En blöt resa.

Detta blir en helt snabb notering…..

Hjältarna somnade till slut efter överläggningar om hur de skulle gå tillväga. Buden var många. Skulle de stanna i staden tills gryningen, eller ge sig av i skydd av mörkret? Eller rent utav stanna permanent i Tharbad?

När de så slutligen gav sig av, klockan 3 på morgonen, så var det med vissheten att de givit både instruktioner och pengar till deras skyddslingar. De unga fiskarsönerna skulle hålla sig innomhus för att inte råka i problem i staden och smederna skulle rusta upp smedjan med dess bostäder.

Stormen hade bedarrat en aning när de kom utanför murarna. De kunde se förödelsen vinden hade ställt till med i kåkstaden som fungerat som tusentals flyktingars hem. De kände sig maktlösa inför detta då det inte fanns så mycket de skulle kunna göra för att hjälpa dem just nu.
De skulle bege sig norrut, till den gamla övergivna gruvan, och stanna där innomhus tills lite efter gryningen då de tänkte ansluta sig till armén. Jahando ville hellre att de skulle färdas direkt österut, till storbonden Tig’s ställe.
En majoritet bestämde att det fick bli norrut, och så var det med det.

Färden till gruvan var mödosam. Kläderna piskade dem i ansiktet i den starka medvinden. De fick ducka för förbi-brölandes kringblåsande tamboskap, och en och annan bondgård. Ja, det var en storm att beskåda…..eller kanske jag överdriver. Men nog var det kuling alltid

De tog sig till gruvan på ett par timmar, men väl där så ville Angfír dra med Wilvahir ner i grottorna och det urgamla mystiska rummet de fann för evigheter sedan (ja, nästan en hel månad i Midgård, men nästan ett halvår i verklig tid). Som vanligt så fann Wilvahir när de väl var under mark, att han kände sig betydligt mer hemma där än kanske någonsin i skogen. Det var något speciellt med hårdheten, skrovligheten i väggar och tak, fukten och möglet. Dofterna. Känslan av att ha miljontals ton sten och jord med början bara några centimeter ovanför huvudet. Känslan av att kunna bli levande begravd, eller totalt krossad till döds av nedrasande sten, eller varför inte instängd i underjorden och långsamt kvävd, eller ihjälgnagd av grottråttor, eller……. Ja, ni förstår säkert precis hur han menar.

Hur som helst, de tog sig till det stora rummet med den enorma, kolsvarta, statyn av en naken varelse, till hälften människa och till hälften varg. Wilvahir bedömde den vara gjord av obsidian, med ögon av en sten som han berättade var röd laen, mycket sällsynt. Att de var egendomligt lysande var något som var avgjort konstigt. De undersökte rummet och konstaterade att av rummets tre dörrar var två av em av en sort som inte svänger upp utan lyfts av någon anordning. Hela tiden kunde de höra ljudet av antingen rasande småsten, porlande vatten, tusentals kackerlackor, eller kanske spindelben, från andra sidan dörrarna. Då de hade striden med jättespindeln i gott minne, och annars blev påmind av den då det brända exo-skelettet låg framför den stora eldstaden, så var det inte sådär jättebegeistrade att kasta sig mot dessa dörrarna just nu. De fokuserade på den stora dubbeldörren av trä istället. Här hade de något de skulle kunna hantera, eller…?
Wilvahir undersökte de urgamla sniderierna i träet och fann dem vara för arkaiska för honom att tyda. Troligtvis handlade de om vem som hade tillverkat dörrarna och hur man skulle bära sig åt för att öppna dem. Alternativt kunde det handla om en fruktansvärd förbannelse, eller varför inte en beskrivning på vad rummet bakom den användes till. Han var inte säker. Dörrarna såg ut att vara så angripna av ålderssvaghet att de skulle bli till damm om man rörde dem.
Dock var en av dem, ingen minns längre vem, mycket skarpögd och såg att den där obehagliga statyn var placerad i andra änden av rummet, och att den såg ut att stirra stint på dörren. Inte nog med det, men hade inte själva ytan på dess kropp blivit en aning mindre blank, såg mer, ja vad ska man säga, smidig och levande ut? Och var inte skenet från dess ögon lite starkare? Och var det egentligen inte dags att mata hästarna nu? Jo, det var det! De lämnade underjorden snabbt.

