En Fallen Ängel

Gruppen anlände till det lilla samhället Elton, och det var uppenbart att det blivit skövlat nyligen. Några tak och husväggar rök fortfarande efter att ha blivit ansatta av eld, och sårade bybor blev omhändertagna av mer lyckligt lottade. På torget hade kvinnorna bråda tider då det lagades nödmat i två stora kittlar över övven eld. Flera enkla långbord hade ställts upp på torget, med sittplatser nog för nästan alla de 400. Alla som kunde hade troligen bidragit till dukningen med egna skålar, bestick och stolar.

Vid några träd satt några sårade, en medelålders man, ett par ynglingar och en flicka i 10-års åldern. De hade alla bandage på sina ben och var därför undantagna från arbetet som pågick. Mannen vinkade till sig äventyrarna och hälsade dem;

”Välkomna till Elton mina vänner! Trist att ni kommit vid en tidpunkt då vi inte kan visa vår gästfrihet på ett bättre sätt. Som ni ser har vi haft problem. I många år nu har vi blivit lämnade ifred av ograrna från kullarna i norr, men det5ta lugn tycks vara slut nu. Hur som helst, ni är mer än välkomna att dela vårt bord och lyssna till våra berättelser, och om det skulle vara så att ni finner att ni kan hjälpa oss, så är inte vi dem som nekar.”

Grom’nir gick runt bland de sårade och helade så mycket han kunde. Vid middagsbordet talade alla i mun för att berätta för äventyrarna om vad som hade hänt, och alla hade sin egen version av det. Efter att ha lyssnat till många, kunde de sluta sig till ett antal fakta. En gammal ogre-stam lever i kullarna norr om Elton. Anfallet verkades ha letts av en stor, blåskinnad, ogre klädd inte i deras vanliga smutsiga hudar och skinn, utan i en konstig, behuvad, klädnad, inte helt olik den man kan se trollkarlar bära. Det var åtminstone fyra andra som utförde raiden. Det var ograr, men inte vanliga sådana. Dessa verkade vara en blandning av ograr och insekter, flerarmade och bepansrade med tjocka skal likt de man kan se på en skalbagge. Dessa monster hade många ögon och rörde sig mycket tyst och snabbt. Om inte vanliga orgrar var illa nog så var detta sju resor värre.
Men värst av allt var ändå att de tog med sig Eltons dyrbaraste skatt. Inte pengar, vapen eller krims-krams, utan en person vid namn Arithel. äventyrarna fick höra historien om hur deras ”Man från Stjärnorna” kom till dem.

”Det var under en mycket stjärnklar kväll för tre veckor sedan som vi såg ett egendomligt fenomen på himlen. det såg ut som om två stjärnor var på väg att kollidera, och plötsligt så gjorde de det! En skarp knall hördes och det såg ut som om det blev en svart reva i själva skyn. Revan hade lysande kanter som pulserade i olika färger och alla var övertygade om att de kunde höra guddomlig musik från ovan, som om tusentals silvertrumpeter spelade en himelsk sång. Plötsligt så slöt sig revan som musiken slutade. Alla var övertygade om att gudarna velat sända oss ett meddelande och alla hade sina åsikter om vad detta kunde innebära. På väg tillbaka till byn gick diskussionerna höga och det började urarta mellan några, så pass illa att det utväxlades lite slag. Ja, det var en oregelig hög bybor som kom tillbaka till Elton, men när vi alla kom ner till torget så såg vi att det låg en person där. Det var en ung man, knappt mer än en pojke, helt naken och frusen. Först trodde vi att han var en alv, då han hade deras vackra utseende, men denna mannen verkade vara mer än så. Han var så svag och frusen, och när han talade så lät det som att han sjöng med underbart klar stämma. Vi gav honom kläder och varm mat ochhan fick lägga sig i en säng för att vila. Så snart vi såg honom hade allt groll glömts mellan oss alla som var där. Alla blev, ja helt enkelt lyckliga och harmoniska i hans närhet. Han var uppenbarligen förvirrad, och definitivt inte härifrån. Han kunde inte vårt språk, en han lärde sig snabbt många ord de följande dagarna. Vi fick reda på att hans namn var Arithel, men han svarade inte på frågor om varifrån han kommit, eller vad han gjorde här. Alla var lyckliga och allt började gå bra för Elton. Till och med fisken i strömmen verkade nappa bättre sedan han kom.
Och nu, dessa skitiga odjur! De stal såklart allt de hittade av värde, men den enda de kidnappade var Arithel, och jag kan svära på att de faktiskt var ute efter honom från första början. Så snart de funnit honom så försvann de allihop. Vi är alla övertygade om att detta innebär undergång för Elton. Snälla, hjälp oss! Vi har inget att ge er, men dessa monster var välbeväpnade och såg ut att ha det gott ställt. Anledningen till att de lämnat oss ifred är nog att de har det bra ställt redan. Om ni finner deras håla ås kanske ni inte går lottlösa trots allt, och ni gör oss Eltonbor en stor tjänst.”

Naturligtvis accepterade våra hjältar.

De åt, planerade och sov. De beslöt att ge sig av på morgonen efter att ha lånat en del utrustning i form av kläder utav bybefolkningen. Under kvällen hade de lyckats få fram en ganska bra vägbeskrivning till den gamla ogrebosättningen så de hade inga problem att känna igen landmärkena på vägen. När de såg de två tvillingkullarna, med det skuggiga partiet i dalen som bildades mellan dem, så visste de att de kommit rätt. Efter lite planering ”i korsningen en bit bort” så skickades Balder uppför kullen för att spana lite. Trillian hade under gårkvällen berättat allt han visste om ograr, och därför var det på sin plats att vara extra försiktig. Ograr kan känna av även små vibrationer i marken, så det är mycket svårt att smyga sig på dem. Balder kom upp på kullen och kunde se att deras motståndare hade gillrat enkla fällor vid båda ingångarna till ”dalen”, snubbeltrådar i snåren som skulle utlösa ett litet stenras, inget svårt men tillräckligt för att alarmera fienden. Balder hoppade ner och gick fram till själva ingången till hålan i kullen. Porten som var stängd hade ett nycket enkelt lås som inte på något sätt hindrade Balders framfart. Han dyrkade upp och gled in.

GM Notering: Så här är det nästan alltid. Vi har Ravianna och Grom’nir som båda har Darkvision, och vi har Xant’as och Trillian som båda har Low Light Vision, och slutligen har vi Balder som inte har nånting annat än en lykta. Gissa nu vem av dessa fem som är MINST lämpad för att smyga sig på en fiende i totalt mörker, och gissa sedan vem som alltid är utsedd att göra det….slutnoterat

Balder slogs av den murkiga doften av fukt, smuts och underjordsluft. Golvet var fuktigt och sandigt. Han gled in längs den skrovliga sandstensväggen och såg att en gång på motsatta sidan av rummet ledde vidare in i hålan. Här på golvet i denna första lilla rundaktiga grottan såg han lite bråte några gamla bylten med okänt innehåll, samt några halvt sönderslagna lårar. Just som han funderade på vad dessa kunde innehålla, släpper så de två insektslika ograrna sina grepp om repen i taket och landar på varsin sida om Balder. *SOCK* Balder hinner bara se ett fruktansvärt fult ansikte fullt av ögon, mandiblar och grova hår och spröt. Balders slappa kropp släpades iväg till soprummet där de dumpade honom och stängde dörren. de ville att deras keldjur där inne skulle få lite annat att äta än bara gamla sopor och rester. De två jätteskorpionerna vaknade långsamt ur sin dvala.

Till sist, efter att ha väntat en del utanför på kullen, så beslutade resten av gänget att bege sig in efter Balder, som ju inte hade kommit ut igen. De misstänkte att något kunde ha hänt honom (som om de inte satt i rummet och hörde exakt vad som hände. älskar när spelarna inte agerar på info karaktärerna inte kan ha, även om de som spelare har den.). De gav sig in och rockade loss. De följde de blodiga släpspåren in i tunnlarna, gick in i soprummet och blev anfallna av de två keldjuren. Det höll på att gå illa, men lyckligt nog hade de både Grom’nir och healing potions och kunde därmed lägga två jätteskorpioner till listan över besegrade fiender. De fick liv i Balder igen, som vaknade med glöttig huvudvärk. Gänget nu tillsammans igen begav sig vidare in i tunnlarna som ledde djupare in i ogrestammens innersta gemak. De gick enligt slumpen och valde att gå rakt på ograrnas ledare, det första de gjorde…. Inte det visaste, men helt klart modigt.

De stod utanför dörren när den plötsligt slets upp och de konfronterades med en jättelik insektsorge. Bakom den hördes en stämma, grov och raspig och brutal, som utlovade en massa död och smärta åt inkräktarna. Sedan blev världen totalt svart…bortsett från ljuset som strålade magiskt ur Grom’nirs hamare och Trillians magiska lykta. Ravianna fick in några rejäla smällar på den i dörren, men så just när den såg ut att gå ner för räkning så kastade ogremagikern i rummet en formel som förvandlade den till en drake! En liten en, men ändå en drake. Striden blev våldsam och gänget hade problem direkt från start. Dock fanns ju alltid den påpasslige Trillian med en sång vid varje givet tillfälle. Denna sången var så intagande att draken inte kunde agera. i.e. fick däng så den dog.

Så pågick det. Den store ogreledaren kunde inte heller agera, alltså dog han.Efter diverse fepplande, bland annat slog de sönder en avaktiverad magisk portal och tog en bok skriven av ogreledaren och hans far,så dog nästan Ravianna då hon lyckades bli spetsad av ett greatspear och tog 45 skada. Tur för henne att Grom’nir fanns till hands och kunde hela henne. en som faktiskt dog var Balder, som efter att ha kastat sig som en spindel längs väggen, över en brutal fälla, lyckades stänga av mekanismen för de andra, men blev brutalt nerklubbad bakifrån och tog…45 skada han också. Ingen fanns som kunde hjälpa honom, men när de tagit hand om ogren som dödat Balder, så hedrade de honom med att ta allt han hade på sig och lämna kroppen på golvet. Ingen sång över Balder.

De fann till slut Arithel, fastkedjad i golvet i ett ensligt rum. Arithel var mycket medtagen efter svår tortyr men Grom’nir lyckades hela även honom. Som tack för hjälpen helade Arithel i sin tur hela gänget, SAMT återuppväckte Balder med hjälp av sina egendomliga krafter (Balder fick tillbaka sina ägodelar…nästan alla). Arithel kunde hjälpa alla andra utom sig själv. Efter att ha sök igenom hela dungeonen och plockat på sig allt mellan himmel och jord, så gav sig hela gänget tillbaka till Elton där de blev emottagna som de hjältar de är.

Arithel gick till vila och äventyrarna fick lite att äta. Ordningen var återställd, bovarna straffade, och alla levde lyckliga i alla sina dagar….ja utom vårt gäng då alltså.

Dödsriddaredagen – Del III

Så var vi då framme vid sista omgången av detta lilla äventyret. Pga. tidsbrist kommer jag, min vana trogen, att dra ihop handlingen något, men ni missar inget vitalt det lovar jag.

Efter slagsmålet i puben så tog Xan’tas dvärgen till vagnen igen, denna gången för att få honom att lägga sig och vila på sängen (ingår i hans dolska plan från början, remember?).

Problemet var att dörren var låst och de hade ingen nyckel. Dvärgen, som var en aning påverkad av all ölen han satt i sig, la sig på bänken utanför istället medan Xan’tas började se sin plan glida honom ur nävarna en aning.

Ravianna och Trillian lyckades få tillgång till fången som satt i häktet för tillfället. Ravianna var inte alltför lycklig över lönnmordsförsöket, och det enda som hindrade henne ifrån att helt sonika vrida skallen av skrället, var att prästen i templet hade lyckats neutralisera giftet i Altrigans kropp och det fanns goda utsikter att han skulle överleva.

Fången satt i en bur i en cell. Det fanns inga andra fångar här, vilket passade våra hjältar alldeles utmärkt, då de hade kommit för att få information på vilket sätt det än krävdes. Mannen, som såg ut att vara i 25-års åldern, var envis som få, och vägrade svara på frågor. De fick inte ens hans namn. Ravianna greppade hans ena ben och drog ut det mellan spjälorna, sedan stampade hon på det tillräckligt hårt för att knäcka det som en torr trädgren. Nu blev det minsann liv i killen, men trots den obeskrivliga smärtan så fick de inte reda på mycket, bara att han blivit kontaktad av en maskerad man och fått betalt för att skjuta Altrigan. Mannen var mer rädd för den som hyrt honom än för vad än denna halvorkskvinna kunde göra, så han bet ihop och beredde sig på det värsta. Trillian hade tagit ifrån honom två pilar fulla av gift som vakterna hade missat. Mannen blev märkbart skärrad av detta faktum då han inte längre hade utvägen att sticka sig själv med dem och avsluta plågorna. De fick också syn på en obehaglig tatuering mannen hade på insidan av ena handleden, en svart huggtand eller klo. Trillian fick tänka länge och väl innan han fann vart denna hörde hemma. Komstigt nog, då det inte var alltför många år sedan den var mycket synlig och då på alla Iuz Den Ondes soldater. Symbolen hade blivit olaglig och alla som visade sig ha den fick mycket hårda straff.

GMs notis: Jahapp, en festival som firar Iuz’ fall, och här har vi alltså en anhängare till den numera, presumptivt, döde Iuz. Sicket sammanträffande. Eller är det? Det ska sägas också att vid detta laget så hade spelgänget delat upp sig till den grad att GM ledde dem alla nästan som solorollspel. Dvärgen sov och hade sin personliga quest att förstöra statyn. Xan’tas hade sin dolda agenda av påtvingad ondska. Balder gick omkring och plockade folk på pengar. Trillian och Ravianna skulle också dela upp sig lite senare. Ack! Denna gruppkänsla. Det börjar bli svårt att blogga allt som skedde så jag försöker ta det i korta ordalag. Mycket korta.

Xan’tas försvann så snart han hade chansen att göra det. Han begav sig utanför stan ett tag för att fundera ut nya sätt att utföra sin onde herres önskningar. Under tiden han befann sig så långt borta från statyn, avtog dess makt över honom och hans tankegångar återgick till det normala (ja, normala för Xan’tas i alla fall. Minns att han norpade en kossa, och det var innan han blev påverkad av statyn alltså). Han begav sig tillbaka till stan för att leta upp sin vän Grom’nir och försöka ställa allt tillrätta igen. De fann varandra och tillsammans med den kringresande clericen Kantor, gick de till templet där de gemensamt lyckades driva ondskan från statyn. När den var renad så var den bara en fin spiselkransprydnad och åkte ner i packningen för framtida försäljning.

