….fortsättning direkt där vi slutade sist…

….fortsättning direkt där vi slutade sist…

Det fanns egentligen bara ett val; Spring! I den tjocka dimman och mörkret satsade Valandil på att spela ut de två framrusande styrkorna mot varandra, Det sköts pilar mot båda trupperna, och dessa träffade sina mål. Båda orchstyrkorna var övertygade om att fienden fanns framför dem, när hela gänget istället klättrat ned för klipporna invid vägen, och var på så sätt helt utanför den annalkande striden. Valandil sköt iväg ett par pilar till i dem som rusade till anfall, och lyckades fälla ett par av avskummet till. Ljudet då de landade framför deras fötter var krossande blött, ett ljud man blev illamående av. Gruppen beslöt att det var bäst att ge sig av.

Medan striden rasade bakom dem på vägen, ledde Valandil gruppen igenom labyrinten av vassa klippor, och de hamnade till slut vid det gamla gruvlägret där de tidigare kämpat mot dem som tänkt använda tunnlarna till en strategisk fördel.

De drog sig in i grottan orcherna använt till härbärge och ätplats. Alla var rejält trötta, men trots detta gick Minhiriel med på att scouta framåt för att få en överblick av hur många fiender de skulle behöva räkna med. Minhiriel var borta i nästan 2 timmar, och när hon kom tillbaka så hade hon en del att berätta. Hela komplexet verkade övergivet, det hade hon snabbt konstaterat, men det fanns annat där som inte riktigt stämde. Detaljer som tycktes förändras när man inte tittade på dem. Saker som man såg i ögonvrån, men inte om man såg rakt på dem.

Det var dags att bege sig genom underjorden och ta sig upp genom brunnen. Då bestämmer sig plötsligt Jahando och Valandil sig för att underjorden är en dålig idé – de vill möta styrkorna öga mot öga istället! Istället för att följa sina vänner på den inslagna vägen så beger de två sig av på egen hand, och splittringen är ett faktum.

JAHANDO & VALANDIL

De två begav sig av åt nordväst. De höll sig hela tiden långt borta från fienden och tog sig till slut fram till en skärva av ryttarhären. 50 stridströtta män till häst hade dragit sig undan för att hämta andan och regruppera. Jahando, som den karismatiske bonde han är, talade med mannen som hade högst rang bland soldaterna, och övertygade honom om en djärv plan att förgöra fienden medelst ett spränganfall vid den västra sidan av Karach In Tirith. På den sidan hade orcherna ett läger där de sårade samlades för att antingen bli piskade för att de var lata, eller avlivade av sitt befäl för att de simulerade. Hästar gavs till både Valandil och Jahando men innan de satte planen i rullning så skulle Valandil scouta lite framåt så att de inte råkade på några överraskningar. Han skulle även agera avledande manöver genom att beskjuta orcherna från säkert avstånd i mörkret (inte för att mörker påverkar orcher nämnvärt då de ser mycket bra i det, i motsats till Valandil, men så funkar människans psyke). När Valandil tagit sig fram till en utmärkt plats, som till råga på allt låg perfekt i vindrikningen så att orcherna inte skulle få vittring på honom, så såg han något som varit honom fördolt. Bortom lägret hade ännu ett läger upprättats, och där fanns det inga sårade utan var en samling på åtminstone 40 tungt beväpnade och bepansrade bergsorcher. Där fanns även en riktigt stor och obehaglig orch som var herre över en lika stor och behaglig warg. Vargodjuret ryckte och slet i sina kedjor, men ingen tog någon vidare notis om saken, men höll sig på behörigt avstånd från den. Bara ledarorchen vågade sitta i närheten av den. Valandil tänkte snabbt och räknade ut att om han inte gjorde något radikalt åt saken så skulle dessa fienderna snabbt göra mos av den lilla ryttartruppen när de stormade lägret. Han skulle kunna skicka iväg en av sina brölpilar, men detta skulle röja honom så han avfärdade idén snabbt. Valandil la en pil på strängen och tog sikte på Ledaren, släppte iväg och träffade perfekt i orchens rustning. Innan någon hade hunnit reagera så la han en ny pil på strängen och larmade iväg den något hårdare. Denna träffade kött och en högst irriterad orchledare brölade order till sina undersåtar som snabbt kom på fötter och spred ut sig kring lägret, likt en svartsvulstig maskros av ruttnande infekterad biff (jag vet, mycket poetiskt – men det var faktiskt så de hade tränat in det att se ut som). Valandil släppte iväg ännu en pil, denna gången i wargen som blev mäkta sur av denna behandling och började rycka och slita i sina kedjor. Detta var något Valle hade räknat med, så han vräkte iväg en till och detta gjorde susen då wargen lyckades slita sig från sina fjättrar. Den började slita sönder allt som kom i dess väg. ”Gött!” tänkte Valandil, men då dök det upp 3 obehagliga svartnyllen precis framför honom. ”Attans!” tänkte han då och la in en växel till. Han gjorde en Legolas och använde sin båge i närstrid, vevade igång sin trägatling och pepprade orchhalsar på löpande band. Två föll direkt och den tredje när den just skulle till att snagga Valle. ”Sweet!” tänkte Valandil, och ett brett leende hotade att klyva hans ansikte i två delar (lyckligtvis hade hans nacke ett och annat att säga om den saken. Striden blev kort med brutal. Mungiporna kröp allt närmare, bara centimetrar från att mötas på baksidan. De slet sig obarmhärtigt framåt i sin heta längtan att mötas. Ryggraden gjorde då något som var ganska ovanligt för ryggrader att göra – den röt till på skarpen och skrämde iväg giporna till sin rätta plats på framsidan av huvudet. Valandil var lyckligt ovetande om det hela, men skulle komma att ha en konstig värk i nacken och en egendomlig ryckning i mungiporna under en tid framöver.)

