Vad är väl en hals mellan axlarna, vänner emellan?

Wilvahir bevakar Gorins hus – I Wilvahirs öron ekar de olyckbådande orden som hördes intill muren i största hemlighet: ”Den Store har Vaknat nu och kan ställa till med vilka skador som helst” Men inget händer utövert att det tänns ett ljus i ett av fönstren.

Wilvahir tröttnade och drog sig tillbaka till sina riddarboningar igen. När han ändå gick förbi Calmarins dörr, och det inte fanns några vakter i dess omedelbara närhet, så testade hon dörren som gled upp utan något bekymmer. Han gled tyst in och stängde dörren försiktigt bakom sig. Rummen verkade vara helt tomma och inga ljud kom från bakom de stängda dörrarna till studium och sovrum. Han la märeke till en lite egendomlig grej. Till höger om varje ingång till sovrummet står det alltid en större fältkista. På denna kista hade det legat en vackert röd duk, samt stått två mycket vackra silverpokaler att dricka vin ur. Både duken och pokalerna låg nu slängda på golvet, och mattan framför kistan såg ut att ha rubbats, ungefär som om man släpar något tungs över golvet. Och, ja, kistan var borta. Liksom Minhiriel och Valandil. Hmmm…. Har nu dessa två stulit en fältkista? Att de inte kan låta andras grejor varea ifred. Inser de inte hur mycket problem de får om de blir påkomna?!

Wilvahir forsätter sin undersökning, går in i studiumet och finner en liggare full av militära inventeringslistor, schemas och kostnader. Han slog ihop boken samtidigt som han kvävde en gäspning, och gick sedan vidare till nästa run, sovrummet.
Hät var det låst så Wilvahir fick be sina krafter riktigt snällt om hjälp med detta bångstyriga låset, vilket de gjorde så gärna, men gav samtidigt en varning att om han fortsätter att använda denna kraft alltför ofta, så kan fel personer, och även fel varelser, känna detta på något sätt, och det bådar aldrig gott, aldrig någonsin!

”Jajaja” tänkte Wilvahir och gled in i riddarna Eärnars och Calmarins allra heligaste. Ha tog sig genast till boxen medanför Calmarins fötter vid sängen, kastade ännu en ”öppna” och låset klickade till på ett bekant sätt. Inga fällor här alltså. Innuti lådan fanns En mycket vacke båge täckt av förstärkande runor, likväl som tre pilar av samma karaktär. Ett svärd av en mästersmed som sett många vintrar men trots det såg mycket vasst och dugligt ut. även detta hade både förstärkande och skyddsrunor ingraverat längs hela eggen. ”Nogorod” tänkte Wilvahir, smitt av dvärgar i urminnes tider. Han fann även ett skriv, rikt ornamenterat och fullkommligt nerlusat av skyddsmerkanismer. Skrinet är av det slag man ser extra hemlighetsfulla papper försvaras i, och om fel person öppnar det så kan innehållet totalt förintas, eller värre. Det brukar kunna låsas upp av svaret på en gåta som brukar vara inristat på en mycket intelligent sätt i utsmyckningen. Wilvahir ska studera detta närmare vid tillfälle.
Under skrinet finns även en finvävd pengapåse. Den är gjord i finaste silver och innehåller inte mindre än 70-80 ocirkulerade guldmynt, präglade i Osgiliath. Wilvahir lämnade allt där det var och gled ut innan han blev påkommen.

Angfir och Jahando höll på på med Operation Gorin. Banka på dörren- inget svar. Titta genom springor – Gorin ligger på mage på golvet. Får upp dörren och finner Gorin lönnmördad. Någon har skurit halsen av honom, långsamt verkar det då det finns blodspray överallt på väggar och golv. Till slut har kampen för överlevnad blivit en aning meningslös för lille Gorin, så han dog helt enkelt. Enkelt skjul, ett litet skrivbord med två tomma skrivpapper, en penna, lite bläck och en klump sigillvax. Vid en mycket närmare undersökning finner de att en liten rubin fastnat i halssåret på Gorin. En sådan sten man kan dekorera t.ex. knivblad med. De finner även ett halvtydligt fotspår i blodet, kan identifiera stövel till att vara en riddarstövel storlek 45. Gorin var inte på penninglös som han verkade då han under en lös bräda hade en penningpung med 7 blanka, nypräglade guldmynt från Osgiliath.
Efter undersökningen kallades vakter till platsen och tog deras vittnesmål och tog hand om resten.