Av Altrigan hade de fått signalementet på den han jagat så länge. Lång, smal, tjockt svart hår, och ett ärr rakt över näsryggen. Altrigan hade givit honom det vid ett av deras möten. Nu var ju detta inte till någon större nytta eftersom alla på festen hade mask för ansiktet och många bar kläder som böljade och dolde deras kroppsbyggnad. Bara längden var den samma, och den var som bäst lite vag. Nu var det dock så att Trillian hade sett en person som mycket väl skulle kunna stämma in på beskrivningen. När han varit och tittat på underhållaren Eldubrais så hade han inte haft hans ansikte i fokus, utan hans sätt att uppträda (barder är alltid intresserade av sånt). Nu började dock han bild klarna lite, och nog hade väl den där Eldubrais haft ett ärr över näsan? Och tjockt svart hår? Jodå!

För att göra en lång och pinsam historia kort så, efter mycket förvecklingar där Grom’nir åkte i finkan för övervåld mot Eldubrais, nästan ett upplopp orsakats då barnen kom skrikande att någon slog på den skojige mannen på scenen, och Ravianna nästan gjort dvärgen sällskap pga. Samma anledning, så kom det sig så att en gnistrande Trillian stod och sjöng och spelade för folket istället för Eldubrais, samtidigt som Grom’nir blev vittne till ett mord på samme man som Ravianna och Trillian förhörde, medan han satt i cellen. Mannen blev skjuten av en likadan pil som hade använts mot Altrigan, och trots att dvärgen ser väldigt bra i mörker så kunde han inte avgöra hur den såg ut som gjorde dådet.

Hursomhelst, dvärgen blev utsläppt och Eldubrais blev inlåst. Nu visade det sig dock att Eldubrais utseende bara var en magisk mask, och att han egentligen var en mycket trevlig och fin halvalv. Han förklarade;

”Jodå, jag har mött personen jag liknar. Han kom in till min affär och avkrävde mig på en massa saker jag inte riktigt försod. Formelavtryckare, scrollar, utlösare, sånt jag aldrig har studerat. Jag sa till honom att han skulle säkerligen kmunna få tag i allt han behövde nere hos Noblish. Den där Noblish är en riktigt användbar figur nämligen. Han skrattade mig i ansiktet och kallade mig för nybörjare. De få saker på hans lita jag faktiskt hade hemma ville jag inte sälja till honom då han var alltför otrevlig. Han snäste till nånting och sa till mig att jag skulle få betala dyrt om jag ställde till något. När han hade gått såg jag att de sakerna som jag vägrat sälja ändå var borta, stulna såklart av mannen. Därför tyckte jag att rätt skulle vara rätt. Han stal av mig, så jag stal hans utseende.”

Historien klingade sanning i lyssnarnas öron, vilket i detta fallet var Trillian och Balder. Utanför stod Ravianna och surade för att hon inte fick följa med in (lång historia, och ett fummel i samband med ett förhör mellan henne och Eldubrais är inblandat). Det var i detta ögonblick som statyn förstördes för övrigt, och därför syns inte varken Xan’tas eller Grom’nir till i bilden.

Kvällen började lida mot sitt slut och snart skulle festens kulmen nås. Detta, trodde spelarna, var inget bra. Med ny information, om Noblish och allt det där, sammanstrålade så hela gänget för första gången på mycket länge. De gav sig av till Noblish lilla affär som var belägen längs huvudgatan, nu kantad av förväntansfulla festivaldeltagare. Det var längs denna vägen en jättestor kopia av Iuz skulle vandra, för att till slut gå upp på det stora bålet på torget och brinna upp.

Noblish affär var olåst men mörk. De gick in och hittade Noblish nerslagen på golvet. Han började resa sig mödosamt i samma veva som spelarna kom in. Dofterna från otaliga örter och mystiska pulver och talg låg tung i luften. Nu såg de att Noblish var en Goblin, en av mycket få som valt att bosätta sig bland människor. Grom’nir blev högröd i ansiktet och greppade efter sin hammare när det gamla nedärvda hatet bubblade upp till ytan. De övriga lugnade ner honom och han gick utanför affären. Hade han stannat där inne så kunde han göra något överilat. Saker hade välts ner och det var rörigt i den lilla affären/arbetsboden. Noblish var talgmakare och lamptillverkare. Han gjorde mycket speciella lanternor som användes under festivalen. Han berättade;

”Mannen ni söker kom in i affären vid skymningen och ville köpa allt talg och veke jag hade. Jag förklarade för honom att jag inte kunde sälja det då jag använde dessa saker i mitt arbete. Han bara hånlog och kallade mig namn. Han var mycket irriterad och krävde plötsligt att jag skulle sälja Nightshade till honom. Nightshade!! Som om jag skulle få för mig att sälja sånt gift?! Nog för att jag har lite hemma, men aldrig jag skulle sälja det, och definitivt inte till honom. När jag sa det till honom så hotade han att skada mig riktigt allvarligt. Jag är van vid både hot och skador, men någonting hos denna mannen sa mig att mitt liv var i fara, så jag sålde talg och veke till honom, men ingen Nightshade. Han slog mig i alla fall. Hårt.”

En snabb undersökning avslöjade att Noblish’ lilla förråd av Nightshade trots allt var försvunnet. Balder fick ett infall och började undersöka golvet efter ledtrådar. Han fann ett lerigt och fuktigt fotspår och i spåret fanns en del av en vattenväxt. Noblish förklarade att den växer säkert nere vid strömmen. Gruppen tackade och lämnade affären. De begav sig ner till slutet av paradgatan där det var full aktivitet. Ett 4-5 meter hög docka av halm, iklädd färgglada kläder och en mycket välgjord jättemask av den gamle fienden Iuz Den Onde hade iordningsställts. Sex svartklädda personer skulle tydligen styra dockan på dess färd mot bålet. Ytteligare sex personer var utklädda till att likna de monster som hjälpte Iuz i sin onda krigsföring, ograr, skelett och zombies. Gänget blev borthöstade från arbetsplatsen då de inte hade några uppgifter där att göra. Balder försökte slå ett närmare öga på själva jättedockan, men kunde inte se något speciellt (för att göra det så krävdes att han gick riktigt närma och gjorde en grundlig genomsökning. (Hade han gjort det var chansen stor att han upptäckt det magiska paketet som kärvats fast i dockans mellangärde, men så skedda alltså inte nu.)

Gänget tog sig ner till strömmen och delade upp sig så att de kunde avsöka både norrut och söderut. Norr-gänget var de som stötte på ett makabert fynd. Sex lik, hafsigt ihopslängda i vattenkanten och knappt täckta av vass avslöjade att ett fruktansvärt brott begåtts här, och just antalet sex var även det illavarslande. 6 var antalet dockskötare, liksom antalet monster, liksom antalet inhyrda stadsvakter. Liken hade fått sina anletsdrag sönderskurna till oigenkännlighet, och de hade fråntagits alla sina världsliga tillhörigheter bortsett från de allra enklaste plaggen. NU slog en stor gong-gong och det betydde att det var dags för jätteriddaren att vandra nedför paradgatan och till sist beträda bålet. Gänget kastade sig iväg och upp efter processionen.

Gatan var kantad med folk, och allt eftersom dockan vandrade framåt, slöt folket upp bakom med sina facklor i händerna och alla hejade på och vrålade okvädningsord mot den hatade avbilden. Alla var lulliga och stämningen var på topp på festivalen. Bortglömt var nu de små bråken, oron över att ha druckit skämd öl på puben, hur man skulle förklara kyssmärkena man fått på kind och hals för frugan som var hemma med barnen. Nu fanns det bara känslan av seger över ondskans makter och känslan av att kunna utföra precis vad som helst om man bara sätter sig för att göra det. Den stora dockan krängde hit och dit på sin färd, mycket livlikt. Den gjorde hotfulla utfall mot publiken och dess ansikte blottade svarta ruttnande tänder i en avskyvärd mun. Dess ögon lös röda och det lät som om den morrade och svor eder på okänt språk. Folk visste innerst inne att det bara var en docka, men de blev trots allt rädda för den och många i publiken hade mycket färska minnen ifrån Iuz’ stora skövlingar och folkmordskampanjer, och dessa såg bort och grät men blev snabbt tröstade av någon vid sidan om.

Innan på kvällen hade Balder tagit ett initiativ att försöka hitta fler med samma tatuering som den döde hade i cellen. ”Darkenclaw” hade Trillian kallat den. Ett obehagligt namn och en ännu rysligare historia låg bakom den enkla symbolen som deklarerats olaglig i och med de fria folkens seger över Iuz’ styrkor. Som jaktmarker hade Balder då valt de tre unga danserskornas tält som under showerna var smock fulla av testosteronstinna män som alla ville få se en glimt av det förbjudna. I detta tältet blev de sällan besvikna, men som konferencieren sa;

”Vill man se mer än så så är dessa nymfer inte helt ovilliga. Man ska verkligen vilja, och det enda språk de talar är Guld. Den som talar högst får ofta sin vilja igenom. Så, mitt goda fina herrskap, om ni finner er en väg in i någon av dessa flickornas vagnar, så kan jag garantera er att det kommer att bli en upplevelse ni sällan kommer att glömma. Värt varenda krona och mycket mer därtill. Så, seså – efter showen är spekulanterna välkomna bakom tältet för ett privat samtal med mig. Fråg dig själv: Vilket pris kan man tänka sig att betala för att få en glimt av himmelriket?”

Under tiden flickorna dansade sin förföriska, och till stor del nakna, dans, och konferencieren talade varmtför varorna, så passade Balder på att kolla handleder. Trots sin fingerfärdighet att kunna plocka av ett handledsskydd på under halvsekunden, så kunde han inte finna en ena som hade Darkenclaw tatuerad på sig. Det var ett gott försök. Applåder till Balder. Ska ju också nämnas att han passade på att charma alla tjejerna på scenen med sitt vackra leende och sina gröna ögon. Han må vara en rogue, men en attans så fin en. Han må se ung ut, spenslig även, men många kvinnor, och en del män faktiskt, faller för sådant.

Nu jagade han istället processionen som kommit halvvägs till sitt mål innan han kom fram till sitt mål. Den längste av dockskötarna fick känna Balders något tafatta försök att blottlägga hans handled men fick istället en väsning om at fara och flyga och sedan fick han en så hård smäll att han faktiskt lyfte från marken och flög tillbaka ut i gatan. Det gick så snabbt och var så brutalt att han inte riktigt förstod vad som just hade hänt. När han 30 sekunder senare kunde andas normalt igen reste han sig upp. Dockan hade nu kommit fram till foten av själva bålet. Ravianna sprang nu fram, greppade samme kille i ett halslås och ryckte av honom den svarta heltäckande huvan. En tjock man av svart fettigt hår vällde fram, och när mannen vände sitt ansikte uppåt insåg hon att hon just nu hade Markun, Varulven, i ett halslås. Detta gjorde henne lite ställd en kort stund, men med potential att bli ödesdigert. Markun sa till de övriga att rusa upp de sista stegen med dockan och sedan sprida ut sig. De gjorde snabbt vad han sa och i samma ögonblick dockan satt sina fötter i elden så hördes en lugn men kristallklar melodi från Trillians flöjt. Fyra av Markuns kompanjoner föll ner på platsen och somnade då de plötsligt överkommits av total utmattning. Nu ryckte sig Markun loss från Raviannas ganska lösa grepp och plötsligt förvandlades han till en jättestor varulv. Ulven uttalade en formel på guttural varulviska och dess klor växte sig större, starkare och såg ut att vara av metall. Den siste återstående boven förvandlades till en wererat. Hmmm, tänkte Xan’tas och plockade fram sin Rod of Rat Domination. Han använde den på wererat’en och fick kontrollen över den, gav den genast kommandot att försöka dra den nu brinnande dockan ur elden. Wererat’en tvekade en sekund och hoppade sedan skrikande ner i eldhavet där den febrilt försökte få tag i något att dra i. Dess päls stod i lågor och dess plågade skrik var obehagliga att höra. Den försökte ända tills elden tog dess liv, men lyckades inte greppa repen med sina sönderbrända händer. (G.M. om de nu ville ha ner dockan, varför använde de inte några långa spjut eller lansar, eller för tusan träplankor som det fanns gott om överallt?!)

Striden pågick vilt mellan ravianna och Markun tills något oförutsett inträffade. En plöslig explosion innifrån den brinnande dockan, ett rött sken skarkt nog att temporärt förblinda någon som stirrat rakt på det, och en röd bolmande rök vällde ut från mellangärdet på avbilden. Markuns plan hade fungerat, åtminstone någorlunda. Alla, utom Markun och hans folk påverkades av Fear-spellen som utlöstes (spelarna hade inte fått tillräckligt med information om vad Markun försökte bygga med sina besök hos Barden Eldubrais och talgmakaren Noblish så de kunde inte veta vad som komma skulle. Dock lärde de sig lite om spellpacks och utlösare denna gången. Nyttig info i framtiden kan tänkas)

Ravianna blev paralyserad av skräck, liksom hela bybefolkningen. Endast några få kunde fortsätta agera. Balder hade avlivat de sovande en efter en genom att skjuta dem i halsen med sitt armborst. Några återstod dock och nu började dessa, inklusive Markun att gå bärsärkagång bland den försvarslösa bybefolkningen. DE rev, bet och klöste, men dödade mycket få och skadade destor fler, detta för att sprida förbannelsen som har kontroll över en werebeast.. De minde wererats’en klarade hjältarna av utan hjälp, men Grom’nir kallade på Kennick, prästen från Templet, som gick med på att göra en insats. Kennick gjorde processen mycket kort med Markun. Varluvar må vara stora värdiga fiender till vårt spelgäng, men för en level 18 Wizard är de knappt värda ansträngningen. Markun teleporterades till ett säkert ställe Kennick inte ville avslöja för någon.

Med fienderna slagna återstod ändå att samla ihop de skadade och ge dem vård. Grom’nir, Kennik och hans medhjälparpojke, samt Kantor, jobbade dag och natt med helningarna. Flera fick bregravas, men nånga blev återställda. Man vet dock aldrig säkert med varulvsbett. Man kan vara frisk hur länge som helst, och så en dag, POFF, ”grrr, mums min fru ser riktigt smarrig ut, smack smack”.

Trillian och Rema fann varandra och rema fick sin önskan i uppfyllelse. Natten med Trillian var det mest erotiska hon någonsin upplevt, åtminstone dittills, och hon skulle få ytterligare nätter då de bestämde sig att stanna till Grom’nir var klar. även Ravianna, som suttit och vakat över Altrigan till han vaknade fick vad hon önskade. Kroppslig närhet med en människa hon inte behövde vara försiktig så att den inte gick isönder. Altrigan var absolut en förstklassig människa, en Ravianna skulle kunna tänka sig hänga ihop med under mycket lång tid framöver. även Balder lyckades få till det med danstjejerna. Han berättade sina historier, de ansåg honom vara en hjälte och gav honom belöning, efter belöning, efter belöning, natt efter natt. Han syntes inte till förutom när han linkade ut på nätterna för att ta lite luft. De han mötte stannade han, stirrade den i ögonen och sa med allvarlig stämma ”Kvinnor är galna, omättliga djur! Rör dem aldrig för det tar aldrig slut!”, och sedan gick han vidare och sen tiullbaka till tältet igen.

