Post Troll-handem Syndromus

Så satt de där på värdshuset igen, omplåstrade, rena och fina. För bara ett par veckor sedan i deras liv så hade detta varit mer än nog för dem, ett spännande inslag i deras mondäna tillvaro.

Men nu? Vad betyder ett stop mjöd och en bard när man vet att man är omgiven av ondskan, att under fötterna krälar svart ohyra vars enda mål är att utrota människan, eller åtminstone kuva deras fria viljor. När man tänker på allt fruktansvärt lidande som orsakas av Skuggan som väller över världen norr ifrån, då smakar honungsmjödet unket, brödet som tidigare var saftigt och mjukt smular sig i munnen som grus. Alltför unga män, pojkar rent utav, bär vapen och brynja. De dör smärtsamt, kvalfyllda och rädda bland iskall lera och sten, deras kroppar sargade utav smutsiga vapen. De ondskans kreatur som kan göra något så avskyvärt, de skrattar åt sina offers tårar och bedjande för sin liv. De ser inte smärtan i deras ögon, ser inte skönheten, förstår inte vad nåd innebär.

Hur ska människor kunna stå emot någonting sådant, mot ett sådant totalt hat?

Detta är vad man skulle önska som SL att ens karaktärer tänkte, men tråkugt nog är det inte alltid så att man som SL får sin vilja igenom.

Innan på dagen hade gruppen talat med Hurin och avlagt rapport. Han berömde dem för deras insatser och erbjöd dem att husera temporärt i rum i tornet som annars var avsedda för rikets riddare. De var inte sena att tacka ja. Angfír och Valandil fann varandra, Minhiriel fick ett eget rum, vilket gjorde att den lärde Wilvahir fick dela med bonden Jahando. Männens run var mycket soldatiska, allt ordnat och pedantiskt. Inget fjolleri här inte! Minhiriels run, som var avsett för en riddarfru, var i gengäld inrett med vackra färger, stor mjuk säng och fluffiga kuddar att sjunka ner mellan. Färska vårblommor dekorerade hennes rum och spred en fräsch aromatisk doft i hela rummet. Här trivdes hon minsann!

De fördrev 4 dagar med att antingen bekanta sig med folk, träna, vila eller lära sig mer om sin omgivning, allt medan deras skadade kroppar läktes. På kvällen den fjärde dagen efter incidenten med Olog-Haien ni läste om i förra bloggen, så samlades de som vanligt till kvällsvardsbanketten i tornets stora sal. Här har de ätit sina mål de senaste dagarna. Från början fick de sitta för sig själv, men efterhand så har fler och fler kommit fram för att presentera sig och för att fråga dem vad de är för några.
Denna kvällen kom en riddare fram till deras bord och ville slå sig ner. Våra hjältar tackar ju aldrig nej till att hänga med kändisar så det fick han. Han presenterade sig som Eärnur II, Riddare i Cardolans tjänst och ansvarig för yttre försvaret. (Andra saker dessa riddare är ansvariga för är naturligtvis lag och ordning, skatteindrivning och bestraffningar, men detta tyckte han inte var något att ta upp.) Gruppen bekantade sig med varandra och det visade sig att Eärnur varit riddare i 42 år, och de senaste 30 tillsammans med Calmarin som han delar rum med här i borgen. Calmarin, fick de reda på, är en man med många järn i elden, murförsvaret och verket, bågskyttarna och spejarverksamheten. Detta har han tydligen skött med bravur, men på senare tid, låt säga de sista 2 veckorna, så verkar allt ha gått honom emot. Pilar i natten som dödar vakter, hål i muren som tillåter mördare komma och gå som de vill in till den lilla byn, och scoutpatruller nergjorda till siste man. Till råga på allt råkade Eärnur av misstag få se delar av ett brev som antydde utpressning av något slag. Allt verkade, menade Eärnur, börja efter den där olycksaliga natten då Calmarin fick 2 glas vin för mycket på värdshuset i byn och var tvungen att nästan bäras till sina kvarter. Det skulle inte gå att tala med Calmarin om saken rakt ut, då han är en man med stor integritet och är mycket stolt och mån om sitt privatliv. Skulle man lägga sig i hans affärer så måste man vara beredd på att plötsligt befinna sig i en duell-situation med troligtvis Cardolans skickligaste svärdsman, skickligare än Eärnur själv.
Angfir hade under konversationen lyckats reda ut varför mannen de hade vid sitt bord var så bekant, och nu föll allt på plats. Det var *den* Eärnur, legendarisk svärdsman med ett lika legendariskt vapen i sin ägo. I strid är han värd 50 man, och han tänkte att om Eärnur med sin skicklighet lastar beröm över Calmarin så är det nog bäst att inte bråka med honom.

