I Stormens Öga

GM Notering: Jag vill bara påpeka för er alla en liten notis angående Minhiriels beteende. Inom spelgänget har man alltid lite olika uppfattningar om hur saker och ting är eller borde vara. Karaktären Minhiriel är avgjort en sådan. Så snart spelaren är på plats att spela henne, ja då är hon en liten vacker timid, kysk, småskum tjej som hela tiden letar efter något att norpa eller någon att intimidera med sina blixtsnabba knivar. Men sedan finns det en helt annan sida av henne också. Den sidan kommer fram när spelledaren är tvungen att styra henne. Hon är fortfarande den där tjuvaktiga, smygande tjejen, men hon är inte längre rädd för att utnyttja de gåvor hon blivit given, om man säger så. Hon är ung, modig och frigjord, och hon tar för sig av livets goda så snart tillfälle finns – helt utan att skämmas för det. Varför blir det så olika? Tja, en anledning är naturligtvis att när väl alla spelarna är på plats så finns det sällan tid för privata lekar, men när någon inte är med, ja då kan ju karaktären kanske ta sig lite friheter och ha skoj.
Det finns såklart fler möjliga anledningar, även om dessa är nästan helt osannolika. En av dessa skulle kunna vara en spelledare som var hämdlysten på en spelare som inte var på plats när det var dags för lir….. Som sagt, osannolikt
Bara så att ni vet varför vissa av hjältarna ibland beter sig en aning skumt.. Så, minhiriel, om du inte tycker om sättet jag styr din karaktär, kom och styr henne själv. Nu, tillbaka till handlingen.

Snart nog var alla samlade i Angfírs stora hus. Angfír såg betydligt mer avslappnad ut, liksom Minhiriel. Det blev mat och runt bordet avslöjade Angfír nästa steg i sin Stora Plan. Det var helt enkelt dags att skaffa sig en stor båt och en smedja.

….?

De övriga kliade sig i skallen och undrade om han fått sig en hård smäll, eller kanske hade feber. Det var inte så enkelt. Angfír hade nämligen brottats med vad som skulle göras med den stora mängden guldmynt som hade tagits från Karach In Tirith, 73 från Calmarins kista och ytterligare 7 från Gorins gömställe. Angfír ansåg att dessa pengar skulle kunna komma folk till nytta om de investerades på rätt sätt. Båten skulle kunna transportera mat hit från södra delar av landet, eller flyktingar söderut. Han menade att folk skulle ha större chans till överlevnad i södern, dit fiendens arm ännu inte kunnat nå, än de har i en smutsig och infekterad kåkstad utanför Tharbads murar. Han ville också ha en möjlighet att kunna rädda de nära och kära om så skulle behövas, om fienden nådde så långt som till stadens murar.
Smedjan ville han bara ha för att kunna smida sina egna vapen, så helt altruistisk var han inte.

De övriga var väl lagom entusiastiska över detta tilltag, men ok…..det skulle väl kunna gå för sig.

Då knackade det på dörren och en budbärare kom med ett meddelande från Kapten Targil. De skulle inställa sig hos honom genast, och kunde också göra sig beredda på att lämna staden inom kort. Gruppen, minus Minhiriel som var upptagen med…eh…vapenträning… tillsammans med två sjuttonåriga fiskarkillar, gick iväg genast.

De träffade Kaptenen, som meddelade att han lyckats ta beslut att samla en beriden styrka på 1200 man genom att dra folk från fronten i norr, samt skyddsstyrkor i söder. Styrorna kom i huvudsak från Hirerna, landbaronerna, som ville ha sitt att säga till om när det gällde vart dessa skulle sättas in. Politiken var komplicerad, och några fotsoldater hade det inte tagits beslut om ännu, och långt mindre vart fronten skulle dras på kartan. Targil såg lite sliten och uppgiven ut inför sånt käbbel, men han kunde inte göra något åt saken då Hirerna hade Drottning Nirnadels öra.
Targil försökte fera gånger övertyga Wilvahir att inte bege sig av tillsammans med soldaterna, med tanke på hans ringa erfarenhet i strid och något klena fysik, samt naturligtvis för att Targil lovat att beskydda Wilvahir. Wilvahir lyssnade dock inte på det örat. Kaptenen försökte då ge dem ett annat uppdrag, ett som inte skulle föra dem rakt i fiendens händer. Det behövs mycket hjälp norröver, i Bri t.ex., eller i Arnor där fienden hela tiden försöker finna ett sätt att slå ner murarna och ta staden. Eller varför inte ett uppdrag av diplomatisk karaktär till Norra eller Södra Dunland, eller söderut, mot kusten, för att försvara städerna där mot piratangreppen och rövarräderna som ideligen gör livet svårt för folket?

