Så tuktas en Hir, Nåldynorna från Tharbad tar ett månskensdopp, och Avslutningen(!)

Det har varit ett maratonlopp, både att spelleda och att spela detta ”lilla” äventyret. Man ska inte säga att tiden varit bortkastad, för vi har haft kul trots alla motgångar och dead ends, trots alla grusade planer och ibland hjärntorkor. Vi lär så länge vi spelar… Här kommer sista bloggen i äventyret ”Barndomsvännen”

Wilvahir ångrade sig snabbt och kallade tillbaka Valandil till fönstret. Naturligtvis användes ”hjältetelepati” – en ibland överanvänd förmåga som blir akut nödvändig när spelarna är vitt skillda åt och mobiltelefonerna ännu inte är uppfunna. Valandil fick i uppdrag att skapa en avledande manöver ”inte så stor att det finns anledning att väcka Basc, men stor nog att dra bort lite folk från själva fängelsebyggnaden”
Jepp, fixar jag – sa Valandil, och gick till verket. Han smög omkring i skuggorna, och visste väl egentligen inte hur han skulle bära sig åt, men så såg han att det fanns brinnande facklor och eldfat som lös upp vägen. En av dessa stora facklor var rakt i blickfånget för de vakter som var posterade utanför domstolsbyggnaden/fängelset. En våldsamt pricksäker pil senare och facklan dråsade i marken i ett moln av aska och gnistor. ”Hmmm…” tänkte vakten och knallade över för att sätta fast facklan igen, och svor lite över usla fackelhållare. När han fick se varför facklan fallit, tja, då föll gruppens plan samtidigt. Istället för att lugnt och stilla plocka upp fackelskrället igen så lägger han benen på ryggen och vrålar ”DE äR HäR! ANFALLET äR öVER OSS! ALARM!!” och klockor börjar ringa över hela Tirestë.

”Det var väl attans också!” suckade hjältarna unisont i soffan.

Valandil insåg att han nog borde gömma sig på ett bra ställe, slår dubbelettor och söker sig till närmaste byggnad som råkar vara ett obemannat vakttorn. Det kommer inte att vara obemannat så länge till, men detta är något Valandil inte bekymrar sig om just nu. Just nu är det ”gömställe” för honom, och VE DEN SOM HäREN INTRäDEN!!, eller nåt….

Nåja Under tiden som allt det där försiggår så tar sig Wilvahir upp på Bascs våning, kastar ”sleep” på två vakter som håller mycket dålig koll mot dörren de inte borde släppa med blicken. Hängandes mot gallren vid fönstren försöker de se vad som pågår, när de blir oförklarligt vansinnigt trötta och faller ihop snarkandes redan innan de träffat golvet. Wilvahir går in i sovrummet där ju Basc ligger och sussar mycket djupt han också, och börjar sin nästan omöjliga uppgift att hitta bevis på Bascs hållhake, eller andra graverande bevis på att han är en ärkeskurk. Wilvahir hittar ett dolt utrymme och en kista. I den finner han en nyckelknippa med huvudnycklar, en mycket egendomlig kristallfigurin som för Wilvahir verkade komma från fienden i norr. Han tog den, men virade om ett tjockt stycke tyg utan att röra vid den med händerna. Han hittade vidare de underskrivna dokumenten som han fått av Moradan Tinare, samt en försvarlig massa guld mynt och stycken. Dessa lämnade han då guld inte är av intresse för Wilvahir.
Nu annalkades det fler soldater, denna gången var det en av kaptenerna som bankade på dörren. Wilvahir fann det för gott att försöka gömma sig under sängen. Soldaterna väckte både Basc och de två andra sovande killarna och ville ha en fullständig rapport på vad som just skett. Då ingen kunde förklara det inträffade så blev både Basc och Kaptenen urilskna. SOldaten måste ha god hörsel för han upptäckte att någon gömde sig under sängen. De övriga backade bort en bit och sängen slets bort. Där låg Wilvahir och försökte spela full, men då soldaterna såg mordiska ut beslöt han sig för att göra lite motstånd istället.

Kaptenen och hans soldat dråsade ihop på golvet då ett sällsynt anfall av övertrötthet kom över dem. Nu, Basc och ännu en soldat utanför, ”Lock” på dörren ut till trapporna och sedan ”Sleep” på de båda som snällt la sig ner för att få 10 timmars skönhetssömn. Wilvahir kläckte snabbt en plan (snabbt är något relativt i vårt spel – det krävdes flera timslåmga diskussioner med de övriga om vad som var nästa drag) vilket var att försöka förfalska Bascs namnunderskift, skriva identifikationspapper till Wilvahir som nytillträdd Kapten, samt en order att fången Wilvahir ska föra till Hir Moradan Tinare inte på något sätt får demaskeras. Maskeringen i detta fallet innebar att den Vise Mannen skar hål i mitten på ett lakan och trädde det över skallen på Basc, sedan en säck över huvudet, fast inte förrän han var bakbunden, fötterna sammanbundna så pass att han kunde gå med svårhet, och en rejäl munkavle.

Wilvahir tog mod till sig och stegade iväg med sin nye fånge, helt beredd på att stoppas till höger och vänster. Till hans stora förvåning så steg soldaterna undan så snart de såg att han hade kaptenskläder, och de ställde inte vidare mycket frågor heller. överallt var det beredskap och det fanns mycket soldater ute på gatorna. Wilvahir var en aning nervös när han tog sig fram till tornet, men allt gick som smort. Till slut hade han blivit insläppt i Moradan Tinares rum och dörren stängd. Tja, det var väl nu som något slog lite slint i trollisens huvud. Hiren blev förgrymmad över att bli störd i sitt hem, så Wilvahir gjorde det enda raka…. Kastade ”sleep” på landets härskare, band honom i en stol, band Basc i en annan stol som placerades mitt emot hirens, av med huvan och väckte hiren.

