Ack, en så gästvänlig stad…

Alla fick varsitt bekvämt rum att husera i. Sängarna var mjuka och breda, och inga bekvämligheter saknades. De hade till och med möjligheten att ringa efter en tjänare som sedan gjorde vad den blev tillsagd att göra. Våra hjältar trodde knappt sin lycka. åtminstone inte förrän de la märke till att dessa tjänarna var så underdåniga att det var lite creepy.

När det beställt upp mat på rummet till dem alla och satt och småmös och snackade, så kom Argathil indönandes. Som vanligt blev Minhiriel näbbar och klor, men Argathil satte sig lugnt vid bordet och tog för sig medan han frågade dem, och då speciellt Wilvahir, hur landet låg. Det unisona svaret kunde tolkas som ”semester”. Angfír skulle uppsöka en smedja att slutföra sitt sedan länge påbörjade svärd, Wilvahir tänkte söka efter ett bibliotek och eventuellt studera de luntor hon lyckats rädda från underjorden och från det raserade tornet Karach In Tirith. Minhiriel hade sitt sikte inställt på att få Lamhir för sig själv och sedan låta naturen ha sin gång, eller flera gånger för att vara ärlig. Valandil ville använda demma lugna tid till att dels tälja lite nya pilar, men också till att innefatta den röda magiska ädelstenen i hans pilbåde, och vara Angfír till hjälp när det kom till att tillverka själva handtaget till svärdet han höll på att smida. Jahando vill dra iväg med Wilvahir ut på stan för lite örtshopping och så fick det också bli. Argathil ville dra ner i hamnen för att där kanske finna en båt som var villig att ta hela sällskapet tillbaka till Tharbad. Alla ville alltså göra en massa saker, men i huvudsak handlade det om att, 1. Inte döda någon, och 2. Få lite vila och avkoppling.

För att få någon struktur på detta så delar jag upp historierna och struntar i det kronologiska. Om någon akut måste veta vart någon befann sig just när Angfír avslutade smidet, så får man väl räkna lite själv på det. Jag tänker då inte göra det åt er. Så, utan vidare dröjesmål. Här har ni..

Angfírs och Valandils Historia – En Dag vid Städet

Tirestë har ett par fina smedjor, och även en duktig juvelerare. Angfír drogs till den som hanterade lite grövre saker, såsom svärd, hammargjutning, tunga rustningar och liknande. Angfír gick fram till mästersmed Vordan Järnnäve och bad honom låna honom ett städ. Smedjan var full av studenter då Vordan också utbildade i den ädla konsten att forma metall enligt eget önskemål. När vordan mönstrade Angfír, så de fina kläderna och tabarden som placerade honom om inte hos de adliga, men i närheten av dem, så skrattade han. Vordan hrävde fram ett par grova skinnhandskar som nybörjarna brukade använda sig av innan de vant sig vid den heta hanteringen. Angfír tackade för erbjudandet, and menade att sådant bara var i vägen, och Vorden nickade uppskattat och tog några steg bakåt för att ge Angfír svängrum.

Angfír var på gott humör idag, mycket bättre än han varit på mycket länge. Glädjen i att upphetta stålet till rätt temperatur, höra ljudet och klangen från släggan när den träffade det varma stålet och gnistor från orenheterna i metallen självantändes och for ut åt sidorna som ett fyrverkeri. Allting stämde idag för Angfír. Han trixade lite, gjorde saker på ett extravagant sätt, som t.ex. istället för att gå med ämnet till avkylningstråget, så kastade han det över axeln och träffade perfekt. Sedan hjulade han med en hand dit för att hämta upp det i en vid både som lämnade efter sig en regnbåge utav färger. Alla eleverna applåderade, och smedmästaren morrade lite och skakade lite lätt på huvudet åt konsterna.
Angfír bestämde sig för att ge dem en show de inte skulle glömma i första taget. Skymningen hade kommit, så Angfír fokuserade all sin kraftträning han skaffat sig med sina svärd ut i denna hammare istället. Den lydde och plötsligt sken den klarblå utav dansande flammor. När Angfír svepte ner hammaren mot städet så gjorde han det extra yvigt och dramatiskt för att få full effekt, Resultatet blev att de små lågorna stannade en kort stund i luften för att sedan accelerera tillbaka till hammarskaftet. Effekten var total och alla som såg detta var övertygade om att Angfír måste vara den störste smed som någonsin befunnit sig i Tirestë. Angfír fick många beundrare den dagen, och ett välsmitt smäckert svärd på kuppen. En dag till så ska klingan poleras, det ska slipas skåror, den ska viktas och göras handtag till.
Till nästa del behövdes Wilvahir, som med sitt kunnande om magiska föremål bäst kunde avgöra vart den borde sitta, och exakt hur den skulle göra det. Med samordnade krafter lyckades de två efter många timmars slit, få dit stenen så att den skulle kunna göra full effekt.
Sedan blev det ut på puben för ett par glas gott öl…

Jahando och Wilvahir – En Studie i Smärta

De två begav sig till stadens apotek, eller örtbod egentligen. Väl inne i affären möttes de av en sovande man som vaknade som om ur en mardröm. Hannen såg osund ut, blek, blodsprängda ögon, darrande händer och stirrigt tal. Han gäspade vid varannan mening. Empatisk som Wilvahir är så kunde han inte låta bli att fråga hur det stod till egentligen?

Mannen berättade ”om en dimmig uppenbarelse i form av en vacker kvinna, ett spöke, som hemsökte honom både dag och natt, flyttade saker, välte annat, saker som försvann, skrämmande skrik i natten. Så hade det varit nu några dagar. Kvinnouppenbarelsen pekar hela tiden på ett klädbylte hon har på armen och tycks vilja sträcka det åt mig, troligen för att snärja mig till dödsriket, men då springer jag så fort jag kan.”

Under tiden har Wilvahir samlat på sig all utrustning han kunde tänkas behöva närmaste tiden. Både Jahando och Wilvahir tror verkligen att mannen har ett problem med ett spöke, men just nu har de helt egna saker de vill göra, och spökutdrivning hör inte till dem. De betalar och säger adjö. Sedan beger de sig ut mot bondgårdarna och de sårade där. Deras anländande röner stor uppskattning, framför allt hos EârnarII som börjat få slut på material och läkekunnigt folk. Wilvahir ville hjälpa till och fick en bensåg i handen och tre patienter som behövde amputation.
Den förste, en ung pojke i 16-års åldern, hade fått foten krossad och kallbrand letade sig upp not knäet. Det fanns inget bedövande så Wilvahir gav pojken en pinne surrad med läderband att bita i medan jahando tog ett kraftigt tag i den lilla kroppen, tryckte ner den så att den inte skulle kunna röra sig och göra skadan värre.
Sedan gick Wilvahir till verket. Den unge skrek, och skrek, och skrek. ”Det är nackdelen med att vara en ung man i bästa skick – man uthärdar så mycket mer innan man svimmar” tänkte både Wilvahir och Jahando. När de till slut hade avlägsnat benet återstod ändå det svåraste momentet; att sluta varje större kärl och sedan försegla med eld. När brännjärnet pressades i såret svimmade till slut pojken, men då var det ju så dags. Allt var över. Både Wilvahir och Jahando var skakade av händelsen, men när de reste sig så pekade läkaren på en annan person, en kvinna vars ena arn var ett enda stort sprucket och brutet köttstycke. Den måste av. Wilvahir undrade ”Finns det inga andra än barn att arbeta på?” Svaret blev att det är bara barnen kvar då alla de viktiga soldaterna måste få komma först, och då får barn och kvinnor vänta på sin tur.”
”Ingen rast och ingen ro, bara slita och bara go” nynnade Jahando lite för sig själv när han tryckte läderpinnen mellan tjejens käkar. Denna var nog knappt 12 år gammal och skulle varit mycket vacker om hon inte var insmord i dynga och blod. Och utan sin arm skulle hon sluta som underbetald piga eller hora i något hamnkvarter där hon skulle gå för halva priset. Drömmen om Prinsen fick hon lägga åt sidan, tänkte Jahando ilsket när han tryckte ner henne hårt och Wilvahir började sågarbetet…..och skriken kom på nytt…

Så fortsatte det hela dagen igenom, men till slut för skymningen och de två kunde bege sig tillbaka till staden, tvätta av sig och få på nya kläder. Det behövdes sprit!

