Så tuktas en Hir, Nåldynorna från Tharbad tar ett månskensdopp, och Avslutningen(!)

Det har varit ett maratonlopp, både att spelleda och att spela detta ”lilla” äventyret. Man ska inte säga att tiden varit bortkastad, för vi har haft kul trots alla motgångar och dead ends, trots alla grusade planer och ibland hjärntorkor. Vi lär så länge vi spelar… Här kommer sista bloggen i äventyret ”Barndomsvännen”

Wilvahir ångrade sig snabbt och kallade tillbaka Valandil till fönstret. Naturligtvis användes ”hjältetelepati” – en ibland överanvänd förmåga som blir akut nödvändig när spelarna är vitt skillda åt och mobiltelefonerna ännu inte är uppfunna. Valandil fick i uppdrag att skapa en avledande manöver ”inte så stor att det finns anledning att väcka Basc, men stor nog att dra bort lite folk från själva fängelsebyggnaden”
Jepp, fixar jag – sa Valandil, och gick till verket. Han smög omkring i skuggorna, och visste väl egentligen inte hur han skulle bära sig åt, men så såg han att det fanns brinnande facklor och eldfat som lös upp vägen. En av dessa stora facklor var rakt i blickfånget för de vakter som var posterade utanför domstolsbyggnaden/fängelset. En våldsamt pricksäker pil senare och facklan dråsade i marken i ett moln av aska och gnistor. ”Hmmm…” tänkte vakten och knallade över för att sätta fast facklan igen, och svor lite över usla fackelhållare. När han fick se varför facklan fallit, tja, då föll gruppens plan samtidigt. Istället för att lugnt och stilla plocka upp fackelskrället igen så lägger han benen på ryggen och vrålar ”DE äR HäR! ANFALLET äR öVER OSS! ALARM!!” och klockor börjar ringa över hela Tirestë.

”Det var väl attans också!” suckade hjältarna unisont i soffan.

Valandil insåg att han nog borde gömma sig på ett bra ställe, slår dubbelettor och söker sig till närmaste byggnad som råkar vara ett obemannat vakttorn. Det kommer inte att vara obemannat så länge till, men detta är något Valandil inte bekymrar sig om just nu. Just nu är det ”gömställe” för honom, och VE DEN SOM HäREN INTRäDEN!!, eller nåt….

Nåja Under tiden som allt det där försiggår så tar sig Wilvahir upp på Bascs våning, kastar ”sleep” på två vakter som håller mycket dålig koll mot dörren de inte borde släppa med blicken. Hängandes mot gallren vid fönstren försöker de se vad som pågår, när de blir oförklarligt vansinnigt trötta och faller ihop snarkandes redan innan de träffat golvet. Wilvahir går in i sovrummet där ju Basc ligger och sussar mycket djupt han också, och börjar sin nästan omöjliga uppgift att hitta bevis på Bascs hållhake, eller andra graverande bevis på att han är en ärkeskurk. Wilvahir hittar ett dolt utrymme och en kista. I den finner han en nyckelknippa med huvudnycklar, en mycket egendomlig kristallfigurin som för Wilvahir verkade komma från fienden i norr. Han tog den, men virade om ett tjockt stycke tyg utan att röra vid den med händerna. Han hittade vidare de underskrivna dokumenten som han fått av Moradan Tinare, samt en försvarlig massa guld mynt och stycken. Dessa lämnade han då guld inte är av intresse för Wilvahir.
Nu annalkades det fler soldater, denna gången var det en av kaptenerna som bankade på dörren. Wilvahir fann det för gott att försöka gömma sig under sängen. Soldaterna väckte både Basc och de två andra sovande killarna och ville ha en fullständig rapport på vad som just skett. Då ingen kunde förklara det inträffade så blev både Basc och Kaptenen urilskna. SOldaten måste ha god hörsel för han upptäckte att någon gömde sig under sängen. De övriga backade bort en bit och sängen slets bort. Där låg Wilvahir och försökte spela full, men då soldaterna såg mordiska ut beslöt han sig för att göra lite motstånd istället.