Under dagarna som förflöt läktes alla, de fick lite små belöningar för sitt fina jobb. Trillian fick en scroll som kunde göra honom sådär lysande och glittrande vacker. Han skulle inte kunna använda den själv, men kanske magikern kan hjälpa honom lite. Av goblinen Noblish fick de en vacker lampa med mycket starkt sken som gick att rikta. Han hade utgått från Balders fina lampa och gjort vissa modifieringar. En vådlig blandning behövdes för att få rätt effekt. Ravianna fick ett ljus som inte kan släckas av annat än vatten och som kommer att vara mycket,mycket länge (gjort på basilisktalg med en hemlig ingrediens)

Till slut måste allt trevligt ha en ände. Tarandos sällskap skulle resa vidare, inte åt samma håll som vårt gäng. Det blev lite tårar, men när de väl var borta så var det inget mer med det. Trillian menade att han kunde skaffa fler av Rema’s kaliber när som helst (han sa det dock med viss ansträngning i rösten). Dvärgen hade drömt obehagliga drömmar de senaste nätterna. Ett barn faller från skyarna ner mot brinnande svart bubblande ondska, och när han vaknar så har han en stark längtan av att bege sig norrut. Denna känslan blir starkare för varje dag som går, för att till slut bli oemotståndlig. Altrigan följer med första biten och stannar första natten för att få en sista natt med Ravianna innan de måste skiljas kanske för evigt.

På vägen har dvärgen får en ny liten hobby. Han kom på att han har en censor, en sådan katolska präster viftar rökelse ur, en kula i en kedja. Han sökte efter bra örter att stoppa i den och fann en otroligt sällsynt blomma som han torkade under dagen, pulvriserade och rökte på under sitt nattpass. Hela hans kropp blev täckt av långa sylvassa utväxter, liksom dem blomman hade haft. Det gjorde mycket ont när dessa växte in i hans rustning så han fick slita av sig så att han bara hade höftskynke på sig. De som såg detta blev alla rädda och laddade sina armborst. Speciellt Ravianna störde sig på detta då det hade kommit vid ”helt fel tillfälle” och hon stod naken bakom Altrigan som även han var ganska avklädd (vi går inte in på detaljer). Plötsligt vändes allas blickar från dvärgen till Ravianna. Det är ju inte varje dag man ser en 2.15 lång perfekt kvinna med former de flesta kvinnor skulle dö för och muskler de flesta män skulle göra likaledes för, så gott som naken i skenet från en lägereld. Hon märkte blickarna och drog snabbt filten om sig. Dvärgen svalde en Neutralize Poison-potion och taggarna försvann in i hans kropp igen och allt återgick till det normala.

Efter fruktost skiljdes så Ravianna och Altrigan och gänget fortsatte på sin resa norrut. De var på väg till en by bland kullarna kallad Elton, och det var dit dvärgens drömmar ledde dem.

-The End-

Dödsriddaredagen – Del II

Ravianna hjälpte till med att sätta upp vagnarna, eftersom hon inte är det minsta rädd för lite skit under naglarna och är känd för att kunna lyfta en hel del. De övriga letade snabbt upp ölutskänkningen och började hinka i sig. När jag säger de övriga, menar jag alltså inte Grom’nir och Xan’tas, för de begav sig ut från stan igen. Vad skulle de göra? Jo, Dvärgen hade fått för sig att det skulle vara ypperligt att ta den onda statyn till templet här i stan och få den förstörd där, men när det så var dags så sa magikern att han hade gjort av sig med den på vägen hit. Dvärgen tyckte inte alls om sådana oavslutade grejor, så det var bara att bege sig tillbaka och gräva upp den igen. Xan’tas sa att han, i samband med att han tog den där kossan, hade begravt grejen i marken i hagen.

När de väl kom fram, pekade trollisen på en speciellt stor koblaffa och clericen viftade undan den med foten, bara för att upptäcka solid mark under. Han torkade ursinningt av sin sko medan Xan’tas förklarade att han eventuellt kunde tagit fel på platsen och att det nog var lika bra att undersöka ALLA koblafforna när nu Grom’nir ändå var i tagen. Detta mottogs inte med så stor entusiasm, utan helaren kastade istället Detect Magic på området och fann….ingenting. Statyn fanns inte där! Nu förklarade alven att det mycket väl kunde varit borta i skogsbrynet där borta som han hade gömt den. Hans minne var mycket suddigt helt plötsligt. Dvärgen stolpade iväg dit med alven i släptåg. En ny Detect Magic avslöjade precis ingenting igen. Nu menade Lord Xan’tas att det kanske inte alls var här som han hade gömt statyn. Det kunde vara precis vart som helt faktiskt, nåja nu är det väl dags att åka tillbaka, eller? Dvärgen var nu riktigt arg och misstänksam och menade att de skulle visst ge sig tillbaka till staden, men att de skulle gå direkt till templet för att konsultera föreståndaren där. Xan’tas blev genast avvisande och förklarade att han visst inte tänkte gå in i den där byggnaden, och att han för övrigt inte gav mycket för sånt där trams. Hade aldrig tyckt om det egentligen.

*KA-KLATSCH*

Alven befann sig plötsligt sittandes på ändan och hade en mycket svidande kind, och det tycktes komma rök ur öronen på dvärgen, som börjat anta en illavarslande röd färg i ansiktet. Grom’nir var nu övertygad om att något inte stod helt rätt till med sin vän alven, men för att inget överilat skulle inträffa så vände han på klacken och gick mot hästarna. Xan’tas kom långsamt efter, sakta gnidande sin kind och med ett mörkt ansiktsuttryck. De red under tystnad om staden, dvärgen något före alven, som inte släppte lavettgivaren med blicken för en sekund. Halvvägs skulle dvärgen just säga något, vände sig lite om i sadeln och såg att Xan’tas just kastade en formel mot honom.

*Will-save tack. Rulla-rulla. Nähä. Grom’nir, du missar ditt willsave. Xan’tas, din Charm går igenom och dvärgen kommer att vara din absolut bästa vän de närmaste två timmarna. Han kan inte tänka illa om dig ens om han försöker. Du är hans hjälte.

Plötsligt var dvärgen idel leenden och välvilja mot alven, men ni kan räkna med att det inte var så över spelbordet, hehe. Vad är detta? kanske den initierade fågar sig…. Jo, allt började kvällen innan, du vet när de slog läger en bit utanför äppeldalen. Xan’tas hade vakten under nattens timmar och använde tiden åt att undersöka statyn mycket noggrannt. Föga visste han att detta skruteniserandet gick åt båda hållen, och statyns ondska överfördes på den stackars alven, som ju alltid varit ganska kaotisk av sig och därmed extra känslig för sådant. GM gav honom en lapp med några enkla rader. De löd; ”Du har blivit påverkad av statyn. Du räknas nu som Chaotic Evil men kommer att göra allt du kan för att dölja detta faktum. Du har nu som mål att utsätta andra för denna onda makt, och passa samtidigt på att stjäla från dina vänner…..för det är det ondaste man kan göra. Se bara till att skylla på någon annan.”

Statyn hade aldrig lämnat Tarandos vagn där den låg under mannens säng och utövade sin mörka makt på den sjuke Tarando, helt enligt Xan’tas planer. Dvärgens envishet var ett problem som nu var löst. Ett par meningar och dvärgen hade glömt allt vad onda statyer hette. När de anlände i stan igen så tyckte Xan’tas att det var dags för Grom’nir att gå på puben och dricka sig riktigt full. Detta var en alldeles utmärkt idé enligt dvärgen så det var bara att stolpa dit. På puben uttalade Xan’tas en utmaning för dvärgens räkning. ”Jag sätter guld på att ingen här inne kan dricka denna dvärg under bordet!” ögonblicket senare förmörkas ljuset av en gigant till skogshuggare, vars kagge var större än hela Grom’nir. Stolen protesterade under hans vikt när han satte sig skrattande mitt emot.

Nu backar vi lite i tiden och kollar vad de övriga gjorde. De drack öl och pratade med Algathir, som var mäkta förgrymmad över att han inte fick ha sin vanliga. Plats under festivalen, där han brukade underhålla barnen med sina vilda historier. Algathir kom nämligen från denna staden, och nu hade han kommit hem precis i tid för festivalen, och så har de haft mage att tro att han inte skulle dyka upp och anstält en annan underhållare. En illusionist som förledde barnen med ljusmagi icke desto mindre! Att han såg suspekt ut rådde ingen tvekan om, och att han hade dolska avsikter med barnen var utom tvivel, menade Algathir, och Ravianna, Balder, och Trillian nickade instämmande. Något måste göras menade stadens son, och de kläckte planen att använda lite av den där grottsvampen. De skaffade en flaska starksprit, petade ner en massa svampbitar och skakade om och silade. Planen var enkel. Underhållaren, vars namn var Eldubrais Feylight, hade ett stop mjöd som han drack av titt som tätt mellan omgångarna av sin show. De tänkte spetsa mjödet lite och bana väg för den rättmätige. Balder som den mer fingerfärdige fick i uppdrag att se till att detta skedde.

(Nu kan jag inte riktigt hålla isär händelserna, så jag drar ihop lite och ni får fylla i själva, helt enligt er egen förmåga)

Balder hamnade, utan att ha spetsat Eldubrais mjöd, på puben i samband med dvärgens ölhävartävling. Han såg till att vara en av dem som langade sejdlar mellan bardisken och bordet. Det var ingen tvekan i han ögon att dvärgen var i knipa, och beslutade därför att hjälpa honom lite på traven. Balder smusslade ner lite svampsprit i skogshuggarens sejdel, och detta fick omedelbar effekt. Den enorme mannen spydde som en kalv och hans vänner kom till undsättning och började kasta anklagelser kring sig om att ölet var förgiftat. Stämningen blev panikartad och bartendern fick gömma sig då hans liv hängde på att ingen fick tag i honom. Ett vilt slagsmål utbröt på puben och dvärgen var i sitt rätta element. Han gav och tog, fast inte i jämna proportioner. Stadsvakten kom och lugnade ner stället när våra hjältar precis tagit sig ut, alla helskinnade.

Ravianna hade under tiden tittat lite på en bågskyttetävling där utmanaren var en stor och mycket ståtlig man vid namn Altrigan. Han sköt som en gud och till slut vågade ingen mäta sig med honom. Ravianna läppjade lite på sin öl och tänkte förbjudna tankar om killen då en liten och tanig man kom fram och började sikta både länge och väl på den avlägsna tavlan. Han var märkbart nervös och darrade lite på handen. Just som han skulle till att skjuta av, vänder han sig plötsligt om mot Altrigan och skjuter sin pil i honom. Han släpper sitt vapen och tar till flykten, men Ravianna håller huvudet kallt och fångar honom. Hon idkar lite brutal halvorcsövertalning medelst den gamla ”jättefot-på-halsen”-plojen tills vakterna kommer och tar över. Då ger hon sig genast tillbaka till Altrigan och nu ligger på rygg och ser mycket döende ut. Pilen har träffat honom i axeln så Ravianna tycker att det är lite konstigt att denne uppenbart hårdföre och starke man skulle anse detta vara något mer än ett litet köttsår. Hon tar tag i pilen och upptäcker att den har något lilafärgat klägg på skaftet. Gift! Altrigan tar tag i henne och drar ner hennes öra mot sin mun och viskar ansträngt:

Mitt namn är Altigan Werebane och jag är varulvsjägare. Jag kom till denna staden med ett uppdrag som nu kanske gått i stöpet. Jag har förföljt min ärkefiende Marun och hans medbrottslingar hit. Jag har jagat honom i ett år nu, och han har flytt mig. Det får inte ske igen. Markun är en varulv. Om han uppehåller sig i denna staden så har han definitivt inget gott i sinnet, om han någonsin haft det. Jag är rädd att om han inte stoppas så kommer många att bli skadade eller värre. Du säger att du stoppade den som anföll mig. Bra, då är du handlingskraftig nog kanske. Jag känner att min kraft lämnar mig. Du måste slutföra mitt uppdrag. Tag dessa pilar, de är speciellt tillverkade att kunna stoppa en varbest (werebeast låte bättre, men, men). De tåler inte att skadas av silver. *host* Svär att du försöker *host*

Ravianna tog uppdraget och svor att göra sitt bästa. Då släppte Altrigan det järnhårda greppet om Ravianna och gled in i medvetslöshetens rike.

(Attans vad tiden rusar iväg då. Klockan är fetsent igen och jag får nog slutföra denna bloggen imorgon, INNAN vi lirar nästa omgång)

Dödsriddaredagen – Del I

Jag skriver detta mitt i natten till smaken av rumsvarm cola light och utan stödnoteringar, så om texten upplevs vara en aning trist och orkselös, för att inte säga totalt felaktig i jämförelse med vad som skedde, så skyller jag enbart på det faktumet att jag inte kan skriva något vettigt just nu ens om du satte en pistol mot min tinning och hotade att trycka av. Det får bli som det blir. Så fel tror jag nog inte att jag är ute. Här kommer så rekapituleringen av vad som kom att döpas till Den Långa Dödsriddardagen – ett Festivalsspel i goda vänners lag.

Magikern steg ut från skuggorna i just det ögonblicket då statryn skulle till att krossas under dvärgens smekande hammare. Xan’tas varnade för de ortoliga krafter som kan släppas lösa om man krossar kärlet, i detta fallet den stora svarta pärlan, utan att ta ordenligt med skydd och planering med i bilden. Grom’nir tyckte att det var en väldig massa prat för så lite, men höll undan sin hammar trots allt, och höll sedan Xan’tas under purken uppsikt (vilket faktiskt inte är så konstigt som det låter, då det är Grom’nirs vanliga sätt att betrakta folk och varleser)

Efter att ha flytt hals över huvud från Isoldes hus, där vi ju sist såg henne kasta sig ut genom dörren och ut i natten, Från sina sinnen av sorg vid åsynen av hennes älskade Tristans sargade kropp på hennes stuggolv. (Den gode Cleric-dvärgen må ha mycket gott i sinnet, men människor och känslor förstår han sig nog inte på alls. Annars hade det nog gått att ge Isolde det tragiska budskapet på ett betydligt mildare sätt, hmm?)

Balder sprang efter och de övriga satte igång med, efter ett mycket kort rådslag, att samla ihop sina grejor och länsa Isoldes förråd på ätbart, och sedan ”skudda dammet under fötterna”. De ansåg att Balder säkerligen skulle kunna finna vägen efter om det skulle behövas. Han såg ju lite kärlekskrank ut när han med lystna ögon såg Isolde dansa för honom på kommando (medan hon var under Charm-spellen”) De övriga ansåg att han fick bestämma själv hur han ville göra med sitt liv.