Dag läggs till Dag – Och plötsligt har de blivit till Ett Liv.

Vännerna sitter på krogen som är mycket välstädad, rent och fint och inga högljudda röster. Tvp barder underhåller tyst med luta, flöjt och mild vacker sång. Det står två tunga vakter vid dörröppningen.

Här bryter vi ännu en gång. Klockan är för mycket för att fortsätta. Skriver klart i morgon…promise

Skugga och Flamma

….fortsättning direkt där vi slutade…

Men brinna ville alltså inte vårt gäng göra, åtminstone inte på många år än, och några av dem hade rent utav siktet inställt på mausoleum eller kummel, men det låg som sagt rejält på framtiden.

Flrea av mannarna blev vettskrämda när de insåg att det inte alls var solen som steg upp. När de såg att den flygande uppenbarelsen var på väg åt deras håll började de kura ihop intill muren. En våg av skräck sköljde över dem alla, och Valandil blev så övermannad av känslan att även han en kort stund kurade ihop. Under tiden så försökte några av de andra barrikadera porten så att fienden skulle ha det svårt att komma igenom. Jahando, van vid fortifikationer, gav mannarna order och drev dem ut ur sin rädsla. Arbetet tog fart, men nu började fler eldklot från orchernas krigsmaskiner att bombadera fästet. Ett klot träffade med full kraft tre unga pojkar, kanske just 12 år fyllda, och slungade dem krossade och brinnande ner från muren, bortom all räddning.

Ingen vet längre vem som tog till orda om det som alla hade haft klart för sig länge. Att det nu ej längre fanns en chans att stå emot ursinnet på andra sidan murarna, och att det var hög tid att samla folk vid det nordvästra tornet och brunnen där. Riddare Eärnar III övertalades till slut om visheten i en strategisk reträtt i motsats till att möta fienden ansikte mot ansikte med svärdet i hand. Någon berättade helt enkelt för honom att om Eärnar kom så mycket som 10 meter inom denna varelsen från äldre Tiden, så skulle han inte ha något ansikte kvar att möta fienden med, och inga armar, ben, bröst, eller mjälte heller för den delen. ”Denna….Fiende….GåR INTE…..Att……Slå.” Detta gick in efter ett tag och Eärnar lät hornet ljuda och alla vrålade till samling vid Tïr Estel. Allt som allt gick 20 soldater i mågorlunda skicka att få ihop. Uppe ifrån tornet hjälptes den svårt brände riddare Hurin och Fordelins läkekunniga frun Findela.

Angfír och Jahando var vid Fordelins hus där många sårade samlats då detta hus ej hade blivit rört på grund utav hans frus beskydd. Detta trodde Angfír lite vad han ville om. Enligt Angfír, och fler med honom, så ligger Fordelin bakom allt som har hänt här, och snart ska han få stå till svars för allt det ondskefulla han gjort. Ett par vagnar organiserades fram att fransportera den som inte kunde gå för egen maskin. Jahando och Valandil. som nu var helt fri från skräckens effekter, gjorde sitt bästa i denna svåra timme. Minhiriel och Angfír hjälpte ner folk i brunnen. Minhiriel stod redan där nere och tog emot.
Detta tunga arbetet tog längre tid än planerat, och Balrogen skulle vara här i vilket ögonblick som helst. Argathil höll ögonen på den flygande varelsen, tvingade sig att göra det trots att hela kroppen skrek åt honom att lägga så mycket avstånd mellan honom och flygisen innan det skulle vara försent.
Denn mentala kamp rasade i Argathils huvud under en dryg minut innan han tillslut gav efter för paniken, rusade till tornet och efter att ha trängt sig fram, kastade sig ner handlöst i hålet. Han slog sig, men inte så illa. Han var uppe på fötter direkt och fortsatte springa i det blöta mörkret. På något sätt klingade hans panikkänslor av så snart han kom ner i vattnet, för att vara helt borta när han kommit in i den stora kammaren med den undejordiska lilla sjön.

Ovan jord började allt bli fruktlöst illa. Balrogen bara minuter bort och många kvar att rädda. De arbetade i trippelskift och hissade ner folk istället för att låta dem gå själv på stegarna. När alla var borta återstod bara hjältarna själva. Valandil och Jahando hade fattat posto utanför torndörren, Minhiriel var i underjorden tillsammans med Argathil, Angfír befann sig i tornet tillsammans med Wilvahir. Balrogen nådde fästet och hettan som slog emot den var ofattbar, även på långt håll. Dess utseende fruktansvärt, en varelse gjord av skugga och eld, 6 meter hög med dubbla det i vingspann. Dess vrål gjorde stolta mäns hjärtan till is. Valandil och Jahando blev så pass rädda att de svimmade rakt där de stod (något åtminstone Peter ansåg vara alltför kvinnligt för hans karaktär att göra, men då GMs alternativ var att låta dem panikslaget springa in i fästet till en garanterad död så förstod han och accepterade det som skett)
De varma vindarna skapade en virvelstorm i fästet och allt den gick förbi fattade eld. En massiv eldboll träffade dörren som lossnade och flög iväg inåt tornet. Wilvahir låg under det brinnande trästycket. Han kunde knappt andas och var mycket yr efter smällen. Angfír tog Grorgs gigantiska yxa från ryggen och svepte den i ett mäktigt hugg mot dörren. Yxhuvudet skar igenom och fastnade precis som Angfír hade plaxnerat det. Han vräkte i av alla krafter och slet bort dörren från Wilvahir i sista sekund.
Nu hade hettan här ökan så pass mycket att det fanns ont om syre att andas. Balrogen var nu bara några få steg från dem. Wilvahir bestämmer sig för att åkalla Elbereths Vrede över Balrogen.
Wilvahir kastar sig ut i eldstormen, mellan Balrogen och Valandil och Jahando som fortfarande låg livlösa på marken. Han reste sin stav och riktade knoppen mot Balrogen samtidigt som han sa med hög myndig och befallande stämma ” Här är du inte välkommen! Gå tillbaka till skuggan du kom ifrån! Du möter en svuren till Anors Hemliga Flamma. Den Mörka Elden kan inte stå dig bi här! Gå tillbaka, du Flamma från Ûdun!” och en stråle av vitglödgad energi sköt emot Balrogen Maroc.
Nu handlade det inte om en ”vanlig” Balrog, utan om Maroc, en av de stora Balrog Generalerna under Morgoth i första åldern. Han tar man inte så lätt. Men orden förstod den då de var uråldriga och den tvekade. Likaledes när ljuset kom emot den var den tvungen att kasta en egen motformel då Anors Flamma skulle kunna skada den alltför mycket.
Under tiden allt detta utspelade sig, kastade sig Angfír ut, grabbade tag i byxbenen på de två avsvimmade kamraterna, och slet in dem i den relativa säkerheten i tornet. Sedan fanns det bara en sak att göra; lobba ner dem i vattnet och sedan snabbt följa efter. Wilvahir kom inrusande mycket anfådd och trött efter ansträngningen mot Balrogen men han tog sig smidigt nedför repet och ner i den mörka kylan i botten av brunnen.

Nu följer en lång och mödosam färd genom grottorna fram till själva de gamla dvärghallarna, eller rättare sagt Nigin Nibin-hallarna, då det troligen var just dvärgar ur den stammen av mycket småväxta dvärgar som tillverkat dessa salar. Det blir lite korta utdrag från denna delen av resan

För er som kommer ihåg så fanns det besvärande fällor överallt, och det är ju inga direkta problem att forcera sådant när man är några stycken, men nu handlade det om 150+ personer, varav många mycket sjuka eller sårade. Mycket uppfinningsrikedom skulle till för att lösa detta, och Angfír och Minhiriel var de som lyckades med saken. De gamla brädorna låg ju här och Minhiriel samlade ihop en massa tyg från väggarna i möteslokalen de stött på här nere. Detta i tillägg till rep de hade med sig tillät dem att bygga en enkel men säker bro över den farliga delen av korridoren. Allt folket var mycket illa berörda av den ohyggliga stanken som kom från de mängder av orcher, gobliner och troll som legat döda här en tid.