—-Hitta Valandil och Minhiriel——

Någon i gruppen tyckte att det kanske var på sin plats att finna dessa två. Första steget var att tala med vakten som måste veta något, dvs. han som stod vakt i trappan.

De snackade lite allmänt med killen och drog sedan igång inkvisitionen, komplett med intimideringar på full styrka, för att få ut all informationen killen hade. Det hade nog räckt med att fråga honom lite nättare, men som våra hjältar menar: Varför Chansa?`(d-i-s-k-r-e-t-i-o-n säger GM tyst…igen..) De får reda på att det var två ynglingar, rågblonda och blåögda med breda leenden och fina vita tänder som hade fått jobbet att bära låren. Inget ovanligt att lokala bondpojkar och lärlingar får sådana små extraknäck för att dryga ut sin annars ringa förtjänst. Dessa två mindes vakten var ett par tillfälliga arbetare från en grannby sydöst om tornet. De var tvillingar. Antagligen fick de jobbet för att ingen annan ville ha det. Knektar och soldater är inga stora lådbärare, och de vanliga bärarna hade slutat för kvällen. Sånt händer. Om våra hjältar ville ha tag i dem så borde de prova nere hos Fordelin där de säkerligen bor.

De började följa det enda spåret de hade. Vägen fältkistan vandrat sedan den lämnade Calmarins rum. Vägen gick till en förrådsansvarig som efter seriös övertalning från Jahando var mer än villig att stå till tjänst, dag och natt. Jahando måste vara en Kung i förklädnad, men mannen blev svuren till tystnad. De gick alla ner i lådkällaren och fann låren med Jahando och Minhiriel. När de kom upp ur kistan var Minhiriel mycket medtagen och svimmade av en stund. Hon lades på det mjukaste underlag som gick att finna, och förrådsmästaren fick i uppdrag att införskaffa lite filtar, mat och dryck ner hit snabbt. Hon vaknade till under undersökningen, men somnade direkt igen efter en viskning av Wilvahir. Wilvahir skötte om Minhiriel, som hade fått en del obehagliga klämsår i den ovarliga handteringen. Hon kläddes av naken och gicks över av Wilvahir so trots allt kunde konstatera att hon inte var så illa skakad och att hon haft tur. Gruppen var mer än lovligt misstänksamma mot Calmarin vid detta laget och trodde att han våldfört sig på Minhiriel när hon sov. De övriga fick vända ryggen till medan Wilvahir undersökte Minhiriel efter bevis på att något otillbörligt genomförts. När han var klar kunde det konstateras att inget sådant hade inträffat.

Ett par vaktuniformer organiseras fram av Jahandos nya bäste vän, Förrådskillen. Efter iklädning så smugglas Valandil och Minhiriel upp på sina rum.

*******Sedan utspelar sig en massa trivialiteter som inte leder någonstans. De äter, smider, pratar med random folk. De talar dock även med Calmarin, men lyckas inte få ur honom ett enda dugligt jota. Som hämd för detta LåSER Wilvahir Calmarins yrredörr med ett ord och en liten handgest, och går leende därifrån*******

Wilvahir gick till biblioteket, fick tag i den enda boken som behandlar det orchiska språkets dialekter och började sedan det hårda jobbet. Han gick rakt på kärnan direkt och fick reda på bakgrunden till varför Gråskogen, ochså kallad Demonskogen, Galenskapens Skog och Skogen Evigt i Skuggan, är så totalt utan liv. Han jämförde med en karta och drog slutledningen att en urgammal Balrog – en Demon från Den Gamla Tiden – tagit sin tillflyktsort dit för många tusen år sedan. Där, för att undgå att upptäckas förvisade den sig själv till Vortexen där inget fysiskt kan leva. Balrogen, vars namn var Maroc, var en av de största och mäktigaste, och skulle den komma fri nu, så skulle detta innebära katastrof för alla de fria folken.
I ett brev fick Wilvahir reda på att en stor orchär skulle vara framme inom en månad och anfallet skulle dras igång så snart det var möjligt. Undertecknat ”Grorg”

Wilvahir anser, på typiskt trollkarlsmanér, att denna info är en alltför het potatis att hantera just nu, så han väljer att begrava den för tillfället.