Under tiden Valandil sköt som en galning så manade Jahando på soldaterna till anfall. Rusningen tog orcherna bokstavligen på sängen och striden blev inledningsvis ensdig. Orcher föll i drivor, men dessa odjur ger sig inte så lätt, och snart stod det och vägde jämt. Valandil och Wargen rockade loss och skapade kaos samtidigt som ryttarna högg och högg och högg och höggs. Valandil såg att någon stod uppe på muren och viftade frenetiskt med en röd flagga. Han hade sett det en stund nu, men ignorerade detta då det fanns betydligt mer pressande saker att ta hand om – som t.ex. att undvika att bli spetsad på orchernas giftdrypande spjut och sablar. Orcherna slogs som om det gällde livet, vilket det ju ärligt talat också gjorde, och många soldater föll för deras utsinne. Både Valandil och Jahando fick många sår men deras skicklighet höll den vid liv – detta skulle dock inte gå så mycket länge till om det inte hände ett mirakel….

Då hände ett mirakel.

Ett otroligt starkt ljussken strålade ut från en uppenbarelse uppe på muren. Mäktiga ord dånade från en mansstämma och flera orcher fattade eld och blev till aska framför ögonen på soldaterna. Fienderna stelnade till och uppgav skrämda skrik medan de flydde så snabbt de kunde norrut mot den klippiga labyrinten. ännu fler ljusstrålar slog ner och dödade den vildsinta wargen. De soldater som fortfarande satt till häst rusade efter dem få långt de kunde, och fällde många. Jahando höll tillbaka mannarna då det skulle bli alltför svårt att förfölja dem där inne, och många av soldaterna var i behov av vård. Det blev ett lyckligt återseende mellan Valandil och Jahando, båda lyckliga att de fortfarande kunde stå på benen. När de såg upp på murarna så var den ljusstrålande uppenbarelsen borta. ”Var detta ett verk av Gudarna?” frågade de sig tyst. Jahando såg nu den böljande röda fanan och förstod….. Han tog Valandil i armen och de två begav sig uppför muren med hjälp av orchernas stegar.