När väl bron är på plats och folk börjat ta sig över så fick Minhiriel uppdraget att scouta framåt till grottan vid utgången av gruvan. Konsten att röra sig tyst har blivit en andra natur för tjejen numera, och hon tar sig mycket riktigt fram till en plats där hon kan se att hela grottan är full av både stora och små orcher. Troligtvis från mer än en stam. Hon kunde inte se hur det såg ut bortom ingången. Hon begav sig snabbt tillbaka och gav informationen.

Jahando knäckte en plan att klä ut sig till orch för att kunna spana hur det ser ut bortom grottan vid utgången till gruvan. Han ville att Minhiriel skulle utföra den då hon var lagom stor för att passera som orch, men hon totalvägrade sätta på sig de nödvändiga kläderna. Jahando suckade och började klä av sig naken mitt bland folket, och drog sedan på sig en passande orchrustning. Han fick skrapa bort en del ohyra och fluglarver som festade på liket grejorna togs från. Sedan smetade han in sig i lort från ochernas hud och blev snart oigenkännlig. Minhiriel kände nu att om Jahando kan så kunde minsann hon också. Hon gjorde samma procedur fast med skillnaden att hon var spyfärdig hela tiden. Under tiden hon fixades till försökte Wilvahir med sin rudimentära kunskap om orchiska språk, att lära dem några grundfraser de kunde identifiera sig med. Minhiriel bedömdes snabbt att vara stum av tvång då hennes stämma, hur hon än försökte få den att låta orchisk, var alltför vacker och välljudande för ett sådant språk. Jahando skulle dock klara sig alldeles utmärkt med sin vanliga röst.

De två tromplade iväg genom tunneln och knallade rakt in bland orcherna. Det fanns en bland fienderna som tittade nyfiket och misstänksamt på de två, men efter att ha blivit nedbrottad av Jahando samt fått nacken bruten, så hade den inte mycket mer att klaga över. Dock hade aktiviteterna tilldragit sig oönskad uppmärksamhet och fler orcher närmade sig hotfullt. Det såg helt klart mörkt ut och Minhiriel började få panik, slet fram sin kniv (en orchkniv full av gift – precis vad hon så länge önskat sig i present) och började vifta. I ett mycket kritiskt ögonblick, detaljerna är suddiga, så grep ödet in och styrde allt till rätta för våra hjältar. Hade detta inte skett så hade de funnits på kvällsvardsmenyn i orchgrottan istället. Som det nu blev så startade ett slagsmål mellan de två orchstammarna istället, och när striden var i full gång kunde de två hjältarna dra sig undan och tillbaka till de övriga. Sedan återsod bara att vänta. Vakter sattes att bevaka tunneln om några orcher skulle få för sig att ta detta hållet om de flydde.

Tid gick och alla flyktingarna var slutligen över bron och samlade och redo att bege sig genom tunneln ut i det fria. Under tiden hade Minhiriel och Jahando fått av sig sina orchkläder, tvättat av smutsen och fått på sig sina egna paltor igen. Trots detta så kände sig Minhiriel inte riktigt ren. Hon ville ha ett varmt bad fullt av tvålvatten, och en tvätterska som inte var rädd att ta i lite när hon skrubbade skinnet.

Nu MåSTE jag accelerera tiden då MIN tid håller på att rinna ur. Jag har redan suttit här för länge…

En trupp bestående av hjältarna och en grupp friska soldater begav sig mot grottan. De fann att alla orcher där var döda eller döende. Strid pågick för fullt bland orcher utanför grottan. Uppskattningsvis 40-50 orcher var inblandade. Pilar ven från klipporna runtom.
Minhiriel och Argathil tog på sig att rensa ut bågskyttarna. De tog varsitt rep med krok och började tyst klättra uppför klippväggarna, de smög sig intill de upptagna orcherna och expedierade dem snabbt, tyst och smärtfritt. Sedan de intagit en bra punkt så började de prickskjuta mot bågskyttarna som dog utan att veta vart pilarna kom ifrån. När de kom ner på marken så var striden över även där. Alla orcher var antingen döda eller hade flytt.

Valandil tog täten och hela skaran leddes säkert på vägar kända bara av Valandil. Till slut hade de lämnat de eländiga rakbladsvassa svarta klipporna bakom sig och kommit till slätt och kulle med högt gräs. De tog sig en dryg kilometer norrut så omärkligt de kunde, och där stötte de på floden de sökte. Denna följde de nordväst under många mil i mycket långsamt tempo då flera sårade var mycket illa däran och de hade inga vagnar eller djur. Det onaturliga mörkret tunnades ut efterhand de färdades. Efter en lång march hade mörkret ersatts av klart dagsljus men vårblå himmel. Där slog de sig ner på gräset invid floden och åt och drack vad de hade kvar. Under vilan begravdes tre som inte klarat pärsen. De fick varsin stenhög.

Efter rasten vandrade de ännu några timmar och bara halvtimmen innan solen skulle gå ner, nådde de den muromgärdade staden Tirestë i Hir Tinare’s domäner. Det fanns inte plats för alla de sårade men de var välkomna att använda sig av några stora lador utanför staden. Våra hjältar var naturligtvis välkomna att stanna som gäster till adelsmannen. Under samtalet märktes tydligt att det fanns ont blod mellan riddare Eärnar III och Tinare, och riddaren avböjde bestämt inviten att stanna innanför murarna, och följde istället sina mannar och byborna till ladorna. Hjältarna ville hellre sova i en vettig säng, och Minhiriel ville definitivt inte missa chansen att få träffa den unge Lamhir Tinare igen om han fanns här. De tågade in i staden och portarna stängdes för kvällen medan solen gick ner i horisonten.

[i] Och här bryter vi ännu en gång, trots att jag inte riktigt hunnit i kapp – inte mycket saknas…
Tidens svärd kommer att stickas i allas våra kroppar. Till en början gör det inte ont. Men oundvikligen kommer det att kännas mer och mer efterhand. Till slut har svärdet borrat sig in till vårt hjärta, och förhoppningsvis så är vi glada för den saken när det händer. Trötta på att ha ont, trötta på de sår Tidens Svärd givit oss, går vi gärna till evig vila.
Så illa är det alltså inte i detta läget, men klockan är mycket och jag har för en timme sedan fått ett telefonsamtal från mitt ex att jag måste övervaka barnen i morgon också då de fortfarande är sjuka och hon jobbar utan möjlighet till ersättare. Så, jag ska med andra ord upp om 3 timmar igen.

P.S. Tack Helén för stolparna. Utan dig hade denna bloggen inte funnits här idag. Det saknas mycket, men vad gör väl det? Lite får stanna som minnen hos dem som upplevde dem.

I Stormens Öga

GM Notering: Jag vill bara påpeka för er alla en liten notis angående Minhiriels beteende. Inom spelgänget har man alltid lite olika uppfattningar om hur saker och ting är eller borde vara. Karaktären Minhiriel är avgjort en sådan. Så snart spelaren är på plats att spela henne, ja då är hon en liten vacker timid, kysk, småskum tjej som hela tiden letar efter något att norpa eller någon att intimidera med sina blixtsnabba knivar. Men sedan finns det en helt annan sida av henne också. Den sidan kommer fram när spelledaren är tvungen att styra henne. Hon är fortfarande den där tjuvaktiga, smygande tjejen, men hon är inte längre rädd för att utnyttja de gåvor hon blivit given, om man säger så. Hon är ung, modig och frigjord, och hon tar för sig av livets goda så snart tillfälle finns – helt utan att skämmas för det. Varför blir det så olika? Tja, en anledning är naturligtvis att när väl alla spelarna är på plats så finns det sällan tid för privata lekar, men när någon inte är med, ja då kan ju karaktären kanske ta sig lite friheter och ha skoj.
Det finns såklart fler möjliga anledningar, även om dessa är nästan helt osannolika. En av dessa skulle kunna vara en spelledare som var hämdlysten på en spelare som inte var på plats när det var dags för lir….. Som sagt, osannolikt

Bara så att ni vet varför vissa av hjältarna ibland beter sig en aning skumt.. Så, minhiriel, om du inte tycker om sättet jag styr din karaktär, kom och styr henne själv. Nu, tillbaka till handlingen.