Det var väl ungefär nu som ett vaktbefäl avkrävde Valandil på namn och rank och andra saker han omöjligt kunde veta som icke anställd vid stadsvakten i Tirestë. Resultat = vakt posteras på bottenplan, medan befälhavaren klättrar upp för stegen med kniv mellan tänderna. ”Dags att hoppa” tänkte Valandil, och svängde sina ben över kanten. Han föll 3 meter och landade i gräs. Sedan 2 meter till ett skuggugt parti i muren och snabbt över den. Valandil strök sig intill murverket för att hålla sig osynlig för vakterna i tornen, och började sakta med säkert ta sig mot den norra muränden och flodvattnet. Valandil gled i och skjöt ifrån kanten så mycket han vågade utan att avslöja sig för vakten ett par meter ovanför honom. Ja, det var i just detta läge den gode Valandil ångrade sitt tilltag och vill backa tiden en smula, tills precis innan själva vattenbrynet. Men, som den nitiske SL jag är, så godkändes inte detta. är man i vattnet så är man. Valandil kunde nämligen inte simma Han fick nöja sig med att försöka hålla näsan ovan ytan, och det gjorde han med bravur, om än inte vidare tyst. Vakten såg något plaska omkring i vattnet nedanför och tänkte att det är väl lika bra att vara på säkra sidan och släppte en pil på måfå, utan någon större chans att ens träffa. Detta skulle bli det bästa skottet denna soldat skulle komma att skjuta under många långa år framöver. En Dubbel-sexa, ännu en sexa samt en femma senare, så satt det en alltför tjock pil djupt i Valandils bröst och blodsmak vällde upp i hans mun. En lunga punkterad, inget bra.

Sedan började pilarna hagla, både från Angfír och från vakternas sida. Vissa missade, men många träffade sina mål. Mest lyckat gick det för Angfir som lyckades med 2 headshots, ett i pannan och ett i en hals, två blixtsnabba och humana dödsfall utan mycket smärta (sicken sjuuuk hobby vi har….). Nåja, Angfir blev faktiskt också skadad i striden…..1 poäng skada…..bara 94 kvar.
Argatil, som mest stått vid sidan av, fick order om att rusa mot Valandil och kasta sin grymma änterhake på honom och dra upp jägaren från vattnet. Medan han sprang letade Jahando efter hela pilar då Angfirt trä-gatling började få ont om ammunition. Vakter rusade till i hamnen och började bombardera den kämpanden Valandil med dödliga projektiler. Många missade, men inte alla. SOCK!… – hurrgghhh!…plums…splish….plask…..SOCK! – Urghh!….skvätt…SOCK! – arrrghh!… Valandil såg snart ut som en nåldyna, definitivt dömd att sjunka till bottnen och där påbörja det meningslösa arbetet att försöka andas flodvatten. I absolut sista sekund, och då menar jag sista, så lyckas Argathil med konststycket att fästa sin hake i Valandil utan att skada honom, och han drogs in till flodkanten. Den repglade fiskarkillen struntade i sin egen säkerhet när han ställde sig upp för att vräka Valandil upp på land, och han betalade priset. Vakterna såg honom tydligt, och han fick genast 3 pilar i sin kropp. Argathil såg på pilarna, såg upp mot soldaterna, tillbaka ner på sitt blödande bröst, och föll sedan på rygg i gräset, medvetslös.
Jahando och Angfir kom snabbt på plats och kunde släpa de två sårade i bättre skydd.

Nu var det inte bättre än att soldaterna, 3 av dem, kastade sig ner i en båt och började ro över mot hjältarna(?). Uppenbarligen tog dessa legosoldater sitt arbete på allvar, och tänkte beskydda Tireste från varje fiende, till sista blodsdroppen. Så blev det också för dessa tre. En föll för en pil, och när så Angfir slet upp sina vapen och voltade ner i båten och rockade loss, ja då finns det inte så mycket annat att göra för en lite soldat än att antingen bli allvarligt lemlästad, eller snabbt dödad. Idag var Angfir på dåligt humör, så han lät det kännas vad som oundvikligen komma skulle. Utan att gå närmare in på smaskiga detaljer så kan man väl säga att, den grannaste av soldaterna i båten, mycket populär hos kvinnorna, och om han överlevt, inte blivit godkänd som kandidat till årets Oärrade Nylle Med Båda ögonen I Behåll (Och På Sin Plats)-tävlingen, som årligen går av stapeln i första sommarmånaden i bergsstaden Bar Bagolloch. Men, detta problem fanns det inte tid för killen att tänka över när han låg sönderskuren på mage på durken och försökte andas sitt eget blod, något som inte heller det fungerade så bra då han satt sitt eget öga i halsen. …..Hey! Jag SA att vi inte skulle gå närmare in på detta….så jag slutar med det nu, bara så att ni vet. Inga fler ingående, smaskiga, blodiga, våldsamma ELLER sexuella skeenden återberättas från och med nu i någon vidare detalj. Vi vill ju inte ha en massa lättpåverkade tonnisar som sedan skyller på denna bloggen och på sin hormonkaso för det som eventuellt inträffade, men som inte borde gjort det. Tillbaka till Midgård (det är sånt här som gör att jag missar mina deadlines).

