Ack, en så gästvänlig stad…

Alla fick varsitt bekvämt rum att husera i. Sängarna var mjuka och breda, och inga bekvämligheter saknades. De hade till och med möjligheten att ringa efter en tjänare som sedan gjorde vad den blev tillsagd att göra. Våra hjältar trodde knappt sin lycka. åtminstone inte förrän de la märke till att dessa tjänarna var så underdåniga att det var lite creepy.

När det beställt upp mat på rummet till dem alla och satt och småmös och snackade, så kom Argathil indönandes. Som vanligt blev Minhiriel näbbar och klor, men Argathil satte sig lugnt vid bordet och tog för sig medan han frågade dem, och då speciellt Wilvahir, hur landet låg. Det unisona svaret kunde tolkas som ”semester”. Angfír skulle uppsöka en smedja att slutföra sitt sedan länge påbörjade svärd, Wilvahir tänkte söka efter ett bibliotek och eventuellt studera de luntor hon lyckats rädda från underjorden och från det raserade tornet Karach In Tirith. Minhiriel hade sitt sikte inställt på att få Lamhir för sig själv och sedan låta naturen ha sin gång, eller flera gånger för att vara ärlig. Valandil ville använda demma lugna tid till att dels tälja lite nya pilar, men också till att innefatta den röda magiska ädelstenen i hans pilbåde, och vara Angfír till hjälp när det kom till att tillverka själva handtaget till svärdet han höll på att smida. Jahando vill dra iväg med Wilvahir ut på stan för lite örtshopping och så fick det också bli. Argathil ville dra ner i hamnen för att där kanske finna en båt som var villig att ta hela sällskapet tillbaka till Tharbad. Alla ville alltså göra en massa saker, men i huvudsak handlade det om att, 1. Inte döda någon, och 2. Få lite vila och avkoppling.

För att få någon struktur på detta så delar jag upp historierna och struntar i det kronologiska. Om någon akut måste veta vart någon befann sig just när Angfír avslutade smidet, så får man väl räkna lite själv på det. Jag tänker då inte göra det åt er. Så, utan vidare dröjesmål. Här har ni..

Angfírs och Valandils Historia – En Dag vid Städet

Tirestë har ett par fina smedjor, och även en duktig juvelerare. Angfír drogs till den som hanterade lite grövre saker, såsom svärd, hammargjutning, tunga rustningar och liknande. Angfír gick fram till mästersmed Vordan Järnnäve och bad honom låna honom ett städ. Smedjan var full av studenter då Vordan också utbildade i den ädla konsten att forma metall enligt eget önskemål. När vordan mönstrade Angfír, så de fina kläderna och tabarden som placerade honom om inte hos de adliga, men i närheten av dem, så skrattade han. Vordan hrävde fram ett par grova skinnhandskar som nybörjarna brukade använda sig av innan de vant sig vid den heta hanteringen. Angfír tackade för erbjudandet, and menade att sådant bara var i vägen, och Vorden nickade uppskattat och tog några steg bakåt för att ge Angfír svängrum.

Angfír var på gott humör idag, mycket bättre än han varit på mycket länge. Glädjen i att upphetta stålet till rätt temperatur, höra ljudet och klangen från släggan när den träffade det varma stålet och gnistor från orenheterna i metallen självantändes och for ut åt sidorna som ett fyrverkeri. Allting stämde idag för Angfír. Han trixade lite, gjorde saker på ett extravagant sätt, som t.ex. istället för att gå med ämnet till avkylningstråget, så kastade han det över axeln och träffade perfekt. Sedan hjulade han med en hand dit för att hämta upp det i en vid både som lämnade efter sig en regnbåge utav färger. Alla eleverna applåderade, och smedmästaren morrade lite och skakade lite lätt på huvudet åt konsterna.
Angfír bestämde sig för att ge dem en show de inte skulle glömma i första taget. Skymningen hade kommit, så Angfír fokuserade all sin kraftträning han skaffat sig med sina svärd ut i denna hammare istället. Den lydde och plötsligt sken den klarblå utav dansande flammor. När Angfír svepte ner hammaren mot städet så gjorde han det extra yvigt och dramatiskt för att få full effekt, Resultatet blev att de små lågorna stannade en kort stund i luften för att sedan accelerera tillbaka till hammarskaftet. Effekten var total och alla som såg detta var övertygade om att Angfír måste vara den störste smed som någonsin befunnit sig i Tirestë. Angfír fick många beundrare den dagen, och ett välsmitt smäckert svärd på kuppen. En dag till så ska klingan poleras, det ska slipas skåror, den ska viktas och göras handtag till.
Till nästa del behövdes Wilvahir, som med sitt kunnande om magiska föremål bäst kunde avgöra vart den borde sitta, och exakt hur den skulle göra det. Med samordnade krafter lyckades de två efter många timmars slit, få dit stenen så att den skulle kunna göra full effekt.
Sedan blev det ut på puben för ett par glas gott öl…

