Klämda mellan två klämmiga saker

Så var det dags att berätta fortsättningen på de fem vännernas äventyr….igen. Jag har nämligen redan

skrivit allt detta en gång tidigare, men då jag lyckades bli av med all texten när något gick fel på serversidan, och Firefox inte sparade min text i någon cache, så återberättar jag historien i betydligt kortare ordalag än den egentligen förtjänar. Så är det med teknik ibland. Litar man på den allt för mycket så kommer man ofrånkomligen att bli förrådd, förr eller senare.
Nu, utan omsvep, här kommer episoden jag valt att kalla ”Klämd mellan två stora klämmiga saker”

När vi lämnade gruppen sist så måste flera av er örnögda läsare ha märkt att både Valandil och Minhiriel var frånvarande från hela klabbet. Varför?, undrar ni säkert med återhållsamhet.
De försvann så plötsligt där på vägen, bara minuterna innan det stora bakhållet slog sina käftar kring ryttarhären. Var det så att Minhiriel hittade en speciellt ståtlig soldat som hon ville ”scouta terrängen” med, och behövde Valandil lite ”tid för sig själv” där i ödemarken? Kan det ha varit så att Valle blev så trött på allt att han fick en brytning, letade upp en lämplig kvist och täljde sig en bröl-pil till? Hade Minhiriel en dålig dag och bestämde sig för att ”vara svår och otillgänglig” när det visade sig vara dags för lite farligt scoutande i nattmörkret?

Nej du, om du tror det så är du helt ute och paddlar i Raurosfallen. Saken var att de helt enkelt var lite oroliga i sinnet, saktade in och lät sig hamna långt bak i ledet för att hålla kolla bakåt. När så väl anfallet kom så fick de slåss hårdare än de någonsin gjort för att klara livhanken. De båda drog på sig både ett och två nya ärr på kuppen. När väl den siste Wargen blivit avlivad och mängder av soldater låg antingen sårade eller döda, och återstoden av hären snabbt dragit vidare mot Karach In Tirith, så följde de så snabbt de kunde efter. När de hann upp styrkan så var striden i full gång. ännu en gång fick de slåss för det som var riktigt och sant. De slogs med biltande hjärtan, hästarna sprang på taniga ben. För de visste det var sant, det som Kaptenen hade sagt, att fanns det liv är det aldrig försent.

Da-Da-Dumm.

Efter att länge ha befunnit sig mitt i vansinnet, bland mörkets stinkande horder, döende hästar och soldater, riskerandes sitt eget liv i kampen för ljuset, så fick de se sina vänner, Angfír, Jahando och Wilvahir, när de slogs mot Grorg, orchernas härförare. De kastade sig av sina hästar och började slå sig igenom fienden. Valandil lät sin trä-gatling tala och orcherna föll i drivor. Minhiriel dansade som en vild furie genom fiendemuren, lämnandes en korridor av darrande mörkt kött bakom sig. När de kämpat ner den siste orchen i sin närhet gjorde Valandils djupa sår sig påminda. Då de förlorat viktiga vapen i striden var det lika bra att försöka ta igen sig en smula, så Minhiriel stöttade Valandil så gott hon kunde medan hon letade upp en väl dold klippskreva de kunde gömma sig i. Väl där gav hon Valandil det sista vattnet de hade medan hon själv tog sig en styrketår av sin älskade Boutaille.
Medan Valandil vilade höll hon utkik mot sina vänners håll och fick beskåda när Jahando tog ett väldigt språng upp på den mäktige Grorgs rygg, och spetsade halvtrollet i nacken med ett svärd. Trött som hon var gav hon sig ej till känna förrän hon agerat åskådare till hur de kapade Grorgs huvud och högra hand, samt att Angfír gick in en vända i härförarens tält och kom ut tomhänt.

Vad som utspelade sig i tältet var detta; Angfír letade efter loot, hittade inget men när han var på väg ut så fick han syn på en pappersrulle som stack ut under Grorgs madrass. Han höll på att svälja sin tunga när han läste vad det var; en efterlysning på Grorgs huvud värd 250 guldstycken….utfärdat i Arnor. ”Hmmm” – tänkte Angfír. ”Arnor ligger en bit norrut” tänkte han sen. Han avslutade sin tankeserie med ”Kunde ju bli en intressant resa…”

Här vill jag hoppa in med lite kommentarer på dessa tankar.

1. ”Hmmm” är platsen Angfír borde avstannat sin cerebrala övning vid, medan han smulade sönder pappret han just funnit, och sedan idisslat det till en grå massa passnade att täta väggsprickor med.

