En misslyckad(?) date

Minhiriel steg in genom dörren och in i den manligt kraftfulle Calmarins innersta boningar. Hennes lilla hjärta klappade av förväntan, hon kände doften av Calmarin – renhet och mysk – blandas med alla de andra dofterna i rummet. Läder, vapenfett, stövlar…. Hon kände sig lite yr efter den dricka hon satte i sig nere på puben alldels nyss, när hon söp Fallor under bordet, och tog tacksamt emot erbjudandet att få slå sig ner. även Calmarin verkade mer upplivad än vanligt, och Minhiriel kunde se att han darrade lite på manchetten när han korkade upp vinflaskan och hällde upp till dem båda i vackra silverkalkar. Vinet var gammalt och lagrat mästerligt, definitivt Dowinion – det skulle hon satt sitt liv på. Calmarin var den perfekta gentlemannen och samtalade mycket civiliserat om sådant som Minhiriel borde vara intresserad av. Efter första glaset fylldes kalken på på nytt till brädden – Minhiriel var tvungen att snabbt suga av från kanten för att inte spilla. Lite vin missade mungipan och letade sig nedför hennes vita hals, Det blodröda vinet såg ut som blod i det skumma ljuset från den enda kandelabern.

Minhiriel hade bestämt att det inte skulle bli någon sex, men hon antog att det var hon själv som satte gränserna för vad hon ansåg vara sex till att börja med? Calmarin böjde sig över henne och kysste hennes hals ren från det vin som befläckade den. Hans mjuka tunga undersökte varje vrå från mungipan ner till halsgropen. Det kittlade och Minhiriel skrattade ohämmat av behandlingen, men njöt av den samtidigt.

De insåg att dessa soldaträta stolar inte är rätt omgivning för ett möte som detta, och de flyttade över allt i hans säng som var betydligt bekvämare. Här skålade de ännu en gång, drack och när sedan Calmarins läppar närmade sig Minhiriels, så fann han dem fuktiga och lite särade. Calmarin kysste denna varelse så bra han kunde och hade i denna stund aldrig känt mer lust till en annan kvinna. Minhiriel tycktes också ha lättat lite på reglerna, då om detta skulle hända så var definitivt ingen skada gjord…..och det var ett tag sedan hon verkligen velat göra det på många veckor. Just när Calmarin skulle lägga sig intill knackade det lite nätt på dörren och Calmarin reste sig och öppnade.

Minhiriel kunde inte riktigt se eller höra vem denna störande individ var, så bara att den hade kåpa. Minhiriel försökte höra vad de sa, men det var omöjligt att fokusera. Hon tittad fram för att få en bättre vy, tyckte hon såg två feminina ögon glimma till. Sedan kände sig Minhiriel otroligt trött. Hon behövde vila några sekunder, rensa tankarna, lugna ner sig. Jag känner att Valandil är när…. och sedan somnade hon mycket djupt.

Valandil vankade av och an men höll dörren in till Calmarin under ständig bevakning. Han anade oråd. När inget hade hänt på några minuter svalde han sin stolthet och gick fram och la örat emot dörren för att tjuvlyssna. Han hörde inget, och han hörde inte heller den som kom upp bakom honom och måttade ett kraftigt slag i bakhuvudet. ”Attans” tänkte han medan hans medvetande flydde och han föll handlöst till marken.

Här lämnar vi dessa två…

Samtidigt som detta hände så tog de övriga det ganska lugnt. Klockan var ju ganska mycket så detas insatser fick bli av det kortare tysta slaget. De klättrade in i mellanutrymmet mellan yttermurarna ör att försöka finna en hemlig gång från Gorins hus, men de fan inget.De var till och med framme ofh knackade på Gorins dörr, då såg det ut som om ett ljus släcktes på insidan, men det kom fortfarande ingen att öppna. Milvahir sattes, under protester, till att spionera på detta huset i natten, medan de övriga gick tillbaka till tornet för lite horisontalt läge.

En purken Wilvahir satt ihopkrympt mot dimma och kyla när dörren plötsligt öppnas och en vacker mörkhårig kvinna kommer ut från Gorins hus. Wilvahir kan även se Gorins ansikte. Hon drar upp kåpan och sätter fart. Wilvahir ser många likheter med Minhiriel, vackra ansikten, korpsvart hår kortklippt, och skarpa ögon. Troligtvis samma längd också, och nästan samma klädessmak. Om han inte visste bättre så hade han kunnat ta fel på dessa två.
Han förföljer den snabbfotade kvinnan till huvudporten där han gömmer sig bland en massa hästar. Kvinnans häst var en veritabel best, kolsvart med gulröda ögon och spetsiga öron. Wilvahir höll sig i bakgrunden tills kvinnan ridit ut och portens stängs. Då börjar han fråga ut vakten om denna personen och får reda på att hon varit här tidigare på kortvisit. När hon första gången uppgav att hon vill besöka Gorin blev det mer frågor då han vi tillfället satt i skyddsarresten. Då blev hon ursinnig och vakten var nära att vägra henne inträde i Karakh In Tirith. I det ögonblicket talade vakten överordnade och lät kvinnan komma in. Vakten fick en reprimand också. Och nej, kvinnan är här bara på korta visiter.

Här bryter vi för diga – Jobb i morgon så slutet skrivs då istället