Forgotten Realms – En Resa tar sin början

Liksom alla resor så har denna en början, och en destination -men som till och med de gamla grekerna höll med om – ”Det är inte målet, utan resan som är det viktigaste”
Denna resans destination äro känd, liksom vägen dit. Vad som är känt dock, är hur allting började,och som med alla bra historier så började det med ett mycket egendomligt möte.

Ravianna och Trillian satt mitt emot varandra på värdshuset. De hade aldrig sett varandra förr, men trots att det fanns gott om utrymme vid andra bord, ja faktiskt en hel del tomma, så valde de att sitta vid samma. En iakttagare skulle tycka att dessa två var de två som var minst lämpade att bilda middagspar just denna kväll, och för övrigt vilken kväll som helst. Skönheten och Odjuret, två helt olika individer, i vanliga fall naturliga och religiösa fiender, och ändå hade de valt att dela bord. ”Ja sannerligen…” tänkte folk som såg dem. De två åt under tystnad medande försökte låta bli att titta på den andre, båda av varsin orsak, men med samma resultat.
Ravianna hade aldrig ansetts vara en stor skönhet (bortsett bland halv-orcher då alltså). Nejdå, ingen fara med den saken. Att kallas ful var nästan en komplimang när hon betänkte vad hon annars fått utstå att kallas. Odjur, vilde, halvsvin, och orchkräk var vanliga komplimanger folk kunnat slänga efter henne. Ibland tände hon till och då fick den som öppnat truten stor anledning att stänga den så att inte alla hans tänder föll ur. Det kunde gå så ibland, men för det mesta rann alla smädelserna av henne som vatten över oljat svärd. Hon sa sigt själv att hon inte brydde sig vad folk tyckte och tänkte om henne, men många var nätterna då hon låg och försökte kväva sin gråt. Ravianna kände sig så outhärdligt ensam. Hon ville ha en vän. En riktigt god vän. Och hon behövde en älskare, eller en älskarinna…eller en katt….vadsomhelst. Kärlek, ömhet och passion var vad som saknades i hennes liv, och därför satt hon nu på värdshuset Det Röda äpplet och åt middag tillsammans med Trillian.

Ravianna är halvorch, glömde jag säga det? Hon är klädd i en slagskämpesutrustning. Scalemail, grova läderdetaljer, Stora axelklaffar, ett gigantiskt greatsword på ryggen. Allting på Ravianna är stort, liksom hon själv, drygt 210 cm lång och drygt 100 kilo tung. Tydliga muskler i yppersta skick, och med ett skinn som avslöjar att Raviannas ålder ligger runt de 17, men absolut inte över 18. Så ung och ändå så ensam.

Trillian satte alltid en ära i att ge sin publik valuta för pengarna, antingen det handlade om 100 pers eller bara en. Denna enda, den olycksaliga halvorchen hade försökt snegla på honom flera gånger under måltiden,och Trillian hade skött detta helt mästerligt. Tittat mer i sin stuvning, och sedan försökt ”sno åt sig en blick” när chansen att upptäckas var som störst, för att sedan snabbt vika undan med blicken, och kanske framkalla en svag rodnad i ansiktet. Han visste vart han hade henne nu, han visste att hon var intresserad. Trillian drack rött vin ur ett fint kristallglas, medan Ravianna bälgade i sig öl i stora stop.Trillian åt med servett över knäna och med fina men enkla silverbestick han själv haft med sig, Ravianna åt ömsom med sleven, ömsom med handen (även om det ska sägas att hon faktiskt gjorde en ansträngning att låta bli med handen och påminde sig själv om saken flera gånger under maten). Trillian var klädd i typiska gycklarkläder, en kringresande bard med flöjten vid sin sida, alltid redo att komponera en passande sång till varje tillfälle. Men en bards liv på vägarna är ett ensamt liv, och just nu dög vem som helst till sällskap, och varför då inte enhalvorchskvinna? Visst, han var guddomligt vacker i jämförelse, men allt sitter inte på utsidan…..även om det mesta gör det. Och i knipa kommer man inte långt med fina ansiktsdrag…. då behövs det svärd.