”Nä! Vi vill storma en orcharmé och troligen bli malda till döds under fallande hästar. Hellre det än en semester vid havet, som vi för övrigt aldrig har sett.”

*suck* sade Targil och kunde bara skriva ut speciella rekvisitioner för hästar tills gryningen. Han påpekade dock att även om han inte hade rätt att befalla dem, så var de fortfarande utnämnda Beskyddare av Tharbad, och som sådana måste de ta alla uppdrag givna av adeln på allvar. Om någon av adelsmännen behövde deras hjälp i något fall, så måste de sätta den saken före att bege sig i fält.

Gruppen gjorde upp sina resplaner i huvudet under tiden Targil föreläste för dem, och de bestämde att bege sig av snarast möjligt, långt innan gryningen. Det fanns dock en del saker som behövde göras innan avresa kunde ske. De tog farväl för denna gången och begav sig iväg.

Gruppen talade med sin vän Firian, som i sin tur kände en man som kunde det här med att sälja båtar och skepp. De vandrade runt bland de uppdragna fartygen, fastnade för ett med strategiska hål i kölen. De diskuterade fram och tillbaka hur man bäst kunde utnyttja dessa hål för t.ex. pilbågsskytte och snabb avstigning.

Innan allt gick överstyr så kom Firian och hans vän till räddning. De köpte sig en stolt en-mastare med det välkingande namnet ”Galten” – något de fastnade för då de ju freventerat ett värdshus med just detta namn. Det kunde skötas av så få som två, men var optimalt med sex personer i besättningen. Det var ett kustgående skepp fick de reda på, och kunde ledigt transportera tio personer, plus besättning och last. Prislappen hamnade på 50 guldstycken, en furstlig summa, men med tanke på att de kommit över så mycket pengar så var det inga större problem (ett guldmynt är värt fyra guldstycken, och de hade 80 mynt).

Innan ägandeskapet kunde finaliseras så kände de sig tvugna att döpa om båten trots allt. ”Galten” i all ära, men…. de provade sig fram ”Havsklyvaren”, ”Balrog”, ”Saurons Våta Dröm” och ”Angmars Piska” dök upp, liksom ”Karach In Tirith” och andra stora byggnadsnamn. När de fick reda på att ingen av dessa byggnader skulle överleva 2 sekunder på havet så ändrade de sig. De släppte också alla de uppenbart onda namnen för att inte få problem med hamntullar. De enades om ”Nibenanira” (Litet Behag) så båten både kändes feminin, hade vackra former, och inte var sådär alldeles överstor till att börja med. Minhiriel borde bli stolt ovh nöjd. Nu kanske hon kan bli av med detta öknamn, äntligen.

Firian blev erbjuden ett partnerskap, att bli kapten på skeppet med beslutanderätt över rutter, last och besättning. Han tog erbjudandet omedelbart. Han tackade tyst den Vala som vakade över honom. Det enda kravet våra hjältar satte på honom var att han valde bland de nyanlända pojkarna först, och det accepterade han. Han gick till huset för att mönstra dem, medan de nyblivda båtägarna gick iväg till Hoegvar – ägaren av den numera övergivna Marrocs Vapensmedja (se tidigare äventyr). Namnet gav lite rysningar då den uråldriga Balrogen i Gråskogen kallades just Maroc. Bara ett ”r”, men nära nog ändå för att döma förre ägaren till Demonskaran, eller åtminstone till de mycket Pliriga Surpupporna.