ANGFíR, WILVAHIR & MINHIRIEL

Så snart Valandil och Jahando hade givit sig av så tog de sig genom underjorden. Minhiriel kunde inte släppa tanken på att något inte stod helt rätt till med väggarna i gångarna. Hon fick de andra att försöka snegla och plira på väggarna, det ritades tecken som hon förväntade sig skulle avslöja hemligheten. När Angfír och Wilvahir tröttat ut sina muskler kring ögonen till den grad att påsar börjat bildas, så var det definitivt slut-glanat, plirat, smygtittat och sneglat för deras del. Med viss motsträvighet lät sig Minhiriel övertalas att sätta fart och slutligen ledde Wilvahir gruppen genom grottorna.
De kom fram till stället där berget rasat in och avstängt vägen. ”Bra jobbat” tänkte Wilvahir för sig själv. Här skulle ingen kunna ta sig igenom. Lika bra att försöka finna en annan väg. Wilvahir Grottvetare sökte sig till en sidotunnel där han kunde höra vatten på andra sidan av ett ras. De lastade bort stenar så att det skulle gå att ta sig igenom, och de fann mycket riktigt den undejordiska floden här bakom väggen. Efter lite lodande så fann de att det skulle kunna gå att vada lite försiktigt, viktigt med tanke på hur tungt lastad Anfír var vid detta laget, bärandes inte bara Grorgs huvud i en säck, utan också halvtrollets stora och mäktiga yxa. De fick simma så gott det gick vissa bitar, och Wilvahirs stav lyste vägen under vattnet för att skrämma bort eventuella närgångna ålar. När de kom ut i den underjordiska sjön vid den övergivna sovplatsen fick de en smärre chock. En stor mängd grottvampyrer hade tagit taket till sin sovplats och när Wilvahir reste sin stav för att se vad det var som befann sig i taket så fick djuren panik och angrep med tänder och klor. Gruppen kastade sig ner under vatten och höll sig där tills det var säkert att komma upp till ytan. Frusna tog de sig upp på avsatsen och vadade sista biten bort till brunnen, som naturligtvis var rejält förbommad mindes de nu. De låg ett tjock och tungt lock av trä över hela öppningen. Minhiriel och Angfír tittade memande på det och sedan på Wilvahir, vars axlar sjönk en aning och en suck letade sig fram mellan hans välformade läppar medan han lyfte sin stav och de andra snabbt satte sig i säkerhet.
Wilvahir visste vad de andra inte vill veta. Att denna formel hade sådan styrka att den skulle kunna rämna en stark mur, vad skulle den göra med ett trälock eller tunna brunnsväggar? Han ryckte på axlarna och uttalade de hemliga orden.

SHATTRA-BOOOM!

Ett storm av träflisor regnade ner i brunnsvattnet, men inte enbart trä kom regnande utan även en främmande man. Mannen landade framför fötterna på Wilvahir men tog sig snabbt upp på fötter och hade en kniv i handen som han viftade med hotfullt. Anledningen till att de ej helt sonika högg ner skrället var att de inte fick intrycket att detta var en fiende, utan bara en mycket sliten och chockad man.
Mannen gläste och morrade något ohörbart bakom en bred nordvästkustdialekt. -”Slurr gläfs snarr?! Vem är ööööööhhhhhh…. Chain of command…….vilka?” Ingen förstod något men svarade med sina namn, oförsiktiga som de är. även mannen verkade vilja berätta sitt namn, men då han fick fram det så hade de tappat allt intresse för denna simple Tirador och började sin uppstigning. Väl uppe i tornet såg de förödelsen orcherna orsakat. Döda och sårade låg utspridda, hus stod i lågor, soldater trötta intill döden höll murarna. även de yngsta barnen, de som fortfarande var vid liv, hjälpte till genom att kasta små stenar mot den svarta fienden nedanför muren, ett tilltag som besvarades med pilskurar som avslutade många av de yngstas uppväxt innan de ens fått uppleva sin första kärleksfulla kyss och omfamning av en annan kvinna eller man. Vreden inom Angfír kokade, Wilvahir kunde inte tro på allt det onda som hänt, och Minhiriel Ishjärta dolde helt kort sitt ansikte i sina händer och längtade tillbaka till den obekymmersamma tiden då alla hade kallat henne Lalainirath som betyder Behagfullt Skratt. När hon såg dessa unga dö smärtsamt trodde hon att hon aldrig skulle varken skratta eller gråta någonsin igen.