När de två ätit färdigt så började de så samspråka lite. Det talades om viner, något Ravianna ansåg vara slöseri med goda druvor, och så naturligtvis vädret, vapen, rustningar och annat. De fann att trots deras usla utgångsläge, så skulle de två nog ändå kunna trivas tillsammans. Trillian uttryckte kanske en aning för mycket oro och visade omsorg för de mindre bemedlade än vad Ravianna ansåg hälsosamt, men hon tänkte ”var och en till sitt, och vill alven slösa bort sina pengar på en otacksam pöbel som är för lat för att göra ett handtag själv, ja då är det hans ensak” Det blev tal om musik och Trillian var inte alls så motsträvig som man ibland kan finna barder vara då det inte finns ett kontrakt att uppfylla. Alven spelade och spelade. När det stod klart att ha drog publik i värdshuset så dumpade han sin stora fjäderprydda hatt på golvet och silvermynten började trilla in. Den kvällen tjänade han ihop inte mindre än 12 silverpenningar, mer än nog att betala två rum och ändå få sig ett skrovmål på morgonen efter.

När det började bli dags att knyta sig kom det så in en grabb i övre tonåren, rufsig och klädd i skrynkliga kläder. Han beställde lite dricka och styrde stegen direkt mot våra hjältars bord där han blev erbjuden sittplats då det gick upp för Ravianna och Trillian att drickat var till dem, och att det var gratis. Men, så som så mycket annat så var det egentligen inte helt utan kostnader. Med drickat följde en historia som oundvikligen skulle resultera i en fråga. Killens yngre bror hade begett sig iväg med fem olika djur för en magikerkunds räkning. Han behövde ett djur att skapa en familiar utav,och ville se ett urval. Djuren skulle visas upp i hans hem, en gammal nedlagd gruva en halv kilometer från staden. Brodern hade nu varit försvunnen hela kvällen och nu när nattens timmar tagit sin början, så var äldre brodern mycket orolig, både för sin brors hälsa, men också för sin framtid i firman, då det egentligen var han själv, och inte lillbrorsan, som skulle levererat djuren. Hjältarna erbjuds 6 guldmynt med en katt i bonus om det hela ordnas innan klockan 04.00. Det skulle ge våra hjältar 3-3,5 timme till förfogande. Gott om tid! ansåg de, accepterade och gick sedan och handlade lite rep och en änterhake. Sagt och gjort,det går som smort!

Sedan begav de sig till gruvan, där de mycket riktigt fann en häst och vagn, men såg inte till något annat.Efter att begett sig in i tunneln och gick inåt kunde Ravianna tydligt se att denna tunnel användes av gigantiska ödlevarelser medan alven ryckte lite på axlarna och fann inget egendomligt med denna saken (viv et ännu inte vem av dem som hade rätt, då DM slog dolt hehe). Under resten av vägen höll Ravianna stenkoll på tunneln framåt, istället för neråt.

De hörde en desperat röst som bönade och bad ”Nämen snälla! Kom ner nu då. Komsi-komsi. Vem är en fin flicka? Kom igen nu då!” Ravianna bankade på dörren och gick in. Pojken som stod där inne måste vara deras uppdragsgivares lillebror, då han hade klara likheter med honom, lika rufsig, smutsig och desperat. Han vrålade till dem att slå igen dörren genast, och de gjorde så. Rummet var vad man kunde förvänta sig nere i en gruva, fyrkantigt och slummigt, men det var inrett på ett sätt som inte är helt vanligt på såna här ställen. I rummet fanns en säng, en kista, ett bord och en stol, en bokhylla full av böcker, samt en klädlina full av kläder på tork, uppspänd rakt över rummet. Det fanns också fem öppnade djurburar i en hörna. På bokhyllan satt en ståtlig hök, det var den pojken kallat på. Den tittade indignerat på dem nedanför och gav då och då ifrån sig ett skärande högt läte. På sängen satt det en katt som var väldigt vaksam. Pojken var skärrad och behövde få in djuren i burarna innan kunden skulle komma hem, vilket var när som helst troligtvis. Han berättade att han troligtvis hade varit det absolut sämsta valet att ha hand om djur d
å han var 1. klumpig och 2. djur reagerade negativt på honom av någon skum anledning. Pojken sprang ut ur rummet och bad dem fixa biffen.