Med hjälp från gudarna lyckas Angfir stuva ner alla i ett par båtar och sedan ljudlöst smyga i vassen nedströms, utom fara och synhåll från eventuella soldater. Där, en liten bit innåt land gjordes ett hastisgt läger där de värsta såren sågs över av Jahando och Angfirs magiska blodstopparduk. De lyssnar intensivt efter signalen som ska avblåsa beredskapen så att de kan ta sig tillbaka till staden och få kontakt med Wilvahir, som de börjar bli riktigt oroliga för nu.
Det dröjer länge, känns som timmar, innan något händer. Precis innan soluppgången, och Ellathan Vecs avrättning rings det i klockorna att Allt är Normalt återgå! tre gånger. NAgfir lootade soldaterna på sina uniformer och klädde sig själv i den ena och Jahando i den andra för att kunna passera som delar av vaktstyrkan. Sedan ner i båtarna igen och ro tillbaka mot Tireste för att se vad som kan göras. De når bryggorna just när solen stiger upp och tupparna gal. Småfåglars kvitter och lek ger bevis för att allt mörker och skugga är bannlyst ännu en dag. När båten glider upp mot bryggan så ser de en välbekant person stå och vänta på dem. Wilvahir!!

Frågorna var många, och även om Wilvahir hade svaren på dem alla, så orkade han inte med att dra dem alla på en enda gång. Istället sa han:

”Jag följde vår plan, men fick improvisera lite och det slutade med att jag fick upp Basc till Hiren. Där talade jag lite vett i Tinare och även om han var lite motsträvig till en början, så såg han visdomen i vad jag sa och böjde sig. Han ville ha mig att agera lagman i denna staden och jag accepterade tills vidare, tills en bättre kandidat kan sättas på den platsen, då jag behövs på många platser i Midgård och inte kan stanna alltför länge i en och samma stad. Tinare förstod och insåg att jag hade ett stort ansvar, och han var tacksam för all hjälp han fått, både nu och senare. Ellathan Vec, undrar ni? Ja, det var visserligen Tinare som spärrade in honom, men det var Basc som tvingade fram erkännandet som skulle leda till döden. Tinare insåg att denna domen var felaktig, men att jag som Lagman skulle säkerligen ställa den saken tillrätta. Jag såg till att Basc blevsatt i Vec’s cell medan Vec blev flyttad till de något behagligare förhörsrummen.

Hir Tinare har sammankallat sina kaptener och håller som bäst på med att avlöna dem för sina tjänster, med en bonus, och sedan entlediga dem med omedelbar verkan. Jag misstänker att Tinare och Riddare Eärnar III just nu sitter och träter i Tinares salar, men jag misstänker att de kommer att nå en överenskommelse, rättare sagt jag är övertygad, som kommer att sätta de friska soldaterna i arbete som närskydd för Tireste från och med nu, tills de kan bli avlösta av Tinares eget folk som befinner sig 10 timmar till häst härifrån.”

De andra bara lyssnade häpet. Sannerligen är det mer med denna Wilvahir om han kan böja så stora mäns vilja till sin egen. Stegen styrdes till Läkandets Hus, där de skadade togs omhand under Wilvahirs övervakande. När de skadade var förbundna och medicinerade, läste Wilvahir en bön till Estë och Niniel att låta dessa sårade läka smabbt och felfritt, och att de må få många dagar utan nya sår. De sårade som lyssnade till bönen kunde känna ett lugn och en värme sprida sig i deras kroppar, och såren gjorde inte så ont längre. De somnade snabbt.

Nu hastade det, ty Wilvahir hade fått en sträng överordnade i Moradan Tinare och det fanns mycket som skulle göras på kort tid. Klockan var redan 07.00 på morgonen och mötet med Hiren skulle ske 08.00 i hans salar. Men innan dess ville gruppen äntligen få se och tala med Ellathan Vec – mannen allt startade med. De gick mot fängelset i samlad trupp, Angfír, Wilvahir och Jahando (som verkligen borde sova lite istället för att störa sina sår på detta viset),

——————–
SPELLEDARENS INSIKTER
———————
Jaha? Var detta allt? Jepp! Så pass enkelt var det. Men det saknas något i historien ovan. Beviset på vad Basc hade för hållhake på Tinare. Det framkom att det inte skulle finnas något bevis på papper. De hade länge misstänkt Tinare vara far till den förskjutna flickans barn, men avfärdat detta som något att kolla på senare. Men vad had Basc för hållhake då?! Under samtalet i tornet läste Wilvahir Tinares hjärta och fann ut att när han väl lärt känna mannen så var allt glasklart. Det FINNS en sak, som förklarar både vad Basc gör här och varför han fick makt som lagman. Tinare är som sagt en stolt man, mycket mån om sitt anseende, lyckligt gift och har vackra barn. Tinare blev förälskad i sin bäste väns dotter, något som hennes föräldrar säkert applåderade, men flickan var redan kär i en annan. Ellathan Vec, en ung invandrare från Skuggtjärn. Förtvivlad vet inte Tinare vad han ska göra, och begår då ett mycket grymt brott mot flickan, ett brott som kommer i dagen 9 månader senare i form av ett vackert ljushyat och blont gossebarn. Sedan begår han nästa brott i passionen, han anklagar en man på falska grunder för att bli av med sin rival. Han kan inte göra detta helt öppet så han anlitar en ny lagman, Basc, att ta hand om ”problemet Vec”. Moradan måste ha talat i förtroende med Basc, vilket var hans misstag, ty Basc kan man inte lita på. Och NU finns det något, inser spelarna, som Basc har på Hiren. En jättesmaskig skandal som Moradan hellre skulle kasta sig nerför muren än bemöta anklagelserna för. All hans politiska makt skulle ifrågasättas, hans familj skulle bli mycket lidande, och hans vänskap till flickans far skulle förvandlas till en bitter dödsfejd.

