Dödlig Poesi i kärlekens efterglöd.

Mycket vatten under broarna, och en hel del annat skräp också. Idéer som vid ett tillfälle kan tyckas brillianta, kan vid ett senare snarast anses vara en kvarnsten runt halsen. Denna bloggen har varit det ett tag, men nu känner jag lusten komma tillbaka att fortsätta förtälja om livet och levernet kring Angfír, Jahando, Wilvahir, Minhiriel, Argathil och Valandil.

Det blir dock kort-kort versionen – hoppas ni ursäktar men mitt minne sviker på gamla dar.

Vännerna satt på puben och drack, men kände sig en aning iakttagna av de två vakterna vid dörren. De hade varit på många syltor, men denna var en av de absolut mest städade, tystlåtna, och faktiskt tråkigaste de bevistat. Så snart någon höjde rösten så fick de sig en skarp blick av vakterna, som såg mycket hårdföra ut, och kröp ihop och tystnade genast. Minhiriel var inte på plats. Hon var i tornet, ty nu hade hon äntligen kommit på tu man hand med den återvändande Lamhir Tinare, och satt just nu och sällskapade honom i tornets offentliga matsal. De talade om det ena och det andra, och var båda mycket lyckliga att ha återsetts. Minhiriel försökte så gott det gick dölja hur mycket hon sett fram emot detta ögonblick. Dock kunde Lamhir både se och höra hur det egentligen stod till med kvinnan, och till sin egen överraskning så kände han likadant. De beslöt att träffas i hans våning för en sen bit mat och en god bägare vin, efter att han badat och bytt om från sina vildmarkskläder. Minhiriel gick som på moln till de andra på värdshuset.

När hon kom så hade stämningen nått bottenmärket. Då plockade Valandil fram sina tärningar och utmanade Jahando på en runda om pengar. Det gick inte något vidare då vakterna genast stormade fram och avbröt hasarden, och upplyste om vilken lag som gällde i staden. Det skulle bli finkan oavsett om det var en adelsman eller en bonde. Valandil fick snällt plocka bort spelet igen. Minhiriel drack som hon brukar. Bälgar i sig första stopet, rapar högljutt och ropar efter mer. Efter det andra stopet så sluddrade hon lite högt att hon kunde dricka vem som helst under bordet, och förresten, langa fram tunnan vid bordet. Då kom nästa dråpslag: Max 2 stop sprithaltig dryck per person och dygn – enligt den Nya Lagen. Bartendern ursäktade sig och ryckte på axlarna. Nåja, 2 snabbstop är mer än tillräckligt för Minhiriel, och betydligt alldeles för mycket för den ovane Wilvahir som nu var märkbart berusad. De fann för gott att bryta upp och söka nöjen annorstädes. Minhiriel utförde sin ”Hjälte-tillnyktring” och blev klar i knoppen på ett par andetag, och sedan sa hon adjö till vännerna och begav sig till sitt rum i tornet för att göra sig fin(are) inför mötet med Lamhir. Hon kände sig som en 14-årig flicka inför första dansen med byns Griskung. De skulle mötas klockan 22.00 och när klockorna i staden förkunnade att 2.00 verkligen var tiden för stunden, så knackade hon försiktigt på Lamhirs dörr, och blev insläppt av en betjänt.

De övriga stack ner till hanen och fann en svartkrog som var betydligt livligare. Den var totalt ljudisolerad, något som var tvunget då det var ett allvarligt brott mot den otroligt impopulära lagen om spritbegränsning att driva ett sånt här etablissemang. Här var det vild musik, bankande i borden, flödande öl och billiga kvinnor. Jahando tog för sig av allt, medan de övriga bara njöt av atmosfären. När Jahando slöt sig till gänget igen så var han både lycklig och rejält avslappnad (ja av den professionella ”tjolhandskad dygdighets-massage” som kvinnorna här ägnar sig åt, såklart – inget ”sånt” här inte, nänä…Not!). Det blev lite mer drickande och sjungande innan de insåg att Wilvahir inte var byggd för detta livet och de fick bära hem honom. De kom i säng tidigt – vilket inte gjorde ett endaste litet dugg då de var så in i själen trötta att de skulle kunnat sova flera veckor i sträck. De mådde alla mycket bra.

