Ormsekter, odöda, maktskiften och utomäktenskapliga barn – Vad går spelledaren på egentligen?

Det var ett tag sedan jag var ikapp. Tiden tycks inte räcka till…. Nå, här kommer i alla fall en grym sammanskrivning av situationen till dags dato (och har jag missat något så är det inte för att jag glömt det, utan för att jag inte VILL skriva det….blä! Så det så!)

Gänget har satt sig i knipa. Det tackar vi Jahando för, som en dag när han skulle vila, istället gick ut i parken för att skriva lite poesi. Då fick han syn på en förteckning över vem som blivit fängslad senaste tiden. Det fanns 18 mycket konstiga namn på listan. En av dessa arton hade dömts till döden genom hängning och skulle avrättas om några dagar. Gänget hade tidigare upplevt att allt inte stod helt rätt till med laghållningen i Tireste så Jahando fattade genast misstankar om att det säkert låg en död fisk begraven när det gällde denna bestraffningen.
För att göra en lång historia kort så gjorde Jahando sig misstänkt att vara i lag med Ellatan, och passade samtidigt på att göra resten av gänget till misstänkta också.
De blev förhörda å det grövsta av lagmannen Basc, men med hjälp utav lite diplomati och goda idéer så lyckades de alla att bli släppta pga. brist på bevis. Dock var de inte längre önskvärda i staden, men kördes inte på porten.

Sedan hände det sig att Lamhir Tinare, Minhiriels stora kärlek och nya lekkamrat, och tillika Moradan Tinares son (Moradan är en mycket mäktig man i Cardolan) blev kidnappad och bortförd i en båt norrut uppför floden. De som förde bort honom var, efter undersökningar, medlemmar i en ormsekt (jo, det dräller av såna här och var, och de vill aldrig något gott). Sagt och gjort, gänget kastade sig i en hyrd båt och så började Den Vilda Båtjakten. årorna plaskade, fisken flydde, årklykorna glödde…..nåja.

De fick syn på kidnapparnas båt i vassen. Att ”vassen” i detta fallet var vid en viss flodkant precis intill den beryktade Svarta Dödens Borg var något som kunde komplicera saker och ting, men då det bara var Wilvahir som visste stället fruktansvärda historia och valde att inte berätta den för de övriga, så hoppade gänget i land och började spårandet.

Det säger sig självt att det slutade med att hjältarna trotsade den gröna lysande dimman som låg över stället, klättrade uppför borgmuren, klängde runt, såg en massa gastar i dimman nere på borggården, var allmänt skärrade, och lyckades få upp ett spår till kidnapparna….dock på utsidan av murarna. På insidan verkade allt vara dött. På kort tid nu lyckades våra vänner med konststycket att få Jahando förgiftad av en kastkniv från kidnapparna, och samtidigt dra på sig vreden från en kummelgast från borgen.

Striden med gasten blev kort och intensiv. Kummelgastar är fruktansvärda motståndare nästan i klass med en Naghul, men med samlade krafter lyckades de temporärt fördriva den tillbaka till sin grav.

Jahando låg döende på muren (han hade bara 2 KP kvar) medan Wilvahir febrilt försökte rädda honom. Dock fanns det en tidsaspekt att ta i beaktning Det skulle ta åtminstone 6 rundor att stabilisera bonden, medan gasten bara behövde 4 för att återformas och attackera. Det blev till att vara kreativa. De valde att fly är bättre än illa fäkta och hissade ner sig från murarna. De ansåg att det var bättre att slåss mot lite kidnappare än vrålstarka och supermagiska odöda, vilket spelledaren ansåg vara Helt Rätt Beslut (så slapp han lasta dem fulla av l00t och bling-bling och allehanda magiska tingestar som ofrånkommligen skulle finnas innuti den urgamla borgens gömmor och kryptor).

