Skugga och Flamma

….fortsättning direkt där vi slutade…

Men brinna ville alltså inte vårt gäng göra, åtminstone inte på många år än, och några av dem hade rent utav siktet inställt på mausoleum eller kummel, men det låg som sagt rejält på framtiden.

Flrea av mannarna blev vettskrämda när de insåg att det inte alls var solen som steg upp. När de såg att den flygande uppenbarelsen var på väg åt deras håll började de kura ihop intill muren. En våg av skräck sköljde över dem alla, och Valandil blev så övermannad av känslan att även han en kort stund kurade ihop. Under tiden så försökte några av de andra barrikadera porten så att fienden skulle ha det svårt att komma igenom. Jahando, van vid fortifikationer, gav mannarna order och drev dem ut ur sin rädsla. Arbetet tog fart, men nu började fler eldklot från orchernas krigsmaskiner att bombadera fästet. Ett klot träffade med full kraft tre unga pojkar, kanske just 12 år fyllda, och slungade dem krossade och brinnande ner från muren, bortom all räddning.

Ingen vet längre vem som tog till orda om det som alla hade haft klart för sig länge. Att det nu ej längre fanns en chans att stå emot ursinnet på andra sidan murarna, och att det var hög tid att samla folk vid det nordvästra tornet och brunnen där. Riddare Eärnar III övertalades till slut om visheten i en strategisk reträtt i motsats till att möta fienden ansikte mot ansikte med svärdet i hand. Någon berättade helt enkelt för honom att om Eärnar kom så mycket som 10 meter inom denna varelsen från äldre Tiden, så skulle han inte ha något ansikte kvar att möta fienden med, och inga armar, ben, bröst, eller mjälte heller för den delen. ”Denna….Fiende….GåR INTE…..Att……Slå.” Detta gick in efter ett tag och Eärnar lät hornet ljuda och alla vrålade till samling vid Tïr Estel. Allt som allt gick 20 soldater i mågorlunda skicka att få ihop. Uppe ifrån tornet hjälptes den svårt brände riddare Hurin och Fordelins läkekunniga frun Findela.

Angfír och Jahando var vid Fordelins hus där många sårade samlats då detta hus ej hade blivit rört på grund utav hans frus beskydd. Detta trodde Angfír lite vad han ville om. Enligt Angfír, och fler med honom, så ligger Fordelin bakom allt som har hänt här, och snart ska han få stå till svars för allt det ondskefulla han gjort. Ett par vagnar organiserades fram att fransportera den som inte kunde gå för egen maskin. Jahando och Valandil. som nu var helt fri från skräckens effekter, gjorde sitt bästa i denna svåra timme. Minhiriel och Angfír hjälpte ner folk i brunnen. Minhiriel stod redan där nere och tog emot.
Detta tunga arbetet tog längre tid än planerat, och Balrogen skulle vara här i vilket ögonblick som helst. Argathil höll ögonen på den flygande varelsen, tvingade sig att göra det trots att hela kroppen skrek åt honom att lägga så mycket avstånd mellan honom och flygisen innan det skulle vara försent.
Denn mentala kamp rasade i Argathils huvud under en dryg minut innan han tillslut gav efter för paniken, rusade till tornet och efter att ha trängt sig fram, kastade sig ner handlöst i hålet. Han slog sig, men inte så illa. Han var uppe på fötter direkt och fortsatte springa i det blöta mörkret. På något sätt klingade hans panikkänslor av så snart han kom ner i vattnet, för att vara helt borta när han kommit in i den stora kammaren med den undejordiska lilla sjön.