Snart nog var alla samlade i Angfírs stora hus. Angfír såg betydligt mer avslappnad ut, liksom Minhiriel. Det blev mat och runt bordet avslöjade Angfír nästa steg i sin Stora Plan. Det var helt enkelt dags att skaffa sig en stor båt och en smedja.

….?

De övriga kliade sig i skallen och undrade om han fått sig en hård smäll, eller kanske hade feber. Det var inte så enkelt. Angfír hade nämligen brottats med vad som skulle göras med den stora mängden guldmynt som hade tagits från Karach In Tirith, 73 från Calmarins kista och ytterligare 7 från Gorins gömställe. Angfír ansåg att dessa pengar skulle kunna komma folk till nytta om de investerades på rätt sätt. Båten skulle kunna transportera mat hit från södra delar av landet, eller flyktingar söderut. Han menade att folk skulle ha större chans till överlevnad i södern, dit fiendens arm ännu inte kunnat nå, än de har i en smutsig och infekterad kåkstad utanför Tharbads murar. Han ville också ha en möjlighet att kunna rädda de nära och kära om så skulle behövas, om fienden nådde så långt som till stadens murar.
Smedjan ville han bara ha för att kunna smida sina egna vapen, så helt altruistisk var han inte.

De övriga var väl lagom entusiastiska över detta tilltag, men ok…..det skulle väl kunna gå för sig.

Då knackade det på dörren och en budbärare kom med ett meddelande från Kapten Targil. De skulle inställa sig hos honom genast, och kunde också göra sig beredda på att lämna staden inom kort. Gruppen, minus Minhiriel som var upptagen med…eh…vapenträning… tillsammans med två sjuttonåriga fiskarkillar, gick iväg genast.

De träffade Kaptenen, som meddelade att han lyckats ta beslut att samla en beriden styrka på 1200 man genom att dra folk från fronten i norr, samt skyddsstyrkor i söder. Styrorna kom i huvudsak från Hirerna, landbaronerna, som ville ha sitt att säga till om när det gällde vart dessa skulle sättas in. Politiken var komplicerad, och några fotsoldater hade det inte tagits beslut om ännu, och långt mindre vart fronten skulle dras på kartan. Targil såg lite sliten och uppgiven ut inför sånt käbbel, men han kunde inte göra något åt saken då Hirerna hade Drottning Nirnadels öra.
Targil försökte fera gånger övertyga Wilvahir att inte bege sig av tillsammans med soldaterna, med tanke på hans ringa erfarenhet i strid och något klena fysik, samt naturligtvis för att Targil lovat att beskydda Wilvahir. Wilvahir lyssnade dock inte på det örat. Kaptenen försökte då ge dem ett annat uppdrag, ett som inte skulle föra dem rakt i fiendens händer. Det behövs mycket hjälp norröver, i Bri t.ex., eller i Arnor där fienden hela tiden försöker finna ett sätt att slå ner murarna och ta staden. Eller varför inte ett uppdrag av diplomatisk karaktär till Norra eller Södra Dunland, eller söderut, mot kusten, för att försvara städerna där mot piratangreppen och rövarräderna som ideligen gör livet svårt för folket?

”Nä! Vi vill storma en orcharmé och troligen bli malda till döds under fallande hästar. Hellre det än en semester vid havet, som vi för övrigt aldrig har sett.”

*suck* sade Targil och kunde bara skriva ut speciella rekvisitioner för hästar tills gryningen. Han påpekade dock att även om han inte hade rätt att befalla dem, så var de fortfarande utnämnda Beskyddare av Tharbad, och som sådana måste de ta alla uppdrag givna av adeln på allvar. Om någon av adelsmännen behövde deras hjälp i något fall, så måste de sätta den saken före att bege sig i fält.

Gruppen gjorde upp sina resplaner i huvudet under tiden Targil föreläste för dem, och de bestämde att bege sig av snarast möjligt, långt innan gryningen. Det fanns dock en del saker som behövde göras innan avresa kunde ske. De tog farväl för denna gången och begav sig iväg.

Gruppen talade med sin vän Firian, som i sin tur kände en man som kunde det här med att sälja båtar och skepp. De vandrade runt bland de uppdragna fartygen, fastnade för ett med strategiska hål i kölen. De diskuterade fram och tillbaka hur man bäst kunde utnyttja dessa hål för t.ex. pilbågsskytte och snabb avstigning.

Innan allt gick överstyr så kom Firian och hans vän till räddning. De köpte sig en stolt en-mastare med det välkingande namnet ”Galten” – något de fastnade för då de ju freventerat ett värdshus med just detta namn. Det kunde skötas av så få som två, men var optimalt med sex personer i besättningen. Det var ett kustgående skepp fick de reda på, och kunde ledigt transportera tio personer, plus besättning och last. Prislappen hamnade på 50 guldstycken, en furstlig summa, men med tanke på att de kommit över så mycket pengar så var det inga större problem (ett guldmynt är värt fyra guldstycken, och de hade 80 mynt).

Innan ägandeskapet kunde finaliseras så kände de sig tvugna att döpa om båten trots allt. ”Galten” i all ära, men…. de provade sig fram ”Havsklyvaren”, ”Balrog”, ”Saurons Våta Dröm” och ”Angmars Piska” dök upp, liksom ”Karach In Tirith” och andra stora byggnadsnamn. När de fick reda på att ingen av dessa byggnader skulle överleva 2 sekunder på havet så ändrade de sig. De släppte också alla de uppenbart onda namnen för att inte få problem med hamntullar. De enades om ”Nibenanira” (Litet Behag) så båten både kändes feminin, hade vackra former, och inte var sådär alldeles överstor till att börja med. Minhiriel borde bli stolt ovh nöjd. Nu kanske hon kan bli av med detta öknamn, äntligen.

Firian blev erbjuden ett partnerskap, att bli kapten på skeppet med beslutanderätt över rutter, last och besättning. Han tog erbjudandet omedelbart. Han tackade tyst den Vala som vakade över honom. Det enda kravet våra hjältar satte på honom var att han valde bland de nyanlända pojkarna först, och det accepterade han. Han gick till huset för att mönstra dem, medan de nyblivda båtägarna gick iväg till Hoegvar – ägaren av den numera övergivna Marrocs Vapensmedja (se tidigare äventyr). Namnet gav lite rysningar då den uråldriga Balrogen i Gråskogen kallades just Maroc. Bara ett ”r”, men nära nog ändå för att döma förre ägaren till Demonskaran, eller åtminstone till de mycket Pliriga Surpupporna.

Hoegvar hade en utrustningsbod i de ofrälses kvarter på östra huvudön. Han var leverantör av färdkost och annat smått och gott till armén, och tillika hade gott rykte om sig att ha varor som höll länge och var resonabelt prissatta. Han var en lång man i 55-års åldern och såg ut att bestå av en massa knotor, skinn och ben. Han hade ett skarpskuret ansikte som såg både aristokratiskt och hårt ut på samma gång. Han log mycket. Gruppen tänkte dock på att han varit en av de namngavna som misstänkt för gort-härvan och vinförgiftningarna.

Jahando köpte färdkost för fem personer och sju dagar och nämnde i förbigående att armén skulle sköta kosten vid återtåget. Hoegvar reagerade mycket intresserat på denna lilla bit information, och började fråga påträngande om de visste något han inte visste om armén göranden. Skulle de flytta på sig? Var det något i görningen? Vart? Våra hjältar avslöjade inget.

Då Angfir vill tala lite riktiga affärer och nämnde smedjan, så blev gruppen inbjuden till en bakomrum, erbjudna stolar vid bordet och dricka på bordet. Hoegvar visade sig vara välbekant med affärsformen vapensmed, och kunde med lätthet räkna upp profitmängder och arbetsbelastning, brutto, netto, avgifter, osv..osv..osv.. Allt sådant som de inte var intresserade av. Allt de ville veta var: ”Hur mycket?”