Wilvahir rensade omgivningarna med lite blixtar från sin stav och så var de på väg mot båten. Men…..kummelgasten var inte helt nöjd med detta tilltaget. Den kallade på sina undersåtar, de sedan länge döda byborna och tjänarna. De odöda klöste sig upp från jorden och flodbottnen, och började attackera på sitt meningslösa zombie-sätt. Gänget dansade undan och kunde hjältemodigt kasta sig ner i båten och fly från de kusliga stället. Nåja, fly och fly. De började förfölja kidnapparna igen, som de fick syn på ute på floden. Jakten blev kort och brutal. Wilvahir kastade magi och sövde folk, samtidigt som Angfir sköt en av bovarna. De band de två överlevande skurkarna, bärgade den döde i vattnet för att kunna loota, och släppte lös den tungt drogade Lamhir från sina bojor. De slog läger här för natten då de inte var sådär jättesugna på att bege sig tillbaka mot DEN SVARTA DöDENS BORG nattetid.

Här passade Valandil på att dyka upp. Han blev lite sen men lyckades hyra transport uppför floden och kunde förena sig med gänget. Bättre sent än aldrig.

Nu kortar jag av igen för texten börjar flöda ut som vanligt….

De tog sig tillbaka, förhörde fångarna, fick reda på en del namn och platser gällande ormsekten. De fick även reda på att Lamhir hade en beundrarinna som inte kunde acceptera att han hängde ut med Minhiriel. De använde mycket hårda förhörsmetoder mot de unga killarna. Så hårda att man kunde tro att det egentligen var FIENDEN som utförde förhöret. Fy på sig, Valandil!!

Men hjälp av lite fjärrskådande så har Wilvahir lyckats få reda på att Basc tilltvingat sig makten över armén och ekonomin från Moradan Tinare. Tinare är satt i husarrest. Basc tänker storma den lilla invandrarbyn Skuggtjärn som är Ellatan Vec´s hemby och nu bara innehåller gamla, kvinnor och barn då alla de övriga är satta i fängelse.

Vidare har de fått reda på att Ellatan Vec´s stora brott verkar ha varit att han hoppat i bingen med en ”fin” flicka och resultatet av detta blivit ett barn. Flickan var dotter till Moradan Tinares bästa vän och Tireste’s rikaste köpman. Den stora anledningen till att vissa är avogt iställda till invandrarna från södern, tycks vara att de pressat ner priserna och minskat handelsmännens profiter.

För er som inte hängt med så har gänget ganska mycket på agendan just nu.
1. Ellatan Vec verkar oskyldig och måste räddas.
2. Invandrarbyn Skuggtjärn står i begrepp att utraderas och måste räddas.
3. Ormsekten måste utraderas och de skyldiga straffas.
4. Basc måste avsättas och Moradan återges makten.
5. 1,2 & 4 måste ske inom några timmar.

Mycket planerande senare…..

Wilvahir lyckas nästla sig in i truppen som skulle storma Skuggtjärn. Han utgav sig för att vara sänd av Basc som en säkerhetsåtgärd ”om det skulle dyka upp hälsofaror”. wilvahir nämnde i förbigående att det skulle kunna finnas risk för PEST i byn. Soldater tycker inte om fiender de inte kan slåss mot och blir en aning demoraliserade.
Under tiden soldaterna marcherar så kryper Valandil längs vägen och använder sitt magiska svärd ”Wangrist” för att driva upp dimma ur marken och på så sätt både sinka soldaterna och täcka vad Angfir håller på med längre fram på vägen.
Angfir har varit och talat med Riddare Eärnar i lägret utanför Tireste och rekvirerat 4 döda kroppar. På dessa har han petat in ruttna tomater under kläderna och fått att likna vid pestoffer (eller rättare sagt, fått dem att se mycket sjukare ut än riktiga pestoffer). Han placerar ut dessa på lämpliga ställen längs vägen så att de marcherande ska få syn på dem.