Nu återstår inte så mycket, men spelarna är dock långt ifrån färdiga. De behöver reda ut hur det egentligen ligger till mellan Tinare och flickan, och då måste de söka upp flickan till att börja med. Hon gömmer sig enligt ryktet ute vid en gammal enstörings boningar, någon timme västerut från Tirestê. Och så har vi ju Ormsekten som hotar den unge Lamhirs frihet, eller liv, och deras agenda att sätta ormguden på tronen och införa ormguden som den Enda Sanna Guden. Detta är ju ett jobb för våra äventyrare, då de i högsta grad är ansvariga på den som just nu faktiskt sitter på tronen, Drottning Nirnadel. Sedan har de ett stort konserverat halvtrollshuvud i en säck som ska levereras för att få en fet belöning, tillräckligt stor för att kunna dra sig tillbaka välbärgade. Nu ska vi ju inte glömma de stackars flyktingarna i Angfïrs hus i Tharbad, eller skeppet som går på södern efter kryddor, eller smedjan som nu ska igång med flyktingsmeder från nordländerna. Hå hå jaja. Det är tufft att ha ansvarsfullt jobb i Midgård.

Vi ses snart igen.

Ormsekter, odöda, maktskiften och utomäktenskapliga barn – Vad går spelledaren på egentligen?

Det var ett tag sedan jag var ikapp. Tiden tycks inte räcka till…. Nå, här kommer i alla fall en grym sammanskrivning av situationen till dags dato (och har jag missat något så är det inte för att jag glömt det, utan för att jag inte VILL skriva det….blä! Så det så!)

Gänget har satt sig i knipa. Det tackar vi Jahando för, som en dag när han skulle vila, istället gick ut i parken för att skriva lite poesi. Då fick han syn på en förteckning över vem som blivit fängslad senaste tiden. Det fanns 18 mycket konstiga namn på listan. En av dessa arton hade dömts till döden genom hängning och skulle avrättas om några dagar. Gänget hade tidigare upplevt att allt inte stod helt rätt till med laghållningen i Tireste så Jahando fattade genast misstankar om att det säkert låg en död fisk begraven när det gällde denna bestraffningen.
För att göra en lång historia kort så gjorde Jahando sig misstänkt att vara i lag med Ellatan, och passade samtidigt på att göra resten av gänget till misstänkta också.
De blev förhörda å det grövsta av lagmannen Basc, men med hjälp utav lite diplomati och goda idéer så lyckades de alla att bli släppta pga. brist på bevis. Dock var de inte längre önskvärda i staden, men kördes inte på porten.

Sedan hände det sig att Lamhir Tinare, Minhiriels stora kärlek och nya lekkamrat, och tillika Moradan Tinares son (Moradan är en mycket mäktig man i Cardolan) blev kidnappad och bortförd i en båt norrut uppför floden. De som förde bort honom var, efter undersökningar, medlemmar i en ormsekt (jo, det dräller av såna här och var, och de vill aldrig något gott). Sagt och gjort, gänget kastade sig i en hyrd båt och så började Den Vilda Båtjakten. årorna plaskade, fisken flydde, årklykorna glödde…..nåja.

De fick syn på kidnapparnas båt i vassen. Att ”vassen” i detta fallet var vid en viss flodkant precis intill den beryktade Svarta Dödens Borg var något som kunde komplicera saker och ting, men då det bara var Wilvahir som visste stället fruktansvärda historia och valde att inte berätta den för de övriga, så hoppade gänget i land och började spårandet.

Det säger sig självt att det slutade med att hjältarna trotsade den gröna lysande dimman som låg över stället, klättrade uppför borgmuren, klängde runt, såg en massa gastar i dimman nere på borggården, var allmänt skärrade, och lyckades få upp ett spår till kidnapparna….dock på utsidan av murarna. På insidan verkade allt vara dött. På kort tid nu lyckades våra vänner med konststycket att få Jahando förgiftad av en kastkniv från kidnapparna, och samtidigt dra på sig vreden från en kummelgast från borgen.

Striden med gasten blev kort och intensiv. Kummelgastar är fruktansvärda motståndare nästan i klass med en Naghul, men med samlade krafter lyckades de temporärt fördriva den tillbaka till sin grav.

Jahando låg döende på muren (han hade bara 2 KP kvar) medan Wilvahir febrilt försökte rädda honom. Dock fanns det en tidsaspekt att ta i beaktning 🙂 Det skulle ta åtminstone 6 rundor att stabilisera bonden, medan gasten bara behövde 4 för att återformas och attackera. Det blev till att vara kreativa. De valde att fly är bättre än illa fäkta och hissade ner sig från murarna. De ansåg att det var bättre att slåss mot lite kidnappare än vrålstarka och supermagiska odöda, vilket spelledaren ansåg vara Helt Rätt Beslut (så slapp han lasta dem fulla av l00t och bling-bling och allehanda magiska tingestar som ofrånkommligen skulle finnas innuti den urgamla borgens gömmor och kryptor).

Wilvahir rensade omgivningarna med lite blixtar från sin stav och så var de på väg mot båten. Men…..kummelgasten var inte helt nöjd med detta tilltaget. Den kallade på sina undersåtar, de sedan länge döda byborna och tjänarna. De odöda klöste sig upp från jorden och flodbottnen, och började attackera på sitt meningslösa zombie-sätt. Gänget dansade undan och kunde hjältemodigt kasta sig ner i båten och fly från de kusliga stället. Nåja, fly och fly. De började förfölja kidnapparna igen, som de fick syn på ute på floden. Jakten blev kort och brutal. Wilvahir kastade magi och sövde folk, samtidigt som Angfir sköt en av bovarna. De band de två överlevande skurkarna, bärgade den döde i vattnet för att kunna loota, och släppte lös den tungt drogade Lamhir från sina bojor. De slog läger här för natten då de inte var sådär jättesugna på att bege sig tillbaka mot DEN SVARTA DöDENS BORG nattetid.

