Den sista lilla biten till Waterdeep

Balder kom till slut till en helare, faktiskt samma präst som de andra gått till. När Balder inte ville bli ”frälst” tillkallades snabbt de övriga i gänget, som tillsammans med prästen och hans medhjälpare försökte få in den oförbätterlige Balder i fållan, men icke sa nicke. Xan’tas försökte slå lite vett i Balder med sin egendomliga stav, men trots detta så vägrade Balder svära sig till denna kyrkan. Han menade

”är ni inte riktigt kloka?! Ni kan väl inte tvinga folk att bli frälsta varje gång de kommer för att bli lite helade? Det är ju orimligt!”
-BONK! – Xan’tas drämde staven i hans skalle.
-”AJ!!”
Prästen mässade ”Tag emot Pelor – Den Ende Sanne och Ljusets Källa! Bli Hans förkämpe, Balder!!”
Balder tittade nu mycket tveksamt på dem alla, som om han trodde att det stora skämtet snart skulle avslöjas.
BONK!
-”AJJ!! Sluta med det där genast, Xan’tas!”
BONk-BONK!!
Balder började få något jagat i blicken medan prästen, hans medhjälpare och hans kamrater stod kring honom och log brett medan de mässade om Pelors förträfflighet och försökte hänga på honom en symbol, vilket han duckade febrilt. Han kastade sig bort till gåvoskålen och dumpade ner en massa guldmynt och trodde därmed att han skulle slippa bli ”omvänd”.
-”Pelor…Pelor….Pelor…tag emot Balder…Pelor…Pelor….Pelor…visa honom ljuset….”

Det tog ett tag, men till slut insåg de alla att Balder inte skulle gå med i Pelors Heliga Gäng av Skinande Hurtbullar , och så blev han helad istället. Han pustade ut, men det skulle han inte gjort så snabbt. Prästen tillakallade två unga män, som han presenterade som Initiaterna Bim och Hil – två unga som väntat på sitt eldprov för att få fortsätta sin prästutbildning. Provet skulle bestå i att följa Balder, och mässa så snart de kunde, för att få honom att inse Pelors fördelar och konvertera till Den Enda Sanna Läran. Balder trodde inte längre sina ögon och öron. – ”Vi snackar om vanlig #%&* HELNING!!” Vad äR detta?!”
Hur som helst så blev det så att Bim och Hil följde med vårt gäng, åtminstone några timmar, tills dess Lord Xan’tas lyckades lura iväg de två unga männen på en irrfärd efter Balder i riktning mot Baldurs Gate, något som de två kastade sig över med både ängslan och ivrighet.

Tidigt på morgonen dagen efter gav de sig så iväg på sin sista etapp på resan mot dess destination – Waterdeep.

Vägen mot staden var kantad av folk och vagnar. Det var livlig trafik och alla var de på väg till Waterdeep för att semestra, handla, eller sälja sina varor de samlat ihop under resten av året. Kommersen är otrolig i Waterdeep under sommarmånaderna, och alla som ville tjäna en slant tog sig dit om de kunde. Spelarna hade naturligtvis sin skygglappa på sig hela vägen. De såg en man vars vagnshjul gått sönder och som försökte få deras hjälp, men de bara red förbi. En kvinna, ung och vacker som en dag, kom springande med viftande armar över ett fält – de bara ignorerade henne och manade på pållen att trampa på snabbare. En handfull andra möjliga incidenter duckades skickligt – ”INGA äventyr förrän vi kommit till Waterdeep!, så du kan lika gärna lägga ner” sa de till GM, och så fick det bli… men han försökte i alla fall, och det är det som räknas.

Till slut kom de fram till den stora utsiktsplatsen på en platå. Där kunde de se ner mot staden och dess svindlande storlek förbluffade dem. Tornen, husen, de flygande transporterna, havet, båtar, skyhöga murar, och ett myller av människor längs vägen fram till portarna. En lång kö ringlade sig längs vägen – personer (och sådana som kanske bara indirekt skulle kunna kallas personer, men det blir lite konstigt att benämna dem som humanoider i det långa loppet) som väntade på att få komma in genom portarna. Gruppen tog sig en välbehövlig paus på platån, köpte sig en handfull ”Autentiska och garanterat äkta kartor” och varsin öl av några handlare, som påpassligt hade smällt upp stånd både här och längs hela vägen fram till portarna. Priserna var höga, men ändå överkomliga, så alla var nöjda. När de var otörstiga och utvilade så ställde även våra äventyrare i kön, och långt om länge så kom de in i staden de velat nå så länge.

-”Jaha…. så var vi här”

Vilsna barn, Ravianna blir förtryckt, och Frälsningen!!

Sällskapet lämnade alltså Memnons boningar åt sitt öde, och begav sig istället, vad de trodde, var raka spåret till Waterdeep. Det var nu som barden ansåg det vara dags för lite utbildande av de övriga. Bara lite bra-att-ha upplysningar som skulle kunna rädda dagen, om vissa saker skulle inträffa.

1.Bryt inte mot lagen. Vad ni än gör, och hur avskiljt ni än tror ni gör det, så kommer någon med strösta sannolikhet att råka få se det. Waterdeep har mycket gott om vakter, både stadsvakt och speciella väktare, en sorts lokalpolis med stora befogenheter. Vidare finns det Magistrarna (nej, inte magistrater), som är högst av alla och har rätt att agera både domare och bödel på stående fot. Dessa vill man inte komma på fel sida av. Kort sagt, om du ska bryta mot lagen, se till att du omges av folk som gör likaledes, vilket i Waterdeep innebär framför allt, hamnområdet.

2.Porten stänger vid solnedgång och öppnar vid soluppgång. Inga undantag om man inte har ytterst goda anledningar, är adlig med dokumenterat ärende, medlem i kungahuset, eller ingår i stadsvakten. Endast vid dessa tillfällen släpps man in eller ut.

Detta insåg de snabbt innebar att de inte skulle nå innanför portarna i tid denna dagen heller, men de tog sig så långt de bara hann, vilket var att de nu kunde se topparna på det ståtliga Kungliga Palatset, och även spirorna till de nio höga magikertornen. Under dagen hare de träffat på många människor som såg ut att vara i nöd, vissa hade till och med sett bönande på den och verkligen bett om hjälp, men våra hjältar riktade istället sina stålblickar mot horisonten och bet ihop käkarna hårt, samtidigt som de manade på sin häst att gå snabbare. Ravianna gillade inte situationen alls, men hon fann sig i den… för tillfället.

De kom till en by som växt fram på båda sidor om huvudvägen. Mörkret hade fallit så det var lika bra att stanna för natten. De red i till torget där det verkade pågå någon sorts rättegång. En vacker vitklädd ung kvinna stod bunden vid en påle och hade en garottsnara kring halsen. Mannen som ledde rättegången var en imponerande man, till åren kommen, men visade inga tecken på skröplighet. Folksamlingen verkade vara delad i skyldig/oskyldig, och just nu låg det och vägde.