Effekten blir den önskade. Wilvahir skådespelar precis så bra som krävs och soldaterna blir vettskrämda och vägrar gå vidare trots order. Wilvahir sätter dem i karantän i en gammal övergiven by en bit utanför Tireste. Han lovar att komma tillbaka och titta till dem inom någon dag, då det kan dröja så länge innan de första symptomen uppstår(heheh).

Gänget besöker Skuggtjärn och blir introducarade för Raj Vec, Ellatans far, som inte alls tror att Ellatan är far till flickans barn. Flickan ska, efter att inte ha varit välkommen i Tireste efter födseln, ha tagit sin tillflykt till – just den byn som soldaterna skickades i ”karantän” till. Gänget blir alltmer övertygade om att det egentligen är Moradan Tinare som är far till sin bäste väns dotters barn, något som skulle vara en total katastrof för den ambitiöse Hiren. Denna typ av skandaler är inte helt förlåtliga bland adeln i Cardolan kan man väl säga.

Så, utan fördröjningar så begav sig gänget tillbaka mot Tireste. Lamhir var desperat att få träffa Minhiriel som gråtande väntade på honom i tornet. Resten av gänget satte sig i en korsning och planerade sitt nästa drag….och planerade….och planerade…och planerade….ja ni förstår.

1. Få tag i dokumentet som ger Basc makten.
2. Ta reda på vad Basc har för hållhake på Tinare.
3. Finn ut vem som är Basc’s närmaste förtrogne och ta hand om honom/henne också.
4. Få Moradan att ta tillbaka makten och sparka ut Basc.
5. Rädda Ellatan Vec från att hängas om 5 timmar genom att få honom benådad av Moradan efter ovanstående är avklarat.

Detta fick räcka som inledande plan. Nu, till utförandet.

De måste genomsöka Bascs rum utan att väcka intresset. Det går inte att ta sig in utifrån något fönster då det finns galler för allihop (döh, det är ett fängelse). Inget larm får gå då Basc, som den paranoide galningen han är, säkert instruerat sin närmaste var som måste göras om något händer honom (Basc alltså). Staden är full av vakter som säkert har signalementet på hela gänget och kommer att antingen mota dem i stadsporten eller arrestera dem om de försöker ta sig in. Fängelset är tungt bevakat av 5 vakter, samt 2 utanför Bascs rumsdörr. Moradan sitter i rumsarrest och har 2 vakter utanför sin dörr, samt ytterligare minst 2 i tornet. Det går ett vaktpar runt på gatorna. Vid porten står det två vakter. Basc får inte vakna vid något tillfälle och sätta käppar i hjulet genom att ge någon order till någon överhuvudtaget, inte nu när gänget har allt klart för sig

Hjältarna skissar upp planen och sätter den i verket.

1. Klätttra över stadsmuren, smyg fram till Bascs sovrumsfönster som ligger på ovanvåningen på fängelset. Wilvahir måste klättra upp, öppna luckorna med lite trollerier, kasta ”Sleep” på Basc som då blir ytterst svårväckt i 10 timmar framöver. Tillbaka över muren. Steg 1 klart.

2. Wilvahir ska bli ”arresterad för överförfriskat beteende” och förd till arresten av 2 soldater utifrån Karach In Tirith-lägret. Detta för att komma in i själva byggnaden. En så simpel åtgärd som att ta hand om en full man ska inte kunna få vakterna att väcka Basc. Dock innebär detta att Wilvahir inte kan ha med sig sin stav då den kommer att beslagtas av vakten. Därför ges denna till Valandil som ska smyga fram till arrestens fönster och ge den till Wilvahir i rätt läge. Wilvahir blir överhälld av öl och börjar ragla som en galning, sjunga högt och falskt, och bete sig som en genomsnittlig tonårig AIK-supporter efter en hemmamatch. Han blir så exalterad att han drämmer till en stadsvakt i ansiktet, med resultatet att trollisen fick en blydagg i bakhuvudet och blev insläpad i finkan, betydligt mer avsvimmad än han skulle vara.