Efter ett tag blev det ett suktans liv i korridoren. Det bankades och slogs på en dörr. Svordomar man inte hört sedan…ja aldrig, hördes komma från Calmarin. Tydligen ville han ut, men dörren hade gått i baklås. Vakter strömmade till med nya idéer, men inget tycktes fungera. Det var som om låset inte längre gick att manöverera. Och dessa dörrar var tillverkade av uråldrig Fir och ek, byggda att hålla en tidsålder även om murarna runt dem rasade, så skulle dörrarna forfarande bestå – detta var bröderna Neggins affärsidé. Deras dörrar var svindyra, och efter att ha utrustat hela Minas Anor, Minas Ithil, Osgiliath och större delen av Tharbad med omnejd, så var de rika bortom all rim och reson. Alla dessa pengar gjorde dem smågalna och sist de sågs till höll de på med att hugga sig ett slott direkt ur klipporna i Dimmiga Bergen, högt upp bland spirorna. Det sades att de hade lärt sig tala med örnarna och ville bo i dess närhet. Tillbaka till historien…

I samma ögonblick sitter alla våra äventyrare i sina rum och lyssnar på oväsendet. De försöker komma på vad deras nästa drag borede vara. Inget koms på, så de tänker lite till. Någon kom på nåt, men vid närmare undersökning så visade det sig att även detta vad inget.

Plötsligt så reser sig Minhiriel, grabbar sin ryggsäck och sin änterhake. Hon släpar med Wilvahir till fönstret och förklarar att hon kommer att ta sig till Calmarins fönster genom en serie repsvingar, ta sig in tyst och grabba kistan. ”Vill du följa med Wilvahir?” ”Ehhh…nä?” ”OK” sa Minhiriel, kastade upp sin änterhake och fick ett gott grepp, sedan kastade hon sig handlöst ut i repet, 30 meter ovanför marken och i nattmörkret. Hon lyckades faktiskt ta sig dit. Vägen var mycket svår, men Minhiriel är envis, för att inte säga i perfekt form och ung nog att göra en sådan sak. Upptagna som de är med dörren märker ingen att hon glider fram till kistan och tar fram sina dyrkar.

Låset är svårt, det svåraste hon någonsin sett. Trots att hon hade behövt en extra led på armen och några extra fingrar så klickar det slutligen till och Minhiriel vet att hon slagit detta kompletta monstrum till lås. Men inte hjälpte det. Minhiriel hade just låst kistan, Wilvahir öppnade ju den när hon var här inne sist. Mihiriel grät innombords när hon tittade på sina misshandlade dyrkar. Och inga fler hade hon. Hon svingade snabbt tillbaka till de andra, men inte innan hon norpat ett par fina vinkalkar och några små dyrbara prydnadsföremål. Hon är vad hon är trots allt.

Under tiden hade Calmarin troligtvis avskedat hela den ordinarie soldatstyrkan för inkompetens och folk utanför dörren hade börjat uppge falskt namn och talade med förställda röster för att rädda sina jobb. Wilvarhir och gänget gick fram till dörren där det hade skapats ett litet hål mitt på den, stort nog för att få in en kniv eller liknande. De sa till de övriga soldaterna att lämna och det gjorde de fortare än kvickt. Wilvahir kunde se en panikslagen och svettig Calmarin genom hålet. Hon viskade tyst ordet ”Sleep” och han lydde utan att bråka det allra minsta. Han drösade helt enkelt med där han stod och började såga stora timmerstockar som om han aldrig gjort något annat. Wilvahir beordrade dörren att öppnas med ordet ”Baljnäsa” och dörren gled snällt, om än lite haltande efter den oömma behandlingen. Gruppen lyfte försiktigt in Calmarin i sitt arbetsrum och täckte för hans öron så att han inte skulle vakna om det blev oväsen. Sedan stängde de ytterdörren igen och Jahand fortsatte slå på den lite halvhjärtat så att ingen kunde tro att dörren öppnats.

De andra gick till sovrummet. Wilvahir sa ordet ”julkula” till skrinet som öppnades prompt och avslöjade sitt innehåll ännu en gång. Minhiriel tittade trånande på pengapåsen av silver och det blev diskussioner om vad som skulle lämnas och vad som skulle få vara kvar. Till slut togs påsen och skrinet samt Calmarins stora nyckelknippa och hans nyckel han hade om halsen, den som verkar passa i detta mindre skrinet. Sedan avlägsnade sig gänget efter att ha undanröjt alla spår efter sig.