2. ”En bit norrut” är en mild omskrivning av verkligheten. 100 mil och mer i riktning mot fiendens land, genom länder som redan fallit mot fienden eller frivilligt gått med i bästa fall. Angfírs nuvarande position, i relation till destinationen, skulle kunna anses vara en trevlig dag på stranden i motsats till en rotfyllning utan bedövning, vilket är just vad han är på väg till om han försöker ta sig 100 mil norrut. Och just ”Norrut” måste nog under omständigheterna anses vara det absolut minst eftertraktade vädersträck att färdas i dessa tider. Folk har en tendens att vilja välja, ja precis vilket vädersträck som helst utom norrut, då det förutom att man väntas råka ut för ond bråd död, också tenderar att vara kallt, kargt och öde åt det hållet.

3. ”Intressant” är inte ordet. Vet inte riktigt vad ordet är, men ”intressant” är inte rätt. ”Bindgalet” kanske?

Slut på mina iakttagelser.

Minhiriel vinkade till, alla kom springandes. När Wilvahir såg Valandil skakade han lite omärkligt på huvudet och gick till verket med att lappa ihop människospillran. Han fick ta till all sin skicklighet då den påtagliga bristen på både renhet, ljus och vatten gjorde jobbet mycket svårt. Han lindade Valandil hårt för att såren inte skulle gå upp om han satte sig till häst. Wilvahir gav Valandil det sista av den smärtstillande drycken och suckade lite för sig själv. Nu hade han tömt sitt förråd av läkemedel, och skulle någon lindas var det nog bäst att de hade med sig en ren tygtrasa han kunde använda. I det närmaste skulle det alltså inte bli så mycket helande gjort, bara dödande. Han kunde inte riktigt förlika sig med den tanken.

Flickan gav sig av för att söka upp de förlorade vapnen, och mot alla odds så fann hon dem också. Under tiden så höll de övriga rådslag om vad som borde hända härnäst. Inte helt överraskande, eller jo förresten, så vill Jahando genast ge sig in i striden igen. Han menade att det inte fanns tid till vila så länge en enda av dessa mörkrets avskräde fortfarande andades Midgårda luft. De övriga var inte heltända på idén, utan ville definitivt undsätta gamlingarna de lämnat vid Flintabron som en första handling. Och så fick det också bli.

Gänget skrapade fram lite hästar och tog sig till brofästet som de fann inte bara vara övergivet utan också delvis brinnande. De fann tecken på att orcher hade tagit sig denna vägen nyligen, att det pågått strider, och att det nu var helt övergivet. Det enda de kunde finna var några döda orcher och spår efter att någon blödande fallit över bron. De slöt sig till att gamlingarna troligen befunnit sig i det tornet som nu var övertänt, och att det inte fanns så mycket för dem att göra här. Dags att bege sig tillbaka mot Karach In Tirith, en resa längs vägen på 6 km.

Nu började gerillataktikern hos Valandil att vakna. Locka några orcher närmare och skjut sedan dem fulla av pilar, locka fler osv. De slogs och sköt för att komma närmare fästets portar, men det visade sig istället att de efter en lång stunds stridande istället blivit tillbakatryckta på vägen. De hade nu en hög klippvägg till höger och en mycket djup ravin till vänster. Angfír blev illa till mods och red tillbaka mot Flintabron för att se till att de orcher som en gång färdats åt ena hållet inte bestämde sig för att komma tillbaka.

Naturligtvis kom de tillbaka, 100 man starka och tungt beväpnade. Så snart Angfír sett dem red han sporrsträck (utan sporrar då alltså, för sånt vill de inte hålla på med i Midgård), han red alltså sträck (vilket låter ganska korkat när man tänker efter, Sporrar & Sträck hör ihop och klarar sig inte var för sig visar det sig), Angfír så snabbt hästen ville bära honom, vilket inte var så värst snabbt då den var högst tveksam till allt det här med långa spjut, tryckande mörker, orchernas hästätningstävlingar och kånkandes på tunga ryttare belamrade med vassa saker som stack den i sidorna i tid och otid, för att inte tala om dessa stinkande saker de hade med sig i stora säckar. Nä, tacka vet jag en grön äng med vackra blommor att mumsa i sig, och ett och annat sto att fördriva kvällarna med. Men trots alla dessa privata hästtankar så tog den Angfír tillbaka till sina vänner som nu var ganska hårt tillbakatryckta och ansatta av bågskyttar. En mängd orcher bara väntade på att få order om anfall framåt så snart pilarna slutat hagla. Och nu kom Angfír och sa att det kommer att bli en stormning från andra hållet också. Klämda mellan två orchhorder var goda råd dyra. Att stanna och slåss innebar troligen en säker död för dem alla. Att fly innebar att kasta sig nerför ett 50 meter högt stup, ner i vatten 1 meter djupt i bottnen. Inga bra alternativ det här ansåg de alla.

Men vad gör man? Jo, vi…..

Och här slutar vi för idag. Tiden går, jobb i morgon, men jag lovar att avsluta detta innan det är dags för nästa spelomgång. Nästa del innehåller en del dåliga beslut, vild strid, dungeoncrawl, en heroisk undsättning av civila, och ett majestätiskt magiskt fyrverkeri av rang. Keep Tuned to This Blogg!