Fem, Sex gastar av död mans kryddor. Skepp ohoj och en flaska med…Eter?

Av anledningar som inte förklarats ännu, mest på grund av min egen lathet, så befann sig Ravianna, Trillian och Xan’tas i en större roddbåt tillsammans med sju andra glada och saltstänkta gossar.

Våra hjältar tänkte bara på sitt uppdrag de fått av den gästande handelsfursten de varit gäst hos under gårdagskvällen. De hade blivit mycket väl behandlade, Trillian av ett par vackra kvinnor i färgade slöjor, Ravianna av, hrmmm, tre välbyggda killar, och Xan’tas…ja, han hade gått därifrån så snart han märkte att folk blev lite för närgångna och tafsiga. Uppdraget ja… Handelsfursten var tydligen mycket upprörd över att det försvunnit dyrbart gods från hans båtar, och vad värre var, tjuvarna fanns troligtvis bland hans egna besättningar. Han behövde ögon och öron, speciellt välslipade sådana sittandes på folk han kunde känna förtroende för, men samtidigt ingen någonsin sett varken i närheten av honom själv eller på hans båtar. Och då han råkat få reda på att våra hjältar var relativt välbärgade (han närmaste tjänare hade sett dem på banken när de lämnade in lootpengar), så stod de extra högt på hans lista. Välbärgade hade mindre benägenhet att stjäla (yeah..right..) ansåg han. Båten, det majestätiska handelsskeppet vid namn Stormvinden, hade blivit förbjuden att äntra hamnen av en eller annan anledning fursten hittat på (det skulle snart visa sig att det inte var den bästa av anledningar, och den låg några kilometer utanför kusten. Där skulle den stanna tills våra spioner funnit den eller de skyldiga till oegentligheterna.

Skeppet såg omöjligt stort ut för dem när de kom helt nära det. Relingen verkade finnas uppe bland molnen och den svarta sidan med alla sina gluggar verkade sträcka sig hur långt som helst åt båda hållen. Seglen på de tre masterna var stora som små byar till ytan och utav det fina tyget som använts till flaggorna som vajade långsamt i brisen skulle det kunna sys mantlar till ett helt kompani. åtminstone så trodde våra hjältar det… De hissades upp genom att sätta sig på en planka mellan två rep. Det kittlade i deras magar när de kommit halvvägs och de kunde se sjöfåglar segla omkring i luften under dem medan relingen fortfarande befann sig högt ovanför deras huvuden. Så snart Xan’tas, som förste man, kommit upp på däck insåg han att något inte stod rätt till. Det gick runt i huvudet och världen blev svajig och otydlig. Ljuden förvreds runt omkring honom, som om hundratals osynliga andra viskat på länge sedan bortglömda språk. Han kände knäna vika sig under honom och var bara vagt medveten om att han bars iväg, ner under däck där viskningarna inte längre fyllde hans huvud och hotade spränga det. Det blev kallare och efter vad som kändes som en evighet las han i en enkel säng i ett mörkt rum. Rösterna hade dött ut nu men han kände sig så matt att han inte kunde lyfta en arm. En av männen som burit honom tände ett stearinljus och sa sen att han skulle skicka efter en läkare som skulle ta sig en titt på honom. Sedan lämnade de två det lilla rummet och Xan’tas lämnades ensam med sina tankar. Han visste att det var det sista stället han ville befinna sig på, för övrigt det sista stället en magiker över huvud taget ville sätta sin fot på. Han visste att hans och hans vänners fortsatta överlevnad hängde på att han kom på en lösning på denna gåta – Varför transporterar de en artefakt så mäktig att den omöjliggör all magianvändning?