De vandrade inte så långt denna natten. Då de begrav sig av mycket sent, slog de läger ett par timmars rask march längs vägen. Då snabblägret var upprättat, en liten eld tänd och lite enkel mat äten, så delades vaktschemat ut. Det blev lite oordning då alla som var på plats var Chaotic i sin läggning. Den ende som eventuellt skulle kunna styra upp det var Balder, och han var inte närvarande. Till sist fick de något som påminde om rättvisa, men då märkte de att bortom kullen i deras färdriktning, skrattades det och spelades musik. De kunde höra bägare skålas och allt lät hur trevligt som helst. (Detta innebär, som GM, att spelarna mycket väl VET att GM vill att de går dit för att se vad som är på gång – men att chansen för att så ska ske är så låg att den inte ens förtjänas att nämnas) Sagt och gjort, dvärgen barrikaderade sig under sin stora sköld och stoppade skägg i örronen. De övriga fann att mossa funkade precis lika bra, och så sov alla gott den natten. Sent på natten började det svarta regnet falla igen en kort tid, och dvärgen drömde oroliga mardrömar men vaknade inte av dem.

Dagen efter visade sig bli en utmärkt vacker dag, med hög luft, blå himmel och skön värme.

Gänget bröt upp när de var utvilade, och mätta och belåtna anträdde de sin fär vidare. På den långa, nästan rikraka vägen kunde de långt fram se en mindre karavan bestående av 6 vagnar, flera draghästar och folk som åkte och gick brevid. Hjältarna ökade stegen och hann upp karavanen lagom vid middagstid.

När de kom fram möttes de av mustiga matdofter och kanske en aning misstro. Våra vänners sätt lossade snart isen och snart satt de alla och åt ur samma gryta, berättade historier och lärde känna varandra lite ytligt sådär. Mannen som tala för sällskapet hetter Tarando och var ena halvan av ”Tarando-brödernas Fantastiska Shov”, numera ensam föreståndare då den äldre brodern hade givit sig av efter ett internt bråk mellan bröderna. (de fick senare reda på att det hade handlat om pengar som blivit oförklarligt stulna och att tjuven ännu inte blivit fångad). De övriga runt elden presenterade sig också, Rema – lång, bronsskinnad, exotisk kvinna med en mycket livlik orm tatuerad över kroppen, hade utbrytningskonst som specialitet. Kantor – sällskapets åldrade cleric, blind men med full koll på allt. Sedan hade vi Trentil, en mästare på att kasta kniv, och så då Vinya, Elina och Saniel – tre underbara nymfer som hade dans som specialitet på scenen, men för dem som hade pengar erbjöd de en lång angenämare service i deras vagn. Där fanns ytterligare en, Algathir kalled han sig. Han presenterade sig som bard, men var inte klädd som en, kunde inte spela instrument och ej sjunga heller. Vad han kunde göra var att berätta historier, och han var mycket nyfiken på detta nya gänget. Så pass nyfiken att han såg till att få en enskild pratstund med var och en av spelarna. Vad som sades där var inte för andra öron utom de närvarande (inte GM heller tydligen – när ska de lära sig att det inte är GM mot PC utan GM och PC mot NPC och Quest? Aldrig.).

Det blev ett kort stopp och snart var karavanen på väg, inklusive vårt gäng som blivit tillfrågade om de ville hänga på och kanske göra ett handtag, kanske rentutav fånga den där tjuven som gjort nattliga besök i pengagömmorna. Naturligtvis hade gänget gått med på detta. Karavanen var nämligen på väg till staden Kimil för att vara med vid firandet av Dödriddardagen, en ganska ny festival som börjat få fäste bland befolkningen och som hedrar de otaliga riddare som offrade sina liv i striderna mot Iuz och hans minions, men firandet gäller i lika hög grad ett firande för att Iuz blev slagen i grund och landet blev fritt och säkert igen.

Vägen till staden var kort, men trots detta lyckades spelarna med konststycken att inte bara stjäla med sig en ko från en hage, utan också förgifta både Tarando och Ravianna med grottsvamp (clericen ville ”se vad som hände”. En mycket vanlig form av ”forskning” vid denna tiden) När Grom’nir såg hur dåliga de två mådde så fick han dåligt samvete och gjorde en ordentlig undersökning och kan fram till att det bästa de kunde göra var ”Häng ut genom fönstret och spy fem timmar i sträck, sedan 8 timmar på toaletten för att rensa systemet. (jodå, han slog en 1:a) Utöver dessa missöden så inträffade något annat, betydligt trevligare, om än i en mycket mindre skala.

Trillian gick vid sidan av Rema´s vagn och hon satt och såg drömskt ut i tomma intet samtidigt som hon sjöng en stilla, sorgsen, men mycket vacker, visa på ett språk Trillian inte förstod. Han lyssnade intensivt och förstod rytmen så pass att han kunde falla in och sjunga duett när en vers återkom i sången. Rema blev överlycklig över att få höra sitt modersmål och hon blev en aning förvirrad när hon inte såg till någon som skulle passa in från hennes långväga hemtrakter.

Hennes blick föll då på den ende som befann sig i närheten, dvs. Trillian, och det hon såg var gott. Lika mycket som hon velat se en man av sitt eget folk, hade hon länge velat komma nära en av alvsläktet, men sina vackra stämmor och utseende, dess känsla för det rafinerade och förfinande. Att alverna länge ansetts vara De Stora Bevakarna Av Hemligheter gjorde ju inte attraktionen mindre för Rema. Hon visste mycket om alver, det hade hon läst sig till och hört via andra. Nu var hon dock nyfiken på hur det skulle vara att känna en alvs kärlek, den sort utan kläder ivägen, men hon slog bort dessa tankar direkt då hon inte kunde komma på en enda anledning till varför denna alven skulle ha det mista intresse för henne på det planet. Alla tyckte hon var vacker på ett exotiskt sätt, men tog avstånd så snart hon kom för nära då de ansåg henne vara alltför annorlunda. Och så var det ju det där med ormen, hennes totem, hennes andlige beskyddare och tvillingsjäl. De var rädda för den, men hur hon än försökte övertyga sin presumptive älskare om att den bara skulle vara ett problem om någon skadade henne, så dog passionen innan den ens kommit längre än att ta av sig på överkroppen. Rema kände sig så otroligt ensam och sången hon sjungit var en sång hennes mor sjöng för henne som barn, när tiderna var svåra och fienderna till deras lilla stam många. En sång om deras beskyddare, Shantah Oleme, som enligt den uråldriga legenden bland hennes folk varit den ur vars livmoder hennes folk fötts, liksom landet de levde i och brukade.

Hon bjöd upp Trillian i vagnen. När de satt så här nära fick hon ju chansen att studera hans ansikte, känna hans beröring mot armen, och andas in hans doft, som var manlig på ett annorlunda sätt. Mer ren. För Rema gick resten av resan alltför snabbt, men hon hade helt glömt bort sitt hemland och alla de plågor hennes folk utstått där.

Vi lämnar gänget när de rullar in i en stad, som trots den tidiga middagstimmen är full av festivalyra. Folk dansar på gatorna, sjunger och skrattar. Alla är iklädda hemska masker av läder eller papier maché föreställande Iuz, ”Gamle Hin Onde”, och iklädda färggranna kläder liksom de riddare brukar bära. Sånger sjungs;

Bed för Riddaren, lång och smal.

Innan Hin Onde stryper han.

Vi offrar, vi offrar på Festival

En stormeld byggd att röka han

Bränn hans skalle och hans hjärna

Bränn han som St. Cuthberts stjärna

Bränn hans kropp och drick ditt mjöd

O,Ack! O,Ve!. Se Riddarn´n är död.

***Jag slutför denna bloggen imorgon. Klockan är 04.00 och det finns ett slut på dagen även för mig :D***

Trädets Mörka Hjärta.

Dvärgen ryckte tag i ringen i luckan och lyfte. Luckan kom upp ett par centimeter men någonting ryckte tillbaka från insidan och luckan slog igen med en duns. Ravianna stegade fram för att göra saken på rätt sätt, så hon greppade tag och slet och drog. Hon kämpade så mycket att ringen hotade att ryckas loss ur luckan, men utan att få något resultat. Det som höll fast på andra sidan var för starkt. Dvärgen surnade till ochgick ut och hämtade lite verktyg i skjulet utanför, en yxa, ett spett och en korp. Han höll ett stadigt vakande öga uppåt, så att det försåtliga svarta regnet inte skulle få för sig att falla på hans vita skägg. Det verkade lyckas.

Med gemensamma krafter lyckades gänget bräcka upp luckan, som hade hållits tillbaka av en massa rötter. Grom’nir tittade ner i mörkret med sina dvärgaögon och såg att rötterna, som slingrade sig ut genom jordväggarna kors och tvärs genom källaren, såg egendomligt köttiga och ”orotsliknande”. Han kände närvaron av Ondska här. Han följde ett infall att skvätta lite av sitt heliga vatten på några av rötterna, som genast reagerade med att försöka dra sig undan. de som inte kunde det vittrade ihop med en doft av svavel. – ”Hehe, dags för er att smaka på Det Tunga Artilleriet!”. Dvärgen slet upp en flaska heligt vatten och vräkte ner den i källaren. Det helia vattnet spreds i en kaskad över rötterna och började koka bort den onda i dem. Huset skälvde till och ett plågat, kanske irriterat, stön hördes överallt ifrån. Stämman verkade inte mänsklig, den lät som om den kom från en urgammal jätte som störts i sin sömn. (Nu hade nog varje vettig varelse dragit öronen åt sig och smugit iväg för att inte störa mer, och för att ta reda på vad man egentligen hade att göra med – men detta är….denna gruppen. – DM)

Grom’nir ser att rummet inte innehåller något av värde, bara trasiga hyllor och gammal mat i en jordkällare. Dock ser hanskymten av ett manteltyg bland rötterna längre in i källaren, mot bakre väggen. Han lämnar detta därhän och går upp igen.

Stärkta av framgången och yra av makten i vanligt vatten rusar de iväg för att fylla en hel tunna av vätskan som dvärgen ska få välsigna. Under tiden allt detta sker, bör nog påpekas, så glider Balder, den lille amatörboven,omkring i huset och plockar på sig diverse dyrbarheter han kommer över – dyrkar upp kistan vid fotändan av Tristan och Isoldes äktenskapssäng och plockar på sig en penningpung han finner där. Han sätter sig sen och talar med den ‘Charm’-ade Isolde, tar henne på information om privata angelägenheter och säger sedan till henne att dansa för honom, vilket hon också gör. De som ser på, åser spektaklet med viss avsmak. Balder bör lägga lite band på sitt kontrollbehov tycker de.

Lord Xan’tas Silentread – The Wizard har under hela denna tiden varit egendomligt tyst och stilla, som om han inte var närvarande 🙂

Nu visade det sig dock att clericens makt inte kunde sträcka sig så långt som över en helt tunna, så den planen föll. De fick hålla till godo med det lilla heliga vatten de hade kvar. Gänget begav sig ut för att undersöka det enorma trädet utanför huset. Dess bark såg egendomligt levande ut, svartnat av ålder, och med knotor som såg ut som förvridna mänskliga ansikten. En stor spricka i barken avslöjade ett svärtnat innandöme, dött och ruttet. Dvärgens blick kunde inte genomtränga detta mörker så han astade ‘Light’ på sin sköld och höll den nära hålet. Nu kunde han se att det svarta i trädet var något levande, något svart, slingrande slemmigt, som tjocka ruttna ålar som trängs med varandra på ett alltför trångt utrymme. Dvärgen plockar fram ännu en flaska heligt vatten och vräker den mot hålet.

Och det är här DM anser att Nog får vara Nog – av med silkesvantarna! Om våld är det enda de förstår, då ska de få Våld!

Det demoniska trädet vrålade till av smärtan och grenarna började piska efter hjältarna. Det började dra upp sina rötter ur marken för att kunna röra sig lite lättare. Alltför länge hade det nöjt sig med att dricka det som erbjöds det av dess slavar. På senare tid hade dessa småkryp i byn till och med förvägrat den de blodsoffer den krävde, men den hade hämnats och fått deras patetiska små träd att vittra ihop. Det svarta regnet hade hjälpt den att uthärda krypens olydnad.

Ravianna fick smaka ett piskrapp från en gren, men dvärgen plockades upp i ett järngree och åkte upp 6 meter i luften. Han kämpade för att komma loss, vilket verkade vara en omöjlighet. Trillian åsåg allt detta med skräck som avspeglade sig i hans annars så vackra ansikte. Det svarta regnet började falla från tunga skyar igen. Han började började sjunga med hög och klar alvstämma, en sång som bringade styrka och beslutsamhet. I ett ursinningt försök att slita sig loss från grenarna lyckades Grom’nir mot alla odds att komma loss, bara för att inse att fallet kommer att göra Mycket Ont. Barden ser det och byter sång. Istället för ord om mod och styrka, sjunger han nu om en fjäder uppburen av en mild vind. I detta fallet, en fjäder i form av en vrålande och gudsfruktig dvärg som sakta dalar mot marken istället för att krasha in i den.

Baldur har sett att deras aktiviteter har lockat till sig åskådare nerifrån byn. Ett 10-tal kåpklädda, blekansiktade, bybor står kring mannen de talade med på värdshuset som är klädd i en något mer utsirad klädnad och har en knotig stav i handen. Allas blickar är frånvarande och deras munnar hänger slappt. Ledarens blick är den enda som verkar vara närvarande och han stirrar fanatiskt på Balder när han kommer fram till honom. Ledaren väser fram ”Det är dags för er att lämna detta stället nu” och de andra sluter sig i en ring runt de två. Ledaren riktar sin stav, vars topp är en pulserande, trädaktig, utväxt, mot Balders mellangärde.

Då krashar Ravianna fram genom skaran och nitar ledaren allt vad hon kan i nacken med ett dubbelhänt slag av sina grova nävar. Mannens fortsatta liv görs svårt då nackens kotor ersätter luftrören, och han faller ihop som en säck potatis. De övriga byborna flyr skrikande därifrån, chockade över mordet på deras ledare.

Från trädet lösgör sig två skepnader, två meter höga varelser av trä med stora, sylvassa pålar i ändan av sina armar. De rör sig smidigt och snabbt men ser bräckliga ut. Både Trillian och Ravianna försöker skjuta pilar mot dem, men oturens gudar och gudinnor är emot dem båda och deras bågar går sönder. Ravianna drar sitt mäktiga svärd men i stridens hetta råkar hon skada sig själv mycket illa på det, till den grad att hon kollapsar i en blödande hög på den svarta marken. Fler varelser har lösgjort sig från trädet som nu tagit några kliv bort från dessa irriterande varelser med det brännande vattnet som skadat den så mycket. Striden blir våldsam, kort och intensiv. Hjältedåd som aldrig kommer att bli besjungna av Shadowvales barder utförs och till slut står hjältarna där som segrare. Fienderna ligger, bokstavligt talat, slagna till flis på marken.