3. Valandil smyger över muren och gömmer sig i skuggorna, tyst som en näbbmus på ett bergsuvsparty. Det är en ganska svår uppgift att smyga över ett stort öppet torg som övervakas av ett högt torn och alla husen runt omkring, men han klarar det med bravur (tja, det äR mitt i natten och folk sover liksom). När han kommer fram till väggen vid arresten passar Wilvahir på att visa för omvärlden att han inte bara är en mesig bokmal utan en sällsynt tjockskallig sådan, som klarar att få en blydagg i huvudet och bara svimma av en minut istället för att få nervskador och men för livet. Han raglar fram till gallerfönstret och vinkar, med resultatet att han får en välbekant stav i handen. Valandil glider tillbaka i skuggorna och beger sig ner till hamnen där…

4. …De övriga i gänget står vid en brygga nere i hamnen. De råkar på inte bara Jahando som tagit sig en hutt på svartkrogen ”Den Fadda Fisken”, utan också Argathil – den jovialiske repslagaren från fiskarsamhället Skummelskvatt i norr. Angfir kände att han inte hade så mycket att bidra med så han höll sig i bakgrunden denna natt. Jahando, sårad bortom rim och reson, kände även han att hans roll var utstakad och han skulle hålla sig på bryggan. Argathil hade sin givna plats, visandes reptrick för de milt intresserade som tyst undrade om Argathil skulle flyta på sin luftskalle om de band hans rep runt fötterna och andra ändren i ett stenblock och helt enkelt dumpade ner honom i floden. Minhiriel, i armarna på Lamhir, kunde inte vara lyckligare – vilket i detta fallet innebar att åtminstone EN person i gänget faktiskt trivdes med situationen. Tjejer har det lättare……(duckar).

5. Wilvahir pekar med sin stav mot dörren och viskar ”Edhro!” – ”öppna!”. Dörren klickar till lite försynt och Wilvahir skjuter upp den försiktigt….

Och äntligen! Nu är vi framme vid nutid. Jag fick kapa ganska rejält i historien, och troligen har jag blandat ihop tid och tillfällen här och där, men resultatet är ett och samma: Gänget har lite att göra. Rollspelsmässigt så kan man nog säga att – Detta är sista gången spelledaren försöker sig på att utforma en kontinuerlig händelsekedja, dvs. en värld där tiden alltid går och allt folket i den fortsätter göra sina grejor oavsett vad spelarna gör. Saker händer, långt utanför spelarnas påverkendesfär, som oavlåteligen kommer att påverka dem i slutändan trots allt. Just nu spelas det som om vi satt i Oblivion – dvs. helt öppet. Spelarna kan göra precis vad de vill – och gör de inget så kommer inget att hända. De har fria händer. Antingen låta bli, eller så göra – det finns ingen ”röd tråd” eller ledljus att följa. De blir inte ledda från Punkt A till Punkt B, utan får själva slutleda sig till vart de vill, eller behöver, vara och vad de ska göra åt saker och ting. Vad de än gör, mycket eller litet, så kommer världen att fortsätta snurra.
Detta ställer extremt höga krav på spelarna (inte för att jag tror de inte uppfyller dem, annars hade jag inte utsatt dem för det), och är troligtvis bara väldigt kul för en bindgalen spelledare som mig själv. Det kan nämligen bli lite statiskt om spelarna inte ”gör” något. Gör de inget, utan bara sitter och väntar på att något ska hända dem, tja då händer det troligtvis ingenting.
Det blir ett sorts beteendevetenskapligt experiment, istället för ett spel. Jag ska försöka skärpa mig i det avseendet. Det är inte lätt, men det blir ett litet experiment det också, att man kan lära gamla hundar att sitta, och man kan lära gamla spelledare att förenkla. Slut för idag, tack för idag.