Calmarin vaknade till sist och stormade iväg till något ställe han behövde vara på. Vakter sattes att bevaka hans dörr och att få den utbytt beordrades. Våra hjältar var trötta men nöjda att ha genomfört denna delen, vilken del detta nu var, för de kände sig en aning förvirrade och undrade om deras aktioner snarare förvärrade situationen än hjälpte dem till en lösning. En klart motiverad fråga!

Wilvahir spådde skyfall och kanske hård blåst framöver. Han är lite spooky på det då han alltid tycks ha rätt, anser en del av de övriga. En plan att klä Minhiriel i svarta kläder med huva för att låta henne efterlikna den mystiska kvinnan hos Gorin realiserades också. Svart tyg ”organiserades” från bankettsalens väggsmyckning, och Minhiriel trocklade snabbt ihop en lase som var användbar. Sedan begav sig Minhiriel ut i mörkret och regnet för att synas så mycket som möjligt innan hon hamnade vid porten och krävde att bli utsläppt. När hon avkrävdes både namn och förklaring så blev hon snäsig, men gav det namn som framkommit att den andra kvinnan hette, Lithiel, samt att hennes affärer vad hennes egna. Vakten ursäktade sig och förklarade att det bara var hans jobb att fråga sådant om nätterna. Det fanns tydligen skumt folk i knutarna och man kunde inte vara alltför säker i dessa dagar.

Mihiriel kom ut från Karach In Tirith i sin förklädnad och vid första bästa ställe gled hon osynligt upp bland klipporna norr om vägen och spenderade hela återstoden av natten där i ihållande hällregn. Hon bytte kläder i gryningen, men det var ändå en dränkt katt som kom in genom porten den morgonen.

Sedan, klockan närmare 9 på förmiddagen hände något omöjligt. Solen började täckas av en svart skiva och det blev mörkare och mörkare. Samtidigt kunde man se i öster, från Gråskogen, att ett onaturligt mörker spred sig i riktning mot Karach In Tirith.
Folk råkade i panik och låste in sig i sina hus, soldaterna blev demoraliserade, och det talades om att mörkret var här för att förtära allt ljus, att det var slut med världen nu.
Istället för att krypa ihop under närmsta bord, skred våra hjältar till aktion istället.

De resonerade sig fram till att det skulle vara bra om de kunde täppa igen den där underjordiska gången en gång för alla, så att inga fiender kunde ta sig upp där om det blev ett anfall. Så, sagt och gjort, ner gick de, fann ett bra ställe, och Wilvahir fick verkligen anstränga sina band till Aule för att rämna urberget. Dock stod han fortfarande i god dager hos Aule och berget rämnade, visserligen även ovanför Wilvahir, men han lyckades med nöd och näppe kasta sig undan krossdöden.

Så, nu hade de verkligen täppt igen åtminstone en väg för fienden. De brydde sig inte om vattenvägen här under jord då den verkade vara osannolik. I och med detta hade de dock även starkt begränsat eventuella flyktvägar innifrån fästet om det skulle behövas, men man kan inte göra en omelett om man inte knäcker ett ägg.

När det kom upp hade mörkret helt omslutit hela området och det var svartare än natten. Själva luften kändes askig och fet.

Nu var det bråttom. Det blev rådslag i tornet om vad som borde göras. En sak som kom fram var att Flintabron måste hållas till varje pris, och det var Angfir och Jahando som skulle göra det, men mediciniskt understöd av Wilvahir. Valandil sändes med en grupp spejare norrut för att skaffa information. Angfir och Jahando fick välja de 20 starkaste ur det som återstod av Tirador, dvs. unga killar och gamla män. De valde 5 gamlingar och 15 unga som såg ut att kunna hantera sitt vapen någorlunda. Sedan begav de sig de 6 kilometerna norrut till brofästet som var helt övergivet när de anlände. De satte upp ett försvar snabbt. Jahando byggde fortifieringar av kringvarande taggbuskar och pinnar.
Då en god stund av dagen förflutit utan incidenter så kom plötsligt Valandil springandes tillsammans med två sårade unga män. Medan han drack skötte Wilvahir om männens sår som var svåra. Valandil berättade att de hamnat i bakhåll för tungt beväpnade scoutstyrkor och varit tvugna att fly. Karach In Tirith var omgiven på alla håll av tusentals orcher, och de hade med sig en gigantisk flygande best som såg uit som en orm med vingar. Den hade burit en stor brinnande sten i klorna som den hade släppt från hög höjd och som hade träffat själva tornets sida och slagit sönder det. Tornet stod fortfarande men det brann, och många av de stora riddarna var döda redan. ännu hade orcherna inte tagit fäste på murarna, men det kunde bara vara en tidsfråga. Flera hus i byn stod i full låga.