Kaptenen och hans soldat dråsade ihop på golvet då ett sällsynt anfall av övertrötthet kom över dem. Nu, Basc och ännu en soldat utanför, ”Lock” på dörren ut till trapporna och sedan ”Sleep” på de båda som snällt la sig ner för att få 10 timmars skönhetssömn. Wilvahir kläckte snabbt en plan (snabbt är något relativt i vårt spel – det krävdes flera timslåmga diskussioner med de övriga om vad som var nästa drag) vilket var att försöka förfalska Bascs namnunderskift, skriva identifikationspapper till Wilvahir som nytillträdd Kapten, samt en order att fången Wilvahir ska föra till Hir Moradan Tinare inte på något sätt får demaskeras. Maskeringen i detta fallet innebar att den Vise Mannen skar hål i mitten på ett lakan och trädde det över skallen på Basc, sedan en säck över huvudet, fast inte förrän han var bakbunden, fötterna sammanbundna så pass att han kunde gå med svårhet, och en rejäl munkavle.

Wilvahir tog mod till sig och stegade iväg med sin nye fånge, helt beredd på att stoppas till höger och vänster. Till hans stora förvåning så steg soldaterna undan så snart de såg att han hade kaptenskläder, och de ställde inte vidare mycket frågor heller. överallt var det beredskap och det fanns mycket soldater ute på gatorna. Wilvahir var en aning nervös när han tog sig fram till tornet, men allt gick som smort. Till slut hade han blivit insläppt i Moradan Tinares rum och dörren stängd. Tja, det var väl nu som något slog lite slint i trollisens huvud. Hiren blev förgrymmad över att bli störd i sitt hem, så Wilvahir gjorde det enda raka…. Kastade ”sleep” på landets härskare, band honom i en stol, band Basc i en annan stol som placerades mitt emot hirens, av med huvan och väckte hiren.

Det var väl ungefär nu som ett vaktbefäl avkrävde Valandil på namn och rank och andra saker han omöjligt kunde veta som icke anställd vid stadsvakten i Tirestë. Resultat = vakt posteras på bottenplan, medan befälhavaren klättrar upp för stegen med kniv mellan tänderna. ”Dags att hoppa” tänkte Valandil, och svängde sina ben över kanten. Han föll 3 meter och landade i gräs. Sedan 2 meter till ett skuggugt parti i muren och snabbt över den. Valandil strök sig intill murverket för att hålla sig osynlig för vakterna i tornen, och började sakta med säkert ta sig mot den norra muränden och flodvattnet. Valandil gled i och skjöt ifrån kanten så mycket han vågade utan att avslöja sig för vakten ett par meter ovanför honom. Ja, det var i just detta läge den gode Valandil ångrade sitt tilltag och vill backa tiden en smula, tills precis innan själva vattenbrynet. Men, som den nitiske SL jag är, så godkändes inte detta. är man i vattnet så är man. Valandil kunde nämligen inte simma Han fick nöja sig med att försöka hålla näsan ovan ytan, och det gjorde han med bravur, om än inte vidare tyst. Vakten såg något plaska omkring i vattnet nedanför och tänkte att det är väl lika bra att vara på säkra sidan och släppte en pil på måfå, utan någon större chans att ens träffa. Detta skulle bli det bästa skottet denna soldat skulle komma att skjuta under många långa år framöver. En Dubbel-sexa, ännu en sexa samt en femma senare, så satt det en alltför tjock pil djupt i Valandils bröst och blodsmak vällde upp i hans mun. En lunga punkterad, inget bra.

Sedan började pilarna hagla, både från Angfír och från vakternas sida. Vissa missade, men många träffade sina mål. Mest lyckat gick det för Angfir som lyckades med 2 headshots, ett i pannan och ett i en hals, två blixtsnabba och humana dödsfall utan mycket smärta (sicken sjuuuk hobby vi har….). Nåja, Angfir blev faktiskt också skadad i striden…..1 poäng skada…..bara 94 kvar.
Argatil, som mest stått vid sidan av, fick order om att rusa mot Valandil och kasta sin grymma änterhake på honom och dra upp jägaren från vattnet. Medan han sprang letade Jahando efter hela pilar då Angfirt trä-gatling började få ont om ammunition. Vakter rusade till i hamnen och började bombardera den kämpanden Valandil med dödliga projektiler. Många missade, men inte alla. SOCK!… – hurrgghhh!…plums…splish….plask…..SOCK! – Urghh!….skvätt…SOCK! – arrrghh!… Valandil såg snart ut som en nåldyna, definitivt dömd att sjunka till bottnen och där påbörja det meningslösa arbetet att försöka andas flodvatten. I absolut sista sekund, och då menar jag sista, så lyckas Argathil med konststycket att fästa sin hake i Valandil utan att skada honom, och han drogs in till flodkanten. Den repglade fiskarkillen struntade i sin egen säkerhet när han ställde sig upp för att vräka Valandil upp på land, och han betalade priset. Vakterna såg honom tydligt, och han fick genast 3 pilar i sin kropp. Argathil såg på pilarna, såg upp mot soldaterna, tillbaka ner på sitt blödande bröst, och föll sedan på rygg i gräset, medvetslös.
Jahando och Angfir kom snabbt på plats och kunde släpa de två sårade i bättre skydd.