Jahando bröt in nu, då han är den mest verbale av dem. Jahando la fram nackdelar och saker som var tvunget att repareras, Hoegvar drog fram läget, sandstenen det är byggt av och ugnarna. Till sisgt kontrade Hoegvar med det militära kontraktet av svärd som följde med rörelsen. Det var då Angfír började dra lite ogrundade förtyckta hot ”om det ena kontraktet inte kunde uppfyllas, så kanske det andra, t.ex. ett matkontrakt ochså förintas i processen” Angfír fick slå på Intimidate(Power) tabellen, och lyckades halvhjärtat. Han fann för gott att förstärka sina ord genom att dra blankt över bordet och noga syna sin blanka klinga medan han talade. Han drog även sitt nästa långsvärd och viftade det lite hotfullt, alltmedan han talade i lugnt tempo med välmodulerad röst. Hoegvar vart skärrad av detta beteende, och var på gränsen att tillkalla stadsvakten. Angfir slet fram sin egenhändigt smidda Klyvare och måttade ett slag mot bordet ”Vad tror du Hoegvar? Skulle bordet gå mitt itu om jag gjorde såhär?”

Detta…var….fel….sorts…..diplomati….

Men Hoegvar var en härdad kille, varit med förr, och tog det lugnt. Det hade han lärt sig av sin mor. ”Låt galningarna göra det de kom för, gå sedan därifrån som om inget har hänt”

Jahando gick Rond 2 för att komma till ett slutpris, men denna gången gick Hoegvar överlägset i mål först med starkast övertalning och lyckades övertyga gruppen att det handlar om ett rejält underpris. 60 gulstycken bytte händer, fler dokument med underskrifter och sigill samt nycklar överlämnades. De sa adjö, och gratulerade varandra till ett gott framtida samarbete.

De gick till sin nya smedja, fann den helt riktigt övergiven. Gott om svärd i mer eller mindre färdigt skick. De som var färdiga var i uselt skick. Om detta var vad armén hade att slåss med, ja då var slaget redan förlorat. Dettas ska det bli ändring på! De sökte efter några speciella vapen eller ting, men var inte så lyckade i sitt företag. Bättre då att skicka Minhiriel och Valandil då dessa är bättre utrustade för dylika manövrer.

Nu, nästa steg, skaffa smeder. åtminstone 3 stycken goda, varav en den där från flyktingstaden som smidde knivar till Minhiriel. Jahando och Wilvahir red ut och skickade ett bud efter dessa smeder att möta dem här utanför portarna. De tre smederna, med familjer, kom som avtalat. En av dem var sjuk och skulle inte kunna komma innanför murarna utan medicinisk våred. Det var här Wilvahir kom in i bilden. Hon gjorde sitt värv, och under tiden började en begynnande storm blåsa upp. Det sades att denna stormen skulle överglänsa alla de andra stormarna de senaste 20 åren, om inte ännu värre. Kåkstaden skulle komma att bli en dödsfälla för de stackare som bodde där. Våra två hjältar frågar om det finns fler i deras familjer här, och det kommer fram lite systrar och bröder, och ett par barn till. I allt 20 personer. Wilvahir helade på så snabbt han hann med. Just när hans medicinförråd skulle till att ta slut var han klar för tillfället, och nu kunde pappersexcersisen sätta igång. Alla 20 skulle registreras i staden, uppge bostad och sysselsättning. Jahando och Wilvahir var uppfinningsrika på den punkten. När allt papper var klart, och de obligatoriska 2 silvermynten per person bytt hand så blev hela den slitna, medtagna, utsvultna och trötta skaran inforslade genom Tharbads stadsmurar, till ett helt nytt liv, eller chans till ett.
Det beslutades att klockan var så pass långt gånget, klockan var 18.30 och mörkret hade fallit tidigt pga. stormen, så det var lika bra att ta hem hela skocken direkt till det stora boningshuset. För sent att påbörja upprustningen av smedbostäderna nu. Det får vänta.

Under tiden Jahando och Wilvahir var med flyktingarna så undersökte Minhiriel och Valandil igenom smedjan efter något dolt och användbart. De hittade lite som missats av andra ögon.

Angfir ville göra en speciell grej under tiden de övriga var upptagna på sitt håll. Det fanns en gammal kvinna som hjälpt dem många gånger utan att vilja ha något i gengäld. Den gamla Almiel Vanatari, helerskan i de ofrälses kvarter som hellre velat hjälpa än ta betalt för sina tjänster.
Angfír gav henne en påse guldmynt innehållandes en summa som skulle räcka att hålla henne med färska örter till hennes mediciner och huskurer under lång tid framåt. Det skulle kanske till och med bli över till en ny kjol och en bättre mortel. Hon tog emot gåvan med stor tacksamhet men ville ge Angfír en gåva i gengäld. Från ett gammalt träskrin, skickligt tillverkat av fir, men nu så nött av ålder och av händer som smekt det varsamt att man inte längre kunde se vad sniderierna på det föreställde, plockade hon fram en läderpåse. Ur denna plockade hon fram ett halssmycke, en amulett på kedja föreställandes ett vackert löv. Amuletten, förklarade Almiel, var en gång en gåva till alvprinsessan Isyr från hennes far, Kung Findor. Isyr gav denna till Almiel då hon en gång för många år sedan lyckades bota prinsessans enda dotter då hon blivit svårt förgiftad genom att riva sig på svartsavstörne. Almiel sa till Angfír att alltid bära den närmast sitt skinn då han är ute i vildmaren. Det var i sådana tillfällen den skulle kunna hjälpa honom genom svårigheter. Hon berättade också att om han visade amuletten vid gränsen till alvlandet Siragale i norr så skulle han och hans kompanjoner få fri lejd. Angfír och Almiel Vanatari skiljdes med ord om att säkert träffas fler gånger.

Huset var fullt. Som tur var hade många tagit med sig sina tillhörigheter hit, så det fanns filtar och underlag till de flesta. Alla kvinnorna inkvarterades hos Minhiriel, medan männen och pojkarna delades upp enligt snarkprincipen. De som snarkte fick hålla sig i köket, medan ingen av flodpojkarna kunde vara i Wilvahirs rum då de såg med misstanke på honom för de trollkonster han utfört tidigae.

Innan alla hade kommit i ro, och mat var utdelat till alla, Firian hade plockat Mihiriels två favorit ungdomar att bli skeppsgastar. Nu var de 37 personer i huset. 37 pers våra hjältar har ansvar för. Tja, det fanns ju pengar till det så det kommer inte att bli något problem på den fronten.

Alla gick i säng, medan århundradets starkaste storm rev och slet i knutarna. I skogar vältes träd, och dåligt byggda hus rasade. Alltid fanns det någon idiot, eller tvungen stackare, som miste livet i sådana stormar. Men denna sorts av storm kan också bringa något gott med sig. Saker som varit dolda kommer kanske fram…..även saker som borde fortsatt varit dolda….

….fortsättning direkt där vi slutade sist…

….fortsättning direkt där vi slutade sist…

Det fanns egentligen bara ett val; Spring! I den tjocka dimman och mörkret satsade Valandil på att spela ut de två framrusande styrkorna mot varandra, Det sköts pilar mot båda trupperna, och dessa träffade sina mål. Båda orchstyrkorna var övertygade om att fienden fanns framför dem, när hela gänget istället klättrat ned för klipporna invid vägen, och var på så sätt helt utanför den annalkande striden. Valandil sköt iväg ett par pilar till i dem som rusade till anfall, och lyckades fälla ett par av avskummet till. Ljudet då de landade framför deras fötter var krossande blött, ett ljud man blev illamående av. Gruppen beslöt att det var bäst att ge sig av.

Medan striden rasade bakom dem på vägen, ledde Valandil gruppen igenom labyrinten av vassa klippor, och de hamnade till slut vid det gamla gruvlägret där de tidigare kämpat mot dem som tänkt använda tunnlarna till en strategisk fördel.

De drog sig in i grottan orcherna använt till härbärge och ätplats. Alla var rejält trötta, men trots detta gick Minhiriel med på att scouta framåt för att få en överblick av hur många fiender de skulle behöva räkna med. Minhiriel var borta i nästan 2 timmar, och när hon kom tillbaka så hade hon en del att berätta. Hela komplexet verkade övergivet, det hade hon snabbt konstaterat, men det fanns annat där som inte riktigt stämde. Detaljer som tycktes förändras när man inte tittade på dem. Saker som man såg i ögonvrån, men inte om man såg rakt på dem.