Beslutet togs snabbt att det var dags att ta sig härifrån. Med dessa unga i släptåg skulle de inte kunna gå ut på slagfältet. Det hade blivit ren slakt. Då de hade ansvar för deras säkerhet så återstod bara att försöka ta sig obemärkt därifrån, och detta innebar klättring nerför en 100 meter brant klippvägg, ner i en uttorkad flodfåra som de sedan skulle kunna följa till och med förbi utkanten av Karach’s murar och port. De gamla männen kunde inte klara en sådan resa och det beslöts enhälligt att de skulle få stanna kvar här i vakttornen vid Flintabron för att hålla den säker, så länge de kunde. Kanske kunde deras hjältemod och fall bli värt en sång.
De gamla männen trodde sig inte behöva mer mat än för en enda måltid till, så de packade ner övriga ransoner så att de unga skulle kunna hålla sig mätta. Jahando tog varje soldat i hand och bad för att deras färd till Mandos salar skulle bli snabb och smärtfri, och detta gjorde männen lugna och lyckligare. Det var starka gamla män som lämnades på flintabro, denna dag då själva solen förmörkades av ondskan.

Jahando red ner längs vägen för att få en överblick av situationen. När han fick se hur illa det stod till kände han sig maktlös. ”Här behövs en stor armé – men vart finner jag en sådan i denna timme?” tänkte han utan hopp.
Han hoppade av hästen och klappade iväg den och dess broder tillbaka till Flintabron. ”Kanske dessa kan vara åldringarna till nytta. Hellre än att låta dem falla för orchertänder!” Sedan klättrade Jahando nerför klippan, som här var betydligt grundare, sedan satte han sig att vänta på de andra som ju kom senare då de ej hade fördelen av att ha häst.

När gruppen skulle ta sig förbi portarna fick de simma under regnvattnet i botten på flodfåran. Regnet och smältvatten hade fyllt upp en dryg halvmeter lerigt vatten i fåran. Orcherna var upptagna med att försöka slå in porten med en murbräcka, eller undvika pilar från muren som hela tiden regnade över dem. ”Trots detta” lyckades en tolvårig pojke få panik när han såg allt detta ohyggliga, och 3 av orcherna såg gruppen. Två av dem sparkades ner i flodfåran och den ene landade rakt på den pojken vars ryggrad knäcktes och han dog där i det kalla smutsiga vattnet.
Jahando expedierade dessa två snabbt och i ursinne, tänkandes på en av sina egna söner som kunde varit i pojkens ålder nu.

Fler orcher kom fram till kanten, 4 bågskyttar la pilar på sina strängar och siktade. Om de fått släppa sin dödliga last så hade det gått riktigt illa för vårt gäng, ty ocherpilar dryper av gift så dödar inte pilen direkt, så kommer den att göra det förr eller senare ändå men i värrre plågor. Wilvahir ilsknade till, lyfte sin stav och vrålade ”SHATTER”. Orchernas bågar formligen exploderade i deras händer. De blev mycket rädda, fick panik och sprang därifrån, ifrån denna smutsiga alvmagiker, innan de kunde bli smittade av något hemskt.

Nu gick allt mycket snabbt. Alla utom 12-åringen kom upp på andra sidan och sedan började de springa. De slutade inte förrän de nådde floden en dryg mil från Karach. Där vilade de lite, de yngsta fick dricka sig otörstiga, sedan upp igen och löpning till närmaste fiskarby med båtar tillgängliga. Där organiserades 4 båtar, nog för att ta dem alla med på färden till Tharbad. Men då hände något konstigt. Jahando sköt iväg båtarna och stod själv kvar på bryggan och sade adjö. Han ville inte ge upp striden och döma alla dessa människor till döden utan kamp.