Det gigantiska trädet är borta och kvar finns bara en rykande grop efter dess rötter.

Alla samlades inne i Isoldes hus. De öppnade luckan i golvet och Grom’nir och Balder gick ner i mörkret. Dvärgen kastade mer heligt vatten för att få loss manteln från rötterna och då uppenbarade sig en dörröppning bortom växtväggen. I det lilla rummet fann dvärgen en manskropp totalt invirad och krossad av trädrötter. Den tycktes ha legat här ungefär så länge som Tristan varit försvunnen. Medan dvärgen lösgjorde Tristans kropp smög Balder upp mot den lilla piedestalen i mitten av rummet. Helt överväxt fann han en liten metallstaty av en hand som greppade en stor svart pärla. Han lösgjorde den och stoppade den på sig, sedan hjälpte han dvärgen att bära upp den döde.

Isolde var otröstlig när hon fick se sin älskade Tristan, och trots (mycket halvhjärtad) tröst från gänget så kastade hon sig gråtande ut genom dörren och ut i natten. Hon sprang mot skogsbrynet dit det monstruösa trädet vandrat. Balder kastade sig efter henne, men tvekade när han såg åt vilket håll hon begav sig.

Grom’nir kände på sig att statyn var mycket ond så snart han fick se den. Han slet upp sin hammare och skulle precis till att krossa den när han blev hindrad av de övriga. Varför? Jo, Lord Xan’tas Silenread – The Wizard hade precis lämnat sin mörka hörna i skuggan, rest sin hand och sagt;

”Nej!”

Tristan, Isolde och ett Äppelträd Giganticus

Först vill jag börja med att berätta lite hur det var att vara DM idag.Jag har varit sjuk flera dagar nu, men inte så illa att jag inte kunnat läsa, även om det tidvis gått långsamt. Jag har läst om Forgotten Realms, världen, städer, personer, politik, flora, fauna, vänner och fiender, Jag har läst om dem som försöker karva sig en tillvaro i ett hårt klimat, ständigt tvingade att hålla vakt om sitt och de sina. Jag har läst om de stora städerna, chaoset, storleken, tillgången på både nöjen och ting, liksom de stora kunskapsmetropolerna Shadowvale, Waterdeep, Baldurs Gate och alla de andra namnkunniga ställena.

Jag är så namn och plats-sprängd när jag till slut sätter mig ner och ska SPELA ikväll. Då får jag en black out! Fullständigt tomt i skallen. Jag skulle inte ens kunna lotsa dem igenom en konversation över ett stop cider på en pub, och få det att låta seriöst, eller åtminstone intressant. Varför? Jo, för att jag verkligen INTE TYCKTE DET VAR INTRESSANT just då! Så enkelt är det. Jag menar, här sitter vi, 5 spelare, nybakade äventyrare med lite råttor och kobolder under bältet, tjoohoo – Bow Down for the Heroes! Och nu vill de ha lite variation från den eviga dungeon crawlingen, och det var precis vad de skulle få. Nya omgivningar, nya intressanta NRP:er i flock, nya uppslag, nya problem, något som hade samlat de fem tätt intill varann för att bäst smida fortsättningen, ty detta uppdraget är VIDA mer komplicerat än några enkla dungeons. DENNA dungeonen de eventuellt behöver ge sig ner i kommer att vara av ett annorlunda slag. Mmmmm… Smaka på ordet…. Oldskool….. ömsom tråmgt, hålla koll på allt, konstiga rum, fällor galore, vandrande monster, skatter i mindre utsträckning, men så, se där, en dörr som i sin tur leder ner till ytterligare en level, och i och med det så vet man att nu är det av med silkesvantara och fram med de seriösa spellsen och vapnet. Det är här den där +3 wooden bolt against Undead kan komma in i bilden. För, med handen på hjärtat, vem hade DU valt att beskydda DIN dungeon? Gnällspikar som bara vill ha mer betalt eller stjäl och kallar det löneförmåner, ELLER summonar du fram en hord levande döda som bara vill lyda DIG till punkt och pricka, vill inte ha betalt, och gnäller inte on det blir lite kallt, eller blåsigt, eller arbetstider. Nåja, valet är lätt, kan man ju förstå, Därför rätt vapen till rätt konfrontation är vad som gäller. Och vi har förutsättningat till ett riktigt klassiskt crawl vid nästa spelning, om nu

Månalvmannen Trillian Sångfågel – Emissarie utsänd att kurera sorger,

Halv-Orchiskan Ravianna NoHandsOnMe – Orchisk far och mänsklig mor, uppväxt bland människor som den ende av sitt slag och .Den siste överlevande fightern från klan Isöga.

Lord Xan’tas Silentread – The Wizard,

Balder och

Gromhir Khazkrud – Cleric från Spine Of The World

kan få en DM som får ändan ur vagnen och agerar på rätt sätt, vill säga så kan detta äventyretbli kulför dem.

Nu tillbaka till själva spelningen, för vi lirade lite också, när väl DM plockat spelarna på lite random ord så att han skulle kunna skapa ett äventyr till dem.

Efter en natt i det fria då det regnade lite fint men var vindstilla i övrigt, kändes det skönt att leva. Magikerna studerade sina formler för dagen.. På vägen västerut täljde Xan’tar på en pinne i avsikt att lära sig tillverka stavar, medan Ravianna försökte få katten att gå fint i koppel och också att få den att attackera Balders vader framför henne. Båda delarna gick med duglig framgång, men ibland vägrade kattskrället att gå i det sugiga kopplet och då satte den sig ner på vägen. Detta märkte sällan Ravianna så katten släpades med under vilda protester. Dvärgen tyckte att detta såg så kul ut att han inte kunde sluta skratta, en högst unik sak för en dvärg; att uppskatta omvärlden och dess små humoristiska inslag.

Gruppen kom fram till en by vid namn Svanshall som låg belägen kring just en svart insjö där träden tvinnat sig som ett välvt tak över sjön, och majestätiska vita svanar seglade på dess yta. Staden höll uppenbarligen på med äppelodling, men vid ett närmare studium av träden så verkade de lite skrumpna och färdiga att sågas ner, kanske ansatta av någon bristsjukdom. De visste inte säkert, då de inte var så bevandrade i naturens under. De tog sig till värdshuset Basters Vila, fick sig ett gott stop cider och en god måltid på varm grönsakssoppa och bröd. Det framgick klart att köttätare gjorde sig icke besväret att komma hit ”då sådant inte serverades varken på Basters Vila, eller på något annat ställe. Ville dvärgen ha kött fick han bege sig till bergspasset istället., för där äter de precis vad som helst.”

De åt och under tiden så kom det mer och mer folk in i värdshuset för att äta. Gänget grabbade en av dem och tryckte ner mannen vid bordet. Efter lite allmännt snack så kom de in på det allvarliga. äppelodlingen var hotad detta året pga. En Mystisk Sjukdom orsakad av det egendomliga Svarta Regnet som börjat falla så snart det där paret Isolde och Tristan flyttat hit för 3 månader sedan. Och nu hade Tristan försvunnit, men Isolde fanns kvar. Det gick historier om att Isolde dödat Tristan för att blidka mörka makter. De Svarta Regnen hade fortsatt även efter Tristans försvinnande, och då är ju saken klar. Isolde måste vara en ond häxa! ”Och sådana hanterar vi hårt men bestämt häromkring. Vi har byråd om saken ikväll. ”

Förresten, efter Tristans försvinnande så har vi inte haft någon cleric här. Skulle du vilja sätta upp ett mottagningstält på ängen och ta emot de som behöver dig? Ja visst, det kan jag göra, sa dvärgen. Och du är väl Bard, sa han när han tittade på Trillian? Skulle inte du kunna spela på den stora festen? Barnen skulle bli så glada. Du ser, vår vanlige bard har försvunnit han med. Han var vän till Tristan. Joo, svarade Trillian, det skulle jag väl kunna göra om vi är kvar så länge. Utmärkt! Utbröt mannen och reste på sig och gick därifrå gick gänget upp mot Isoldes hus på kullen kallad Filbunken och det Svarta Regnet började falla över dem. De kastade sig snabbt in under Isoldes hus takskägg för att undvika att bli blöta. Regnet gjorde dvärgen mycket nedstämd ty i och med att det föll fann han att all hans kraft han fått från sin gudMoradin bara skars tvärt av. När han bad så bad han för döva ögon. Han började gråta. De knackade på och fick till slut komma in i stugan, där de blev satta på varsin trästol invid väggen och tillsagda på skarpen att inte röra något. Kvinnan som öppnade var mycket vacker, en människa med alabasterhy, helt fri från ålderstecken eller imperfektion. Dock var det tydligt att hon inte sett solen på mycket, mycket länge.Gruppen fick lite varmt att dricka, och sen gällde bara en enda sak.

Trollkarlen kastade charm i plytet på Isolde och plötsligt blev hon mycket mer medgörlig. Hon svarade på frågor om allt möjligt och var så hjälpsam hon bara kunde. Hon hade dock inte svaret på varför Tristan inte kommit tillbaka, men hon väntade troget och var övertygad om att han skulle vara hemma vilken minut som helst. (Något spelarna ansåg vara lite väl entusiastiskt, med tanke på att han varit borta i över tre veckor nu). Hon talade om att han skulle försöka få ett slut på rösterna om natten, rösterna innifrån trädet.

Trädet ja, det var ett gigantiskt omöjligt stort äppelträd, liksom huset placerat på Filbunken, lätt 30 meter högt och mycket vidare än så. Dess bark och grenar hade sett pigga ut, i motsats till de betydligt mindre träden i odlingarna. Xan’tas hade försökt finna magi i trädet eller dess omgivning, och hittat mäktig sådan, så något lurigt är det med trädet, den saken är klar ansåg alla övriga också..

Xan’tas fick tillåtelse att ögna igenom Tristans privata anteckningar, men då de var så många så var det inte mycket han fick fram, bara sjukhusbesök, olika saker han hjälpte byn med i odlingarna och sådana saker. Nu fick han dock syn på en dold lucka i golvet (ja se dessa alver), under en tjock matta med ett tungt bord ovanpå. På frågan om det svarade Isolde att hon en gång varit där nere, men att trädets rötter lagt beslag på rummen och hon hade sett råttor klämda till döds i rötternas grepp. Hon hade aldrig gått ner igen, och bommat för så gott hon kunne sa de övriga…

Vi drar vapen!!

En riktigt sjuk trollkarl vill sprida lite glädje…

Dagen efter kände de sig alla lite uttråkade. Trillian ville bara snabbt därifrån, ty nu kunde han nästan känna den försmådde nekromantikern flåsa honom i nacken. ”Man vet ju aldrig med trollkarlar” tänkte han för sig själv. En kobold vet man vart man har. Antingen så håller den på med sitt, eller så kommer den rusande med vapen i högsta hugg, och det skulle behövas en ovanligt trögtänkt ogre att inte förstå vad den röda draken i horisonten har i sinnet när den är på väg rakt mot en…. Men trollkarlar, de är svåra att förstå sig på..Allting de gör tycks ingå i en större plan, alltid detta studerande i dunkla vrår, smidande välgång eller undergång kan kvitta lika, för när du står utanför och tittar in på smidandet, så ser det precis likadant ut….och det slutar nästan alltid med att mannen som bara tittar på får ta en smäll. Precis som det var med Trattus – Den inte Fullt Så Normale och hans plan att faktiskt räkna Elûnes Tårar och teoretiskt få med sig en hem. Så, Trattus skapade 12 stycken portaler som var unika på så sätt att då de kunde flyttas och ändå användas (enligt historien var dessa de sista av detta slag). Dessa maskiner skickade han så högt och nära Elûnes Tårar det var möjligt. Trattus byggde 12 identiska portaler i sitt torn, dessa vad liksom de andra dubbelverkande, Alla runt omkring honom sa till Trattus att projektet var dömt att misslyckas, och OM det lyckades, vad hade han bevisat? Trattus svar var lugnt och iskallt: Jag har bevisat att det går. Tolv utvalda ställdes vid var sin portal och på given signal tog de steget igenom och försvann. Det dröjde några långa minuter, och Trattus spelade upp triumfscenen inom sig om och om igen, hur han skulle bli buren på folkets axlar, bli översköljd av guld och rikedom.

10 minuter tog det innan kaoset bröt loss. Något kom mycket riktigt tillbaka, försökspersonerna hade fått sina kroppar groteskt försvidna, brända eller sönderfrusna, Dessa förvridna levde fortfarande, men de var inte längre de människor Trattus hade skickat iväg, de var någonting annat, Varelserna från Bortom var aggressiva och gick genast till attack. De överrumplade medhjälparna var inte mycket till nytta mot blixtsnabba reflexer, hundratals tänder och sylvassa klor och med skinn som dröp av syra. En av varelserna använde en andningsattack mot en stackars novis. Han smälte bort och blev en rykande gulgrön simmig kletsoppa på golvet. Detta fick Trattus att ta sig i kragen och sluta tycka synd om sig själv.

Striden blev mycket vild. Varelserna fick rejält med stryk av Trattus, som var en mycket kraftfull magiker. Varelserna flydde då istället ut i den nedanförliggande byn och innan Trattus lyckats stoppa dem alla så hadeså gott somhela byn utraderats. Män, kvinnor, gamla och barn låg sönderslitna i sina sängar och ute på gatorna. De överlevande samlades runt honom med anklagande i blicken, såg mot honom som om han skulle kunna ställa allt till rätta igen med någon formel. Trattus visste att detta inte skulle vara möjligt. Om denna byn var känd för något, så var det att ingen här tillbad någon gud, ”In Trattus We Trust”, det fanns inget tempel, det som hade funnits hade Trattus för länge sedan rivit ner och använt materialet till att bygga ett observatorium.

(Nä, väcka döda måste man ha gudahjälp till, annars hamnar ens själ i muren som omger de dödas stad, och då är det kört. – DM)

Trattus tittade sig vilt omkring, gav ifrån sig ett skrik och rusade genom folkmassorna upp till sitt slott som han bommade igen. Den kvällen, efter solen gått ner, stod byborna med facklor, högrepar och släggor, redo att ta lagen i egna händer om det var möjligt. De hade lika gärna kunnat stanna hemma, för Trattus kastade nu sin mäktigaste formel. Hela slottet omgavs av ett grönt pulserande sken, och marken under det öppnade sig. Slöttet sjönk snabbt ner under ytan och efter bara en kortstund återstod bara öppen mark där det en gång funnits ett stort slott. Det såg ut som om inget någonsin stått där.