Det var dags att bege sig genom underjorden och ta sig upp genom brunnen. Då bestämmer sig plötsligt Jahando och Valandil sig för att underjorden är en dålig idé – de vill möta styrkorna öga mot öga istället! Istället för att följa sina vänner på den inslagna vägen så beger de två sig av på egen hand, och splittringen är ett faktum.

JAHANDO & VALANDIL

De två begav sig av åt nordväst. De höll sig hela tiden långt borta från fienden och tog sig till slut fram till en skärva av ryttarhären. 50 stridströtta män till häst hade dragit sig undan för att hämta andan och regruppera. Jahando, som den karismatiske bonde han är, talade med mannen som hade högst rang bland soldaterna, och övertygade honom om en djärv plan att förgöra fienden medelst ett spränganfall vid den västra sidan av Karach In Tirith. På den sidan hade orcherna ett läger där de sårade samlades för att antingen bli piskade för att de var lata, eller avlivade av sitt befäl för att de simulerade. Hästar gavs till både Valandil och Jahando men innan de satte planen i rullning så skulle Valandil scouta lite framåt så att de inte råkade på några överraskningar. Han skulle även agera avledande manöver genom att beskjuta orcherna från säkert avstånd i mörkret (inte för att mörker påverkar orcher nämnvärt då de ser mycket bra i det, i motsats till Valandil, men så funkar människans psyke). När Valandil tagit sig fram till en utmärkt plats, som till råga på allt låg perfekt i vindrikningen så att orcherna inte skulle få vittring på honom, så såg han något som varit honom fördolt. Bortom lägret hade ännu ett läger upprättats, och där fanns det inga sårade utan var en samling på åtminstone 40 tungt beväpnade och bepansrade bergsorcher. Där fanns även en riktigt stor och obehaglig orch som var herre över en lika stor och behaglig warg. Vargodjuret ryckte och slet i sina kedjor, men ingen tog någon vidare notis om saken, men höll sig på behörigt avstånd från den. Bara ledarorchen vågade sitta i närheten av den. Valandil tänkte snabbt och räknade ut att om han inte gjorde något radikalt åt saken så skulle dessa fienderna snabbt göra mos av den lilla ryttartruppen när de stormade lägret. Han skulle kunna skicka iväg en av sina brölpilar, men detta skulle röja honom så han avfärdade idén snabbt. Valandil la en pil på strängen och tog sikte på Ledaren, släppte iväg och träffade perfekt i orchens rustning. Innan någon hade hunnit reagera så la han en ny pil på strängen och larmade iväg den något hårdare. Denna träffade kött och en högst irriterad orchledare brölade order till sina undersåtar som snabbt kom på fötter och spred ut sig kring lägret, likt en svartsvulstig maskros av ruttnande infekterad biff (jag vet, mycket poetiskt – men det var faktiskt så de hade tränat in det att se ut som). Valandil släppte iväg ännu en pil, denna gången i wargen som blev mäkta sur av denna behandling och började rycka och slita i sina kedjor. Detta var något Valle hade räknat med, så han vräkte iväg en till och detta gjorde susen då wargen lyckades slita sig från sina fjättrar. Den började slita sönder allt som kom i dess väg. ”Gött!” tänkte Valandil, men då dök det upp 3 obehagliga svartnyllen precis framför honom. ”Attans!” tänkte han då och la in en växel till. Han gjorde en Legolas och använde sin båge i närstrid, vevade igång sin trägatling och pepprade orchhalsar på löpande band. Två föll direkt och den tredje när den just skulle till att snagga Valle. ”Sweet!” tänkte Valandil, och ett brett leende hotade att klyva hans ansikte i två delar (lyckligtvis hade hans nacke ett och annat att säga om den saken. Striden blev kort med brutal. Mungiporna kröp allt närmare, bara centimetrar från att mötas på baksidan. De slet sig obarmhärtigt framåt i sin heta längtan att mötas. Ryggraden gjorde då något som var ganska ovanligt för ryggrader att göra – den röt till på skarpen och skrämde iväg giporna till sin rätta plats på framsidan av huvudet. Valandil var lyckligt ovetande om det hela, men skulle komma att ha en konstig värk i nacken och en egendomlig ryckning i mungiporna under en tid framöver.)

Under tiden Valandil sköt som en galning så manade Jahando på soldaterna till anfall. Rusningen tog orcherna bokstavligen på sängen och striden blev inledningsvis ensdig. Orcher föll i drivor, men dessa odjur ger sig inte så lätt, och snart stod det och vägde jämt. Valandil och Wargen rockade loss och skapade kaos samtidigt som ryttarna högg och högg och högg och höggs. Valandil såg att någon stod uppe på muren och viftade frenetiskt med en röd flagga. Han hade sett det en stund nu, men ignorerade detta då det fanns betydligt mer pressande saker att ta hand om – som t.ex. att undvika att bli spetsad på orchernas giftdrypande spjut och sablar. Orcherna slogs som om det gällde livet, vilket det ju ärligt talat också gjorde, och många soldater föll för deras utsinne. Både Valandil och Jahando fick många sår men deras skicklighet höll den vid liv – detta skulle dock inte gå så mycket länge till om det inte hände ett mirakel….

Då hände ett mirakel.

Ett otroligt starkt ljussken strålade ut från en uppenbarelse uppe på muren. Mäktiga ord dånade från en mansstämma och flera orcher fattade eld och blev till aska framför ögonen på soldaterna. Fienderna stelnade till och uppgav skrämda skrik medan de flydde så snabbt de kunde norrut mot den klippiga labyrinten. ännu fler ljusstrålar slog ner och dödade den vildsinta wargen. De soldater som fortfarande satt till häst rusade efter dem få långt de kunde, och fällde många. Jahando höll tillbaka mannarna då det skulle bli alltför svårt att förfölja dem där inne, och många av soldaterna var i behov av vård. Det blev ett lyckligt återseende mellan Valandil och Jahando, båda lyckliga att de fortfarande kunde stå på benen. När de såg upp på murarna så var den ljusstrålande uppenbarelsen borta. ”Var detta ett verk av Gudarna?” frågade de sig tyst. Jahando såg nu den böljande röda fanan och förstod….. Han tog Valandil i armen och de två begav sig uppför muren med hjälp av orchernas stegar.

ANGFíR, WILVAHIR & MINHIRIEL

Så snart Valandil och Jahando hade givit sig av så tog de sig genom underjorden. Minhiriel kunde inte släppa tanken på att något inte stod helt rätt till med väggarna i gångarna. Hon fick de andra att försöka snegla och plira på väggarna, det ritades tecken som hon förväntade sig skulle avslöja hemligheten. När Angfír och Wilvahir tröttat ut sina muskler kring ögonen till den grad att påsar börjat bildas, så var det definitivt slut-glanat, plirat, smygtittat och sneglat för deras del. Med viss motsträvighet lät sig Minhiriel övertalas att sätta fart och slutligen ledde Wilvahir gruppen genom grottorna.
De kom fram till stället där berget rasat in och avstängt vägen. ”Bra jobbat” tänkte Wilvahir för sig själv. Här skulle ingen kunna ta sig igenom. Lika bra att försöka finna en annan väg. Wilvahir Grottvetare sökte sig till en sidotunnel där han kunde höra vatten på andra sidan av ett ras. De lastade bort stenar så att det skulle gå att ta sig igenom, och de fann mycket riktigt den undejordiska floden här bakom väggen. Efter lite lodande så fann de att det skulle kunna gå att vada lite försiktigt, viktigt med tanke på hur tungt lastad Anfír var vid detta laget, bärandes inte bara Grorgs huvud i en säck, utan också halvtrollets stora och mäktiga yxa. De fick simma så gott det gick vissa bitar, och Wilvahirs stav lyste vägen under vattnet för att skrämma bort eventuella närgångna ålar. När de kom ut i den underjordiska sjön vid den övergivna sovplatsen fick de en smärre chock. En stor mängd grottvampyrer hade tagit taket till sin sovplats och när Wilvahir reste sin stav för att se vad det var som befann sig i taket så fick djuren panik och angrep med tänder och klor. Gruppen kastade sig ner under vatten och höll sig där tills det var säkert att komma upp till ytan. Frusna tog de sig upp på avsatsen och vadade sista biten bort till brunnen, som naturligtvis var rejält förbommad mindes de nu. De låg ett tjock och tungt lock av trä över hela öppningen. Minhiriel och Angfír tittade memande på det och sedan på Wilvahir, vars axlar sjönk en aning och en suck letade sig fram mellan hans välformade läppar medan han lyfte sin stav och de andra snabbt satte sig i säkerhet.
Wilvahir visste vad de andra inte vill veta. Att denna formel hade sådan styrka att den skulle kunna rämna en stark mur, vad skulle den göra med ett trälock eller tunna brunnsväggar? Han ryckte på axlarna och uttalade de hemliga orden.