Ravianna och Trillian styrde stegen mot närmaste värdshus, mer ett hotell, med massor av handelsmansvagnar uppställda i en inhägnad utanför dess väggar. De två klev in i den mycket välfyllda lokalen och värden sken upp när han såg Trillian, men humöret försvann direkt vid anblicken av Ravianna. Det framgick att de inte var välkomna där, men att de säkert skulle ha rum på Den Läckande Kitteln

Under tiden hade Balder och LXSTW lyssnat och luskat lite i vad rättegången handlade om. Det verkade vara som så att två barn försvunnit, och denna kvinnan ansågs besitta trollkraft och hade kidnappat, dödat och sedan ätit upp dem. Balder trodde inte ett ord av detta, så när det kallades på en person av agera förkämpe för den anklagade, så anmälde sig Balder omedelbart. Han ledsadgades till stridsgropen, tydligen ett hål avsett att strida i. Hans motståndare vad bödeln själv, en enorm karl med massor av smidiga muskler, håriga axlar, nitarmband och heltäckande skinnhuva. Balder hade en kniv, bödeln hade en gigantisk mace, utgången var given. Ett slag från bödeln så var matchen avgjord, och Balder fick släpas ut ur ringen. Och, då flickans förkämpe förlorat så vart hennes öde helt beseglat och domen verkställdes omedelbart. Det är en fruktansvärd syn att se en annan människa garotteras, men flickas meningslösa kamp mot döden blev kort och snart bröts hennes nacke och hon fick frid. Nappa minuten efter att flickan förklarats död, hördes vilda rop och det blev stor uppståndelse på torget. Någon hade hittat de försvunna barnen och de var oskadda. Tydligen hade de lekt i en gammal avspärrad gruva, och gått vilse. När de väl hittat utgången igen vågade de inte gå direkt hem då de trodde att alla skulle vara arga på dem för att de lekt där de inte fick vara, så de hade stannat två dygn i gruvan. De hade god tillgång till både bär och färskt vatten, så de mådde utmärkt. Föräldrarna var glada att få tillbaka sina barn, inte arga alls, men sorgen skulle aldrig gå ur varken modern och faderns ögon, och det skulle inte gå en natt utan att de skulle drömma om flickan de anklagat oskyldigt.

Under tiden allt detta skedde så gick barden och fightern till Den Läckande Kitteln, ett lite nernånget ställe vad de kunde se från håll. När de kom i närheten så kom en hysteriskt gråtande flicka utspringande mot den och skrek ” Han är död! NåGON HAR DöDAT HONOM!!! HJääääLP!”Ravianna och Trillian såg på varandra med en blick som sa ”varför händer det alltid sånt här vart vi än kommer?” Då flickan inte fick någon direkt respons av dem rusade hon vidare i hopp om att finna någon vakt. Trillian och Ravianna gick in på värdshuset, och mycket riktigt, där på golvet bakom sin uthyrardisk låg det en man på näsan, badandes i sitt eget blod. Han såg mycket riktigt död ut. Trillian höjde rösten och försökte få någon, vem som helst, att hyra ut ett rum till honom, men alla såg bara chockat på honom, nästan som om de väntat sig en aning mer från dessa två som uppenbarligen var äventyrare och måste ju vara här för att ställa allt till rätta igen. Fånga mördaren, lösa mysteriet, och allt det där? Nä, detta låg inte alls för dem, så de satte sig istället på en bänk och väntade på att något skulle hända.

Snart kom domaren de sett tala i rättegången på torget, i sällskap med fyra tuffa plåtrustningar. Han började fråga ut alla om vad som skett, och fattade speciellt intresse för Trillian och Ravianna, pga. Ett missförstånd. Han ansåg dem vara högst suspekta efter några vårdslösa svar på viktiga frågor. Vem vet hur illa det kunde gått om inte LXSTW nu stegat in och presenterat sig med sin adelstitel, sade högt att Trillian och Ravianna var hans hyrda personliga hjälp och att de omöjligt skulle kunnat haft något med det skedda att göra då de inte ens befann sig på platsen då det inträffade. Domaren insåg visheten i denna adlige alvs ord och släppte genast de nu ganska purkna vännerna.

Templet var näst i ordningen, då det ju inte lyckats att få härbärge. Tillbedjandets hus var tillägnat flera olika gudar, och det verkade nästan som om varje anhängare försökte värva nya själar till sin sak. Balder sattes att bevaka tunnan med mynt, medan de övriga gick in. Till slut lotsades de till en milt fanatisk präst som, efter dyra löften från spelarnas sida, att föra gudens namn och regler ut i världen, och att leva såsom guden påbudade, satte igång med själva herlningsarbetet. Detta tog betydligt kortare tid än förväntat, så nog fanns det kraft att hämta här, inget snack om den saken. De blev alla helade till 100%, blev av med förbannelsen, och trillians mekaniska hand föll av honom med handen helt intakt. De kände sig frächa och fulla av liv och godhetens ljus, Kort sagt, de kände sig som den dag då de började anträda den långa stigen som skulle leda till äventyr, makt och rikedomar. De fick även gudasymoler de måste visa tydligt vart de än kommer. De nämnde att de hade ytterligare en vän som behövde hjälp, och prästen sa att det var bara att skicka in honom.

De tre kom ut med breda leenden och småfanatisk blick. Balder blev lite rädd när de började tala vänligt åt honom, och han tyckte inte om de där leendena. Inte det minsta faktiskt, Balder gick in i den stora kyrkan, och möttes genast, liksom Ravianna och Trillian gjort, av en person som representerade sin tro. En blek, skallig man medkraftig puckel klädd i trasor, ledde balder in genom en nästan osynlig dörr, medan han förklarade att denna gundens tempel endast kunde befinna sig under marken och helt berövad solljus. Den lille haltande mannen ledde vägen nerför de branta trappstegen, och Balder lyckades se skymten av en symbol i rött, tatuerad på krymplingens rygg, en rött öga med eldsflammor kring det. Balder var inte helr supersugen att ha kontakt med en religion som varit förbjuden så länge att man trott den var utdöd. Nä, Gruumsh var inget för honom, så han tvärnitade och krävde att få gå tillbaka. Nu blev puckeln aggressiv, och tog sig snabbt uppför trappan och blockerade vägen. Ingen övertalning hjälpte på Balder, och då glimmade plötsligt en kniv till i Gruumsharens hand. Han skulle varit snabbare dock, för Balder sliter fram sitt vapen och viisar vem som bestämmer. Mannen flyr med blodet rinnande, och Balder följer långsamt efter. Han är själv skadad och behöver akut läkarhjälp. Balder är mycket, men nån fighter är han INTE! Och nu hade han satt sig i två situationer som hade krävt en sådan. Fy på sig balder..

GM Notering – Klockan är nu kvart över två på natten och jag ska snart upp och jobba. Måste få sova lite, så jag avslutar denna vid ett annat tillfälle.