OBS! Varning för Tafflig Vuxenprosa! – Personer under 30, v.g. titta bort!

Minhiriel mådde om möjligt ännu bättre. Hon fick äntligen träffa sin utvalde, den undervackre ädlingen Lamhir Tinare på tu man hand. De åt en fantastisk supé serverad av Lamhirs betjänt och högste förtroendeman Jarl. Då maten var avnjuten gick de unga tu in till kammaren och föll i varandras armar. Deras kläder, hur vackra och välsydda de än tycktes vara, kändes för dem som fängelsen utav järn. De hjälpte varandra att plagg för plagg, avlägsna detta kroppens fängsel. När så Minhiriel var fri skådade Lamhir hela hennes skönhet i månljuset och var både upptänd av begär men också återhållsam då han utforskade den lena vita huden med sina fingertoppar, såsom man fingerskådar en utsökt staty. Andan hade fastnat i hans hals, men det fanns ändå inga ord att säga, bara blickar och beröringar att utbyta. Lamhir, erfaren med det kvinnliga könet trots sin ungdom, hade aldrig sett eller känt något liknande och ville ta varje sekund och intryck tillvara. Minnen att vårda ömt, så ömt att han bara skulle tillåta sig minnas dem under mycket speciella tillfällen.

Mihiriel hjälpte Lamhir av med sina kläder samtidigt som hennes egna föll av ett efter ett. Hon hade lite problem med vissa knappar och spännen då hon inte lämnade Lamhirs blick ett enda ögonblick. Hon, liksom Lamhir ville, vill beskåda synen i sin helhet, när alla kläder var borttagna. Minhiriel satt på sängen och Lamhir stod vid ett halvöppen fönster, den långa gardinen böjade majestätiskt i den mojnade vinden, och månen och stjärnorna lös upp runnet och gav de två skinn en eterisk lyster. När hon nu fick se lamhir i sin nakenhet blev även hon förstummad. På alla sina resor och under hela sin uppväxt hade hon vant sig vid hur den manliga kroppen såg ut och fungerade. Hon var heller ingen total oskuld när det kom till den fysiska delen av kärleksakten men hon kände sig ändå lika nervös inför vad som komma skulle som hon gjort den där gången för så många år sen i grannens hölada.

De vidrörde varandras kroppar försiktigt och ytterst sensuellt. Minhiriels känsliga fingrar föjlde musklernas skarpa konturer över axlarna, armarna, midjan, ändan, låren, bröstet och magen. Allt skulle memoreras. Hon log lite för sig själv när hon tänkte på att Lamhir tar åtminstone 45 i skor, att han har kraftiga manliga händer, och att den utåldriga teorin stämmer.

Dessa barnsliga tankat försvann med den första kyssen som fick de två att handlöst falla ner bland dunbolstren i sängen. Där förenades de två, det absolut vackraste paret som någonsin älskat i denna sal, om inte i hela riket. Omfanmingen skulle inte brytas på många långa timmar än, för vad betyder tid när man är ung och förälskad?

Natten gick och på morgonen fortsatte de alla med sitt. Lamhir och Minhiriel stannade i sängen, åt och älskade. Jahando fick för sig att gå en sväng till parken för att skriva lite poesi(!). Argathil hängde i hamnen med fiskarna och snackade fisk och båtar, samt en och annan knop. Lite repteknik smög sig in mellan raderna, men sån är han, Argathil. Angfír drog till stadens smedja och Wilvahir hängde på. Där smidde Angfír färdigt sitt påbörjade svärd och hans skicklighet fick de övriga smederna och dess lärlingar att storögt titta på. Angfír showade loss och skapade storverk, ett stycke mästersmide till svärd som bara ber om att få bli förtrollat.
Vad Valandil gjorde är fördolt, ty ingen såg till honom denna dagen – och det passade honom alldeles utmärkt.