SHATTRA-BOOOM!

Ett storm av träflisor regnade ner i brunnsvattnet, men inte enbart trä kom regnande utan även en främmande man. Mannen landade framför fötterna på Wilvahir men tog sig snabbt upp på fötter och hade en kniv i handen som han viftade med hotfullt. Anledningen till att de ej helt sonika högg ner skrället var att de inte fick intrycket att detta var en fiende, utan bara en mycket sliten och chockad man.
Mannen gläste och morrade något ohörbart bakom en bred nordvästkustdialekt. -”Slurr gläfs snarr?! Vem är ööööööhhhhhh…. Chain of command…….vilka?” Ingen förstod något men svarade med sina namn, oförsiktiga som de är. även mannen verkade vilja berätta sitt namn, men då han fick fram det så hade de tappat allt intresse för denna simple Tirador och började sin uppstigning. Väl uppe i tornet såg de förödelsen orcherna orsakat. Döda och sårade låg utspridda, hus stod i lågor, soldater trötta intill döden höll murarna. även de yngsta barnen, de som fortfarande var vid liv, hjälpte till genom att kasta små stenar mot den svarta fienden nedanför muren, ett tilltag som besvarades med pilskurar som avslutade många av de yngstas uppväxt innan de ens fått uppleva sin första kärleksfulla kyss och omfamning av en annan kvinna eller man. Vreden inom Angfír kokade, Wilvahir kunde inte tro på allt det onda som hänt, och Minhiriel Ishjärta dolde helt kort sitt ansikte i sina händer och längtade tillbaka till den obekymmersamma tiden då alla hade kallat henne Lalainirath som betyder Behagfullt Skratt. När hon såg dessa unga dö smärtsamt trodde hon att hon aldrig skulle varken skratta eller gråta någonsin igen.

Här accelererar historien rejält då tiden för länge sedan har gått ut. Klockan är ett på natten och jag har ju ett viktigt jobb att sköta i morgon, för att inte tala om en RPG session med denna glada grupp galningar

De försökte tala med den som hade befälet och sökte därmed upp riddare Hurin då det ryktades att Kapten Amaron fallit i första anfallet mot tornet. De fann Hurin mycket svårt sårad och yrandes. Han vårdades av Fordelins fru. De fick inget vettigt ur honom och sökte istället upp riddare Eärnar III på muren. På vägen dit gick de en sväng inom stora salen och skar ner en stor röd flagga. Ingen protesterade. ännu på vägen tog de en runda upp om biblioteket, såg att det mesta var förstört men tog med sig en mycket gammal magisk bok skriven av alver. Angfir gick till övre skattkammaren men fann den totalförstörd. Endast ett par stövlar med egendomligt utseende fanns kvar att plocka, så det gjorde han. Sedan gick de vidare till Eärnar III, men inte innan de stannade till vid calmarins rum, öppnade kistan vid fotändan och tog båge, 3 pilar och ett svärd därifrån. I den nyanlände killens ögon såg det ut som om de bodde där då de kunde komma och gå som de ville. Anfír hade tidigare studerat alla vapnen på väggarna och plockade nu de två svärd som hade störst potential. Till den nya killen gav han ett spjut att träda flaggan på, men han vägrade att ta emot det. Vi kan lugnt säga att denne person verkade mer och mer som en börda för våra vänner. Eärnar III höll fortfarande stånd mot orchernas krigsmaskiner, men det skulle inte dröja länge nu och orcherna försökte använda murbräckan igen. Dörren skulle tåla högsta två smällar till, sedan skulle fienden välla in och allt skulle vara över. Endast 20 stridsföra mannar återstod. Några sprang och hämtade lite material på övningsfältet, rep, stänger och annat som kunde komma till nytta.

Wilvahir såg när murbräckan slog in i dörren med fruktansvärd kraft och insåg sanningen i Eärnars ord, dörren skulle inte tåla en smäll till. När orcherna tog ny sats stod de på träbron. Wilvahir reste sin stav och sköt iväg sådan kraft att bron gav vika och kastade orcherna ner i den 5 meter djupa fåran. De övriga fienderna flydde inför denna kraftdemonstration. Wilvahir tänkte ”Nu har jag skrivit i eldskrift på himlen: Wilvahir är här!” ”Nu vet alla…..och det är vanligtvis inget bra….”

I just detta ögonblick ställde sig flera soldater upp och pekade samtidigt som de skrek ”Solen kommer! Solen Stiger!! Vi är Räddade!!” Men det var inte solen, tänkte Wilvahir. Jojo, nog för att tingesten var het som drakeld, men ljus sprider den inte. Jag har lyckats påkalla uppmärksamhet av Maroc, den urgamla Balrogdemonen från Angbands hålor. Ljuset färdades upp på himlen och hitåt mycket snabbt. Den reste sig från Gråskogen. All glädje förbyttes i fasansfull terror ju närmare fienden gjord av skuggor och damm flög allt närmare. När den var här inom någon minut skulle allt vara över och alla ligga brinnande.

Och här tar alltså tiden slut igen. Jag kan tydligen inte fatta mig kort, så jag får fortsätta efter nästa spelning. Sorry all som väntat på hela historien…

Interim Quasi-blogg

Detta är egentligen ingen bloggentry. Denna finns här bara för att jag lovat alla mina spelare att det vid detta laget skulle finnas en bra redogörelse för allt det som hänt sista tiden, och att jag lovade att skriva ihop den tills ikväll.

Detta har inte hänt. Det har varit Valentines Day och jag har därför varit helt uppslukad av rosor, hjärtan, middag och bio till den grad att Midgårda äventyr, orcher, brinnande torn och ond bråd död helt spolades bort från mina hjärnvindlingar.

Så jag ber ödmjukast om ursäkt för fördröjningen. Det kommer alltså att ta en dag till, men jag kan nästan garantera att alla får sina 15 sekunder i rampljuset denna gången.

Peace, Love & Understanding

Klämda mellan två klämmiga saker

Så var det dags att berätta fortsättningen på de fem vännernas äventyr….igen. Jag har nämligen redan

skrivit allt detta en gång tidigare, men då jag lyckades bli av med all texten när något gick fel på serversidan, och Firefox inte sparade min text i någon cache, så återberättar jag historien i betydligt kortare ordalag än den egentligen förtjänar. Så är det med teknik ibland. Litar man på den allt för mycket så kommer man ofrånkomligen att bli förrådd, förr eller senare.
Nu, utan omsvep, här kommer episoden jag valt att kalla ”Klämd mellan två stora klämmiga saker”

När vi lämnade gruppen sist så måste flera av er örnögda läsare ha märkt att både Valandil och Minhiriel var frånvarande från hela klabbet. Varför?, undrar ni säkert med återhållsamhet.
De försvann så plötsligt där på vägen, bara minuterna innan det stora bakhållet slog sina käftar kring ryttarhären. Var det så att Minhiriel hittade en speciellt ståtlig soldat som hon ville ”scouta terrängen” med, och behövde Valandil lite ”tid för sig själv” där i ödemarken? Kan det ha varit så att Valle blev så trött på allt att han fick en brytning, letade upp en lämplig kvist och täljde sig en bröl-pil till? Hade Minhiriel en dålig dag och bestämde sig för att ”vara svår och otillgänglig” när det visade sig vara dags för lite farligt scoutande i nattmörkret?