Tills dess – Lira på.

Memnon – Ett oavslutat kapitel.

Nu skulle det dock inte gå fullt så lätt att ta sig till Waterdeep som gänget trodde. Barden Trillian hade varit ganska negativ till att de ens någonsin skulle få se den stora staden, och satt på flaket och sjöng sorgsna sånger mest hela tiden. Balder, som var en giftinsmord hälsofara för alla, hade stoppats ner i tunnan med skinande, men dödliga, mynt de samlat in i fällmakerskans grottor. de var inte direkt oroliga för att han skulle ta skada av det, då han ju var den som hade amuletten som gjorde honom immun mot giftet kring halsen. Ravianna satt mest och beudrade sina nya vapen, putsade och slipade, alltmedan hästen trampade vidare. Lord Xan’tas Silenread, The Slightly Mad Wizard, stirrade ut i tomma intet och dagdrömde om sitt framtida underjordiska imperium, och planerade hur han skulle kunna knyta samman många små utrymmen till ett stort sammanhängande komplex med hjälp utav magiska portaler och teleportationscirklar. Balder satt där i tunnan, med bara huvudet uppstickande ur ett hål i locket, och kramade sin amulett. Han var väl inte sådär på jättegott humör om vi ska vara ärliga. Alla tänkte de då och då på dvärgen, deras gode vän och livmedikus, som helt plötsligt lämnat dem alla utan att säga farväl. Tagit sitt pick och pack och bara gått iväg, kanske dragit till nya och okända bergstrakter i jakt på rikedomar. Vem vet? Han var ute ur bilden, och han lämnade ett stort hål, eller rättare sagt flera oläkta sådana, i deras hjärtan (oc levrar, mjältar, vader…osv..osv.. Ni förstår vad jag menar).

När mörkret skulle till att falla befann de sig fortfarande ett dygn ifrån Waterdeep, och det fanns inte något direkt bra ställe att slå nattläger. Osannolikt nog (jupp, lovar – GM) så dök det upp en sidoväg och intill den så låg en gammal skylt i gräset, övervuxen och nött av ålder. Xan’tas gick fram och läste den ”Memnon, The artificer. Keep out or Die Horribly!”. Xan’tas bröt snabbt sönder skylten innan någon hann läsa den ordentligt, deklamerade att hans ”gamle vän Memnon” bodde bara en liten bit bort och att de skulle kunna få natthärbärge där, och säkert något varmt att äta. Alla var pigga på idén, speciellt den i tunnan nedstoppade Balder, som såg detta som en chans att sträcka på benen lite.

Gruppen följde en slingrande stig medan klipporna och ju längre de gick, ju högre och närmare stigen växte klippsidorna sig. Till slut kom de ut på en öppnare plats, och här hade någon mycket dålig byggmästare byggt sig ett hus av lera, stickor och sten. Muren kring huset nådde ravianna till midjan och grinden var förfallen. De kunde se en stor korp sittande på skorstenen, avteckna sig i månljuset. Den kraxade hört och skärande och ljudet av dess läte studsade ekande mellan väggarna. Det var inte utan att håren på deras armar reste sig en aning. De tvekade att gå innan för de gamla grindarna, men ljudet av en stor, och som det lät, hungrig björn av stort format bara kring knuten längs vägen de kommit övertalade de att raskt förflytta sig på andra sidan och försätta sig i relativ säkerhet.

De tog mod till sig och knackade på den gamla dörren och en pipig och knarrig gammal stämma innifrån bad dem fara och flyga….nej förresten…”om ni fångar in den infernaliske stora skatan som terroriserar mig dag och natt, så ska ni få både härbärge och betalt…jodå, ni ska få RIKTIGT betalt om ni gör det, heheheh”.. ”Uhhh…okej” se de och ryckte på axlarna och satte kosan ut genom grindarna igen. Vad kunde en liten kråka göra mot denna samlade trupp garvade äventyrare? Tja, flyga t.ex.

Den stora fågeln hade satt sig högst upp i ett pinat och förvridet träd intill den lilla dammen vid sidan av vägen just utanför muren. Xan’tas lobbade ett par scorching rays och skadade fågeln så pass mycket att den fick fly upp bland klipporna där den satte sig. Hjältarna försökte komma på hur de nu skulle kunna komma åt fågeluslingen. Krax, Xan’tas’ familjar var inte till mycket nytta, då den var lite rädd för denna stora alpha-pippi.

(Tja, nu är det dags att jag kortar av en aning, eftersom, kommer ni att märka, spelarna inte alls ville göra det spelledaren ville, så därför kommer inte han att göra några större utläggningar…så det så… Blä!)

Gruppen knallade glatt tillbaka till huset, med ogjort ärende, för att förhandla lite med gubben trots allt. Dock ville en viss stor och elak björn något annat och anföll gruppen då den var, inte bara hungrig utan också urbota korkad. En grillad björn senare, sparkar Ravianna Dörrbane in rucklets dörr, bara för att finna det lilla huset tomt, sånär som på ett par stora skåp, en säng och det vanliga krafset. Inga andra utgångar fanns och ingen hade kommit ut genom dörren. De letade igenom stället, som om de hade någon som helst rätt till att göra det, och hittade snart en lönngång från det största skåpet.

Ravianna och Balder klättrade snabbt ner, tätt följda av Trillian och Lord Xan’tas Silentread – The Wizard. Ravianna och Balder tog av åt höger i den trånga underjordiska gången, och fann sig snart klättrandes uppåt och till slut fann de en utgång. De befann sig i en helt avskuren dal, med enda vägen ut totalt blockerad av ett stort stenras. De såg ett stort gods, gammalt och övergivet, några supportbyggnader, och ett högt torn. Tornet fanns uppe på klippan bakom godset, och då klippväggen sköt brant upp ca. 30 meter, så kunde de inte se någon naturlig väg upp dit. Godset däremot hade ju en stor och mycket bastant dörr, rikt utsirad av snidade bilder av korpar i olika klassiska situationer (vakandes över en grav, flygandes över ett slagfält osv.) Dörrknackaren var även den formad som en korpnäbb. Balder gjorde en snabb bedömning av dörren och fann att han inte alls gillade alla de där magiska runorna som omgärdade dörren. Han var ytterst ovillig att ens försöka dyrka upp den, så det fick bli att kolla in genom fönstren istället.