Hoegvar hade en utrustningsbod i de ofrälses kvarter på östra huvudön. Han var leverantör av färdkost och annat smått och gott till armén, och tillika hade gott rykte om sig att ha varor som höll länge och var resonabelt prissatta. Han var en lång man i 55-års åldern och såg ut att bestå av en massa knotor, skinn och ben. Han hade ett skarpskuret ansikte som såg både aristokratiskt och hårt ut på samma gång. Han log mycket. Gruppen tänkte dock på att han varit en av de namngavna som misstänkt för gort-härvan och vinförgiftningarna.

Jahando köpte färdkost för fem personer och sju dagar och nämnde i förbigående att armén skulle sköta kosten vid återtåget. Hoegvar reagerade mycket intresserat på denna lilla bit information, och började fråga påträngande om de visste något han inte visste om armén göranden. Skulle de flytta på sig? Var det något i görningen? Vart? Våra hjältar avslöjade inget.

Då Angfir vill tala lite riktiga affärer och nämnde smedjan, så blev gruppen inbjuden till en bakomrum, erbjudna stolar vid bordet och dricka på bordet. Hoegvar visade sig vara välbekant med affärsformen vapensmed, och kunde med lätthet räkna upp profitmängder och arbetsbelastning, brutto, netto, avgifter, osv..osv..osv.. Allt sådant som de inte var intresserade av. Allt de ville veta var: ”Hur mycket?”

Jahando bröt in nu, då han är den mest verbale av dem. Jahando la fram nackdelar och saker som var tvunget att repareras, Hoegvar drog fram läget, sandstenen det är byggt av och ugnarna. Till sisgt kontrade Hoegvar med det militära kontraktet av svärd som följde med rörelsen. Det var då Angfír började dra lite ogrundade förtyckta hot ”om det ena kontraktet inte kunde uppfyllas, så kanske det andra, t.ex. ett matkontrakt ochså förintas i processen” Angfír fick slå på Intimidate(Power) tabellen, och lyckades halvhjärtat. Han fann för gott att förstärka sina ord genom att dra blankt över bordet och noga syna sin blanka klinga medan han talade. Han drog även sitt nästa långsvärd och viftade det lite hotfullt, alltmedan han talade i lugnt tempo med välmodulerad röst. Hoegvar vart skärrad av detta beteende, och var på gränsen att tillkalla stadsvakten. Angfir slet fram sin egenhändigt smidda Klyvare och måttade ett slag mot bordet ”Vad tror du Hoegvar? Skulle bordet gå mitt itu om jag gjorde såhär?”

Detta…var….fel….sorts…..diplomati….

Men Hoegvar var en härdad kille, varit med förr, och tog det lugnt. Det hade han lärt sig av sin mor. ”Låt galningarna göra det de kom för, gå sedan därifrån som om inget har hänt”

Jahando gick Rond 2 för att komma till ett slutpris, men denna gången gick Hoegvar överlägset i mål först med starkast övertalning och lyckades övertyga gruppen att det handlar om ett rejält underpris. 60 gulstycken bytte händer, fler dokument med underskrifter och sigill samt nycklar överlämnades. De sa adjö, och gratulerade varandra till ett gott framtida samarbete.

De gick till sin nya smedja, fann den helt riktigt övergiven. Gott om svärd i mer eller mindre färdigt skick. De som var färdiga var i uselt skick. Om detta var vad armén hade att slåss med, ja då var slaget redan förlorat. Dettas ska det bli ändring på! De sökte efter några speciella vapen eller ting, men var inte så lyckade i sitt företag. Bättre då att skicka Minhiriel och Valandil då dessa är bättre utrustade för dylika manövrer.