Här passade Valandil på att dyka upp. Han blev lite sen men lyckades hyra transport uppför floden och kunde förena sig med gänget. Bättre sent än aldrig.

Nu kortar jag av igen för texten börjar flöda ut som vanligt….

De tog sig tillbaka, förhörde fångarna, fick reda på en del namn och platser gällande ormsekten. De fick även reda på att Lamhir hade en beundrarinna som inte kunde acceptera att han hängde ut med Minhiriel. De använde mycket hårda förhörsmetoder mot de unga killarna. Så hårda att man kunde tro att det egentligen var FIENDEN som utförde förhöret. Fy på sig, Valandil!!

Men hjälp av lite fjärrskådande så har Wilvahir lyckats få reda på att Basc tilltvingat sig makten över armén och ekonomin från Moradan Tinare. Tinare är satt i husarrest. Basc tänker storma den lilla invandrarbyn Skuggtjärn som är Ellatan Vec´s hemby och nu bara innehåller gamla, kvinnor och barn då alla de övriga är satta i fängelse.

Vidare har de fått reda på att Ellatan Vec´s stora brott verkar ha varit att han hoppat i bingen med en ”fin” flicka och resultatet av detta blivit ett barn. Flickan var dotter till Moradan Tinares bästa vän och Tireste’s rikaste köpman. Den stora anledningen till att vissa är avogt iställda till invandrarna från södern, tycks vara att de pressat ner priserna och minskat handelsmännens profiter.

För er som inte hängt med så har gänget ganska mycket på agendan just nu.
1. Ellatan Vec verkar oskyldig och måste räddas.
2. Invandrarbyn Skuggtjärn står i begrepp att utraderas och måste räddas.
3. Ormsekten måste utraderas och de skyldiga straffas.
4. Basc måste avsättas och Moradan återges makten.
5. 1,2 & 4 måste ske inom några timmar.

Mycket planerande senare…..

Wilvahir lyckas nästla sig in i truppen som skulle storma Skuggtjärn. Han utgav sig för att vara sänd av Basc som en säkerhetsåtgärd ”om det skulle dyka upp hälsofaror”. wilvahir nämnde i förbigående att det skulle kunna finnas risk för PEST i byn. Soldater tycker inte om fiender de inte kan slåss mot och blir en aning demoraliserade.
Under tiden soldaterna marcherar så kryper Valandil längs vägen och använder sitt magiska svärd ”Wangrist” för att driva upp dimma ur marken och på så sätt både sinka soldaterna och täcka vad Angfir håller på med längre fram på vägen.
Angfir har varit och talat med Riddare Eärnar i lägret utanför Tireste och rekvirerat 4 döda kroppar. På dessa har han petat in ruttna tomater under kläderna och fått att likna vid pestoffer (eller rättare sagt, fått dem att se mycket sjukare ut än riktiga pestoffer). Han placerar ut dessa på lämpliga ställen längs vägen så att de marcherande ska få syn på dem.

Effekten blir den önskade. Wilvahir skådespelar precis så bra som krävs och soldaterna blir vettskrämda och vägrar gå vidare trots order. Wilvahir sätter dem i karantän i en gammal övergiven by en bit utanför Tireste. Han lovar att komma tillbaka och titta till dem inom någon dag, då det kan dröja så länge innan de första symptomen uppstår(heheh).

Gänget besöker Skuggtjärn och blir introducarade för Raj Vec, Ellatans far, som inte alls tror att Ellatan är far till flickans barn. Flickan ska, efter att inte ha varit välkommen i Tireste efter födseln, ha tagit sin tillflykt till – just den byn som soldaterna skickades i ”karantän” till. Gänget blir alltmer övertygade om att det egentligen är Moradan Tinare som är far till sin bäste väns dotters barn, något som skulle vara en total katastrof för den ambitiöse Hiren. Denna typ av skandaler är inte helt förlåtliga bland adeln i Cardolan kan man väl säga.

Så, utan fördröjningar så begav sig gänget tillbaka mot Tireste. Lamhir var desperat att få träffa Minhiriel som gråtande väntade på honom i tornet. Resten av gänget satte sig i en korsning och planerade sitt nästa drag….och planerade….och planerade…och planerade….ja ni förstår.

1. Få tag i dokumentet som ger Basc makten.
2. Ta reda på vad Basc har för hållhake på Tinare.
3. Finn ut vem som är Basc’s närmaste förtrogne och ta hand om honom/henne också.
4. Få Moradan att ta tillbaka makten och sparka ut Basc.
5. Rädda Ellatan Vec från att hängas om 5 timmar genom att få honom benådad av Moradan efter ovanstående är avklarat.

Detta fick räcka som inledande plan. Nu, till utförandet.

De måste genomsöka Bascs rum utan att väcka intresset. Det går inte att ta sig in utifrån något fönster då det finns galler för allihop (döh, det är ett fängelse). Inget larm får gå då Basc, som den paranoide galningen han är, säkert instruerat sin närmaste var som måste göras om något händer honom (Basc alltså). Staden är full av vakter som säkert har signalementet på hela gänget och kommer att antingen mota dem i stadsporten eller arrestera dem om de försöker ta sig in. Fängelset är tungt bevakat av 5 vakter, samt 2 utanför Bascs rumsdörr. Moradan sitter i rumsarrest och har 2 vakter utanför sin dörr, samt ytterligare minst 2 i tornet. Det går ett vaktpar runt på gatorna. Vid porten står det två vakter. Basc får inte vakna vid något tillfälle och sätta käppar i hjulet genom att ge någon order till någon överhuvudtaget, inte nu när gänget har allt klart för sig

Hjältarna skissar upp planen och sätter den i verket.