Ravianna använde den något bräcklige Balder som trappsteg när hon, enarmad ska sägas då hon ju fortfarande var påverkad av det förlamande giftet – ja förutom den där förbannelsen som gjorde henne svag i både kropp och sinne – ja och så de där obehagligt djupa och öppna såren…. nå, upp kom hon, och där inne kunde hon skåda ut över entréhallen med sina vackra soffor, en gång färgsprakande gobelänger numera sjabbiga och bleka, valv till andra rum, och en trappa upp till nästa våning. Ravianna öppnade försiktigt fönstret med sin patenterade teknik ”Banka in skrället med en svartklubba!”, Skåden! Ett hål uppenbarade sig där det tidigare endast funnits klar smält sten. Ravianna hade utfört sin magi, och Balder hade krupit ihop, vilt spannandes efter något tecken på att de blivit hörda när rutan exploderade i tusentals skärvor. Ravianna hade kvävt sitt behov av att vråla sitt segervrål, hon till och med tvingade sig att inte utföra sin originella Fönstret-är-krossat-dans. Hon hjälpte Balder upp och de hoppade in och landade på en mjuk och dämpande matta, även den blekt av tiden och solen, och nu liksom allt annat här täckt av ett fint lager damm,

De var lite tveksamma till vilket håll de skulle ta, så många dörrar, så lite tid… De valde vänster, ett valv som tycktes leda till en enklare matsal, kanske familjems egen? Balder tog ett par mycket försiktiga steg, i ögonvrån tyckes två stora statyer stå. Rörde sig en av dem?! Franför Ravianna försvann Balder i tomma intet. Lite illa till mods tog även den eldiga kvinnan ett par fot steg in, ett varmt vitt ljus senare så andades hon frisk utomhusluft igen. De två stod nere på vägen, ca. 200 meter fram till dörren och var totalt förvirrade. De beslöt enhälligt att gå tillbaka till de andra i huset för att vila och diskutera vade som ska göras härnäst. Sagt och gjort och så fick det bli.

När de kommit tillbaks visade det sig att Trillian och Lord Xan’tas Silentread – The Wizard (hädanefter LXSTW, eller Ellexessteedouble-eew!, vilket som nu passar) också var tillbaka och att rummet, med häst och allt, var rejält förbommat för natten. Vad hade egentligen Trillian och LXSTW sysslat med sedan de skiljdes åt, egentligen? Jo,

När barden och trollisen väl klättrat ner efter Balder så ansåg de som så, att ”Varför gå höger, när man likaväl kan gå vänster?” Så, äventyrliga som de var, vlade de att gå andra hållet. Den undejordiska grottgången var både brant och på sina håll farlig att färdas på, ständigt neråt och ibland var de tvugna att klättra för att komma vidare. Lyckliga dem att de hade en Ring of Climbing med sig (rättare sagt, den enda sådana de faktiskt ägde), så att de trots sin förbannelse kunde ta sig fram utan några större missöden. De fann att gången ledde fram till en större urholkning i berget, som de räknade ut befann sig direkt under den lilla sjön som i sin tur befann sig precis utanför muren till det lilla huset de kommit ifrån. Vatten från sjön letade sig ner genom marken och droppade oavbrutet ner från taket. Att detta pågått länge kunde de två lätt avgöra, då vattnet hade gröpt hål i den hårda stenen, och gjort den alldeles slät. I det lilla rummet fanns tydliga tecken på att det en gång i tiden använts som arbetsrum, eller kanske som tillflykstort. En gammal och uppblött bok fanns på ett murket skrivbord, men tiden och vattnet hade nästan totalförstört den. LXSTW gjorde trots detta ett tappert försök att tyda vad som skrivits, och lyckades få fram att boken var skriven av magikern Memnon Den äldre. Trots att texten var fragmentarisk, och illustrationerna nästan otydbara, så lyckades han få fram att Memnon varit mycket involverad i ämnet artefakter, och då speciellt animering av sådana. Boken behandlade speciellt skapandet av en sorts livvakts-golem, en varelse helt av metall som skulle kunna skydda den den blev tillsagd att hålla säker.

Men, i rummet fanns även annat…. Två kistor på golvet, och mellan kistorna fann de kvarlevorna av en sedan länge död man. Endast skelettet och förmultnade kläder fanns kvar, och så som det låg, såg det ut som om det skyddade kistorna. Skelettet låg framstupa mellan kistorna, med händerna placerade på varsitt lock. Efter en undersökning fann de att mannen troligtvis fallit offer för ett brott, då bakhuvudet var krossat. Trillian och LXSTW såg snabbt upp i taket efter möjliga fällor (he,he, så dags), men det fanns inget sådant. Alltså, någon hade dödat mannen, slöt de sig till. Något som var lite skumt var att skorna han hade haft på sig var fortfarande i utmärkt skick, i motsats till allt annat. Råttorna som tryckte sig intill väggarna, hade inte mumsat i sig lädret, vilket var mer än tillräckligt för Trillian, som genast kastade sig över dem och fick skelettet att falla i bitar. Han skakade ur resterna ur skorna och sedan fann de sin väg ner i lootsäcken.

Näst på schemat stod kistorna. Trillian fick äran att öppna dem, medan LXSTW satt sig i säkerhet (sicken hjälte). Trillian petade upp kistorna med sin träpinne, på behörigt avstånd, och tur var väl det, för så snart locket öppnats flög det pilar ur en fälla i locket. Pilarna flög i den motsatta väggen med stor kraft, och en grön dimma bildades där de hade träffat. Kistorna visade sig innehålla ganska mycket mums. Ett etui (det vill säga, för er som inte vet vad ett ”etui” är för något, en låg låda utav trä, fint snidad och innehållandes ett eller flera fack. Insidan är vanligtvis klädd i fint siden. En lyxig låda helt enkelt.) fullt av vagt droppformade ädelstenar i röda färgtoner, ordnade från ljust rosa till mörkaste blodrött. Där fanns också några konstiga silvriga och guldiga potions och flaskor som såg ut att innehålla blod. En jättelik konstgjorde hand av metall, med innefattade ädelstenar liknande dem som fannt i etuiet, fanns också i en an kistorna. Handen såg ut som en jättelik handske, med ett hål att stoppa in handen och allt. Allt fann sin väg ner i lootsäckarna, och när de kände sig redo att bege sig upp, ja, då gjorde de det.

Så snart de kommit upp så såg de till att säkra rummet inför natten, och de hann precis bli klara med detta när de hörde Ravianna och Balder klämma sig upp genom hålet i skåpet.

De fyra vännerna berättade allt vad de varit med om för varandra, visade grejorna i säcken, och sedan gjorde Trillian något som inte var helt genomtänkt. Efter mycket dividerande beslöt han sig för att stoppa handen i den stora handreplikan. En fruktansvärd smärta sköt upp genom armen på den redan hårt prövade barden. Det kändes som om tusentals nålar sköt genom handen, och alvens ansiktsdrag förvreds samtidigt som ett, visserligen välartikulerat, skrik av smärta forsade ur hans strupe. Men, lika snart som smärtan kommit, försvann den och ersattes av förundran. Trillian kunde röra på fingrarna, och handens ansenliga vikt var som bortblåst. Han testade att ta tag i en mugg, somblev totalt mosad i försöket. Han testade att ta tag i ett bordsben, som blev spinkved. De övriga tog ett steg bort från honom…. Det där såg farligt ut. Trillian fokuserade på ädelstenarna som satt infattade på knogarna, och ett skinande starkt ljus sköt ut från dem, och gjorde natten till dag där han pekade med handen. En känsla av makt spred sig genom den unge alven och han försökte sig på att lyfta bordet med en hand. Detta gick… inget vidare, för se, hans axel var inget vidare stark, även om hans hand var det. Och, till råga på allt, handen skulle göra det omöjligt att spela flöjt. Och han kunde inte på något sätt få av den heller. Han försökte allt, men det var som om att önska sig att man skulle bli lång med tankens kraft. Det går bara inte (nåja, det går, men bara om man fuskar lite med magi, eller entvatten).

