nu tycks ha tentakler och är på väg mot oss som en tsunami? Kan det vara från den ”GLLLUUUURRRRRRRRHHHH” kom ifrån? Kanske?
Jahando: Ehh.. SPRING!! FORT!!!

De kastade sig handlöst ner för en trappa med den svarta substansen vällandes fram bakom dem. De träffades av några stänk och där började det genast klia och svida, nästan som om sörjan försökte äta sig igenom skinnet. De undkom med blotta förskräckelsen och utan allvarligare skador, åtminstone inga synliga.
Den svarta sörjan drog sig på något sätt tillbaka och la sig lugnt och spegelblankt på golvet igen, lite purken kan man förmoda för att ha blivit störd. Gänget drog sig uppför trappan och genom korridoren igen för att kolla hur det gick med dörren. Jodå, den var väck, och istället fanns det ett kompakt mörker, svartare än svart. De kastade in en fackla och den bara sögs in i svärtan. De kunde höra fotsteg och lite slammer där bortom, sedan ett snabbt fräsande, som när man stoppar en fackla i vatten ungefär. De kröp ihop bakom barrikaden av sängar som skapats när de spärrade för dörren in till ålarnas Rike. En snabb konferens senare så begav de sig bort, inte villiga att feppla mer med denna avdelningen. Verkade en aning farligt ansåg de alla, ja alltså med tanke på att de hade ansvar för de 8 unga soldaterna och så där.

Men, nu är det ju så att hjältar inte alltid beter sig helt logiskt, och detta gav de prov på under den kommande timmen. istället för att helt enkelt bege sig upp i det fria så kläcker de idén: ”Hey! Vi kan ju kolla in resten av stället!”. Jag tänker inte gå igenom allt som gjordes, hur de gick från dörr till dörr, försökte forcera en och annan fälla de upptäckte, blev rejält skadade när de inte lyckades, slogs med fler orcher, hittade konstiga mekaniska konstuktioner, och fann tillräckligt med bevis att stället använts helt nyligen, inte bara av orcher och goblins, utan av människor. De kunde inte finna hur en stor Olog-Hai kunnat komma in i korridoren där de mötte den dock….

De högg av inte bara det gamla trollets nu lite småruttna hand, utan fick även med sig en Olog-Hai hand och en skock orch-huvuden. Belöningen för detta bör kunna hålla dem med god mat och kall öl under ganska lång tid framöver.

NU begav de sig härifrån, efter att ha spenderat åtskilliga timmar utan mat eller vila under svår stress och umbäranden.