Ovan jord började allt bli fruktlöst illa. Balrogen bara minuter bort och många kvar att rädda. De arbetade i trippelskift och hissade ner folk istället för att låta dem gå själv på stegarna. När alla var borta återstod bara hjältarna själva. Valandil och Jahando hade fattat posto utanför torndörren, Minhiriel var i underjorden tillsammans med Argathil, Angfír befann sig i tornet tillsammans med Wilvahir. Balrogen nådde fästet och hettan som slog emot den var ofattbar, även på långt håll. Dess utseende fruktansvärt, en varelse gjord av skugga och eld, 6 meter hög med dubbla det i vingspann. Dess vrål gjorde stolta mäns hjärtan till is. Valandil och Jahando blev så pass rädda att de svimmade rakt där de stod (något åtminstone Peter ansåg vara alltför kvinnligt för hans karaktär att göra, men då GMs alternativ var att låta dem panikslaget springa in i fästet till en garanterad död så förstod han och accepterade det som skett)
De varma vindarna skapade en virvelstorm i fästet och allt den gick förbi fattade eld. En massiv eldboll träffade dörren som lossnade och flög iväg inåt tornet. Wilvahir låg under det brinnande trästycket. Han kunde knappt andas och var mycket yr efter smällen. Angfír tog Grorgs gigantiska yxa från ryggen och svepte den i ett mäktigt hugg mot dörren. Yxhuvudet skar igenom och fastnade precis som Angfír hade plaxnerat det. Han vräkte i av alla krafter och slet bort dörren från Wilvahir i sista sekund.
Nu hade hettan här ökan så pass mycket att det fanns ont om syre att andas. Balrogen var nu bara några få steg från dem. Wilvahir bestämmer sig för att åkalla Elbereths Vrede över Balrogen.
Wilvahir kastar sig ut i eldstormen, mellan Balrogen och Valandil och Jahando som fortfarande låg livlösa på marken. Han reste sin stav och riktade knoppen mot Balrogen samtidigt som han sa med hög myndig och befallande stämma ” Här är du inte välkommen! Gå tillbaka till skuggan du kom ifrån! Du möter en svuren till Anors Hemliga Flamma. Den Mörka Elden kan inte stå dig bi här! Gå tillbaka, du Flamma från Ûdun!” och en stråle av vitglödgad energi sköt emot Balrogen Maroc.
Nu handlade det inte om en ”vanlig” Balrog, utan om Maroc, en av de stora Balrog Generalerna under Morgoth i första åldern. Han tar man inte så lätt. Men orden förstod den då de var uråldriga och den tvekade. Likaledes när ljuset kom emot den var den tvungen att kasta en egen motformel då Anors Flamma skulle kunna skada den alltför mycket.
Under tiden allt detta utspelade sig, kastade sig Angfír ut, grabbade tag i byxbenen på de två avsvimmade kamraterna, och slet in dem i den relativa säkerheten i tornet. Sedan fanns det bara en sak att göra; lobba ner dem i vattnet och sedan snabbt följa efter. Wilvahir kom inrusande mycket anfådd och trött efter ansträngningen mot Balrogen men han tog sig smidigt nedför repet och ner i den mörka kylan i botten av brunnen.

Nu följer en lång och mödosam färd genom grottorna fram till själva de gamla dvärghallarna, eller rättare sagt Nigin Nibin-hallarna, då det troligen var just dvärgar ur den stammen av mycket småväxta dvärgar som tillverkat dessa salar. Det blir lite korta utdrag från denna delen av resan

För er som kommer ihåg så fanns det besvärande fällor överallt, och det är ju inga direkta problem att forcera sådant när man är några stycken, men nu handlade det om 150+ personer, varav många mycket sjuka eller sårade. Mycket uppfinningsrikedom skulle till för att lösa detta, och Angfír och Minhiriel var de som lyckades med saken. De gamla brädorna låg ju här och Minhiriel samlade ihop en massa tyg från väggarna i möteslokalen de stött på här nere. Detta i tillägg till rep de hade med sig tillät dem att bygga en enkel men säker bro över den farliga delen av korridoren. Allt folket var mycket illa berörda av den ohyggliga stanken som kom från de mängder av orcher, gobliner och troll som legat döda här en tid.

När väl bron är på plats och folk börjat ta sig över så fick Minhiriel uppdraget att scouta framåt till grottan vid utgången av gruvan. Konsten att röra sig tyst har blivit en andra natur för tjejen numera, och hon tar sig mycket riktigt fram till en plats där hon kan se att hela grottan är full av både stora och små orcher. Troligtvis från mer än en stam. Hon kunde inte se hur det såg ut bortom ingången. Hon begav sig snabbt tillbaka och gav informationen.

Jahando knäckte en plan att klä ut sig till orch för att kunna spana hur det ser ut bortom grottan vid utgången till gruvan. Han ville att Minhiriel skulle utföra den då hon var lagom stor för att passera som orch, men hon totalvägrade sätta på sig de nödvändiga kläderna. Jahando suckade och började klä av sig naken mitt bland folket, och drog sedan på sig en passande orchrustning. Han fick skrapa bort en del ohyra och fluglarver som festade på liket grejorna togs från. Sedan smetade han in sig i lort från ochernas hud och blev snart oigenkännlig. Minhiriel kände nu att om Jahando kan så kunde minsann hon också. Hon gjorde samma procedur fast med skillnaden att hon var spyfärdig hela tiden. Under tiden hon fixades till försökte Wilvahir med sin rudimentära kunskap om orchiska språk, att lära dem några grundfraser de kunde identifiera sig med. Minhiriel bedömdes snabbt att vara stum av tvång då hennes stämma, hur hon än försökte få den att låta orchisk, var alltför vacker och välljudande för ett sådant språk. Jahando skulle dock klara sig alldeles utmärkt med sin vanliga röst.