Här accelererar historien rejält då tiden för länge sedan har gått ut. Klockan är ett på natten och jag har ju ett viktigt jobb att sköta i morgon, för att inte tala om en RPG session med denna glada grupp galningar

De försökte tala med den som hade befälet och sökte därmed upp riddare Hurin då det ryktades att Kapten Amaron fallit i första anfallet mot tornet. De fann Hurin mycket svårt sårad och yrandes. Han vårdades av Fordelins fru. De fick inget vettigt ur honom och sökte istället upp riddare Eärnar III på muren. På vägen dit gick de en sväng inom stora salen och skar ner en stor röd flagga. Ingen protesterade. ännu på vägen tog de en runda upp om biblioteket, såg att det mesta var förstört men tog med sig en mycket gammal magisk bok skriven av alver. Angfir gick till övre skattkammaren men fann den totalförstörd. Endast ett par stövlar med egendomligt utseende fanns kvar att plocka, så det gjorde han. Sedan gick de vidare till Eärnar III, men inte innan de stannade till vid calmarins rum, öppnade kistan vid fotändan och tog båge, 3 pilar och ett svärd därifrån. I den nyanlände killens ögon såg det ut som om de bodde där då de kunde komma och gå som de ville. Anfír hade tidigare studerat alla vapnen på väggarna och plockade nu de två svärd som hade störst potential. Till den nya killen gav han ett spjut att träda flaggan på, men han vägrade att ta emot det. Vi kan lugnt säga att denne person verkade mer och mer som en börda för våra vänner. Eärnar III höll fortfarande stånd mot orchernas krigsmaskiner, men det skulle inte dröja länge nu och orcherna försökte använda murbräckan igen. Dörren skulle tåla högsta två smällar till, sedan skulle fienden välla in och allt skulle vara över. Endast 20 stridsföra mannar återstod. Några sprang och hämtade lite material på övningsfältet, rep, stänger och annat som kunde komma till nytta.

Wilvahir såg när murbräckan slog in i dörren med fruktansvärd kraft och insåg sanningen i Eärnars ord, dörren skulle inte tåla en smäll till. När orcherna tog ny sats stod de på träbron. Wilvahir reste sin stav och sköt iväg sådan kraft att bron gav vika och kastade orcherna ner i den 5 meter djupa fåran. De övriga fienderna flydde inför denna kraftdemonstration. Wilvahir tänkte ”Nu har jag skrivit i eldskrift på himlen: Wilvahir är här!” ”Nu vet alla…..och det är vanligtvis inget bra….”

I just detta ögonblick ställde sig flera soldater upp och pekade samtidigt som de skrek ”Solen kommer! Solen Stiger!! Vi är Räddade!!” Men det var inte solen, tänkte Wilvahir. Jojo, nog för att tingesten var het som drakeld, men ljus sprider den inte. Jag har lyckats påkalla uppmärksamhet av Maroc, den urgamla Balrogdemonen från Angbands hålor. Ljuset färdades upp på himlen och hitåt mycket snabbt. Den reste sig från Gråskogen. All glädje förbyttes i fasansfull terror ju närmare fienden gjord av skuggor och damm flög allt närmare. När den var här inom någon minut skulle allt vara över och alla ligga brinnande.

Och här tar alltså tiden slut igen. Jag kan tydligen inte fatta mig kort, så jag får fortsätta efter nästa spelning. Sorry all som väntat på hela historien…