Hur det är att spelleda LOTR – Ett Mellansnack Bara

Alla som någonsin varit SL i ett rollspel, speciellt i ett fantasy rollspel, vet att man kan vräka på i stort sett vad som helst på sina spelare – och det finns en rimlig förklaring till varför det händer: Det är F-A-N-T-A-S-Y. LOTR är ”en aning” annorlunda. Varför, undrar du säkert, vetgirig som du är (Insert Extremt Ironisk Smiley här).

Jo, Midgård är troligt vis, säkerligen till och med, den absolut sämsta spelvärlden att rollspela i. Anledningarna till detta är många, men jag tänkte ta fram ett par som lyser som fyrbråkar i natten.

1. Tolkien. Han var en konservativ professor i filologi. Han bodde på den engelska landsbyggden och hade deltagit i första världskriget. Han var inte en man som nådigt såg på när tekniska och maskinella framsteg gjordes, och han totalt avskydde att se hur hans älskade Oxford industrialiserades så till den gräns att han kunde se skorstenarna spy ut sin svara rök dygnet runt.
Efter framgångarna med Bilbo, A Hobbits Tale, började George och Allen Unwin att pressa honom att skriva något nytt i samma anda. Resultatet blev The Lord of the Rings. Trilogin – eller rättare sagt Hexalogin då varje bok består utav 2. Dessa böcker fylldes till brädden av Ondska, hedersmod, hjältedåd, episka händelser, intriger, ett stort bestiarium som slogs för de onda. Allt i en perfekt symfoni med logik, väder, solstånd, samt ebb och flod vid exakta tidpunkter.
Tolkien lämnade inget åy slumpen. Han var med andra ord, Pedant ut i fingerspetsarna. Tog honom runt 15 år att skriva den färdigt. Men när den väl var färdig, wow! vilken sammansatt bok. Men för oss rollspelare då, det var ju egentligen det vi skulle tala om, eller hur? Tja, Tolkien lämnade inte så mycket åt oss att göra. En sann Tolkienist, som jag, skulle aldrig ens drömma om att rubba den perfekta balansen eller ända viktiga händelser som senare kan komma att spela avgörande roll, kanske om 1000 år. Kanske om 1500 år vid ringens krig. Det är ett dilemma, för rollspelare vill verkligen rock loss ibland. Vad göra….vad göra…. Jo! En Idé!!
Man låter all handling försiggå i ett landområde där deras handlingar, hur heroiska de än är, inte på något sätt kan förändra utkomsten av den senare historiska händelsen. Spelarna muttrar lite om att strunta i historien och bara blåsa på. Jag låtsas att jag inte hörde något, ignorerar att någon vill trampa med grova leriga kängor över in älskade Tolkien. Will Not Happen!

Så, Om nu Tolkien i sin intellektuella förstoppning vägrade att köra med lösa tyglar, vad har vi då istället?

Tja, vi har massor av folkslag. Edai blev Dunedain efter det att Numenor sjönk. De grundade Arnor i Norr och Gondor i Söder. Gondor höll länge, men Arnor gick det värre för. Till slut splittrades landet i mindre bitar med självstyre, feodala riken. Cardolan är år 1409 störst, och det är i det året vi spelar. Angmar skapades för drygt 100 år sedan och har samlat den Mörkes arméer inför ett stort erövringståg söderut. Arnor, huvudstaden i norr, var ett av de första målen, men där misslyckades skyggan att få föste tack vare alverna från Lindonskogarna. Rhudaur föll diplomatiskt och förenade sig med Angmar. När ingen var beredd, i bittraste vintern, sätter de igång marchen mot Tharbad. De skövlar och bränner alla byar de finner på sin långa väg, och ingen tycks vara mäktig nog att stå dem emot. En del politik förhindrar att stora arméer rycker ut till försvar. Istället stannar de i Minas Ithil, Osgiliath, Minas Arnor, men vad värre är, i Tharbad.

Inte förrän man kunde se rökarna från de brinnande boställena med blotta ögat från stadsmurarna gjordes något. Konung Ostoher II samlade sina prinsar och sina Hirer (ung. Baroner) och så mycket män som bara gick att få, och red sedan det svarta hotet till mötes. Många mil norr om staden stod ett fruktansvärt slag. Det såg ut som om det fria folket skulle vinna, men just i det ögonblicket steg Gorgor – Angmars Halv-trolls General ut på fältet och utmanade Ostoher II på envig. Konungen redan skadad av många sår backade inte undan, då han visste att han inte skulle komma levande ur detta hur han än gjorde. Striden mellan de två blev historisk, och är omnämd i otaliga sånger, även alviska sådana har det sagts. Till slut var en till döden trött Ostoher trängd mot en gravsten högt upp på kummlet som var krisskådeplatsen. Här fick Konung Ostoher II till slut sitt banesår och dog intill sina två söner. Hans blick var dimmig i det ögonblicket så han såg dem aldrig, och hans sista tanke gick till deras välfärd.

I Tharbad satt en ensam lite 16-årig flicka som nu skulle bli Cardolans näsa Drottning, och grät bittert över dödsbuden. Många adelshus och kungliga rådgivare gnuggade sina händer i smyg och alltför många handslag utväxlades på mörka platser.

Så långt lite bakgrundshistoria, det mest nödvändiga förutom själva staden Tharbad och dess inre funktioner och strukturer. Dessa måste man också lära sig minutiöst.