De två tromplade iväg genom tunneln och knallade rakt in bland orcherna. Det fanns en bland fienderna som tittade nyfiket och misstänksamt på de två, men efter att ha blivit nedbrottad av Jahando samt fått nacken bruten, så hade den inte mycket mer att klaga över. Dock hade aktiviteterna tilldragit sig oönskad uppmärksamhet och fler orcher närmade sig hotfullt. Det såg helt klart mörkt ut och Minhiriel började få panik, slet fram sin kniv (en orchkniv full av gift – precis vad hon så länge önskat sig i present) och började vifta. I ett mycket kritiskt ögonblick, detaljerna är suddiga, så grep ödet in och styrde allt till rätta för våra hjältar. Hade detta inte skett så hade de funnits på kvällsvardsmenyn i orchgrottan istället. Som det nu blev så startade ett slagsmål mellan de två orchstammarna istället, och när striden var i full gång kunde de två hjältarna dra sig undan och tillbaka till de övriga. Sedan återsod bara att vänta. Vakter sattes att bevaka tunneln om några orcher skulle få för sig att ta detta hållet om de flydde.

Tid gick och alla flyktingarna var slutligen över bron och samlade och redo att bege sig genom tunneln ut i det fria. Under tiden hade Minhiriel och Jahando fått av sig sina orchkläder, tvättat av smutsen och fått på sig sina egna paltor igen. Trots detta så kände sig Minhiriel inte riktigt ren. Hon ville ha ett varmt bad fullt av tvålvatten, och en tvätterska som inte var rädd att ta i lite när hon skrubbade skinnet.

Nu MåSTE jag accelerera tiden då MIN tid håller på att rinna ur. Jag har redan suttit här för länge…

En trupp bestående av hjältarna och en grupp friska soldater begav sig mot grottan. De fann att alla orcher där var döda eller döende. Strid pågick för fullt bland orcher utanför grottan. Uppskattningsvis 40-50 orcher var inblandade. Pilar ven från klipporna runtom.
Minhiriel och Argathil tog på sig att rensa ut bågskyttarna. De tog varsitt rep med krok och började tyst klättra uppför klippväggarna, de smög sig intill de upptagna orcherna och expedierade dem snabbt, tyst och smärtfritt. Sedan de intagit en bra punkt så började de prickskjuta mot bågskyttarna som dog utan att veta vart pilarna kom ifrån. När de kom ner på marken så var striden över även där. Alla orcher var antingen döda eller hade flytt.

Valandil tog täten och hela skaran leddes säkert på vägar kända bara av Valandil. Till slut hade de lämnat de eländiga rakbladsvassa svarta klipporna bakom sig och kommit till slätt och kulle med högt gräs. De tog sig en dryg kilometer norrut så omärkligt de kunde, och där stötte de på floden de sökte. Denna följde de nordväst under många mil i mycket långsamt tempo då flera sårade var mycket illa däran och de hade inga vagnar eller djur. Det onaturliga mörkret tunnades ut efterhand de färdades. Efter en lång march hade mörkret ersatts av klart dagsljus men vårblå himmel. Där slog de sig ner på gräset invid floden och åt och drack vad de hade kvar. Under vilan begravdes tre som inte klarat pärsen. De fick varsin stenhög.

Efter rasten vandrade de ännu några timmar och bara halvtimmen innan solen skulle gå ner, nådde de den muromgärdade staden Tirestë i Hir Tinare’s domäner. Det fanns inte plats för alla de sårade men de var välkomna att använda sig av några stora lador utanför staden. Våra hjältar var naturligtvis välkomna att stanna som gäster till adelsmannen. Under samtalet märktes tydligt att det fanns ont blod mellan riddare Eärnar III och Tinare, och riddaren avböjde bestämt inviten att stanna innanför murarna, och följde istället sina mannar och byborna till ladorna. Hjältarna ville hellre sova i en vettig säng, och Minhiriel ville definitivt inte missa chansen att få träffa den unge Lamhir Tinare igen om han fanns här. De tågade in i staden och portarna stängdes för kvällen medan solen gick ner i horisonten.

[i] Och här bryter vi ännu en gång, trots att jag inte riktigt hunnit i kapp – inte mycket saknas…
Tidens svärd kommer att stickas i allas våra kroppar. Till en början gör det inte ont. Men oundvikligen kommer det att kännas mer och mer efterhand. Till slut har svärdet borrat sig in till vårt hjärta, och förhoppningsvis så är vi glada för den saken när det händer. Trötta på att ha ont, trötta på de sår Tidens Svärd givit oss, går vi gärna till evig vila.
Så illa är det alltså inte i detta läget, men klockan är mycket och jag har för en timme sedan fått ett telefonsamtal från mitt ex att jag måste övervaka barnen i morgon också då de fortfarande är sjuka och hon jobbar utan möjlighet till ersättare. Så, jag ska med andra ord upp om 3 timmar igen.

P.S. Tack Helén för stolparna. Utan dig hade denna bloggen inte funnits här idag. Det saknas mycket, men vad gör väl det? Lite får stanna som minnen hos dem som upplevde dem.