Xan’tas kände hur hans krafter återvände och snart kunde han sätta sig upp i sängen och till och med resa sig upp på darriga ben. Han insåg att vad det än var som gjort honom från sina sinnen, så var det inte verksamt just här. Efter att ha vilat en stund till så tog han några prövande steg mot dörren, och upptäckte att hans krafter hade återvänt. Han skulle just till att öppna dörren då hans kände viskningarna tillta med orkanstyrka och han föll genast till golvet där han oförmögen att röra sig bara kunde lyssna till det galna ljudet som han nu var övertygad om skulle döda honom. Det blev starkare och starkare tills han till slut vrålade ut sin dödsönskan men var oförmögen att göra något åt det själv. Ljudet slutade tvärt när dörren öppnades och en gammal man steg in i rummet och stängde dörren bakom sig. Världen blev klar i Xan’tas ögon och han såg den gamle skäggige mannen stå högt ovanför honom där han låg på golvet. Mannens svarta gnistrande ögon blixtrade mot honom i skenet från ljuset. Mannen hjälpte inte honom upp. Istället svepte han undan sin mantel och plockade upp något ur en bältespåse han hade hängande vid sin högra sidan. Tinget fick plats i mannens hand och han satte sig på huk alltmedan han aldrig släppte Xan’tas blick. Mannen höll sin slutna hand i höjd med Zan’tas ögon, sedan öppnade han den långsamt medan han sa tyst men tydligt ”Mitt namn är Merfar Oltimer. Glöm aldrig detta, och glöm aldrig vad han kan göra!” Och medan handen öppande sig drunknade Xan´tas ännu en gång i galenskapens ljudhav, och denna gången blev världen gudabenådat svart och tyst som graven.

När Xan’tas vaknade hade han bara ett suddigt minne av att någon varit där, något otydligt om ett öga av metall. Han hade kraftig huvudvärk och en brinnande önskan om att träffa sina vänner, vart de än befann sig. Han reste sig upp, irrade runt i trånga träkorridorer, upp för flera trappor och kom till slut ut i friska luften där flera par ögon stirrade på honom. Ett rått skratt mötte honom och någon sa med grov och högljudd stämma ”Jasså, vi har en som inte tåler att det gungar lite. Kanske vi ska slänga honom överbord och få hans lidande avslutat. Hahaha!” Nu kom Xan’tas ihåg att han var på en båt, och vad han var här för att göra. Han gick fram till den betydligt större sjömannen, stirrade kallt på honom rak i ryggen, och frågade med låg stämma vart antingen Ravianna eller Trillian befann sig. Mannen ryggade tillbaka lite för han såg något i den lille alvens ögon som lovade ond och långsam död om han gjorde något dumt. Den store mannen fick inte fram ett ord utan pekade med ett kraftigt pekfinger åt midskepps. Xan’tas kunde se Ravianna och Trillian stå och tala med varandra så han gick med raska steg fram mot dem….

Under tiden Xan’tas hade sitt lilla skojiga under däck så satte de andra två igång med sin undersökning. De fick reda på att en verkliga anledningen till att skeppet låg här var för att det befann sig i karantän. Folk hade dött på resan, en efter en, och sjukdomen var snabb och brutal, och definitivt mycket plågsam. Så snart de hade kommit ombord och inte kunde se Xan’tas någonstans så fick de nyanlända frågan om vem av dem som var den eftersände läkaren. Trillian var snabb och räckte upp sin hand. Han fick rapportera till skeppets själasörjare som var tillfällig läkare med tanke på att den egentliga läkaren ju faktiskt varit den förste att duka under för den mystiska sjukdomen. Trillian fördes ner till läkarens rum medan Ravianna sattes till arbete hon aldrig någonsin utfört tidigare, och inte var särskilt lyckad i heller. Trillian fick reda på att stämningen ombord inte var den bästa då manskapet ville komma i land och dricka en massa och slösa bort sina pengar på lösaktiga kvinnor i hamnen. De hade legat här i tre dagar nu, så alla ville att Trillian skulle lösa detta med sjukdomen snabbt. Annen som förde honom till sjukstugan ville inte gå i närheten av det rummet då han trodde att sjukdomen egentligen kommit därifrån, med tanke på att läkaren var den som fått den först, och att han alltid hållit på med en massa experiment där inne. Sånt kommer det aldrig något gott från. Trillian gick själv fram till dörren medan sjömannen snabbt gick därifrån. Han knackade och efter en liten stund öppnades dörren och han ombads att stiga in. Det doftade skarpt av eter men Trillian såg ingen källa det kunde kommit från. Mannen som öppnat var äldre med grått skägg, och hade ett blodigt och smutsigt förkläde över sin annars rena och fina kläder. Det framgick genast att denne mannen var präst, men inget avslöjade vilken tro han tillhörde. Han presenterade sig som Merfar Oltimer och var inte alls läkare, men då han besatt de grundläggande kunskaperna i helning så fick han duga tills en riktig läkare anlände, vilket ju skett nu som tur var. Rummet var stökigt, det låg uppslagna böcker överallt den smala britsen var blodig och det rann blod utspätt med vatten i golvskarvarna. Merfar beskrev sjukdomsförloppet och att flera hade dött. Kropparna fanns inte kvar ombord då det fanns risk för smitta. De hade dumpats överbord längs resan.