1. Klätttra över stadsmuren, smyg fram till Bascs sovrumsfönster som ligger på ovanvåningen på fängelset. Wilvahir måste klättra upp, öppna luckorna med lite trollerier, kasta ”Sleep” på Basc som då blir ytterst svårväckt i 10 timmar framöver. Tillbaka över muren. Steg 1 klart.

2. Wilvahir ska bli ”arresterad för överförfriskat beteende” och förd till arresten av 2 soldater utifrån Karach In Tirith-lägret. Detta för att komma in i själva byggnaden. En så simpel åtgärd som att ta hand om en full man ska inte kunna få vakterna att väcka Basc. Dock innebär detta att Wilvahir inte kan ha med sig sin stav då den kommer att beslagtas av vakten. Därför ges denna till Valandil som ska smyga fram till arrestens fönster och ge den till Wilvahir i rätt läge. Wilvahir blir överhälld av öl och börjar ragla som en galning, sjunga högt och falskt, och bete sig som en genomsnittlig tonårig AIK-supporter efter en hemmamatch. Han blir så exalterad att han drämmer till en stadsvakt i ansiktet, med resultatet att trollisen fick en blydagg i bakhuvudet och blev insläpad i finkan, betydligt mer avsvimmad än han skulle vara.

3. Valandil smyger över muren och gömmer sig i skuggorna, tyst som en näbbmus på ett bergsuvsparty. Det är en ganska svår uppgift att smyga över ett stort öppet torg som övervakas av ett högt torn och alla husen runt omkring, men han klarar det med bravur (tja, det äR mitt i natten och folk sover liksom). När han kommer fram till väggen vid arresten passar Wilvahir på att visa för omvärlden att han inte bara är en mesig bokmal utan en sällsynt tjockskallig sådan, som klarar att få en blydagg i huvudet och bara svimma av en minut istället för att få nervskador och men för livet. Han raglar fram till gallerfönstret och vinkar, med resultatet att han får en välbekant stav i handen. Valandil glider tillbaka i skuggorna och beger sig ner till hamnen där…

4. …De övriga i gänget står vid en brygga nere i hamnen. De råkar på inte bara Jahando som tagit sig en hutt på svartkrogen ”Den Fadda Fisken”, utan också Argathil – den jovialiske repslagaren från fiskarsamhället Skummelskvatt i norr. Angfir kände att han inte hade så mycket att bidra med så han höll sig i bakgrunden denna natt. Jahando, sårad bortom rim och reson, kände även han att hans roll var utstakad och han skulle hålla sig på bryggan. Argathil hade sin givna plats, visandes reptrick för de milt intresserade som tyst undrade om Argathil skulle flyta på sin luftskalle om de band hans rep runt fötterna och andra ändren i ett stenblock och helt enkelt dumpade ner honom i floden. Minhiriel, i armarna på Lamhir, kunde inte vara lyckligare – vilket i detta fallet innebar att åtminstone EN person i gänget faktiskt trivdes med situationen. Tjejer har det lättare……(duckar).

5. Wilvahir pekar med sin stav mot dörren och viskar ”Edhro!” – ”öppna!”. Dörren klickar till lite försynt och Wilvahir skjuter upp den försiktigt….

Och äntligen! Nu är vi framme vid nutid. Jag fick kapa ganska rejält i historien, och troligen har jag blandat ihop tid och tillfällen här och där, men resultatet är ett och samma: Gänget har lite att göra. Rollspelsmässigt så kan man nog säga att – Detta är sista gången spelledaren försöker sig på att utforma en kontinuerlig händelsekedja, dvs. en värld där tiden alltid går och allt folket i den fortsätter göra sina grejor oavsett vad spelarna gör. Saker händer, långt utanför spelarnas påverkendesfär, som oavlåteligen kommer att påverka dem i slutändan trots allt. Just nu spelas det som om vi satt i Oblivion – dvs. helt öppet. Spelarna kan göra precis vad de vill – och gör de inget så kommer inget att hända. De har fria händer. Antingen låta bli, eller så göra – det finns ingen ”röd tråd” eller ledljus att följa. De blir inte ledda från Punkt A till Punkt B, utan får själva slutleda sig till vart de vill, eller behöver, vara och vad de ska göra åt saker och ting. Vad de än gör, mycket eller litet, så kommer världen att fortsätta snurra.
Detta ställer extremt höga krav på spelarna (inte för att jag tror de inte uppfyller dem, annars hade jag inte utsatt dem för det), och är troligtvis bara väldigt kul för en bindgalen spelledare som mig själv. Det kan nämligen bli lite statiskt om spelarna inte ”gör” något. Gör de inget, utan bara sitter och väntar på att något ska hända dem, tja då händer det troligtvis ingenting.
Det blir ett sorts beteendevetenskapligt experiment, istället för ett spel. Jag ska försöka skärpa mig i det avseendet. Det är inte lätt, men det blir ett litet experiment det också, att man kan lära gamla hundar att sitta, och man kan lära gamla spelledare att förenkla. Slut för idag, tack för idag.

Dödlig Poesi i kärlekens efterglöd.

Mycket vatten under broarna, och en hel del annat skräp också. Idéer som vid ett tillfälle kan tyckas brillianta, kan vid ett senare snarast anses vara en kvarnsten runt halsen. Denna bloggen har varit det ett tag, men nu känner jag lusten komma tillbaka att fortsätta förtälja om livet och levernet kring Angfír, Jahando, Wilvahir, Minhiriel, Argathil och Valandil.