Nu var det inte bättre än att soldaterna, 3 av dem, kastade sig ner i en båt och började ro över mot hjältarna(?). Uppenbarligen tog dessa legosoldater sitt arbete på allvar, och tänkte beskydda Tireste från varje fiende, till sista blodsdroppen. Så blev det också för dessa tre. En föll för en pil, och när så Angfir slet upp sina vapen och voltade ner i båten och rockade loss, ja då finns det inte så mycket annat att göra för en lite soldat än att antingen bli allvarligt lemlästad, eller snabbt dödad. Idag var Angfir på dåligt humör, så han lät det kännas vad som oundvikligen komma skulle. Utan att gå närmare in på smaskiga detaljer så kan man väl säga att, den grannaste av soldaterna i båten, mycket populär hos kvinnorna, och om han överlevt, inte blivit godkänd som kandidat till årets Oärrade Nylle Med Båda ögonen I Behåll (Och På Sin Plats)-tävlingen, som årligen går av stapeln i första sommarmånaden i bergsstaden Bar Bagolloch. Men, detta problem fanns det inte tid för killen att tänka över när han låg sönderskuren på mage på durken och försökte andas sitt eget blod, något som inte heller det fungerade så bra då han satt sitt eget öga i halsen. …..Hey! Jag SA att vi inte skulle gå närmare in på detta….så jag slutar med det nu, bara så att ni vet. Inga fler ingående, smaskiga, blodiga, våldsamma ELLER sexuella skeenden återberättas från och med nu i någon vidare detalj. Vi vill ju inte ha en massa lättpåverkade tonnisar som sedan skyller på denna bloggen och på sin hormonkaso för det som eventuellt inträffade, men som inte borde gjort det. Tillbaka till Midgård (det är sånt här som gör att jag missar mina deadlines).

Med hjälp från gudarna lyckas Angfir stuva ner alla i ett par båtar och sedan ljudlöst smyga i vassen nedströms, utom fara och synhåll från eventuella soldater. Där, en liten bit innåt land gjordes ett hastisgt läger där de värsta såren sågs över av Jahando och Angfirs magiska blodstopparduk. De lyssnar intensivt efter signalen som ska avblåsa beredskapen så att de kan ta sig tillbaka till staden och få kontakt med Wilvahir, som de börjar bli riktigt oroliga för nu.
Det dröjer länge, känns som timmar, innan något händer. Precis innan soluppgången, och Ellathan Vecs avrättning rings det i klockorna att Allt är Normalt återgå! tre gånger. NAgfir lootade soldaterna på sina uniformer och klädde sig själv i den ena och Jahando i den andra för att kunna passera som delar av vaktstyrkan. Sedan ner i båtarna igen och ro tillbaka mot Tireste för att se vad som kan göras. De når bryggorna just när solen stiger upp och tupparna gal. Småfåglars kvitter och lek ger bevis för att allt mörker och skugga är bannlyst ännu en dag. När båten glider upp mot bryggan så ser de en välbekant person stå och vänta på dem. Wilvahir!!

Frågorna var många, och även om Wilvahir hade svaren på dem alla, så orkade han inte med att dra dem alla på en enda gång. Istället sa han:

”Jag följde vår plan, men fick improvisera lite och det slutade med att jag fick upp Basc till Hiren. Där talade jag lite vett i Tinare och även om han var lite motsträvig till en början, så såg han visdomen i vad jag sa och böjde sig. Han ville ha mig att agera lagman i denna staden och jag accepterade tills vidare, tills en bättre kandidat kan sättas på den platsen, då jag behövs på många platser i Midgård och inte kan stanna alltför länge i en och samma stad. Tinare förstod och insåg att jag hade ett stort ansvar, och han var tacksam för all hjälp han fått, både nu och senare. Ellathan Vec, undrar ni? Ja, det var visserligen Tinare som spärrade in honom, men det var Basc som tvingade fram erkännandet som skulle leda till döden. Tinare insåg att denna domen var felaktig, men att jag som Lagman skulle säkerligen ställa den saken tillrätta. Jag såg till att Basc blevsatt i Vec’s cell medan Vec blev flyttad till de något behagligare förhörsrummen.