…..och sedan beslutade de sig för, hör och häpna, att sova lite och sedan bege sig härifrån(!!!)

[i]Och, så var vi alltså framme vid punkten där spelgänget bestämde sig för att ta spelledarens planerade äventyr, knyckla ihop det, stampa lite på det, hälla olja över det, och sedan massera det med närmaste fackla. De var, med andra ord, inte det minsta intresserade av att följa upp varken den mystiska döde nere i grottan, eller det avgjort egendomliga tornet uppe på klippan, för att inte tala om den stora herrgården i den av raset avskurna dalen. Borta var intresset för skatan de fått i uppdrag av en gammal man att förgöra, för att inte tala om att ta reda på vart den gamle mannen blivit av, eller varför han valt att bli av just där. Luften gick ur spelledaren, men han förstod dem. De var utan cleric nu när dvärgen lämnat dem. De var utsatta för en jobbig förbannelse som gav dem -4 i allt de företog sig. De var skadade och hade värk överallt. Kanske inte det optimala tillfället att äventyra. Så, GM beslöt sig för att inte mucka med deras önskan, på ett eller annat sätt, och lät dem sova ut och sedan bege sig iväg…[/i]

…mot Waterdeep. Nattens drömmar stannade kvar hos Trillian, som hade vaknat flera gånger under sin meditation då visionerna blivit alltför starka. Han hade sett ut över ett mörkt rum fullt av möbler övertyckta av skynken, det hade varit damm överallt, och det enda som hade betytt något var att hela tiden se mot dörren. Han fick känslan av att drömmen hade något med hans artificiella hand att göra, men nu var det Waterdeep, och dess skimrande Tempel, som gällde, och inget skulle få stå i hans väg denna gången. Definitivt inte en spelledares äventyrsidéer J

Vilyas sista timmar – eller – Ka-Ching! på Slaktplatsen

Vilya Lightwill skyndade sig som hon aldrig gjort tidigare. Hon satte sporrarna i springarens sidor och hästen lyckades öka ännu något trots att den var så trött, så trött. Vilya visste att det var absolut tvunget att hon hann fram till värdshuset innan något oåterkalleligt skulle ske. Innan hennes älskade Kiril gjorde något överilat. Visst, om han gjorde det så skulle det vara förlåtligt, med tanke på omständigheterna och sällskapet han blandat sig med, men Vilya rös vid tanken på visionen hon fått den gångna natten. Kiril, blodig och död, offer för en förbannad varelse. Hon hade även haft visioner om blixtar och höll därför blicken uppåt, orolig för plötsliga åskoväder. Det var inte bra att vara utomhus, på häst, i full platearmor, om det åskade. Hennes tankar återvände till Kiril. Hennes far hade varnat henne för honom, liksom prästerna gjort. Han hade något mörkt inom sig, sade de, men vad de inte förstod var att han var en helt annan man när de två var ensamma tillsammans. Kiril hade öppnat sig, givit Vilya en inblick i hans mörkaste utrymmen och låtit hennes ljus fylla honom, gjort honom harmonisk och fått honom att förlåta alla de oförrätter han blivit utsatt för. Han var ung och han blod rann hett i hans ådror. Vilya var den som kunde kyla av det med sin blotta närvaro. Om han nu bara kunde förstå att hon inte behövde rikedomar eller vackra saker för att vara lycklig med honom. Han hade redan givit henne den största gåvan han kunde ge henne. Hon hade misstänkt detta flera dagar, men när hon fick doktorns besked igår var hennes lycka total. Ett nytt liv växte i henne. Om hon kunde berätta detta för Kiril så skulle allt bli bra och de skulle kunna slå sig till ro tillsammans. Hon hade offrat så mycket, vänskap och tro, till och med riskerat sin faders kärlek, för denna övertygelse…. Att hon och Kiril hörde samman, och att inget skulle få stå i vägen för deras lycka….

Hon visste att hon inte skulle lämnat honom ur sikte, speciellt inte efter vad som hände kvällen innan. De där personerna han nästan kom i bråk med, den där djurkvinnan var vrål avslöjade att hon var mer djur än kvinna och borde sättas i bur….. Vilya rös när hon tänkte tillbaka på det.. Och när hon vaknade hade Kiril smugit ut från lägret tillsammans med de andra. Såklart att han blivit övertalad av Brascal och Hymin. För Kiril var vänskap något mycket viktigt, kanske till och med viktigare än kärleken till henne själv, men Vilya visste att han inte ville leva detta livet längre. De hade talat om saken innan de somat kvällen innan, och var överens. Hon hade inte sagt något om barnet, och nu ångrade hon sig bittert.

Vilya red runt och frågade alla hon kunde finna i Hallows End. Till slut fick hon riktningen och någon hade sett den där gruppen äventyrare vandra omkring på en åker lite efter gryningen. Vilya red i sporrsträck, hennes vision var fortfarande mycket tydlig men hon var förvirrad. Himlen var molnfri, hon kunde inte förstå varför det fanns blixtar med i visionen.

Vilya fick syn på Kirils häst och vagn ute på åkern. Det fanns ett egendomligt hål i marken intill. Hon kastade sig av hästen i samma ögonblick hon hörde ett isande dödsskri nerifrån hålet. Hon lutade sig ut och tittade ner på sin älskades ansikte, stelnat i dödens kyla. Något brast inom henne och hon lät sin förtvivlan bubbla upp som ett vrål ur hennes strupe. Tiden slutade ha betydelse för Vilya. Hon rörde sig i invanda mönster, slog ut mot fienden instinktivt. Hon föll handlöst och landade hårt, det svartnade för hennes ögon en kort stund och hon kunde inte röra sig. En skugga kom glidande emot henne och händer räcktes fram för att röra henne, kanske en hjälpande hand? Nej, inte hjälpande….brännande händer. Vilya såg blixtarna och hörde ett skrik. Hon insåg att det var från henne själv……..sedan kom det förlösande mörkret. Den sista tanken gick till hennes ofödda barn.