I korthet så vilade de en aning, Wilvahir fjärrskådade mot Tharbad och fann armén samlad och på väg norrut.

(och nu måste jag verkligen dra ihop handlingen då det snart är dags att sussa så att jag kan vara pigg och gla’ tills vi lirar igen imorgon direkt efter jobb)

När Wilvahir stirrade ner på den blanka vattenytan i tunnan, som förhäxad, så blev Jahando mycket orolig. Han kastade sig över honom, ruskade honom till sans, och kollade efter feber. Wilvahir undrade vad som var på gång, och om Jahando mådde så bra egentligen. Efter detta lilla missförstånd gav de sig iväg igen för att möta armén. De baxade ut sina hästar från det som en gång varit samlingsrummet i gruvarbetarnas hus, och red iväg för att vänta.
Väntan blev inte så lång, ty ryttarhären dök snart upp i regnet. Våra hjältar gled in i ledet mot slutet.

Efter någon timmes ritt, till middags, så gjorde hären halt och satte upp provisoriska läger, lagade mat och passade på att sova innan den långa kvällsritten. Jahando, Angfír, Wilvahir, Valandil och Minhiriel anslöt sig till kaptenernas läger och åt tillsammans med dem. Valandil berättade om den flygande besten han sett, och till en början avfärdade Kaptenen det hela som feberdrömmar och amsagor, men efterhand som historien blev mer detaljerad, och de andra föll in i den, så började Kaptenen nästan misströsta över de omöjliga odds de hade emot sig.
3000 orcher, eventuella vargryttare, Grorg, en väckt Balrog, och nu på toppen en livs levande drake från mörkrets djupaste hålor. Han var modfälld men repade sig snabbt och sa att oavsett om Karach In Tirith har fallit, och även om det finns oövervinnerliga mytologiska odjur emot dem, om så Den Svarte han själv stod på slagfältet, så skulle denna hären slåss till sista man för det som var rätt.
Våra hjältar mumlade med ohörbart nästan.. – ”visst…..jepp…jodå…såklart…lita på oss…visssst!” De åt och vilade lite till. Wilvahir tryckte ner åtminstone 4 kaniner innan han var nöjd, och sedan började ritten igen. Snabbt skulle det ridas då planen var att nå Karach in Tirith i gryningen nästa dag, eller straxt därefter.

Under tiden hade vinden mojnat till en nästan stilla bris och regnet hade upphört. Efter stormen var omgivningarna förändrade, med stora vattensamlingar där inga tidigare fanns, och omkullvälta träd. Det höga gräset som täckt slätten låg nu kuvat i egendomliga mönster längs marken, och när vinden dog ut helt blev världen onaturligt tyst.

Hären avverkade snabbt mil efter mil med bara korta raster för man och häst. De drack en frisk men sötaktig bryggd som gav både värme och mycket energi och tillät den som drack att prestera vida mer än den skulle klarat i vanliga fall. Detta, insåg Wilvahir och Valandil, var en version av alvernas Miruvor. Vem som tillverkat den var omöjligt att sia om då denna dryck alltid tillreds av alver, och det fanns inte en alv i sikte.

I skymningen reste sig en kraftigare dimma än vanligt då det hade blivit varmt under dagen, men när solen försvunnit så sjönk temperaturen kraftigt. På vänster sida, ner för slänten, kanske en kilometer bort, såg våra hjältar den bekanta synen av ”trollkarlsskogen”, som med sina vargar och egendomliga sänka bitit sig fast i deras minnen.

Kaptenen saktade in hären och beordrade spejare åt det hållet. Det luktade bakhåll lång väg.