Hir Tinare har sammankallat sina kaptener och håller som bäst på med att avlöna dem för sina tjänster, med en bonus, och sedan entlediga dem med omedelbar verkan. Jag misstänker att Tinare och Riddare Eärnar III just nu sitter och träter i Tinares salar, men jag misstänker att de kommer att nå en överenskommelse, rättare sagt jag är övertygad, som kommer att sätta de friska soldaterna i arbete som närskydd för Tireste från och med nu, tills de kan bli avlösta av Tinares eget folk som befinner sig 10 timmar till häst härifrån.”

De andra bara lyssnade häpet. Sannerligen är det mer med denna Wilvahir om han kan böja så stora mäns vilja till sin egen. Stegen styrdes till Läkandets Hus, där de skadade togs omhand under Wilvahirs övervakande. När de skadade var förbundna och medicinerade, läste Wilvahir en bön till Estë och Niniel att låta dessa sårade läka smabbt och felfritt, och att de må få många dagar utan nya sår. De sårade som lyssnade till bönen kunde känna ett lugn och en värme sprida sig i deras kroppar, och såren gjorde inte så ont längre. De somnade snabbt.

Nu hastade det, ty Wilvahir hade fått en sträng överordnade i Moradan Tinare och det fanns mycket som skulle göras på kort tid. Klockan var redan 07.00 på morgonen och mötet med Hiren skulle ske 08.00 i hans salar. Men innan dess ville gruppen äntligen få se och tala med Ellathan Vec – mannen allt startade med. De gick mot fängelset i samlad trupp, Angfír, Wilvahir och Jahando (som verkligen borde sova lite istället för att störa sina sår på detta viset),

——————–
SPELLEDARENS INSIKTER
———————
Jaha? Var detta allt? Jepp! Så pass enkelt var det. Men det saknas något i historien ovan. Beviset på vad Basc hade för hållhake på Tinare. Det framkom att det inte skulle finnas något bevis på papper. De hade länge misstänkt Tinare vara far till den förskjutna flickans barn, men avfärdat detta som något att kolla på senare. Men vad had Basc för hållhake då?! Under samtalet i tornet läste Wilvahir Tinares hjärta och fann ut att när han väl lärt känna mannen så var allt glasklart. Det FINNS en sak, som förklarar både vad Basc gör här och varför han fick makt som lagman. Tinare är som sagt en stolt man, mycket mån om sitt anseende, lyckligt gift och har vackra barn. Tinare blev förälskad i sin bäste väns dotter, något som hennes föräldrar säkert applåderade, men flickan var redan kär i en annan. Ellathan Vec, en ung invandrare från Skuggtjärn. Förtvivlad vet inte Tinare vad han ska göra, och begår då ett mycket grymt brott mot flickan, ett brott som kommer i dagen 9 månader senare i form av ett vackert ljushyat och blont gossebarn. Sedan begår han nästa brott i passionen, han anklagar en man på falska grunder för att bli av med sin rival. Han kan inte göra detta helt öppet så han anlitar en ny lagman, Basc, att ta hand om ”problemet Vec”. Moradan måste ha talat i förtroende med Basc, vilket var hans misstag, ty Basc kan man inte lita på. Och NU finns det något, inser spelarna, som Basc har på Hiren. En jättesmaskig skandal som Moradan hellre skulle kasta sig nerför muren än bemöta anklagelserna för. All hans politiska makt skulle ifrågasättas, hans familj skulle bli mycket lidande, och hans vänskap till flickans far skulle förvandlas till en bitter dödsfejd.

Nu återstår inte så mycket, men spelarna är dock långt ifrån färdiga. De behöver reda ut hur det egentligen ligger till mellan Tinare och flickan, och då måste de söka upp flickan till att börja med. Hon gömmer sig enligt ryktet ute vid en gammal enstörings boningar, någon timme västerut från Tirestê. Och så har vi ju Ormsekten som hotar den unge Lamhirs frihet, eller liv, och deras agenda att sätta ormguden på tronen och införa ormguden som den Enda Sanna Guden. Detta är ju ett jobb för våra äventyrare, då de i högsta grad är ansvariga på den som just nu faktiskt sitter på tronen, Drottning Nirnadel. Sedan har de ett stort konserverat halvtrollshuvud i en säck som ska levereras för att få en fet belöning, tillräckligt stor för att kunna dra sig tillbaka välbärgade. Nu ska vi ju inte glömma de stackars flyktingarna i Angfïrs hus i Tharbad, eller skeppet som går på södern efter kryddor, eller smedjan som nu ska igång med flyktingsmeder från nordländerna. Hå hå jaja. Det är tufft att ha ansvarsfullt jobb i Midgård.

Vi ses snart igen.