När vi lämnade gruppen sist så hade de precis stött på det där sluskiga gänget de muckat lite med på Den Stapplande Jätten i går kväll. Och nu stod de framför dem och avkrävde dem på deras loot?! Tror icke det!, tänkte de som om de delade samma medvetande. Ingen är väl helt klar över hur det eskalerade till den grad att folk blev skadade egentligen, men hur som helst så var striden snart i full gång. Pilar flög och svärd högg. Folk skrek och hot kastades fram och tillbaka. Våra hjältar var mycket bestämda….detta var deras gobelänger, deras matta och definitivt, deras skrivbord! När sista fienden föll hörde de ett kvinnoskrik från ovan. Det blev lite slåssis till och när de väl hade den plåtrustningsklädda kvinnan på rygg, gick Xan’tas fram till henne och grillade henne med lite blixtar. De övriga stod och var lite chockade över tilltaget, men snart nog släppte den känslan och de släpade kropparna till en hörna, lastade upp looten och drog tillbaka till det unga bondeparet.

Mannen och kvinnan blev överförtjusta. Det var ju skönt att de inte längre behövde oroa sig för vad som skulle kunna kräla upp ur det där hålet, och de lovade att de aldrig skulle ta bort den stora stenen som låg som ett lock över det. De åt och sov. På morgonen dagen efter tänkte de att kanske de där brottslingarna hade haft ett läger i närheten, så de begav sig ut för att leta i skogarna runt omkring. De fann inget, men om detta berodde på att de sög på att spåra i naturen, eller på något annat, det låter vi vara osagt.

Gruppen var definitivt ovilliga att åka vidare mot Waterdeep innan de hade dammsugit det underjordiska stället på alla skatter de kunde hitta, speciellt de där guldmynten som låg utspridda över hela golvet i fällmakerskans arbetsrum. När de kom ner dit igen fick de sig en runda till av syraelementaren och satts att bevaka rummet, och som nu hade läkt ihop tillräckligt för en ny dust. Dock gick den samma öde tillmötes som under gårdagen, när den drabbade ihop med Lord Xan’tas’ Scorching Ray som denna gången sände elementaren tillbaka till alla elementarers himmelrike, hemliga gravplats, eller vart nu sådana varelser tar vägen efter det att de skuddat sin dödliga köttskrud…(ehhh? What?!) Hur som helst… eftersom mynten på golvet var täckta av ett gift, så var det ju passande att de funnit en amulett som gjorde bäraren immun mot just sådant. Det blev Balder, i egenskap av att han 1. inte var så sårad, 2. inte var utsatt för förbannelsen, och, 3. ansågs vara orsaken till allt ont som hänt senaste dygnet, som fick bära den och därmed blev ansvarig för att lasta ner alla mynten i tunnan de så påpassligt tagit med sig ner i underjorden. Det var väldigt mycket mynt, och alla såg ocirkulerade ut, faktiskt som nya. Gruppen, glada i hågen efter att ha lootat phett, begav sig sedan iväg mot Waterdeep igen, nu burna av sin alldeles nya häst och vagn de övertagit från bovarna igår.

De övervägde alla att ta på sig ögonbindel, stoppa öronen fulla av vax, plugga igen näsan, och sjunga för hög hals hela vägen (efter att ha instruerat hästen att klippetti-kloppa längs vägen till den tog slut), bara för att undvika fler förseningar och äventyr innan de nått sitt slutmål, Waterdeep – City Of Splendor.

Yeah…right J

In a hole in the ground, there lived a Mad Trapbuilder

Gruppen lämnade alltså Elton bakom sig och begav sig ut på sin långa resa mot Den Lysande Staden Waterdeep. De hade fått för sig att inte stanna för allt smör i Shadowvale, inte ens om de blev ansatta av horder av hjälpsökanden, kartförsäljare eller fagra damer/halvorcher i nöd. De färdades i mitten av vägen för att undvika att något i vägkanten skulle dra till sig deras uppmärksamhet. De manade på sin ko så snart den vill stanna för att hälsa på andra kossor eller en speciellt intressant och ståtlig tjur. Då kossan skulle mumsa lite gräs, satte sig gänget på vägen, drog lakan över huvudet och höll för öronen, bara för att inte bli lockade av någon syn eller något ljud som gudarna kunde använda sig av för att sinka dem. Det lyckades….en tid. I tre veckor var de på vägen, och de tog in på värdshus bara för att sova innomhus ibland, och för att få sig ett varmt mål mat, en varje gång de befann sig bland folk låtsades de att de var döva ellerblinda eller stumma, eller alla på en gång, bara för att inte dras in i något som ens avlägset såg ut som ett äventyr innan de nådde den stora staden.

De kom till ”Hallows End”, beläget längs vägen bara några jättestenkast från att kunna se toppen på det stora slottet som kröner den mytiska staden Waterdeep. Mörkret hade fallit och de kände sig lite trötta och sega, inte mist på alla charader de spelat för att nå såhär långt utan att något speciellt hänt på vägen. De skålade och drack djupt, och de använde inte ens teckenspråk när de beställde in mat och dryck! De hade en trevlig kväll på värdshuset ”Den Stapplande Jätten”, en kväll som artade sig att bli riktigt händelselös och slapp, precis som de ville ha den. Nu kom det sig dock som så, att under kvällen så slog sig ett annat äventyrsgäng ned vid bordet intill. De var både högljudda, drack för snabbt, och var oförskämda mot både servitriser och folk som passerade. De såg hårdföra ut, fyra stycken, men hade ingen magiker med sig (något som nästan kan anses vara en oskriven men obrytbar lag att ha). De var skitiga och orakade, men deras kroppsbyggnader, och sätt att röra sig, antydde att de var vana vid hårda tag och inte var några man borde bråka med.

våra hjältar brydde sig inte om de högljudda intill, utan skötte sig själva. Nu var det dock som så, att det kom in ett ungt par på värdshuset. De ögnade igenom klientelet och deras blickar fastnade på de hårdföra äventyrarna intill vårt gäng. De slog sig ner och berättade att de hade funnit något konstigt i en åker de just köpt, och då den unga frun var höggravid så ville mannen få detta hål i marken undersökt, så att inget obehagligt skulle krypa ur det en natt och vålla skada för familjen.
De hårda, och nu ganska berusade, sluskarna gjorde tafatta närmanden mot den söta kvinnan och ställde pressande frågor om var paret bodde, vart de kunde hitta den där åkern. Den unge mannen ville inte svara då han nu upptäckta att han kanske lierat sig med helt fel gäng. När paret försökte resa sig för att lämna bordet tog ett par av sluskarna tag i deras handleder och tryckte ner dem i stolarna igen. En av dem försökt kyssa den unga kvinnan som skräckslaget försökte värja sig. Stöket hade dragit till sig mycket uppmärksamhet och det hade samlats mycket folk kring bordet, musiken från de två barderna hade tystnat, men den brutala äventyrargruppen brydde sig inte det minsta. En av dem började istället hota den unge mannen med våld om han inte avslöjade vart deras ställe låg….och det var nu Ravianna bestämde sig för att det var NOG!