”Jehepp”, tänke Ravianna och Trillian unisont, och gick till verket. Kvinnan tog ett jämfotahopp upp i luften och greppade pippin på bokhyllan. Den blev så chockad av tilltaget att den totalt glömde bort att den kunde flyga – och så plötsligt befann sig fågeln i sin bur. 4 kvar. De fann ett hål i golvhöjd på kistan, där hade råttan kravlat sig in. Hjältarna tog en bur och satte till hålet och sedan satte halv-orchen igång med att banka på kistsidan så att råttan höll på att få hjärtslag. Den flydde för livet, rakt in i buren. Och så var det bara tre.
Ormen hade ringlat sig under bordet. Då det var en giftorm fick de vara försiktiga. Ravianna tog en massa böcker från bokhyllan och skapade en snitslad bana till ormburen, sedan lyfte hon upp bordet och Trillian viftade med facklan så att ormuslingen ringlade sig själv tillf ångenskapen igen. Och så var det bara två. Grodan hade tagit sin tillflykt till bakom bokhyllan. Ravianna asade ut hyllan och skrämde katten, som nu efter Trillians tafatta försök att fånga in den hade hoppat högst upp på översta hyllplanet. Katten tog sikte på Trillian nedanför, landade på hans axel och satte klorna i alven som hämd. En halv skadepoäng senare så var bokhyllan ute och katten tillbaka på sängen. ”Kvääk” sa grodan och hoppade iväg bara för att sekunden senare befinna sig under en skjorta som Trillian kastat på den. Vips så var den i sin bur, och så återstod bara en.
För att göra en lång historia kort så fick så till slut Ravianna händerna runt katten, som trots att den både var stor och stark och smidig och snabb, inte kunde slåss mot ett fummel på sin Escape Artist-roll. Katten gav upp och spelade död, blev alldeles slapp i händerna på den jättelika kvinnan (som tyst undrade för sig själv om det skulle vara ok om hon skulle råka sätta i sig katten, men ändrade sig och…) släppte ner det slappa kattskrället i buren. Och så var det klart.

De tvål yckades, trots att kistan som stod i rummet såg oändligt lockande ut,att låta bli att försöka ta något från den. De gick ut och mötte en otroligt lättad ung kille som tackade dem från sitt hjärta. Medan de stod och pratade kom så kunden glidande. En lång, svartklädd person,med buskiga ögonbryn, djupt liggande ögon och spetsigt svart ondskeskägg. Hans röst var mörk och gutturalt skrovlig när han hälsade dem med misstro och avsky i rösten. Han var burdus och hårdhänt mot djuren, och lyckades till och med att tala nedlåtande och fördömande till Ravienna. Denna lilla klenbergare till mansspillra stod upp mot den långa, ståtliga, och ytterst muskulösa halv-orch kvinnan med det långa eldiga håret och de svarta diamanterna till ögon. Trillian märkte att Ravianna fattade misstycke för mannen och det skulle kunna gå riktigt illa för dem alla om inte något gjordes för att desarmera situationen, eller åtminstone hämnas oförorätterna. Medan den unge brodern bar burar till vagnen så höll sig Trillian sig tyst kvar i rummet medan magikern detaljstuderade den vämjeliga råttan genom att hålla den i nackhåren upp emot ljuset. Trillian tänkte ”äsch, jag har aldrig gjort det, men suget har funnits där. Det får bära eller brista – Here goes Nothing!”. Trillian plockade tyst fram sin lilla kniv, och skar av en läderpung som satt i magikerns bälte. Dess innehåll verkade vara tungt och därmed dyrt. Pungen försvann snabbt som blixten in bland Trillians många lager kläder, sedan plockade han snabbt upp en djurbur,och sa till Ravianna att göra det samma och sedan…ehh….SPRING! I mycket snabb takt tog de sig fram till vagnen, lastade upp burar och sig själva och sedan tog de sig mot staden igen. Trillians hjärta bultade av adrenalinkicken och han kände sig mer levande nu än han någonsin gjort under sina första 110 år. Samma sak kunde väl inte sägas om Ravianna, som trots sina betydligt yngre 17 år, hade varit med om både hårdare och knivigare situationer en helt vanlig vardag med sin gamla uppväxtfamilj. Men tråkigt hade hon dock inte.
De fick den utlovade belöningen på 6 guldmynt och en katt i bonus, komplett med bur och allt.
De fick även frågan om de var ute efter mer jobb, vilket de naturligtvis var. Nu hade det kommit in en lite knepigare beställning till en alchemist som behövde fem feta Albino Grave Spiders. Som ju alla vet så lever sådana enbart i kryptor där det finns resonabelt gott om ruttet kött att sörpla i sig, vilket skulle innebära ett litet nattjobb i hemlighet för att förbigå att pappersexecis som behövs av staden så snart man ska peta på en krypta. De avtalade att den yngsta brodern skulle följa med och peka ut en bra gravkammare, och även dyrka upp ett eventuellt lås. Priset var 10 guldmynt per spindel, och de behövde få tag på fem. De fick alla säkerhetsföreskrifter och behållare som kunde behövas för att göra detta till ännu ett lyckat uppdrag. Det skulle ske påföljande natt.