Eärnur ville veta hur det egentligen låg till med Calmarin och han ville ha våra hjältars hjälp då han hört att de skött diskreta uppdrag för Tharbads räkning. Vid ordet ”diskretion” började våra hjältar darra innombords. Om det var något de var kända för så var diskretion nog inte rätt grej, även om det skulle gå att missuppfatta deras tidigare handlingar på det sättet. Men, sagt och gjort, de accepterade och innan de skiljdes för kvällen så sa eärnur att ett bra ställe att börja undersökningen skulle kunna vara genom att tala med värdshusvärdens bror som hade varit närvarande hela den där kvällen.

Under diskussionen ska nämnas att Minhiriel upptäckt att Calmarin hållit gruppen under uppsikt i smyg, men att hon vid ett tillfälle avslöjade att hon var helt medveten om den saken genom att stirra honom rakt i ögonen. Han hade stormat ut ur den stora salen, högröd i ansiktet.

Vi accelererar handlingen lite då denna bloggen annars blir på tok för lång…

Gänget gav sig av till Resarens vila för att tala med brodern, medan Minhiriel ville tala med Calmarin, på tu man hand (”men jag kommer *inte* att ha sex med honom!”). Hon fann honom i sitt torn skrivandes ett brev han uppenbarligen inte ville att någon såg vad det stod i. De bestämde träff i hans gemak om en timmes tid, sedan gick även hon till värdshuset för att förena sig med de övriga.

De talade med brodern, vars namn är Fallor för övrigt. De söp honom under bordet och spelade tärning. Han var mycket skicklig i spelet, så efter ett par rundor av förlust så valde Minhiriel att fuska sig till en vinstomgång. Hon är snabb i fingrarna den flickan. De fick reda på den del mums, bland annat att Fallor sent en natt då han skulle på uthuset fått höra hur två skumma individer stått och grälat med väsande stämmor invid ett mörkt parti vid muren. De såg inte honom, och han hade bara hört oanvändbara brottstycken av samtalet, men han hade sett att den ene var riddaren Calmarin och den andre en avgjort skum östring som kallar sig Gorin. Han berättade också att den där Gorin brukade få nattliga besök som alltid var borta igen på morgonen. Gorin brukade vara evigt utan pengar och handlade alltid på krita som han sällan betalade. Dock hände något för 14 dagar sedan då han tycktes ha hur mycket pengar som helst i sin pung, men snål och elak som han är så var det ändå svårt för hans fordringsägare att få sina pengar.

Vid detta laget var Fallor så pass full att han saglade och bestämde sig för att det var dags att lämna för ikväll. Tiden var också inne för Minhiriel att ha sin lilla rendevouz med den ståtlige Calmarin. Hon gjorde sig så fin hon kunde och knackade på hans dörr. Dörren öppnades och….

Och där slutade spelet för denna gången. Vi ses snart igen om ni orkar ta er igenom mitt ordbajsande vill säga. Som jag alltid sagt; Om man kan säga det med 1000 ord, så varför använda färre?