Ravianna reste sig upp, hennes längd och hållning utstrålade både styrka och auktoritet. En av busarna började mucka med henne….dåligt drag. Ravianna tog tag i mannen och lyfte upp honom mot väggen samtidigt som hon avgav ett illvrål av ilska. Hon använde sig av ord som definitivt inte passar sig för denna bloggen och hennes ilska och hot om totalt övervåld rann över varje liten stavelse i varje rysansvärda ord hon yttrade. Alla på värdshuset blev askvita i ansiktet och tog ett par steg bakåt. De yngre började gråta, och mannen Ravianna hade mot väggen blev alldeles slapp i hennes grepp. Plötsligt ville bråkstakarna inte längre bråka och istället drog de sig därifrån. Det tog några minuter för stället att återgå till det normala. Det unga paret satte sig hos sina räddare. De förklarade att de flyttat hit från Norden för att här slå sig ner och skaffa familj och leva som bönder. När mannen en dag hade varit ute på åkern för att plöja den så hade han stött på något stort och hårt. Det visade sig vara ett stenlock, som till en brunn, men när han baxat bort det så såg han att det inte alls handlade om någon brunn. Där under fanns ett stort rum och han kunde se något inristat i golvet, något som såg ut som ett sköldmärke eller banér, med ett skelett med en pilbåge i handen, eventuellt en pil, mannen var inte helt säker. Det stod någon text på golvet också, men han kunde inte läsa vad det stod. Hur som helst så var han mycket orolig för att något ondskefullt skulle finnas där, och han ville ha stället undersökt. Han var inte intresserad av att ta del av vad som än fanns under marken, dessa saker skulle tillfalla våra hjältar. Eftersom klockan var sen, och mörkret hade fallit, så erbjöd sig paret att ge gruppen logi i deras hus, ”alltid bäst att göra såna här farliga saker i dagsljus”. Gruppen betalade och alla lämnade Den Stapplande Jätten, tilla alla kvarvarnades lättnad. De Unga Tu hade varisin häst, så Lord Xant’as Silentread – The Wizard, frammanade fem riddjur, fyra ståtliga springare samt en liten ponny. Dvärgen ville inte rida ponny, så den fick Balder klippeti-kloppa iväg på. Stället skulle ligga ett par kilometer från själva byn Hallows End.

Det gjorde det.

En lite kul incident hände när gruppen posterade den något frånvarande Balder i ett skogsbryn för att kolla att de inte hade eventuella förföljare med sig. När övriga gruppen kommit fram till den lilla gården så viftade Xant’as till med sin hand och hästarna försvann. Detta fick även Balder upptäcka the hard way 😀 Han satt där i lugnan ro och spanade, när *POFF* så försvann pållen mellan benen på honom och han dråsade i marken. Naturligtvis landade han r-i-k-t-i-g-t hårt på en gammal notig stubbe. Var glada att ni inte hörde språket han fick ur sig….

De åt och sov och framåt förmiddagen gav de sig ut på åkern. Mycket riktigt, där hittade de en möjlig nergång till ett underjordiskt rum. äventyrare som de är kliade det lite i deras handflator inför möjligheten att bli seriöst skadade…ehh, jag menar, att få möjligheten att träffa på annorlunda varelser och kanske hitta rikedomar sedan länge bortglömda.
Utan ett enda bekymmer i världen firade de sig nedför repet de bundit strategiskt i…vad man nu binder rep i ute på en öppen åker utan fastvuxen växtlighet…

[i]Helt ovetandes hade gruppen hela tiden blivit spionerad på av deras konkurrenter från Den Stapplande Jätten. De hade spenderat natten i det fria och hållit huset under uppsikt. Deras plan var lika enkel som genialsik; låt dessa nybörjarna gå först och testa vattnen. Går det bra, ja då hjälper vi dem av med bördan av funnet gods och bling-bling[/i]

Gruppen skickade, sin vana trogen, Balder på recon. Han fann mycket snart en gång som ledde vidare bort i kompakt mörker, och att denna gången var kantad av statyer föreställande skelettkrigare med pilbågar redo att släppa sin dödliga last, i form av glaspilar. Statyerna såg inte ut att vara just något annat än statyer, men när man kopplade gravyren i golvet med den giftdroppande pilen, så kunde gännget inte vara något annat än nervösa. Blader tog ett jätteskutt över själva gravyren, som täckte början av gången, och landade på andra sidan, graciöst som en katt. De övriga stod och iakttog honom för att se vad som hände.

Inget.

Så, de knallade lugnt över den illavarslande inskriptionen, som nu Lord Xant’as översatt till att lyda något i stil med ”Hu vad hemska kval de ska lida som överskrider denna text”. Och, minsann, var det inte som så att Balder i sin ovetskap klarat sig undan med ett riktigt lyckat motståndsslag mot den förbannelse som drabbar envar som vågar sig över? Jeppz! Alla de övriga misslyckades stå emot dock som fick därmed smaka på dess verkan. Alla kände sig ganska orkeslösa och ofokuserade helt plötsligt (fick minus 4 i alla skills och saves), och inget de kunde göra skulle kunna ta bort detta, såtillvida de inte hade ett portabelt tempel med höglevlad präst i bakfickan. Tyvärr hade glömt att packa det, men gjorde en mental anteckning…

[i]Nu skulle jag kunna beskriva för er hur gänget lyckade gå i varje-enskild-fälla, eller rättare sagt, hur de fick Balder att gå i dem, men jag tänker inte göra det. Som GM blir man ofta måltavla för, ska vi säga, orättfärdigt beskyllande att vara antingen 1.Sadist, 2.Bindgalen, eller vanligtvis, 3.Bindgalen Sadist. I detta enskilda fallet kan jag vara böjd att gå med på att för en utomstående *skulle* det kunna se så ut, vid en snabb och mycket flyktig blick ska påpekas, men jag försäkrar er att så icke är fallet. Men, för att inte ni ska dra förshastade slutsatser om min person, så väljer jag istället att räkna upp lite av vad som hände, men utan de smaskiga detaljerna som skulle kunna fylla åtskilliga timmar av högst tillfredsställande, för en mycket sjuk individ, läsning.[/i]