Vi återvänder till Jahando en stund för det är faktiskt där allt börjar ta fart. Inte långt från parken ligger fängelset med tillhörande nysnickrade galge. Utanför hänger listorna över dem som blivit dömda på senare tid. Han ser att en person vid namn Ellathan Vec har blivit dömd till döden genom hängning för ”förräderi mot staten och uppvigling”. Han är den ende som ska avrättas, och det inom några få dagar. ”Men Oj!” tänkte Jahando. ”Jag kanske skulle gå och fråga den där vakten därborta för att få lite information om denne Vec. Hur göra….hur göra…? JO! Vilken bra idé! Jag säger att jag är barndomsvän till Ellatan Vec och söker honom för lite återförening, så låter de mig säkert tala med honom”

GM noterar: Detta måste nog vara en av de absolut sämsta idéerna Jahando någonsin fått.

Jahando knallar glatt fram till vakterna och gör som han tänkt sig. ”Javisst ska du få prata med Vec”, säger vakten till Jahando medan de bestämt leder honom in i domstolsbyggnaden. De säger inte något under promenaden då de är alltför upptagna med att räkna ut vad de ska göra med belöningen de kommer att få för att ha tagit tillfånga ännu en av Ellathan Vec’s kompanjoner.
Jahando låses in i ett förhörsrum där han får vänta ett tag innan någon tycks bry sig om honom.
När någon till slut bryr sig så är det en ganska kort herre, ganska fetlagd, i sällskap med vad som bara kan beskrivas som jättegorillor, strategiskt rakade och iklämda i full plate armor. Jahando ombeds sätta sig i en stol där hans handleder binds fast, likaså hans fötter. Hans vapen tas ifrån honom och den korte mannen sätter sig lugnt ner vid bordet mitt emot Jahando.

-”Mitt namn är Basc, jag är verkställande lagchef i Tirestë, och jag har ett problem. Om jag har ett problem så har du ett problem, och jag kan se på dig att det är det sista du egentligen vill ha, eller hur?”. Mannen talar med en faktisk stämma som inger respekt. ”Seså Jahando Adabasgorn, nu ska du redogöra för alla dina kopplingar till Ellathan Vec, hans brott, och ange alla du känner till som haft den minsta koppling till hela affären. Ta den tid du behöver. Vi ska gå till botten med detta. Om inget har hänt, om ingen annan utöver du själv är inblandad så behöver de ju inte vara oroliga för eftergifter. Men med handen på hjärtat, och jag vill vara ärlig mot dig, Ditt liv var förverkat i samma stund du uttalade orden ”Vän” och ”Ellathan Vec” i samma mening. Nu ska vi bara se vem mer, förutom er två, som ska dingla i galgen på söndag. Det är väl lika bra att vi sätter igång genast?” En vakt slog Jahando i ansiktet med sin tungt behandskade hand och blodet började rinna från hans näsa.

I detta ögonblick matade Minhiriel sin Lamhir med ett utsökt sött plommon och de skrattade när saften rann ner över hans haka, men hon kysste snabbt bort den. Det hade hamnat lite på hans bröt och mage också. Och ytterligare lite på….. I hamnen talades det fisk och i smedjan härdade Angfír sitt stål. Högt ovan deras huvuden hördes lommars och måsars ensliga skrin i skyn

Här bryter vi ännu en gång. Jag vet att jag inte är framme vid dagens händelser – men tro mig, jag kommer att nå målet innan nästa spelomgång….hoppas jag. Anyway, Mitt namn är Mixx – och jag är här för att roa Dig.