Trillian bar buren, och alven måste ha fattat tycke för fyrfotingen för när de gick tillbaka tillsitt rum på det Gyllene äpplet, så täckte han hela vägen med sin älskade hatt så att katten i buren inte skulle bli blöt i hällregnet. Ravianna skakade lite på huvudet, skämma bort mat på det där sättet…suck…

De tog sig till djuraffären, där den yngre brodern fick sig en läxa av sin far, och spelarna fick sina pengar.

De sov gott den natten. Alven Trillian undersökte sitt byte medan Ravianna sov tungt. ädelstenen i påsen var stor som ett hönsägg. Stenen var klarblå och innuti såg det ut som om det virvlade runt moln eller dimma. Stenen kändes som kristalliserat vatten. eller gjord av is fast inte kall. Han tänkte bege sig till första bästa magiaffär och få den identifierad så snart de öppnade. Trillian kastade läderpungen den legat in i elden. *FOOSH* och ett svart litet rökmoln i form av en dödskalle visade sig hastigt, för att snabbt skingras.

Trillian gick till ”Nibens Magiska Allehanda – en formel för varje tillfälle”.Niben som var en rekorderlig gnometrollis tittade nyfiket på stenen och ställde en del frågor som kändes en aning besvärande. ”Vart fick du tag i denna?”
”Jag känner en som har en identisk men han är helt fanatisk i sin juvel, använder den i tid och otid” ”Hade HAN blivit av med sin, på ska vi säga fel sätt, så gäller det för den som råkat lägga labbarna på den att hela tiden se sig över axeln”, osv.. Det visade sig att juvelen var en sorts fjärrskådningsgrej, ett Scrying-glass som kan ge besked om den man talar med har något ont i sinnet som kan drabba en själv. ”Hmm” ,tänkte Trillian, ”det kan man väl ha god nytta av skulle jag tro. De som har ont i sinnet blir osynliga när man ser på dem genom denna juvel.” Niben var villig att köpa den direkt här och nu för 500 guldmynt, men en misstänksam alv backade från erbjudandet.Innan de skiljdes hade Niben berättat om ett par gamla klenoder som ligger och förmultnar i ett gravvalv under kyrkogården. Kammaren är mycket väl dold och har otaliga fällor och väktare av odöda. Det kommer att finnas mycket skatter till den som vågar sig ner där, lovade gnomen. ”Allt jag är intresserad av är staven och boken, ni kan behålla resten. Men, jag behöver grejorna innom en vecka, för sedan lämnar jag staden en längre tid”. Trillian accepterade uppdraget med en del förbehåll, att han behövde tala med sina övriga vänner om saken, men att det säkert skulle gå bra.

****************************************
AVBROTT FöR SöMN – AVSLUTAS MåNDAG KVäLL
****************************************