Rum 1: Håller på att krossa Ravianna som klarar sig med blotta förskräckelsen och en rejält piercad fot.
Rum 2: Perforerad Balder och rycks tillbaka till livet av den gode dvärgen Grom’nir.
Rum 3: Balder lyckas undvika utskjutande skjut på sista trappsteget. Utlöser fällan i rummet som medför explosionsskador för alla de övriga. Grom’nir går nu på högfart. Han dealar med gudarna som aldrig förr.
Rum 4: ”Ser inte så illa ut” menar balder. Vada marmorgolv med en perfekt rund guldcirkel i mitten. Inga förbannelser, inga hot om ond bråd död. Faktiskt ingenting. Pax för att karva ut guldet när vi är klara!” Han hade dock bestämt sig för att det inte hjälpte att hoppa över cirkeln tidigare, så nu givk han nonschalant över den. Inget hände….förrän han kom till bortre änden av cirkeln, men då hände ju något ganska pressande istället. Trappan de just gått nedför restes upp och började blida en ny vägg. Xant’as har chansen att svinga sig tillbaka till säkerheten, men valde för gruppens bästa och stannade alltså kvar. Nu hände nästa sak mycket snabbt. Hela passagen fylldes med vatten, från golv till tak. De som var snabba lyckades ta ett fyllt andetag innan det var dags att hålla den, eller börja det futila i att andas vatten. Trillian var den ende som blev en aning skärrade över tilltaget, så han lyckades så i sig syre för 6 rundors spel, de övriga hade 12 eller fler.
Gruppen delade upp sig till höger och vänster. Balder undersökte nergången, fann ett lås att dyrka upp. En dunneldörr med ett par utsnidade skelett i fullhöjd. Deras blick tyckted fånga varje rörelse Balder gjorde med största, men muntert, intresse. Balder lyckades mot all förmodan, att dyrka upp låset. Men, så snart ha tog ta och började slitet med att öppna dem motstöms, så hörde han ett mycket tydligt ”klick” *whooooshhh* *crunch* Järnbeslagen som förstärkte dörren var en fälla de också, och nu fick Balder smaka på dessa också. Mosade ben i kostika vinklar till trots försökte han ändå manöerera sig till en position där han skulle kunna vara säker och ändå kunna dra i dörrarna. I det ögonblicket kan en mycket dimögd och plågad Trillian till hans hjälp. Trillian ville att Balder skulle ta sig därifrån, vilket han också gjorde. Trillian hade nu bara sekunder kvar att leva. Luften var slut och det dunkade i tinningarna av syrebristen. Han ville dock ge sin vänner en möjlighet, även en avlägsen sådan, som en avskedsgåva så att det inte skulle tänka illa om honom om nu någon av de övriga skulle klara sig undan med livhanken i behåll. Han plockade fram det vådliga paketet han fått av goblinen under festivaldagarna. Han satte det mot dörrarna och började sedan att skaka innehållet kraftigt med sin sista styrka. Vid detta laget var han ej längre fast i en dödsfälla långt under marken, utan i Revas mjuka armar, liggande mot hennes bröst lyssnandes efter hennes snabba hjärta sakta avta i takt med att hennes andhämtning lugnades, precis som hans egen. Hennes doft av kanel och frukt. En doft lika förföriskt som fräsch.
De övriga hörde en dov knall och plösligt for de iväg längs rummet, och snabbt gick det. De spolades in i…

Rum 5: … ett annat rum som dominerades av en brunn gjord av mässing. Det rök ur den, men doften var frän och rev i halsen och fick ögonen att tåras. även en annan doft fanns här….rosor? Kan det stämma? Golvet var fullkomligt översållat av skinande guldmynt. Gänget drog slutledningen att detta var en önskebrunn och började lobba i egna surt förvörvade mynt, som försvann med ett ”tjipp” under ytan. Balder ville ta sig närmare för att kolla djupet på brunnen. BAD MOVE BALDER!

Upp ur brunnen exploderar en syraelementar som sprider frätande syr omkring sig som om det höll på att bli omodernt. DETTA skulle arta sig bli en mäktig strid, där alla inblandade skulle vara tvingade att göra sitt yttersta för att försäkra sig om vännernas överlevnad. Lord Xan’tas fnyser lite och blåser elementaren tillbaka dit den nu kom ifrån, innan den ens hunnit lämna sitt kar. ”Var detta alla?!” underade han för sig själv. [i]Oh,well, nästa gång får jag väl lelvla upp fienderna då…[/i]
Rumet verkar vara en form av studie/konstruktionsrum för fällor. De fann en detaljerad bok om fällkonstruktion som Balder kommer att lusläsa. övriga grejor var förstörda av tidens tand eller råttor. En dörr återstod dock. Stabil, men med vettiga propotioner. Inget nyckelhål, men mycket väl något annat. Fyra stenar satta i cirkel, markerade med Ett Löv, En Snöflinga, En Sol och En blomma. En text sa: ”Livet innehåller cykler. Att misslyckas tyda dessa cykler innebär ditt eget tillintetgörande” Det gick att pressa dessa stenar i vilken ordning som helst, och den rätta kommer att öppna dörren, medan de övriga…tja…game over.

De diskuterade både länge och väl. Flera huvudlösa teorier kom upp till ytan, såg sig omkring efter ett lämpligt offer att sätta tänderna i, men fick till slut simma bort i glömskans ocean igen. Var det Sol-Blomma-Löv-Snöflinga, eller var det Löv-Sol-Blomma-Snöflinga, eller var det ALLA På EN GåNG?!?! Det blev Barden Trillian som fick beslutanderätt, såsom vardande vismakare och poet. Blomma-Sol-Löv-Snöflinga, enligt årstiderna, både för världen och en människa. Det var rätt och dörren gick upp.

Nu kastade sig den egentliga väktaren fram. En gigantisk dimensional spider och den mumsade på Trillian först av alla. Trillian gick ner för räkning snabbt som ögat, sedan var det Raviannas tur. Spindelen fick in ett hugg och Raviannas kropp kunde inte slå ut giftet så hon stod nu utan brukbar högerarm. Tillsammans lyckades de dock få bukt med monsterkrypet, som så snart det fått tillräcklig med skada från Xan’tas eldformler och övrigas pilbågar, så försvann den tillbaka till det existensplan den kommit ifrån. Dvärgens helande gick nu på ångorna, men han fick dem i så pass skick att de kunde gå för egen maskin.
När det gällde looten så var alla överens om att inte röra de utspridda mynten, då de var insmorda med gift (purple centipede poison)….kanske om man kokade dem…?

Rummet innanför var ombonat och doftade ännu starkare av rosor. En tjock röd matta på golvet, fina gobelänger på väggarna, antika möbler och en kista med en medaljong och 600 guldstycken i. Ett gott kap.

De var inte speciellt oroliga för att utlösa några fällor på vägen tillbaka. Alla hade ju redan detonerat, tack vara Balders idoghet. De bar upp grejorna, även de antika möblerna till rummet de kommit ner i.

Ett par skuggor lösgjorde sig från väggarna, och en bekant grov stämma, samma stämma som igår hade bett Ravianna att inte blanda sig i andras affärer fast nu betydligt nyktrare, sa; ”Så ni stal vårt jobb ert pack, men det verkar ju ha gått rimligt bra i alla fall. Nu slipper vi ju arbetet med att bära själv. Ni som redan har börjat kan ju lika gärna fortsätta upp till vår vagn här ovanför. Och vill ni inte, ja då får det nog bli som så att ni stannar här nere för all tid och evighet, och det enda en sån sak skulle innebära för oss, är att vi får hissa upp grejorna själva. Nå, betänketiden är slut!” Mannen och hans kumpaner spände sina bågar lite till och siktade noggrannt….

Slut för denna gången. Blev ihopskrivet som vanligt, men troligtvis läsbart i alla fall.
Ses snart igen.