De andra i gruppen gjorde lite matematik. 3000 orcher – 1 Jahando = 2990 orcher och 0 Jahando. Ingen bra ekvation så Wilvahir tittade på Jahando, svepte med sin handflata i luften och viskade ”sleeeeeep!” varvid Jahando fann det för gott att ta sig en 10 timmars tupplur, nu nerburen i en båt och på väg mot Tharbad. Han var inte helt överlycklig över behandlingen, men de övriga förklarade att det skulle gå över med tiden. Jahando var inte helt säker.

De fick bra fart då de unga visste verkligen hur man skulle sköta en flodbåt. Dock hjälpte inte detta när tjock dimma och mycket svagt månljus gjorde sikten omöjlig i träskområdet. Valandil tog fram sitt svärd, Wangrist, kysste hjaltet, gick fram i fören och medan han höll det med båda händer på raka armar, skörde ned det till hälften i vattnet. Omedelbart skingrades dimman framför båten, det bildades en tunnel av dimma med utmärkt sikt. Nu saknades bara ljuset så Wilvahir satte sig sidan om Valandil, räckte upp sin stav och viskade ”Light!”, och stavens topp sken upp som en bra fackla, utan att brinna. Istället för kolmörker och dimma så hade de klart väder och skymning, och färden kunde fortsätta, men ingen av pojkarna kunde förklara vad det var som hände, och det gjorde dem ganska så skärrade, med tanke på vad som sägs om alver och deras hemska magi. De beslöt att inte visa att de avskydde det och var rädda för det. Inte ännu. Kanske när det passar sig bättre. Så gör en äkta dunadansk man.

På rekordtid anlände båtarna i hamn intill vännen Firians fraktbåt. De väckte Firian som tycktes haft en riktigt hård festvecka. Han hjälpte mer än gärna till med att inkvartera de 14 pojkarna i Angfírs hem. Gruppen tycke inte att de hade tid att gå hem så de gick in på närmaste värdshus och fick vaska av sig det värsta leran och smutsen, och fick även i sig en liten bit mat i form av jorbgubbssaft och ett konstigt bakverk med bulle, vispad grädde, en söt boll av massa i mitten och en bullhatt som hade pulversocker på sig. Den var mättande och energirik, så det var på stadiga ben de begav sig till Kapten Tergil.

Man kommer långt som officiella bekyddare i Tharbad, och det dröjde inte länge innan de fick tillstånd att möta Kaptenen, som var mycket lycklig att äntligen få träffa sin kusin Wilvahir. Det blev mycket Bonding och snack om ditt och datt, Wilvahir blev erbjuden ett lugnt säkerhetsjobb inom stadens murar, men han vill tänka på saken. Det fanns även en position som biliotekarie i Osgiliath, och detta lät absolut inte helt fel i Wilvahirs öron. Men som sagt mer pressande uppgifter först.

Gruppen avgav korrekt rapport, men utelämnade hela grejen med Calmarin och Gorin. Det diskuterades eventuella mönstringar av beridna trupper söderifrån, alternativt ta trupper från den norra gränsen. Något måste göras, men vad? Tergil skulle sammankalla de övriga beslutsfattarna för att komma överens om den bästa handlingsplanen. Det skulle även skickas ut spejare åt alla håll och kanskter, Till norr, till Karach In Tirith och till Norra och Södra Dunland. Det fanns tydligen även möjligheter att få nyheter direkt från Angmar, men detta skulle det talas tyst om. Sedan var mötet över. Tergil tackade för hjälpen. Naturligtvis finns det kompensation att hämta för sådans stort arbete, men detta får komma senare. Först måste vi veta om vi har ett land överhuvudtaget. Jag skickar bud till er så snart jag ha något att buda om. Det kan dröja ett par timmar som bäst.

Nu var det bara en sak som gällde. Angfir hade problem att få plats i sitt armour. Det klämde på ett ställe, och det var bara en viss sömmerska som skulle kunna hjälpa till att fixa detta.
Minhiriel mönstrade de unga killarna och fattade lite tycke för en eller ett par vackra och välbyggda 17-åringar som hon ville ha hand om för fortsatt träning. Alla fick reglerna upplästa för sig vad det gäller huset och deras uppgifter så länge de är här.
Jahando satte på lite mat och Wilvahir satte sig i biblioteket och började studera skrinet. Han fick fram en mening ”För Katt, en strid på Liv och Död” och sedan otydligt ”—- runt —-” och till sist ”—gat by– a—id sl—t

Och Valandil då? Tja, han säger inte så mycket..