Byborna gick hem igen, och ingen byggde någonsin något boställe på den platsen. Ett minnesmärke restes över de fallna i form av en mycketvacker staty i svartaste trä och metalll. Trattus såg ingen till någonsin mer, och inte heller dessa varelser från Bortom.”

Det är alltid en populär historia att berätta när det inte finns några magiker i närheten, och ibland även då – tänkte han…

Hela gänget gick iväg till stadens torg som var den egentliga samligspunkten. Här handlades det och det var här man annonserade ut om man behövde brådskande hjälp med t.ex. något skördegöromål, en frakt som måste lossas eller liknande. Men det var också här der mest desperata kom för att söka hjälp av äventyrare, hårda män och kvinnor som sett både det ena och det andra, och bara var ute efter en enda sak; Guld. Såna kunde man alltid lita på skulle genomföra ett uppdrag, även om de inte går att ha till mycket annat,var den allmänna attityden gentemot äventyrare här.

Den gamle dvärgen var mycket sjuk. Skinnet var grått och glansigt, hår och skägg satt hoptovat i kakor, och han hade utslag på armar och ansikte. Grom’nir hade aldrig sett något liknande så han kunde inte hjälpa direkt. Dvärgen berättade om en viss Jakk, en magiker som länge arbetat på ett botemedel, och som levererat det till dvärgarna punktligt en gång i veckan. Medlet hade börjat verka, men nu hade den senaste sändningen inte kommit fram i tid och folk började dö av som flugor igen, speciellt de svagare unga och gamla. Dvärgen ville anställa gruppen så att ett snabbt ingripande skulle kunna ske. Det var mycket bråttom. Medicinen måste vara framme samma kväll, annars skulle det vara försent. Gänget tog uppgiften och gav sig genast av längs vägen.

Efter ett par timmars vandring kunde de se tornet på avstånd och de tog sig snabbt fram till sitt mål. Utanför porten stod en kärra, inga dragdjur och vagnen tom. De knackade på utan svar. Då började de genast planera hur de skulle ta sig in, antingen medelst änterhake och rep genom ett högt liggande fönster, eller kanske genom att dyrka upp låset i dörren.Ravianna vägde sitt svärd i handen och tittade på dörren uppskattande med ett litet leende i mungipan.

Trillian, som kände ett rejält styng av självbevarelsedrift, ansåg att inbrott hos en magiker vid namn Jakk var alternativ i klassen” Inte så bra då magikern upptäcker det och förvandlar oss alla till gröna slemklumpar”. Han ansåg att det räckte med en trollkarl efter sig. Han fann en stig som ledde till en gammal silvergruva, och någon hade definitivt använt stigen och dörren nyligen.

(Det är nu jag behöver kapa text lite ty klockan är 4.49 på morgonen och jag ligger med laptopen i sängen och försöker hålla mig vaken..därav de oändliga stavfelen och logikmissarna, men det får ni ta. Jag kortar av nu då det mesta är standard hack & slash)

I första rummet fann de en halvt begravd manskropp. Den var dock försåtsminerad så när de lyfte på grejorna som täckte den så exploderade någonting så högt att deras hörsel försvann, men ingen fick några skador. Endast dvärgen klarade sig. När alla var återställda igen efter en timme fortsatte de sin undersökning, nu med eventuella fiender rejält förvarnade.

Fiender i detta fallet tycktes bestå av gruvkobolder som inte heller de mådde vidare bra, och när de väl blivit nedkämpade, ja då kom de snabbt tillbaka som zombiekobolder istället och var 4 ggr svårare att klubba ner. En av höjdpunkterna var nog när gänget råkade ut för en mjölfälla och Balder blev rejält blind och höll på att kvävas av mjölet han råkat både andas in och svälja (jepp, han slog en fummel…igen -DM). Råttor sprang runt benen på honom och försökte hela tiden ta små tuggor där de kunde. Ravianna fick hjälpa honom andas igen med hjälp av sin gamla ”en-fingers-trachyotomi”, dvs. Ner med ett finger i halsen och låt naturen göra sitt för att rensa vägen. Det fungerade. Xan’tas insåg att han ju hade lite koll på råttor med sin nya leksak, Wand of Rat Subdual som han skaffat sig efter förra striden med den där råttvarelsen i kryptan, så han använde den på alla råttorna i rummet och gav dem ordern ”Mot Staden!” Råttorna ställde sig på bakbenenoch pep unisont och viftade med sin framben för att visa sin lydnad och underdånighet. Denna order togs snabbt tillbaka (men spelarna fick ett gott skratt, för Braun hade inte haft en sekunds betänketid när han gav ordern – alla bad honom kolla sin Alignment lite noggrannare) sedan skickade han istället iväg dem åt alla håll i tunnlarna för att spionera och rapportera tillbaka. De han skickade in i det där stora hålet tycktes bli attackerade och uppätna av något stort och vildsint. Han lastade upp fler råttor, som råkade ut för samma sak. De som flydde tillbaks drog med sig den stora svarta skepnaden i hålet. Det visade sig vara en mycket stor vessla, 1,5 meter lång och definitivt ute efter bråk. Ravianna fixade den saken åt dem, och några sekunder senare låg den kallnande och död på rygg på golvet. Av råttorna hade de fått reda på att det fanns en väg ut/ingenom detta hålet i väggen, men också att några råttor hade sett Jakk på ett annat ställe i tunnlarna, ett ställegänget ännu inte varit på, och som råttorna vägrade att gå till.

Efterhand de sökte sig mot Jakk insåg de att Jakk kanske inte är den snälla lilla trollisen som bara kokar medicin för att det är så kul. De stötte på Jakk’s Pest Incubator där hundratals pestoffer låg och ruttnade helt öppet i en 50-gradig värme och till hälften nedsänkta i vatten. Ett vatten, som (för skarpa ögon) fortsätter in i nästa kammare som till ytan är mycket stor. I mitten står en sorts naturlig fontän vars vatten är grumligt och ser sjukligt ut (om man tittar närmare på det).

I rummet finns även Jakk hållandes på med sina experiment. Han har lite döda kobolder och dvärgar på bårar runt omkring. Jakk blir mest störd och förnärmad när han inser att någon funnit honom i hans heligaste. Balder, som var först in, medelst ännu en av sina fummel, denna gång när han skulle smyga in i rummet, fick smaka en Magic Missile Level 5 i kistan och det gjorde riktigt ont. Sedan blev det lite random manövrer och helt plötsligt syntes inte den store svartklädde magikern med den tunga klubban vid sin sida och sin förvridna svarta stav i händerna till längre. Baldur, som länge suttit taktiskt och siktat ut i tomma luften ”OM det skulle komma någon förbi så skjuter jag” började istället klättra uppför fontänen medan de övriga sprider ut sig i rummet.

Plötsligtmaterialiserar sig Jakk framför fighterkvinnan Ravianna och drämmer till henne, mycket hårt, med sin Heavy Club +1. Hon tar stryk, men ger en del tillbaka också. Jakk ligger snart risigt till, slut på bra spells, och alla äventyrarna fortfarande på benen. Han ser ingen nåd i kvinnans ögon så han sliter fram en helande dryck, sveper den samtidigt som hennes svärd smeksamt skär in i hans kropp. Tack vare magin i drycken överlever han denna rundan också, men när så Xan’tar skickar en Magic Missile i skallen på gubben så är hans saga slut. Game Over för Jakk och much rejoyce för vårt gäng!

Några enstaka zombiekobolder senare så går de igenom Jakk’s ställe, hittar medicinen till dvärgarna, och nu behöver de den själva ocksådå de alla blivit smittade av sjukdomen. De hittar även en del användbar loot i form av guld, Jakk’s klubba och lite annat mums, bland annat en potion de inte kunde identifiera. Det blir Trial and Error som får avslöja vad den gör, hehe.

De begav sig av till dvärgarna, fick lite belöning och knallade sedan tillbaka till staden och värdshuset. Och där är vi nu.

Tack för denna gången – och Välkommen till RPGblog.NET

En hord av kryptråttor, och en tursam pil i natten.

De satt där på förmiddagskvisten och åt utsövda ett rejält mål mat, och tyckte att livet var ganska underbart i alla fall. Det dröjde dock inte länge innan en Cleric, en gudsman, kom ingående, han beställde ett stort stop ale och satte sig vid sidan av en äldre herre och började titta på hans mat medan mannen åt. Mannen tyckte att det började bli obehagligt, men då han själv var ganska mätt så erbjöd han gudsmannen på en köttbulle och en bit bröd. Köttbullen slukades direkt, men brödet avstod clericen att ta emot då han inte ville vara en börda. Den gamle mannen ryckte på axlarna, reste sig upp och matade hunden med brödet i stället. Balder’s mage kurrade betydligt. Det fanns en sensmoral i allt detta, det var han övertygad om, han var också övertygad om att den moralen säkert hade varit något som skulle falla guden han tillbad på läppen (om nu gudar har läppar vill säga). Balder kände sig som en svag människa, men lovade bättring, och det mycket snart.

Han tog mod till sig och gick över till de två som satt och sjöng och skålade, ömsom pratade ömsom skrattade. Han presenterade sig som ”Balder, en vandrande cleric och man av gud. Utsänd för att bota detta land från dess krämpor och förbannelser. Får jag slå mig ner vid ert muntra bord?

Han tog mod till sig och gick över till de två som satt och sjöng och skålade, ömsom pratade ömsom skrattade. Han presenterade sig som ”Balder, en vandrande cleric och man av gud. Utsänd för att bota detta land från dess krämpor och förbannelser. Får jag slå mig ner vid ert muntra bord? ”

Ravianna och Trillian skärskådade personen från topp till tå, som om det handlade om att välja ut en fin köttsida hos slaktaren, när ytterdörren plötsligt vräks upp och i dörröppningen stod det en dvärg. Regn och blåst följde med honom fram till bordet, sedan slogs dörren igen. Det var en ganska lång dvärg, med dvärgamått räknat. En paladin som stolt bar sina utmärkelser på sina axlar. På ryggen hade han en kraftig tvåhands stridshammare.

Dvärgen beställde en speciell dvärgabryggd av en bartender som till en början inte medgav att han hade någon sådan. Dvärgen stod på sig och förklarade tydligt för ägaren att han MÃSTE ha det hemma, eftersom det kommer förbi dvärgar här då och då. Som av ett trollslag så råkade han, mot alla odds på just detta värdshus, ha ett krus utav just den stout denne dvärgen vill ha, och till ett pris som dvärgen förhoppningsvis inte skulle argumentera mot. Dvärgen, som det tydligt framgick var en paladin, en förkämpe för allt som är gott, snällt, rent, och snuttigt, satte sig vid bordet intill det glada gänget vi träffat tidigare.

När alla hade presenterat sig så visade det sig att clericen hette Balder, var av människoras, medellång, medelbyggd och tillbad alla festers och tjuvars gud, vilket han stolt visade genom att ha en snidad träsymbol hängande vid sidan. Han var inte på grön kvist, ja faktiskt hade han inte ens råd med att köpa en sådan, och var därför högst angelägen att sluta sig samman med detta sällskap som verkade ha allt på det torra. Ravianna och Trillian ansåg att de säkert skulle ha nytta av en cleric så han var välkommen.

Dvärgen presenterade sig som Grom’nir Khazkrud, och var mycket riktigt en paladin som var ute på det stora uppdraget att rensa landet ifrån ondskan, och om han träffade på någon som var ute i samma ärende så var han mer än villig att erbjuda en hjälpande hand. Kvinnan och alven kände på sig att de mycket väl skulle kunna komma att träffa på ondskefulla makter och varelser, och då kommer det väl till pass med en paladin, så även han var välkommen vid bordet. Dvärgen blev överraskad av känslan att plötsligt vara genuint glad, något hans folk mycket sällanÂvar då det aldrig bringat något gott med sig, och så svepte han sitt stop dvärgabryggd, ett hopkok så starkt att till och med dvärgarna är försiktiga med det.

Gromhir insåg sitt misstag sekunden försent, och helt plötsligt såg väggen framför honom mycket egendomlig ut. Den såg ut som ett tak. Det tog honom ganska lång tid att komma på hur det hängde ihop, men allt föll på plats när någon lyfte upp honom från golvet och släpade honom i säng för att sova ruset ur sig.

Innan detta skedde skulle även Ravianna visa sig vara på styva linan genom att beställa in ett lika stort stop av samma dvärgdryck, och sedan svepte hon den. (Rulla tärning – en ETTA?!)…och blev grön i ansiktet precis innan hon spydde som en kalv där hon låg på golvet och hade akut alkoholförgiftning. Helt redlös fick även hon bäras in i sängen. Kvar blev Balder, ty Trillian hade smitit iväg ut på ett ärende, att svabba bort det som Ravianna tappat ur sig, och sedan satte han sig för att vänta.

Trillian skaffade sig ett uppdrag hos djurhandlarpojkarnas far. Nu var det Crypt Rats det handlade om, två tjog av dem för att vara exakt, och han behövde dem snart. Trillian gick med på 4 guld/kilo och leverans inom 2 dygn. Sedan gick han till yngste sonen och förhörde sig om låsdyrkar. Grabben trodde att alven besatt tillräckligt med fingerfärdighet och syn för att faktiskt lyckas använda sådant, och erbjöd sig införskaffa ett set verktyg till honom för 30 guldmynt. Trillian accepterade uppgörelsen. Sedan snabbt tillbaka till rummet och 3-4 timmar senare vaknade fyllehundarna till liv med huvudvärk. Dvärgen ansåg att dvärgar inte borde få värk av deras egen brygd.DM ville inte ens dra upp alla liknelser som dök upp i hans arma skalle, som t.ex. Det är ju vi som bränner spriten så vi bör ju inte få någon baksmälla av den. Skåne Akvavit är ju skånskt juh! Och jag är skåning, och här ligger jag och spyr tarmarna ur mig, och jag som bara drack en liter renat igår. Vart är världen på väg när jag kan bli överkörd av en volvo och bli skadad?!?! osv..osv… vi la ner diskussionen innan den urartade. Så snart The Vampire of Fun dyker upp så trycker man honom full av vitlök, så lär han sig förhoppningsvis. Tillbaka till historien….

Man kan ju inte helt sonika bara tro att man kan bryta upp gamla gravar och plundra hejvilt. En sån sak skulle aldrig falla detta gänget in… nejdå… inte chans… inte så länge det finns en Paladin med i alla fall. De resonerade som så, att om det finns ett problem med ohyra så kanske staden är villig att betala en slant för att bli av med den. Så, de knallade glatt till stadshuset för att skaffa sig lite sidoinkomster och tillstånd att gå ner i kryptan. De mötte en grå, torr och tråkig byråkrat som såg ut att aldrig haft kul i hela sitt liv. Mannen var väldigt strikt mot dem och berättade rakt på sak hur saker och ting skulle gå till. Jo, det fanns en belöning för slika åtaganden, 2 silvermynt per kryptråtta, och hittades det något som överhuvudtaget skulle kunna anses ha något monetärt värde, då skulle hälften tillfalla staden och den andra halvan till upphittaren. Mannen berättade att han inte trodde att detta gänget skulle ha större lycka än det förra, som gick ner och aldrig kom tillbaka. ”äventyrare – Bah! Sicket pack”. var hans något negativa inställning.