Här kan man ju peta in micro-kampanjer i stadsmiljö, eller hur? Visst, intrigspelet kommer att vara den form av spel som kommer att dominera över alla andra former, men vad gör väl det?

Så länge man inte försöker inveckla Dvärgar och/eller Alver vill säga då det finns en uråldrig tvist mellan dem som är för stor för ett litet äventyr att lösa. Eller Dunlänningar med Dunadaner eller dess ättlingar då det finns ont blod mellan dem och de kommer inte att kunna samarbeta. Och ge dig inte ut i träsken till folken där, ty då kommer du med största säkerhet att infekteras av något obehagligt du inte har motståndskraft mot. Och se upp med vad du säger/gör/ser ut/bär i händerna när du knallar in på en pub. Allt kan missuppfattas, och görs så också. visa inte att du har tillgång till varken pengar, vapen, eller mat, för då kortas plötsligt din förväntade livslängd med åtminstone 99,9%

Vad finns det kvar att göra då, undrar du nu? Handla mjölk. Sova med låst dörr. Köpa en enkel möbel. Bär enkla kläder och se aldrigt någon i ögonen, bäst att hela tiden stirra på marken vid dina fötter när du är ute och går. Och håll dig borta från hamnområdena nattetid, då de som befinner sig där består av 75% lönnmördare och 25% mördarlärlingar – alla psykotiska. Det händer att antalet människor ökar temporärt, men få av dessa kommer undan med livet i behåll.

Man kan alltså inte direkt ”släppa loss” i Tharbad då.

Alverna vill inte ha något att göra med människors problem.
Dvärgarna är bara intresserade av rikedomar.
Vildfolken försöker överleva på karga sluttningar.
Bergsfolken är hårda och fåordiga och blandar sig inte i.
Skogsfolken sköter sina jobb och skyddar bara sina egna.
Stadsbefolkningen, speciellt i Tharbad, är rena katastrofen.
Alla är misstänksamma mot alla, och speciellt mot Alverna.

Ett fantasy-gäng brukar ju kunna bestå av vad som helst, en dvärg, en alv, en barbar, en ogre, och en bindgalen kanin. I LOTR verkar det vara Every Man For Himself. Det är visserligen inte helt sant om man riktigt nagelskådar den midgårda historien, men tillräckligt sant för att SL ska känna sig handklovad när han spelleder.

Vill spelarna möta en drake? Hmmm, låt se. Kolla förteckningen över kända drakar de senaste 3 tusen åren. Aha! Det finns en sovande under några berg i norr, den heter Smaug…hmm…den kommer att rocka hårt år 2900-nånting med Bilbo, Thorin Ekenskölde och gänget. Det innebär att den kommer att överleva mina spelares anfall Per Default….och i en drakstrid finns det bara en sida som överlever….I.E. mina spelare är fiskade big time.

Kan jag uppfinna en annan drake då? Hmm, det finns nedtecknat i Minas Tiriths annaler alla drakars namn sedan urminnes tider, alla från Glaurung, till Ancalagon, till Scatha. De tycks inte ha missat någon… Om jag inte vill ändra Midgårds historia så kan jag ju inte uppfinna någon drake. Det måste bli en som faktiskt existerar, och då ska man läsa ovanstående paragraf till ledning. Inte bara Smaug har sin historia nedtecknad, *alla* drakarna har det.

OK, gänget råkar på en underjordisk gång. Vilka tecken är ristat över dörrarna? Vad betyder de? Den där gobelängen, vad visar den? Statyerna ser intressanta ut, men vem är mannen den avbildar, och hur kommer det sig att han fick en staty? Varför finns detta underjordiska rummet här egentligen? Alla dessa frågor har ett givet svar, ett logiskt svar, ett *sant* svar – det gäller bara för SL att kunna dem när väl frågorna ställs.

Det är ett Sisyphos-arbete då det finns ganska så mycket information, officiell information ska sägas, om områden, händelser, personer, seder och bruk, konst, mode, väder, språk osv. osv. Att hålla allt detta i skallen är mig övermäktigt numera. Tyvärr börjar jag komma upp i den åldern då abstrakt tänkande är något jag febrilt försöker hindra från att flyga sin kos genom sovrumsfönstret.

Så, där sitter man i spelledarstolen med 5 spelare framför sig, och har man en bra dag så kommer allt att flyta på och sessionen kommer att kommas ihåg som en riktigt trevlig kväll. Har man en aningen sämre dag, när det abstrakta tänkandet är ute och festar med sin polare logiken, då skulle de lika gärna kunnat sätta munkavle på mig, för inget vettigt kommer ur mig ändå, och sessionen kommer att kännas tråkig, och seg, och tråkig…och…och…alldeles värdelös.

Men jag ska knappast gnälla. Det är den lott i livet jag har givit mig själv. Jag älskar Midgård och gillar verkligen att spelleda i den världen. Det ger en utmaning. Vilka gränser kan jag tillåta mig tänja på utan att skapa krusningar på historieytan, och ändå lyckas få spelarna involverade och intresserade i vad jag vill ha sagt? ärligt talat, just nu i denna stund undrar jag om jag någonsin kommer att kunna svara på den frågan – men på något sätt så tycks det gå ändå.

Och när det inte går, ja då trivs vi ganska bra ihop i alla fall – och ibland blir vi bjudna på nybakade kakor av en förbipasserande Alvkille