Det blir dock kort-kort versionen – hoppas ni ursäktar men mitt minne sviker på gamla dar.

Vännerna satt på puben och drack, men kände sig en aning iakttagna av de två vakterna vid dörren. De hade varit på många syltor, men denna var en av de absolut mest städade, tystlåtna, och faktiskt tråkigaste de bevistat. Så snart någon höjde rösten så fick de sig en skarp blick av vakterna, som såg mycket hårdföra ut, och kröp ihop och tystnade genast. Minhiriel var inte på plats. Hon var i tornet, ty nu hade hon äntligen kommit på tu man hand med den återvändande Lamhir Tinare, och satt just nu och sällskapade honom i tornets offentliga matsal. De talade om det ena och det andra, och var båda mycket lyckliga att ha återsetts. Minhiriel försökte så gott det gick dölja hur mycket hon sett fram emot detta ögonblick. Dock kunde Lamhir både se och höra hur det egentligen stod till med kvinnan, och till sin egen överraskning så kände han likadant. De beslöt att träffas i hans våning för en sen bit mat och en god bägare vin, efter att han badat och bytt om från sina vildmarkskläder. Minhiriel gick som på moln till de andra på värdshuset.

När hon kom så hade stämningen nått bottenmärket. Då plockade Valandil fram sina tärningar och utmanade Jahando på en runda om pengar. Det gick inte något vidare då vakterna genast stormade fram och avbröt hasarden, och upplyste om vilken lag som gällde i staden. Det skulle bli finkan oavsett om det var en adelsman eller en bonde. Valandil fick snällt plocka bort spelet igen. Minhiriel drack som hon brukar. Bälgar i sig första stopet, rapar högljutt och ropar efter mer. Efter det andra stopet så sluddrade hon lite högt att hon kunde dricka vem som helst under bordet, och förresten, langa fram tunnan vid bordet. Då kom nästa dråpslag: Max 2 stop sprithaltig dryck per person och dygn – enligt den Nya Lagen. Bartendern ursäktade sig och ryckte på axlarna. Nåja, 2 snabbstop är mer än tillräckligt för Minhiriel, och betydligt alldeles för mycket för den ovane Wilvahir som nu var märkbart berusad. De fann för gott att bryta upp och söka nöjen annorstädes. Minhiriel utförde sin ”Hjälte-tillnyktring” och blev klar i knoppen på ett par andetag, och sedan sa hon adjö till vännerna och begav sig till sitt rum i tornet för att göra sig fin(are) inför mötet med Lamhir. Hon kände sig som en 14-årig flicka inför första dansen med byns Griskung. De skulle mötas klockan 22.00 och när klockorna i staden förkunnade att 2.00 verkligen var tiden för stunden, så knackade hon försiktigt på Lamhirs dörr, och blev insläppt av en betjänt.

De övriga stack ner till hanen och fann en svartkrog som var betydligt livligare. Den var totalt ljudisolerad, något som var tvunget då det var ett allvarligt brott mot den otroligt impopulära lagen om spritbegränsning att driva ett sånt här etablissemang. Här var det vild musik, bankande i borden, flödande öl och billiga kvinnor. Jahando tog för sig av allt, medan de övriga bara njöt av atmosfären. När Jahando slöt sig till gänget igen så var han både lycklig och rejält avslappnad (ja av den professionella ”tjolhandskad dygdighets-massage” som kvinnorna här ägnar sig åt, såklart – inget ”sånt” här inte, nänä…Not!). Det blev lite mer drickande och sjungande innan de insåg att Wilvahir inte var byggd för detta livet och de fick bära hem honom. De kom i säng tidigt – vilket inte gjorde ett endaste litet dugg då de var så in i själen trötta att de skulle kunnat sova flera veckor i sträck. De mådde alla mycket bra.

OBS! Varning för Tafflig Vuxenprosa! – Personer under 30, v.g. titta bort!

Minhiriel mådde om möjligt ännu bättre. Hon fick äntligen träffa sin utvalde, den undervackre ädlingen Lamhir Tinare på tu man hand. De åt en fantastisk supé serverad av Lamhirs betjänt och högste förtroendeman Jarl. Då maten var avnjuten gick de unga tu in till kammaren och föll i varandras armar. Deras kläder, hur vackra och välsydda de än tycktes vara, kändes för dem som fängelsen utav järn. De hjälpte varandra att plagg för plagg, avlägsna detta kroppens fängsel. När så Minhiriel var fri skådade Lamhir hela hennes skönhet i månljuset och var både upptänd av begär men också återhållsam då han utforskade den lena vita huden med sina fingertoppar, såsom man fingerskådar en utsökt staty. Andan hade fastnat i hans hals, men det fanns ändå inga ord att säga, bara blickar och beröringar att utbyta. Lamhir, erfaren med det kvinnliga könet trots sin ungdom, hade aldrig sett eller känt något liknande och ville ta varje sekund och intryck tillvara. Minnen att vårda ömt, så ömt att han bara skulle tillåta sig minnas dem under mycket speciella tillfällen.