Ack.. nu försvinner tiden snabbt så jag får kapa allt det där jag egentligen skulle vilja ha sagt med denna bloggen, och istället lista en massa huvudpersoner och deras uppgifter ombord. Gruppen letade reda på en försvunnen gast vid namn Boldo Swifthand. Han hade betett sig paranoidt och varit allmänt skum så snart dödsfallen börjat ske. Troligtvis hade han hoppat överbord, var den allmänna åsikten. Trillian fann honom i ett hemligt rum mellan två av däcken i båtens labyrintinska inre.

***De Döda***

Elzarin – Skeppsläkare – hemmahörande i Waterdeep.
Mihuel – Loggboksman – mönstrade på i söder – spion för Rynd Krauthul.
Unduth – Navigatör – dog när han föll från höga masten aspackad.
Luvonnas – Lagman (utsedd av Rynd Krauthul i Waterdeep)
Keldoran – Lagman (utsedd av Rynd Krauthul i Waterdeep)
Bevrim – Lagman (utsedd av Rynd Krauthul i Waterdeep)

Trillian fick reda på att med undantag av Unduth, så hade alla de döda hört hemma i Waterdeep, och fyra av dem hade också varit medlemmar av gillet Rynd Krauthul, liksom Boldo själv. Gillet hade misstankar om att Fartvinden fraktade mer än bara kryddor och hade därmed planterat spioner på båten. Boldo hade får klara bevis på att det fanns slavar ombord och de hade alla kommit överens om att ligga lågt tills de låg säkert i hamn i Waterdeep. På något sätt hade det läckt ut att det fanns spioner och vilka de var och det var därför alla var döda nu. Boldo höll sig gömd under däck då det inte fanns något sätt att ta sig i land. Alla räddningsbåtar utom en hade mystiskt nog slagits i sönder i samband med att dödsfallen börjat. Han behövde nu våra hjältars hjälp med att få iland ett meddelande till Gillesmästaren för Rynd Krauthul. Trillian lovade att göra sitt absolut bästa, och lämnade sedan mannen i sitt gömställe. ***Båtens Manskap***

Salah Salahdin – Fartygskapten
Thantos Greywind – Säkerhetskapten
Lanniir Greenhelm – Styrman
Muntor Beerkegger – Förplägnad (sitter i arresten misstänkt för förgiftning)

Oldan Handstrong – Legosoldat
Andon Handstrong – Legosoldat
Puntrar Brineman – Legosoldat (vaktar det stora lastrummets port)

Irond Skywatcher – Utkik
Tel Toldoran – Utkik

Janlus Ropecutter – Gast
Haznor Deckswabber – Gast
Oldyn Loudfart – Gast
Boldo Swifthand – Gast (spion för handelsgillet som utger sig för att vara gast)

Merfar Oltimer – Själasörjare

Honthan Eagleflight – Snickare

Belther Ratchet – Ansvarig för Speciellt Gods

Cus Belcher – Verkställare (av bestraffningar framför allt)

Rane Redleaf – Inspektör

Bend Barkburner – Vaktkapten
Arn Gunder – Vakt
Tardul Hammerson – Vakt

Jag ska försöka klargöra bättre nästa gång. Denna gången finns bloggen till för att slippa rekapitulering för spelarna. Mycket namn blir det, tycker spelarna – Mycket namn är bara bra, tycker GM.