Jahando och Wilvahir – En Studie i Smärta

De två begav sig till stadens apotek, eller örtbod egentligen. Väl inne i affären möttes de av en sovande man som vaknade som om ur en mardröm. Hannen såg osund ut, blek, blodsprängda ögon, darrande händer och stirrigt tal. Han gäspade vid varannan mening. Empatisk som Wilvahir är så kunde han inte låta bli att fråga hur det stod till egentligen?

Mannen berättade ”om en dimmig uppenbarelse i form av en vacker kvinna, ett spöke, som hemsökte honom både dag och natt, flyttade saker, välte annat, saker som försvann, skrämmande skrik i natten. Så hade det varit nu några dagar. Kvinnouppenbarelsen pekar hela tiden på ett klädbylte hon har på armen och tycks vilja sträcka det åt mig, troligen för att snärja mig till dödsriket, men då springer jag så fort jag kan.”

Under tiden har Wilvahir samlat på sig all utrustning han kunde tänkas behöva närmaste tiden. Både Jahando och Wilvahir tror verkligen att mannen har ett problem med ett spöke, men just nu har de helt egna saker de vill göra, och spökutdrivning hör inte till dem. De betalar och säger adjö. Sedan beger de sig ut mot bondgårdarna och de sårade där. Deras anländande röner stor uppskattning, framför allt hos EârnarII som börjat få slut på material och läkekunnigt folk. Wilvahir ville hjälpa till och fick en bensåg i handen och tre patienter som behövde amputation.
Den förste, en ung pojke i 16-års åldern, hade fått foten krossad och kallbrand letade sig upp not knäet. Det fanns inget bedövande så Wilvahir gav pojken en pinne surrad med läderband att bita i medan jahando tog ett kraftigt tag i den lilla kroppen, tryckte ner den så att den inte skulle kunna röra sig och göra skadan värre.
Sedan gick Wilvahir till verket. Den unge skrek, och skrek, och skrek. ”Det är nackdelen med att vara en ung man i bästa skick – man uthärdar så mycket mer innan man svimmar” tänkte både Wilvahir och Jahando. När de till slut hade avlägsnat benet återstod ändå det svåraste momentet; att sluta varje större kärl och sedan försegla med eld. När brännjärnet pressades i såret svimmade till slut pojken, men då var det ju så dags. Allt var över. Både Wilvahir och Jahando var skakade av händelsen, men när de reste sig så pekade läkaren på en annan person, en kvinna vars ena arn var ett enda stort sprucket och brutet köttstycke. Den måste av. Wilvahir undrade ”Finns det inga andra än barn att arbeta på?” Svaret blev att det är bara barnen kvar då alla de viktiga soldaterna måste få komma först, och då får barn och kvinnor vänta på sin tur.”
”Ingen rast och ingen ro, bara slita och bara go” nynnade Jahando lite för sig själv när han tryckte läderpinnen mellan tjejens käkar. Denna var nog knappt 12 år gammal och skulle varit mycket vacker om hon inte var insmord i dynga och blod. Och utan sin arm skulle hon sluta som underbetald piga eller hora i något hamnkvarter där hon skulle gå för halva priset. Drömmen om Prinsen fick hon lägga åt sidan, tänkte Jahando ilsket när han tryckte ner henne hårt och Wilvahir började sågarbetet…..och skriken kom på nytt…

Så fortsatte det hela dagen igenom, men till slut för skymningen och de två kunde bege sig tillbaka till staden, tvätta av sig och få på nya kläder. Det behövdes sprit!

Dag läggs till Dag – Och plötsligt har de blivit till Ett Liv.

Vännerna sitter på krogen som är mycket välstädad, rent och fint och inga högljudda röster. Tvp barder underhåller tyst med luta, flöjt och mild vacker sång. Det står två tunga vakter vid dörröppningen.

Här bryter vi ännu en gång. Klockan är för mycket för att fortsätta. Skriver klart i morgon…promise