Då steg dvärgen fram och menade på att ”Om vi istället skulle göra jobbet gratis, skulle det då inte vara rimligt att vi fick behålla vad vi än hittade där nere? Råttorna är ju skadliga för folket istaden, medan adeln i slottet knappast bryr sig där de bor i sina fina rum. Och om vi hittar något av värde och ger staden hälften… vart tror du pengarna går då? Ja, till adeln naturligtvis. Så att de kan fortsätta att bo flott och råttfritt, medan den lille mannen, på vars rygg samhället är uppbyggt, blir råttbiten och sjuk och aldrig ens får se insidan av entréhallen i det fina slottet. Tycker du det är rätt? Är det så det ska vara, min gode herre? Anser inte du som jag, att det är dags för en förändring, att rätt ska vara Rätt? Låt dem som gör arbetet, det Verkliga Arbetet, få skörda frukterna av sitt slit och sina risktaganden. Här sitter du och slavar dag ut och dag in. Böckerna du bär är tunga och kröker din rygg, pappren är vassa och skär dina fingrar. Bläcket så fullt av bly att dina fingrar blivit gråa i förtid. Har du någonsin sett en adelsman med bläcksvart tunga, eller med händer ärrade av pappersskärsår? Har du någonsin hört dem hosta för att deras lungor är fulla av bokhylledamm, eller kisa med ögonen för att de är utslitna av att skriva smått i skenet från en flackande ljuslykta? Skriva SMÃ…TT säger jag, för det är väl det de säger åt dig att göra? Så att de i slutändan kan spara på både papper och bläck och kunna smörja kråset med ännu en vällagad threll eller vikun-stek på sina förgyllda fat. Fat, som säkerligen betaldes med guld de sparat in på att vägra någon hårt arbetande bonde sjukhjälp när han darrande kommit till deras dörr, råttbiten, skumögd och utsliten. Ack nej min gode herre – detta är inget vi rättvisa medborgare anser vara God Sed och har ingenting med rättvisa att göra. Och du, samhällets stöttepelare, du som sköter om så att varje liten detalj blir förd i exakt rätt kolumn, inte heller Du tycker detta. Det kan jag se i dina ögon, som för ett ögonblick sedan var grå och skumma, men som nu lyser ungdomligt och hårt i lampans dunkla sken. Jag säger dig: RES DIG MEDBORGARE! Låt segerns sötma tillfalla dem som tillkämpat sig den!”

Den lille mannen, och de övriga i gänget tittade förstummat på dvärgen och ingen sa något. Man kunde höra en gåsfjäder falla. Då reste sig den grå lille mannen upp från sin slitna trästol. Hans röst darrade av återhållen vrede och han utropade:

Vid min Gud! Du har rätt! Här har jag varit instrumentet De Höga och Mäktigahar spelat på för att få folket att dansa efter deras melodier, och jag har villigt tillåtits spelas. Jag har förblindats att tro att jag gjort något bra. Dessa lögner jag matats med. Tvi! De smakar beskt på min tunga nu och bränner min mage. Det har gjorts försök förr att ge den enkle medborgaren makt över sitt eget öde, röster har höjts förr mot adelns dolda förtryck men dessa har kvästs och dess yttrare smutskastats. Mången man har fått känna snarans första smekning och dess grymma hårda svek bara för att de talat ut på gator och torg mot orättvisor många serr men ingen vill klä i ord. Jag ska vara vågbrytaren, jag ska vara stenstoden i stormen, jag ska tåga in i deras högsäte, ställa mig på deras middagsbord under deras måltid och förkunna hur saker och ting ska skötas från och med nu och för all framtid! Makten ska ligga hos folket och adeln ska avlöna dem för deras slit. Inga fler orättvisor. Segerns sötma åt dem som förtjänat den!”

Mannens händer darrade av årtal av återhållen vrede när han skrev dokumentet som gav gänget fulla rättigheter att behålla allt av värde de kunde finna i kryptan de skulle befria från råttorna. När de gick ut från stadshuset var alla rörande överens om att de snart skulle få se den stackars mannen dansa sin sista dans i ändan av ett rep, ja alla utom dvärgen såklart, som var hur nöjd som helst med sitt värv.

Utanvidare diskussiondrog gänget till kryptan, som praktiskt nog stod öppen sedan det förra gänget äventyrare, de som aldrig kom tillbaka, brutit upp den. De gick nerför spiraltrappan och kom ner till vad som en gång säkerligen varit ett mottagningsrum för besökare. Nu var allt sönderslaget, kuddarna uppsprätta, allt i en enda stor röra. Någon har varit här och inte visat tillbörlig respekt. Sådant går alltid illa. Ofta i alla fall, är hela gängets koncensus.

I rummet finns det två dörrar, båda är stängda. En bred korridor leder fram till ett ännu större rum, ett gigantiskt mausoleum. De bestämmer sig hastigt för att gå till det stora rummet rakt fram. Närhalv-orken sätter sin första fot i rummet klickar något till och en stenskiva glider ner för att spärra gången. Hon hinner nätt och jämt kasta sig tillbaka i gången innan dörren faller ner. Dvärgen försökte hålla emot, men lyckades inte och han fick istället ont i tårna när den föll över dem. Han dansade runt ett tag men kunde tacka högre makter för att ingenting var krossat i stöveln. Istället för att direkt försöka pressa upp dörren igen beger de sig tillbaka till entrérummet och de två stängda dörrarna. Den ene var olåst och ledde in i ett mindre rum där de fann en vattenfunt på en piedestal. Skålen var full av kristallklart vatten. Vid den andra dörren stod dock Blader och lyssnade och sniffade innan man provade dörren. Doften av död och ljudet av surrande flugor avslöjade att det de kunde finna där inne inte skulle vara av det trevligare slaget. Trillian plockade ovant fram sitt dyrkset och stack verktygen i låset. Han hade inte behövt vara nervös dock då han klarade att få upp låset galant och på nolltid (nåja, han missade ett försök, men på det andra klarade han det). Innanför dörren fanns ett likadant rum som det förra, men synen som mötte dem var ohygglig. Fyra människor, utan tvekan gruppen som gått ner här tidigare, var nakna och upphängda i köttkrokar längs väggarna. Deras händer och fötter saknades och deras mellangärde var bara gapande tomrum. Skinnsäckar hängde vid sidan om varje offer, på dess blöta undersida kunde man ana att de innehöll delarna som saknades. Grom’nir kastade sig på knä och började be medan de övriga backade med närduk för mun och näsa. De stängde snabbt dörren, och alla, utom Ravianna, kände sig lite smutsiga så de vaskade av sina händer i vattnet i det andra rummet.

De bestämde sig att trots allt försöka utföra sitt uppdrag,Âså de lyfte med gemensamma krafter upp dörren tillräckligt för att kunna peta in en massa bråte under den och kunna kravla sig under och in i sarkofagrummet. Väl där inne, började Trillian leta efter något som skulle kunna vara en mekanism som kunde öppna dörren igen. Efter mycket fammlande så lyckades alven mot alla odds, och när de väl vågat dra i den funna spaken och låst den i sitt läge så var deras eventuella flyktväg fixad. Det stora rummet är omgärdat av sex stycken 4-meter höga stenjättar stående i alkover i väggarna. En upphöjning i mitten av golvet leder upp till en mycket stor sarkofag. Ovanför kistan som står omgärdad av höga pelare, ligger ett välvt tag. Dvärgen hade en taskig känsla kring själva sarkofagen i mitten av rummet, så ingen var särskilt sugen på att knalla upp till den och lyfta på locket. De valde istället en av de två andra stendörrarna i rummet. Fortfarande inga råttor. Men en skugga lösgjorde sig bakom dem. Dvärgen ropade glatt till och gick fram för att skaka hand med figuren som visade sig vara en god vän till honom som förföljt gänget under ett par dagar nu utan att ge sig till känna. Hans namn var Lord Xan’tas Silentread – The Wizard. (Inget dåligt namn på en noob må jag säga. – DM) Han var fåordig, men det gjordes klart att han kunde vara en tillgång, och så fick det bli.

Dörrenvar ca. 4 meter hög och 3 meter bred. Utformningenvar lite egendomlig då skåranvar formad som en blixt kastad av en uthuggen man sittande ovanför dörrarna. Dvärgen kände genast igen avbildningen, då det var den gud han tillbad. Han kastade sig på knä igen och började be intensivt om att dörren skulle öppnas. Inget hände, och när ingen tog ett initiativ så gick Ravianna fram och tryckte till den. Ett blått ljus blixtrade till från dörrens karm. Ravianna fick en stöt så att hon studsade tillbaka en meter samtidigt som hon blåste på fingrarna. Hon tittade surt på dörren och funderade på om det skulle gå att hugga loss lite på den, men så tänkte hon på att svärd och sten inte gick så bra ihop och förkastade idén ingen. Dvärgen var den som gick fram härnäst. Han blundade, bad lite till och satte händerna till dörren….som gled upp utan större bekymmer. Dvärgen log lite och tittade menande på de andra. ”Där ser ni! Det lönar sig att be snällt”

Innanför dörren fanns en gigantisk grotta. Stenen var vulkanisk och det doftade svavel i luften. I grottan fanns, förutom gamla gravplatser där de döda placerats i en kistor som stod påbenställningar som var utplacerade längs de skrovliga väggarna, en väldig massa råttor. Högvis av dem. De kastade sig över Ravianna så snart hon gått in en bit i grottan och hon fick snaka på deras klor och sylvassa tänder. Men Ravianna kunde ge lika bra som hon tog, och gjorde dprocessen kort med krypen. Dock tändes otaliga små råttögon i mörkret och snart var striden i full gång. Sanningen att säga var det nästan uppgjort på förhand. Vad ska en råtta göra mot någon som har vapen, kan kasta magi, skjuter pilar och kan stampa väldigt hårt? Tja, den kan göra så gott den kan 🙂 Hjältarna var aldrig i någon direkt fara, utom vid ett tillfälle. Råttorna var inte ensamma. De hade en herre. Denna herre var stor som en människa, bara tydliga humanoida drag, men hade ett deformerat råtthuvud mellan sina axlar. Varelsen befallde över råttorna och kastade en formel över dem som gjorde dem dubbelt så stora och intelligenta. Nu blev det lite problem för gänget och de flesta av dem fick ta sig en smäll här och var. När det såg lägligt ut så bestämde sig varelsen, som för övrigt lätt själv skulle kunna hantera hela spelgänget utan råttornas hjälp, för att blanda sig i leken på allvar. Den gick till anfall och dess wand (kommer inte på ett bättre ord för det. Trollstav låter så mesigt) glödde ondskefullt i mörkret.

*TWANG*

*HURRHH?*

*THUD*

Och där stod barden Trillian med ett litet snett leende på läpparna, och med en nyavskjuten crossbow i händerna. Råttmannen hann aldrig märka vad som hänt, då Trillians pil hade tagit med sig hjärnan när den flög genom skallen. (Och så var det med den planerade Stora Avgörande Striden. Nu när luften gått ur spelledaren så gjordes processen kort med resten av råttorna, och sedan började LOOTEN.)

Gruppen plockade på sig att de kunde hitta, både från gravarna runt omkring och från råttmannen. De stuvade ner råttor i säckarna så det stod härliga till. Under lootfrenzyn så upptäcktes att stället var ännu större. En äldre del påträffades, en korridor som såg ut att vara tillägnad någon dödsgud eller byggd av en nekromantiker. Om det var så så var det ingen dålig plats att göra det heller. Som nekromantiker behöver man ju tillgång till råvaror, om man säger så.

Gruppen kände sig mer än väl nöjde med all denna slakten så de beslöt sig för att spara resten av stälklet till en annan gång. De gav sig upp till ytan med sitt ganska makabra byte i två säckar. De levererade det till köparen som betalade vad han var skyldig. De konverterade en del av looten till skinande guld, men behöll några saker de trodde skulle kunna vara magiska. Vi lämnar dem där de sitter på värdshuset Det Gröna äpplet och skålar för gott arbete, goda vänner och fett med loot.

Och medan de sitter där och skålar framkommer det att dvärgen Grom’nir inte alls är någon Paladin utan är en Cleric. Alla såg chockat på honom. ”Men, allt det där bedjandet då? Och det där du sa till mannen i stadshuset? Och när du presenterade dig för oss innan idag? Och dina kläder?! Vänta nu… du hade inte de kläderna på dig tidigare. Vart har du ditt Paladin-märk…visst ja…du är ju inte Paladin….du är cleric juh… Skål! Men Balder då, som du ser ut! I ditt yrke borde du väl föregå med gott exempel, eller? Vart fick du de där skumma kläderna ifrån? Man känner ju knappt igen dig längre? Har vi inte med att göra?! Hrrmpf… Nåja, sålänge du inte visar dig vara en Yuan-Ti kvinna så bli det nog bra med dem saken också… Inga fler överraskningar!!”

Hej-Hå, Hej-hå! Till kryptan vi ska gå!

Trillian och Ravianna satt på äpplet (det råder delade meningar om vad stället heter, så vi håller oss till det som verkar vara gemensamt, dvs. just äpplet)

De satt där på förmiddagskvisten och åt utsövda ett rejält mål mat, och tyckte att livet var ganska underbart i alla fall. Det dröjde dock inte länge innan en Cleric, en gudsman, kom ingående, han beställde ett stort stop ale och satte sig vid sidan av en äldre herre och började titta på hans mat medan mannen åt. Mannen tyckte att det började bli obehagligt, men då han själv var ganska mätt så erbjöd han gudsmannen på en köttbulle och en bit bröd. Köttbullen slukades direkt, men brödet avstod clericen att ta emot då han inte ville vara en börda. Den gamle mannen ryckte på axlarna, reste sig upp och matade hunden med brödet i stället. Balder Gudsman’s mage kurrade betydligt. Det fanns en sensmoral i allt detta, det var han övertygad om, han var också övertygad om att den moralen säkert hade varit något som skulle falla guden han tillbad på läppen (om nu gudar har läppar vill säga). Balder kände sig som en svag människa, men lovade bättring, och det mycket snart.
Han tog mod till sig och gick över till de två som satt och sjöng och skålade, ömsom pratade ömsom skrattade. Han presenterade sig som ”Balder, en vandrande cleric och man av gud. Utsänd för att bota detta land från dess krämpor och förbannelser. Får jag slå mig ner vid ert muntra bord?”