Nej du, om du tror det så är du helt ute och paddlar i Raurosfallen. Saken var att de helt enkelt var lite oroliga i sinnet, saktade in och lät sig hamna långt bak i ledet för att hålla kolla bakåt. När så väl anfallet kom så fick de slåss hårdare än de någonsin gjort för att klara livhanken. De båda drog på sig både ett och två nya ärr på kuppen. När väl den siste Wargen blivit avlivad och mängder av soldater låg antingen sårade eller döda, och återstoden av hären snabbt dragit vidare mot Karach In Tirith, så följde de så snabbt de kunde efter. När de hann upp styrkan så var striden i full gång. ännu en gång fick de slåss för det som var riktigt och sant. De slogs med biltande hjärtan, hästarna sprang på taniga ben. För de visste det var sant, det som Kaptenen hade sagt, att fanns det liv är det aldrig försent.

Da-Da-Dumm.

Efter att länge ha befunnit sig mitt i vansinnet, bland mörkets stinkande horder, döende hästar och soldater, riskerandes sitt eget liv i kampen för ljuset, så fick de se sina vänner, Angfír, Jahando och Wilvahir, när de slogs mot Grorg, orchernas härförare. De kastade sig av sina hästar och började slå sig igenom fienden. Valandil lät sin trä-gatling tala och orcherna föll i drivor. Minhiriel dansade som en vild furie genom fiendemuren, lämnandes en korridor av darrande mörkt kött bakom sig. När de kämpat ner den siste orchen i sin närhet gjorde Valandils djupa sår sig påminda. Då de förlorat viktiga vapen i striden var det lika bra att försöka ta igen sig en smula, så Minhiriel stöttade Valandil så gott hon kunde medan hon letade upp en väl dold klippskreva de kunde gömma sig i. Väl där gav hon Valandil det sista vattnet de hade medan hon själv tog sig en styrketår av sin älskade Boutaille.
Medan Valandil vilade höll hon utkik mot sina vänners håll och fick beskåda när Jahando tog ett väldigt språng upp på den mäktige Grorgs rygg, och spetsade halvtrollet i nacken med ett svärd. Trött som hon var gav hon sig ej till känna förrän hon agerat åskådare till hur de kapade Grorgs huvud och högra hand, samt att Angfír gick in en vända i härförarens tält och kom ut tomhänt.

Vad som utspelade sig i tältet var detta; Angfír letade efter loot, hittade inget men när han var på väg ut så fick han syn på en pappersrulle som stack ut under Grorgs madrass. Han höll på att svälja sin tunga när han läste vad det var; en efterlysning på Grorgs huvud värd 250 guldstycken….utfärdat i Arnor. ”Hmmm” – tänkte Angfír. ”Arnor ligger en bit norrut” tänkte han sen. Han avslutade sin tankeserie med ”Kunde ju bli en intressant resa…”

Här vill jag hoppa in med lite kommentarer på dessa tankar.

1. ”Hmmm” är platsen Angfír borde avstannat sin cerebrala övning vid, medan han smulade sönder pappret han just funnit, och sedan idisslat det till en grå massa passnade att täta väggsprickor med.

2. ”En bit norrut” är en mild omskrivning av verkligheten. 100 mil och mer i riktning mot fiendens land, genom länder som redan fallit mot fienden eller frivilligt gått med i bästa fall. Angfírs nuvarande position, i relation till destinationen, skulle kunna anses vara en trevlig dag på stranden i motsats till en rotfyllning utan bedövning, vilket är just vad han är på väg till om han försöker ta sig 100 mil norrut. Och just ”Norrut” måste nog under omständigheterna anses vara det absolut minst eftertraktade vädersträck att färdas i dessa tider. Folk har en tendens att vilja välja, ja precis vilket vädersträck som helst utom norrut, då det förutom att man väntas råka ut för ond bråd död, också tenderar att vara kallt, kargt och öde åt det hållet.

3. ”Intressant” är inte ordet. Vet inte riktigt vad ordet är, men ”intressant” är inte rätt. ”Bindgalet” kanske?

Slut på mina iakttagelser.

Minhiriel vinkade till, alla kom springandes. När Wilvahir såg Valandil skakade han lite omärkligt på huvudet och gick till verket med att lappa ihop människospillran. Han fick ta till all sin skicklighet då den påtagliga bristen på både renhet, ljus och vatten gjorde jobbet mycket svårt. Han lindade Valandil hårt för att såren inte skulle gå upp om han satte sig till häst. Wilvahir gav Valandil det sista av den smärtstillande drycken och suckade lite för sig själv. Nu hade han tömt sitt förråd av läkemedel, och skulle någon lindas var det nog bäst att de hade med sig en ren tygtrasa han kunde använda. I det närmaste skulle det alltså inte bli så mycket helande gjort, bara dödande. Han kunde inte riktigt förlika sig med den tanken.

Flickan gav sig av för att söka upp de förlorade vapnen, och mot alla odds så fann hon dem också. Under tiden så höll de övriga rådslag om vad som borde hända härnäst. Inte helt överraskande, eller jo förresten, så vill Jahando genast ge sig in i striden igen. Han menade att det inte fanns tid till vila så länge en enda av dessa mörkrets avskräde fortfarande andades Midgårda luft. De övriga var inte heltända på idén, utan ville definitivt undsätta gamlingarna de lämnat vid Flintabron som en första handling. Och så fick det också bli.

Gänget skrapade fram lite hästar och tog sig till brofästet som de fann inte bara vara övergivet utan också delvis brinnande. De fann tecken på att orcher hade tagit sig denna vägen nyligen, att det pågått strider, och att det nu var helt övergivet. Det enda de kunde finna var några döda orcher och spår efter att någon blödande fallit över bron. De slöt sig till att gamlingarna troligen befunnit sig i det tornet som nu var övertänt, och att det inte fanns så mycket för dem att göra här. Dags att bege sig tillbaka mot Karach In Tirith, en resa längs vägen på 6 km.

Nu började gerillataktikern hos Valandil att vakna. Locka några orcher närmare och skjut sedan dem fulla av pilar, locka fler osv. De slogs och sköt för att komma närmare fästets portar, men det visade sig istället att de efter en lång stunds stridande istället blivit tillbakatryckta på vägen. De hade nu en hög klippvägg till höger och en mycket djup ravin till vänster. Angfír blev illa till mods och red tillbaka mot Flintabron för att se till att de orcher som en gång färdats åt ena hållet inte bestämde sig för att komma tillbaka.

Naturligtvis kom de tillbaka, 100 man starka och tungt beväpnade. Så snart Angfír sett dem red han sporrsträck (utan sporrar då alltså, för sånt vill de inte hålla på med i Midgård), han red alltså sträck (vilket låter ganska korkat när man tänker efter, Sporrar & Sträck hör ihop och klarar sig inte var för sig visar det sig), Angfír så snabbt hästen ville bära honom, vilket inte var så värst snabbt då den var högst tveksam till allt det här med långa spjut, tryckande mörker, orchernas hästätningstävlingar och kånkandes på tunga ryttare belamrade med vassa saker som stack den i sidorna i tid och otid, för att inte tala om dessa stinkande saker de hade med sig i stora säckar. Nä, tacka vet jag en grön äng med vackra blommor att mumsa i sig, och ett och annat sto att fördriva kvällarna med. Men trots alla dessa privata hästtankar så tog den Angfír tillbaka till sina vänner som nu var ganska hårt tillbakatryckta och ansatta av bågskyttar. En mängd orcher bara väntade på att få order om anfall framåt så snart pilarna slutat hagla. Och nu kom Angfír och sa att det kommer att bli en stormning från andra hållet också. Klämda mellan två orchhorder var goda råd dyra. Att stanna och slåss innebar troligen en säker död för dem alla. Att fly innebar att kasta sig nerför ett 50 meter högt stup, ner i vatten 1 meter djupt i bottnen. Inga bra alternativ det här ansåg de alla.

Men vad gör man? Jo, vi…..

Och här slutar vi för idag. Tiden går, jobb i morgon, men jag lovar att avsluta detta innan det är dags för nästa spelomgång. Nästa del innehåller en del dåliga beslut, vild strid, dungeoncrawl, en heroisk undsättning av civila, och ett majestätiskt magiskt fyrverkeri av rang. Keep Tuned to This Blogg!