Mihiriel hjälpte Lamhir av med sina kläder samtidigt som hennes egna föll av ett efter ett. Hon hade lite problem med vissa knappar och spännen då hon inte lämnade Lamhirs blick ett enda ögonblick. Hon, liksom Lamhir ville, vill beskåda synen i sin helhet, när alla kläder var borttagna. Minhiriel satt på sängen och Lamhir stod vid ett halvöppen fönster, den långa gardinen böjade majestätiskt i den mojnade vinden, och månen och stjärnorna lös upp runnet och gav de två skinn en eterisk lyster. När hon nu fick se lamhir i sin nakenhet blev även hon förstummad. På alla sina resor och under hela sin uppväxt hade hon vant sig vid hur den manliga kroppen såg ut och fungerade. Hon var heller ingen total oskuld när det kom till den fysiska delen av kärleksakten men hon kände sig ändå lika nervös inför vad som komma skulle som hon gjort den där gången för så många år sen i grannens hölada.

De vidrörde varandras kroppar försiktigt och ytterst sensuellt. Minhiriels känsliga fingrar föjlde musklernas skarpa konturer över axlarna, armarna, midjan, ändan, låren, bröstet och magen. Allt skulle memoreras. Hon log lite för sig själv när hon tänkte på att Lamhir tar åtminstone 45 i skor, att han har kraftiga manliga händer, och att den utåldriga teorin stämmer.

Dessa barnsliga tankat försvann med den första kyssen som fick de två att handlöst falla ner bland dunbolstren i sängen. Där förenades de två, det absolut vackraste paret som någonsin älskat i denna sal, om inte i hela riket. Omfanmingen skulle inte brytas på många långa timmar än, för vad betyder tid när man är ung och förälskad?

Natten gick och på morgonen fortsatte de alla med sitt. Lamhir och Minhiriel stannade i sängen, åt och älskade. Jahando fick för sig att gå en sväng till parken för att skriva lite poesi(!). Argathil hängde i hamnen med fiskarna och snackade fisk och båtar, samt en och annan knop. Lite repteknik smög sig in mellan raderna, men sån är han, Argathil. Angfír drog till stadens smedja och Wilvahir hängde på. Där smidde Angfír färdigt sitt påbörjade svärd och hans skicklighet fick de övriga smederna och dess lärlingar att storögt titta på. Angfír showade loss och skapade storverk, ett stycke mästersmide till svärd som bara ber om att få bli förtrollat.
Vad Valandil gjorde är fördolt, ty ingen såg till honom denna dagen – och det passade honom alldeles utmärkt.

Vi återvänder till Jahando en stund för det är faktiskt där allt börjar ta fart. Inte långt från parken ligger fängelset med tillhörande nysnickrade galge. Utanför hänger listorna över dem som blivit dömda på senare tid. Han ser att en person vid namn Ellathan Vec har blivit dömd till döden genom hängning för ”förräderi mot staten och uppvigling”. Han är den ende som ska avrättas, och det inom några få dagar. ”Men Oj!” tänkte Jahando. ”Jag kanske skulle gå och fråga den där vakten därborta för att få lite information om denne Vec. Hur göra….hur göra…? JO! Vilken bra idé! Jag säger att jag är barndomsvän till Ellatan Vec och söker honom för lite återförening, så låter de mig säkert tala med honom”

GM noterar: Detta måste nog vara en av de absolut sämsta idéerna Jahando någonsin fått.

Jahando knallar glatt fram till vakterna och gör som han tänkt sig. ”Javisst ska du få prata med Vec”, säger vakten till Jahando medan de bestämt leder honom in i domstolsbyggnaden. De säger inte något under promenaden då de är alltför upptagna med att räkna ut vad de ska göra med belöningen de kommer att få för att ha tagit tillfånga ännu en av Ellathan Vec’s kompanjoner.
Jahando låses in i ett förhörsrum där han får vänta ett tag innan någon tycks bry sig om honom.
När någon till slut bryr sig så är det en ganska kort herre, ganska fetlagd, i sällskap med vad som bara kan beskrivas som jättegorillor, strategiskt rakade och iklämda i full plate armor. Jahando ombeds sätta sig i en stol där hans handleder binds fast, likaså hans fötter. Hans vapen tas ifrån honom och den korte mannen sätter sig lugnt ner vid bordet mitt emot Jahando.

-”Mitt namn är Basc, jag är verkställande lagchef i Tirestë, och jag har ett problem. Om jag har ett problem så har du ett problem, och jag kan se på dig att det är det sista du egentligen vill ha, eller hur?”. Mannen talar med en faktisk stämma som inger respekt. ”Seså Jahando Adabasgorn, nu ska du redogöra för alla dina kopplingar till Ellathan Vec, hans brott, och ange alla du känner till som haft den minsta koppling till hela affären. Ta den tid du behöver. Vi ska gå till botten med detta. Om inget har hänt, om ingen annan utöver du själv är inblandad så behöver de ju inte vara oroliga för eftergifter. Men med handen på hjärtat, och jag vill vara ärlig mot dig, Ditt liv var förverkat i samma stund du uttalade orden ”Vän” och ”Ellathan Vec” i samma mening. Nu ska vi bara se vem mer, förutom er två, som ska dingla i galgen på söndag. Det är väl lika bra att vi sätter igång genast?” En vakt slog Jahando i ansiktet med sin tungt behandskade hand och blodet började rinna från hans näsa.

I detta ögonblick matade Minhiriel sin Lamhir med ett utsökt sött plommon och de skrattade när saften rann ner över hans haka, men hon kysste snabbt bort den. Det hade hamnat lite på hans bröt och mage också. Och ytterligare lite på….. I hamnen talades det fisk och i smedjan härdade Angfír sitt stål. Högt ovan deras huvuden hördes lommars och måsars ensliga skrin i skyn

Här bryter vi ännu en gång. Jag vet att jag inte är framme vid dagens händelser – men tro mig, jag kommer att nå målet innan nästa spelomgång….hoppas jag. Anyway, Mitt namn är Mixx – och jag är här för att roa Dig.