A Clash of Titans!

Då de var framme och talade med Kaptenen under större delen av resan så lärde de känna, och tycka om, honom. De delade med sig av sina erfarenheter i området, och som ett resultat av detta blev de tilldelade en liten grupp spejare för att undersöka terrängen nere vid skogen. Valandil och Minhiriel var mystiskt försvunna…..igen…..på precis samma rastställe de försvann från sist. Vad märkligt, tänkte de kvarvarande, och så illavarslande. Wilvahir, som varande den rationelle av dem, enligt honom själv alltså, så behövde deras lilla men växande grupp en verklig spejare som samtidigt hade lite kraft i nyporna. Men vart skulle man finna en sådan? I Tharbad hade det funnits människor av den kalibern drivandes nere i hamnen. Firian själv kände t.o.m. en del personer som faktiskt skulle passa perfekt, trodde Wilvahir. Han behöll tankarna för sig själv dock, medan de alla steg ner från sina hästar och begav sig så tyst de kunde nerför den nästan kilometerlånga sluttningen fram till den egendomliga skogen där mycket lokal åska grillat en häst ej alls för så länge sedan. De ansåg inte själv att de var det optimala valet för uppdraget, men hade inte råg i ryggen att säga ifrån om detta.
Ovanför dimman återspeglades månljuset och badade allas ansikten i ett spöklikt sken. När de kom ner under själva dimtäcket så var ljuset i stort helt borta. De rörde sig så tyst och försiktigt de kunde, kanske för tyst och försiktigt.. Wilvahir stötte på spår efter stora hund djur, och spillning från orcher. Wargryttare!! Han hann knappt tänka tanken förrän de rörde morranden och snabba rörelser precis utanför sitt synfält. De bedömde rörelserna vara målinriktade mot vägen.
Jahando och Angfir tog varsin spejare med sig och sprang åt varsitt håll. När de hade räknat till 10 så började de väsnas så mycket som var möjligt.Listen fungerade och 3 Wargryttare stormade mot Jahando, och sex!! mot Angfir. Wilvahirs beslutsångest höll på att bli en katastrof wargryttarna anföll både Jahandos och Angfirs grupp. Wilvahir kunde inte bestämma sig, men beslöt att bege sig till Jahando, Varför får vi nog aldrig reda på.
Gruppem slogs och dödade för allt vad tygen höll. Angfir i strid är rena monstret då har använde sig av sina Warg-bane tekniker och dödade en av dem med ett enda hugg, och samtidigt satte skräck i de övriga 5, som istället angrepp spejaren. Han hade inte en chans utan blev sliten i stycken levande.

Efter en lång men lyckad strid helade Wilvahir kämparna så gott han kunde. AngfIr var väl inga årpblem, men Jahando hade dragit på sig elakartade sår som behövde Wilvagirs allra skickligaste utförande för att han inte skulle få leva med men och smärta resten av sitt liv. Han brilljerade i sitt yrke som vanligt.

Men striden var inte över på länge än. Wargryttarna hade legat i bakhåll från båda sidor och kampen var till en början ojämn, då ryttarhärens riddjur råkade i panik när de kände doften och hörde Wargarna. Människorna föll i drivor, men när det blivit ordning i de bakre leden så kunde de rulla upp flankerna och till slut kross den återstående delen av fienderna. En del Wargryttare, inklusive dess ledare, flydde Norrut, mot Karach in Tirith.

Wilvahir helade så många han kunde medan hären gjorde sig redo att snabbt ta sig sista biten till fästet, en knapp timmes ritt härifrån. När det var dags, lämnade han resten av arbetet till de två helare armén höll sig med, och satte sig upp på sin höst, red ikapp sina vänner, och bad en stilla böd till Valar att de skulle överleva denna natten.

När de fick se Fyrtornet så såg de att fästet brann, men att murarna fortfarande hölls. Ryttarna var underbemannade 2 mot 1, men när 600 ryttare stormade fram med ett vrål, bröts orchernas moral och de började fly besinningslöst åt alla håll. Många valde att fly längs vägen norrut, vägen som leder till Flintabron där det finns fem åldringar som håller brofästet, och som i så fall inte ätit ordenteligt på flera dagar nu. Jahando samlade en stor grupp ryttare kring sig och vrålade:

”Vem följer med Mig?! Mot ära och stordåd, att krossa mörkrets hantlangare. Död vi sprider men ära vi skördar. Orcher ska brinna på bål och röken ska synas till Angmars mörkaste fästen! Vem är med mig?!”

Mannarna eldades upp av detta tal, och det var Jahando, Angfir och Wilvahir tillsammans med 50 avsuttna ryttare som nu stormade ner för klipporna norr om fästet i syfte att nedkämpa härens ledare Grorg Halvtrollet. Men dessa orcherna var inga vanliga skräporcher. Dessa var tränade av Grorg själv, och Västerns Män led större förluster än vad var beräknat. Efter en vild och lång batalj stod bara Angfir, Wilvahir och Jahando kvar på benen, tillsammans med 11 elitorcher och Grorg själv, innuti hans läger.
orcherna, elit eller ej, var ingen match direkt mot de tre, även om en del skador utdelades till dem alla. Det var Grorg som skulle visa sig vara det värsta de någonsin mött.
Grorgs överlägsna snabbhet och styrka höll på att vinna striden, men i de mest avgörande ögonblicken, när allt såg förlorat ut, så lyckades Angfír få upp sitt svärd emellan kropparna och den svarta eggen på Grorgs mäktiga tvåhands dubbeleggade yxa. Angfír kommer att få betala ett pris för all hjälp han fick av högre makter denna natt. Han lovade sig själv att om han lyckades överleva så skulle han färdas till det bästa templet och sedan stanna där en vecka i meditation.
De lyckades såra Grorg allvarligt, men han flydde inte utan bestämde sig för att stiden skulle bli till döds. När slutet för monstret började närma sig slet Jahando fram Tharbads Svärd, gjorde en akrobatisk manöver så att han hamnade på det stora halvtrollets rygg, och där gav han fienden en soldats död, genom att sticka det i nacken med svärdet.
Trollet segade ner på knä, för att sedan falla framåt helt livlös.

De hade slagit den mörka arméns överbefälhavare, och sin hittills värste fiende alla kategorier. De var mycket stridströtta, men när de vände blicken tillbaka till Karach in Tirith så såg de att det skulle dröja innan de fick en möjlighet till vila. Många fiender återstod, och de skulle inte glömma bort dem som flydde mot flintabron.

Angfír skar huvudet av Grorg och la det i en lootsäck och hängde det över axeln som vid detta laget värkte av ansträngningarna. Sedan tog de ett djupt andetag för att fokusera sig på uppgiften.

De satte genast av mot…..

Ja, vart? Här slutade vi spelomgångnen – så avslutningen i sagan om Karach-In-Tirith får sin upplösning nästa gång. Tack för att ni läste detta.