Nu, nästa steg, skaffa smeder. åtminstone 3 stycken goda, varav en den där från flyktingstaden som smidde knivar till Minhiriel. Jahando och Wilvahir red ut och skickade ett bud efter dessa smeder att möta dem här utanför portarna. De tre smederna, med familjer, kom som avtalat. En av dem var sjuk och skulle inte kunna komma innanför murarna utan medicinisk våred. Det var här Wilvahir kom in i bilden. Hon gjorde sitt värv, och under tiden började en begynnande storm blåsa upp. Det sades att denna stormen skulle överglänsa alla de andra stormarna de senaste 20 åren, om inte ännu värre. Kåkstaden skulle komma att bli en dödsfälla för de stackare som bodde där. Våra två hjältar frågar om det finns fler i deras familjer här, och det kommer fram lite systrar och bröder, och ett par barn till. I allt 20 personer. Wilvahir helade på så snabbt han hann med. Just när hans medicinförråd skulle till att ta slut var han klar för tillfället, och nu kunde pappersexcersisen sätta igång. Alla 20 skulle registreras i staden, uppge bostad och sysselsättning. Jahando och Wilvahir var uppfinningsrika på den punkten. När allt papper var klart, och de obligatoriska 2 silvermynten per person bytt hand så blev hela den slitna, medtagna, utsvultna och trötta skaran inforslade genom Tharbads stadsmurar, till ett helt nytt liv, eller chans till ett.
Det beslutades att klockan var så pass långt gånget, klockan var 18.30 och mörkret hade fallit tidigt pga. stormen, så det var lika bra att ta hem hela skocken direkt till det stora boningshuset. För sent att påbörja upprustningen av smedbostäderna nu. Det får vänta.

Under tiden Jahando och Wilvahir var med flyktingarna så undersökte Minhiriel och Valandil igenom smedjan efter något dolt och användbart. De hittade lite som missats av andra ögon.

Angfir ville göra en speciell grej under tiden de övriga var upptagna på sitt håll. Det fanns en gammal kvinna som hjälpt dem många gånger utan att vilja ha något i gengäld. Den gamla Almiel Vanatari, helerskan i de ofrälses kvarter som hellre velat hjälpa än ta betalt för sina tjänster.
Angfír gav henne en påse guldmynt innehållandes en summa som skulle räcka att hålla henne med färska örter till hennes mediciner och huskurer under lång tid framåt. Det skulle kanske till och med bli över till en ny kjol och en bättre mortel. Hon tog emot gåvan med stor tacksamhet men ville ge Angfír en gåva i gengäld. Från ett gammalt träskrin, skickligt tillverkat av fir, men nu så nött av ålder och av händer som smekt det varsamt att man inte längre kunde se vad sniderierna på det föreställde, plockade hon fram en läderpåse. Ur denna plockade hon fram ett halssmycke, en amulett på kedja föreställandes ett vackert löv. Amuletten, förklarade Almiel, var en gång en gåva till alvprinsessan Isyr från hennes far, Kung Findor. Isyr gav denna till Almiel då hon en gång för många år sedan lyckades bota prinsessans enda dotter då hon blivit svårt förgiftad genom att riva sig på svartsavstörne. Almiel sa till Angfír att alltid bära den närmast sitt skinn då han är ute i vildmaren. Det var i sådana tillfällen den skulle kunna hjälpa honom genom svårigheter. Hon berättade också att om han visade amuletten vid gränsen till alvlandet Siragale i norr så skulle han och hans kompanjoner få fri lejd. Angfír och Almiel Vanatari skiljdes med ord om att säkert träffas fler gånger.

Huset var fullt. Som tur var hade många tagit med sig sina tillhörigheter hit, så det fanns filtar och underlag till de flesta. Alla kvinnorna inkvarterades hos Minhiriel, medan männen och pojkarna delades upp enligt snarkprincipen. De som snarkte fick hålla sig i köket, medan ingen av flodpojkarna kunde vara i Wilvahirs rum då de såg med misstanke på honom för de trollkonster han utfört tidigae.

Innan alla hade kommit i ro, och mat var utdelat till alla, Firian hade plockat Mihiriels två favorit ungdomar att bli skeppsgastar. Nu var de 37 personer i huset. 37 pers våra hjältar har ansvar för. Tja, det fanns ju pengar till det så det kommer inte att bli något problem på den fronten.

Alla gick i säng, medan århundradets starkaste storm rev och slet i knutarna. I skogar vältes träd, och dåligt byggda hus rasade. Alltid fanns det någon idiot, eller tvungen stackare, som miste livet i sådana stormar. Men denna sorts av storm kan också bringa något gott med sig. Saker som varit dolda kommer kanske fram…..även saker som borde fortsatt varit dolda….