Ravianna och Trillian skärskådade personen från topp till tå, som om det handlade om att välja ut en fin köttsida hos slaktaren, när ytterdörren plötsligt vräks upp och i dörröppningen stod det en dvärg. Regn och blåst följde med honom fram till bordet, sedan slogs dörren igen. Det var en ganska lång dvärg, med dvärgmått räknat. En paladin som stolt bar sina utmärkelser på sina axlar. På ryggen hade han en kraftig tvåhands stridshammare.Dvärgen beställde en speciell dvärgabryggd av en bartender som till en början inte medgav att han hade någon sådan. Dvärgen stod på sig och förklarade tydligt för ägaren att han MåSTE ha det hemma, eftersom det kommer förbi dvärgar här då och då. Som av ett trollslag så råkade han, mot alla odds på just detta värdshus, ha ett krus utav just den stout denne dvärgen vill ha, och till ett pris som dvärgen förhoppningsvis inte skulle argumentera mot. Dvärgen, som det tydligt framgick var en paladin, en förkämpe för allt som är gott, snällt, rent, och snuttigt, satte sig vid bordet intill det glada gänget vi träffat tidigare.När alla hade presenterat sig så visade det sig att clericen hette Balder, var av människoras, medellång, medelbyggd och tillbad alla festers och tjuvars gud, vilket han stolt visade genom att ha en snidad träsymbol hängande vid sidan. Han var inte på grön kvist, ja faktiskt hade han inte ens råd med att köpa en sådan, och var därför högst angelägen att sluta sig samman med detta sällskap som verkade ha allt på det torra. Ravianna och Trillian ansåg att de säkert skulle ha nytta av en cleric så han var välkommen.Dvärgen presenterade sig som Gromhir Khazkrud, och var mycket riktigt en paladin som var ute på det stora uppdraget att rensa landet ifrån ondskan, och om han träffade på någon som var ute i samma ärende så var han mer än villig att erbjuda en hjälpande hand. KVinnan och alven kände på sig att de mycket väl skulle kunna komma att träffa på ondskefulla makter och varelser, och då kommer det väl till pass med en paladin, så även han var välkommen vid bordet. Dvärgen blev överraskad av känslan att plötsligt vara genuint glad, något hans folk mycket sällan är då det aldrig bringar något gott med sig, och så svepte han sitt stop dvärgabryggd, ett hopkok så starkt att till och med dvärgarna är försiktiga med det.Gromhir insåg sitt misstag sekunden försent, och helt plötsligt såg väggen framför honom mycket egendomlig ut. Den såg ut som ett tak. Det tog honom ganska lång tid att komma på hur det hängde ihop, men allt föll på plats när någon lyfte upp honom från golvet och släpade honom i säng för att sova ruset ur sig.
Innan detta skedde skulle även Ravianna visa sig vara på styva linan gemon att beställa in ett lika stort stop av samma dvärgdryck, och sedan svepte hon den. (Rulla tärning – en ETTA?!)….och blev grön i ansiktet precis innan hon spydde som en kalv där hon låg på golvet och hade akut alkoholförgiftning. Helt redlös fick även hon bäras in i sängen. Kvar blev Balder, ty Trillian hade smitit iväg ut på ett ärende, att svabba bort det som Ravianna tappat ur sig, och sedan satte han sig för att vänta.

Trillian skaffade sig ett uppdrag hos djurhandlarpojkarnas far. Nu var det Crypt Rats det handlade om, två tjog av dem för att vara exakt, och han behövde dem snart. Trillian gick med på 4 guld/kilo och leverans inom 2 dygn. Sedan gick han till yngste sonen och förhörde sig om låsdyrkar. Grabben trodde att alven besatt tillräckligt med fingerfärdighet och syn för att faktiskt lyckas använda sådant, och erbjöd sig införskaffa ett set verktyg till honom för 30 guldmynt. Trillian accepterade uppgörelsen. Sedan snabbt tillbaka till rummet och 3-4 timmar senare vaknade fyllehundarna till liv med huvudvärk. Dvärgen ansåg att dvärgar inte borde få värk av deras egen brygd. DM ville inte ens dra upp alla liknelser som dök upp i hans arma skalle, som t.ex. Det är ju vi som bränner spriten så vi bör ju inte få någon baksmälla av den. Skåne Akvavit är ju skånskt juh! Och jag är skåning, och här ligger jag och spyr tarmarna ur mig, och jag som bara drack en liter renat igår. Vart är världen på väg när jag kan bli överkörd av en volvo och bli skadad?!?!” osv..osv… vi la ner diskussionen innan den urartade. Så snart The Vampire of Fun dyker upp så trycker man homom full av vitlök, så lär han sig förhoppningsvis. Tillbaka till historien…

Utan mycket snack drog gänget till kryptan, som stod öppen. De gick nerför spiraltrappan och kom ner till vad som en gång säkerligen varit ett mottagningsrum för besökare. Nu var allt sönderslaget, kuddarna uppsprätta, allt i en enda stor röra. Någon har varit här och inte visat tillbörlig respekt. Sådant går alltid illa. Ofta i alla fall, är hela gängets koncensus.

I rummet finns det två dörrar, båda är stängda. En bred korridor leder fram till ett ännu större rum, ett gigantiskt mausoleum, omgärdat av sex 4-meter höga stenjättar stående i alkover i väggarna. En upphöjning i mitten av golvet leder upp till en mycket stor sarkofag. Ovanför kistan som står omgärdad av höga pelare, ligger ett välvt tag. Det finns ytterligare två dörrar av sten i rummet. Dessa är ca. 4 meter höga och 3 meter breda. Utformningen är lite egendomlig då skåran är formad som en blixt kastad av en uthuggen man sittande ovanför dörrarna.

***********************************
SLUT På BLOGGTID. AVSLUTAR I MORGON
**********************************

Forgotten Realms – En Resa tar sin början – Del II

De två sysselsatte sig den natten med att göra upp planer. Trillian var väl den drivande kraften, och Ravianna den uthärdande. Enligt Ravianna så tar man en klubba, bonkar spindeln så den ligger still, och föser sedan ner den i påsen, Slutet gott Allting Gott.

Trillian hade lite andra idéer ser du.. -”Jo, här ska du få se. Om du tittar hit nu då Ravianna!. Såja. Jo, om vi bygger en sorts spindelfälla såhär” och Trillian visade stolt upp sin nedklottrade skapelse som Ravianna såg på med stor tveksamhet -”Jo, du förstår, först har vi en låda formad som en tratt, och i den smala änden kan vi sätta fast transportlådorna en efter en när vi väl har en tratt full av spindlar. När fällan är full, då drar vi i fiskelinan här och då åker skjutlocket ner, och spindlarna är fångade. Sedan är det ju en enkel grej att använda den här skjutspaken att fösa in spindlarna en och en i transportlådorna. Klappat och klart – Pengar i Pungen!

Ravianna suckade lite och sa ”Jadå, det blir nog bra” med lite okarakteristiskt tonfall. Det lät nästan längtande eller….besviket. Men det gick Trillian helt förbi. Nöjd med sin plan och sin ritning sov de och gick upp i ottan för att få konstruktionen gjord hos en duglig snickare. även snickaren blev en aning tveksam när han fick höra vad den skulle användas till. Trillian kände att han behövde bre på en aning så… -”Jo, men det är i såna här man har fångat drakar i, serrö, så det ska nog gå bra” och så slog han ganska bra på sitt bluff-slag, men det hjälpte föga då snickaren själv var på alerten och rullade en naturlig 20:A och avfärdade snabbt denna underliga bard som notorisk mytoman, alternativt en smula galen. Ravianna såg dock saken i ett nytt ljus då hon svalde den bisarra berättelsen med hull och hår, och såg plötsligt att denna alv, han må vara vacker, men han har något annat också. En hårdhet och pionjärsanda hon så länge eftersökt i en man.

Hon trodde att den mannen skulle vara 2.30 lång, vara full av järnmuskler, ha stora sexiga betar och lystra till namnet Grakkagashgah (eller liknande), men här anade hon honom i en vek liten alv som knappt nådde henne till bröstet. Hon motstod impulsen att helt sonika dra sitt svärd och kasta sig på det, eller ännu hellre, spetsa alvskrället på det för att få grejen ur världen. Ravianna hade alltid tagits för att vara en dum halvorch, men vad de inte visste var att hon besatt ett intellekt vida mer utvecklat än hos många vanliga människor. Det var ju tur att det stod till på det viset, så hon lät svärdet stanna i skidan och fortsatte le som om inget hänt.

De två spenderade dagen löst och ledigt. De sov mycket för att vara pigga och dugliga tills natten. Prick på tolvslaget träffade de den yngre brodern som snabbt ledde dem förbi det stora templet och till baksidan vid det gamla kryptområdet. De smög försiktigt så att inga skulle råka få syn på dem, levande som döda. Pojken satte genast igång med att dyrka upp låset, men det gick trögt. Till slut fick ha se sig besegrad och Ravianna steg fram med sin nyinköpta kofot och gick lös på låset och kedjan som höll ihop grinden.

*KLONG* *KLANG!!* *BANKaHåRT*

Vid detta laget la pojken benen på ryggen och flydde från dessa två galningar med dödslängtan. Med ett sista djuriskt illvrål, vräkte Ravianna ner det nu något krokiga bräckjärnet och slugligen gav låset efter. Ravianna, anfådd och svettig, reste armarna högt över huvudet och utstötte sitt segervrål, samtidigt som hon gjorde urpremiären för hennes ”Splittrade Lås-dans”. När hon återvände till verkligheten stod Trillian och tittade kallt på henne. Hans blick sade Ravianna att det var hög tid att sluta leka och börja jobba, så hon samlade sig, öppnade grindarna och gick ner för spiraltrappan, tätt följd av Trillian med sin fackla.

(Nu börjar min bloggtid att mynna mot sitt slut, och jag skulle säkert behöva en timme till för att förtälja historien såsom den förtjänar det, but alas, tyvärr finns inte denna tid. Ni får därför kort-kort versionen av vad som följde)

De kom ner i vad som såg ut att vara en ganska stor kryptbyggnad. I centrum för den cirkelrunda kammaren med kupoltak stod en stor stensarkofag, locket av sten hade en vackert utsirad avbildning av den som troligtvis ligger i kistan innuti sarkofagen. I väggarna runtomkring finns det alkover där ytteligare 20 enklare kistor skjutits in, några av dem ganska färska men de flesta gamla och en del till och med ihopsjunkna av tidens tand. Hjältarna ignorerar detta, kommer till nästa identiskt lika rum, minus sarkofag och kistor. Detta rum har en korridor i anslutning. Den är tre meter bred, går 3-4 meter in och viker sedan av åt vänster. Det står en stenstaty i hörnet där gången viker av.

Så snart alven satte sin fot i den korridoren skrapade det till och statyn vände sitt stenansikte åt hans håll, ögonen tändes upp av starkt lysande rött sken. Sten Golemen rörde sig emot de Tvås Gäng så snabbt den kunde (dvs med halv fart i jämförelse med deras egen) Golemen fick in första slaget mot en ”flatfooted” (första rundan är man inte helt beredd och får avdrag på sin Armour Class AC). Det var inget speciellt bra slag, 5 skada, vilket gjorde att alven hade hela två kvar och var nästan död på första slaget.

De två insåg att slaget var förlorat redan från start så Ravianna grep alven om midjan och ryckte honom därifrån och började springa (fiendens automatiska ”Opportunity Attack” mot Ravianna misslyckades) och tog sig en bit bort där hon släppte ner alven som snabbt sprang bort till spiraltrappan.

Ravianna kom också dit och tillsammans satt de och stirrade på vad golemen skulle ta sig till. Den hade fullgjort sitt uppdrag och knallade tillbaka till sitt hörn.

Nu uppfattade Trillians känsliga öron ljudet av spindlar som åt på ruttnande kroppar, innuti kistorna i alkoverna. Snabbt laddades ”Spindlo-maticen” (som Trillian tänker kalla den när den ska marknadsföras), och sedan satt de på trappan igen med fiskesnöret i handen. Spindlarna lät inte vänta på sig. Från alla håll kom de sjukligt uppsvällda groteska spindlarna vaggandes mot lådan och dess mumsiga innehåll av ruttet kött (som de plockat från tunnorna bakom slakteriet). En snabb blick avslöjade att det fanns fler spindlar här än vad som skulle få plats i maskinen så när den var full drog de i linan, krossade en spindel på kuppen och Ravianna kastade en änterhake mot lådans handtag och träffade i första kastet.

Sedan plockade Trillian upp sin flöjt och spelade ”Spindelns Vaggvisa” som gjorde alla krypen i arean runt fällan så trötta, så trötta. Fällan halades hem, de gick upp för trappan, packeterade spindlarna, en per förvaringslåda enligt instruktioner från djuraffären. Det blev ett par över och dessa hällde de ner tillbaka i kryptan, sedan kanllade de snabbt genom det ihållande regnet tillbaka till djuraffären, levererade sin fångst, men behöll två extra spindlar till sig själv. De spindlarna skulle gå till en viss gnome magiker som uttryckt ett visst intresse när de talade med honom sist.

Kassan blev plötsligt betydligt mer välfylld än den varit tidigare, men även om de nu hade pengar så att de skulle kunna leva gott en månad, så visste de att såna här jobb, så välbetalda, växer inte på träd. Ibland har man tur helt enkelt, och det kunde inte komma vid en bättre tidpunkt.

Efter det att affärerna var avklarade så fick de frågan om de skulle vara pigga på ännu ett uppdrag? Denna gången ett faligt sådant. De skulle komma förbi affären under morgondagen och tala med den unge mannens far om saken.

Trillian och Ravianna gick och lade sig och när affärerna öppnade så levererade Ravianna två spindlar till Gnomen Niben som blev förtjust och betalade. Mer pengar i kassan – Ka-CHING! Han var dock inte dummare än att försöka sälja
lite också. Han hade en del gamla experiment, bland annat en pasta som om man gned den över sitt vapen så kvittrade det som en sångfågel i flera timmar framöver. Nähä… Men en flaska grodvatten då? Häll upp i en skål och du får inte mindre än TRE stora grodor som plaskar runt i det, eller hoppar upp bland de fina gästerna om man så vill, hehe. Varar en timme och jag har kanonpris på dem. Ska vi slå till? Ka-Ching! Ravianna var glad för sitt inköp, hade goda idéer hur den flaskan skulle komma till användning.

Glad i hågen gick hon tillbaka till värdshuset Det Mångfärgade äpplet.

Slut för denna gången. Inte så dåligt gjort av två lvl 1 gubbar som aldrig spelat Dungeons and Dragons! Det hade visserligen inte DM Mixx gjort heller – men han har en kool laptop med alla regelböckerna i och ett utmärkt ambience program för den helt rätta ljudbilden när man är utomhus i skog och mark.

Vi ses om någon dag igen.