Natt på Vansinnets Berg

Landskapet kring de nödsatta var overkligt i månskenet. Svarta spetsiga klippor som sköt upp ur sedan evigheter orörd snötäckt is. Ovanför dem en totalt molnfri stjärnbespäckad himmel, nedanför syntes isiga bergstoppar sticka upp ur ett hav av mörker, snön lyste spöklikt , som svarta demoniska fingrar med spetsiga vita klor som kämpar sig upp genom avgrunden för att kväva månens sken. Kylan och vinden, även om den var svag, var knivskarp i den tunna luften. Snön hade ett tunt täcke av permafrost som bröts som tunt och skört glas under fötterna på den lilla samlingen.

Ravianna såg sig omkring med van blick, gjorde en bedömning av situationen, och ansåg den vara aningen bättre än hennes genomsnittliga situationer hon befunnit sig i då hon som ung (ja, hon är faktiskt 17 idag), klättrade i de livsfarliga bergen som omgav hennes födelseby. Här kunde hon andas frisk och kall luft och hon drack kylan i stora rena klunkar tills hon blev yr och fick en nästan obetvinglig lust att skratta. Men detta var inget att skratta åt. Hon såg i Jindras, Lynas och Jocelyns ögon att de var vettskrämda, och inte alls gjorda för denna typen av strapatser. Jindra hade på färden ner lyckats sparka av sig båda sina skor och var nu barfota, men hon verkade inte bry sig om den saken.

Gruppen befann sig på en en och en halv meter bred klipphylla. Ovanför dem sköt väggen upp åtminstone 20 meter, och nedanför, ja vem vet..? Fallet kanske aldrig skulle ta slut. En eld gjodes upp där hyllan var som bredast och klippväggen kunde ge lite skydd från kyla och vind. Kvinnorna från bordellen kröp tätt intill varandra och delade med sig av värme och tröst. Trillian, Ravianna, Balder och Xan’tas var även de totalt slut så de passade på att vila en stund de också, men inte förrän Trillian hade spelat och sjungit massor av helande sånger. Ravianna var den som höll vakt vid elden, och efterhand som timmarna kröp genom natten blev hon klar över att det verkade brinna ovanför deras klipphylla, där skeppet brakat in i klipporna, och när vinden då och då vände, kunde hon höra ljud från något som verkade vara strid. Hon hörde skrammel och skrik och rop. Ravianna väckte de tre vännerna och tog dem åt sidan för att inte väcka de övriga i onödan. De kom snabbt överens om att det var bra att skicka upp Balder på rekonocering. Balder kom snabbt uppför klippväggen och kunde nu se att halva skeppet hade blivit spinkved, men att bakre halvan vad i det närmaste oskadd. Delar av skeppet brann och några överlevande hade byggt enkla barrikader och var i full gång med att slåss mot varelser som såg ut som inget Balder någonsin sett. Metern höga, svarta och nakna, flera av dem behornade, alla fruktansvärt fula. De små demonerna var snabba och klättrade och klängde på skeppets sida, men blev motade av folk med båtshakar. Det verkade finnas över hundra av dem och de verkade alla vilja komma åt foilket som slogs febrilt. Demonerna kastade brinnande objekt upp på båten och mot barrikaderna som byggts från bråten som blivit av kraschen. Någon där borta använde sig av magi i striden och kraften sköt ut i blå energistrålar och explosioner som skingrade de svarta odjuren tillfälligt, men de samlade sig till motangrepp alltför snabbt för att de stridande skluue kunna hålla ut någon längre tid om de inte fick hjälp.

Balder gjorde bedömningen att gruppen nog skulle kunna göra en insats så han lutade sig över klippkanten för att ropa till de övriga att komma upp. Då hörde han tre dova hornstötar och ett mäktigt vrål svarade hornet. En stor svart och bevingad skepnad sänkte sig i snön framför skeppet och ur dess gap spyddes svart magi mot en grupp försvarare, som genast verkade vittra bort i ohygglig smärta. En ung svart drake hade blandat sig i striden, och nu var det inte lika akut längre för våra vänner att blanda sig i striden.

Problemet var dock akut även nere på klipphyllan. Kvinnorna de räddat kanske inte alls var räddade ännu, för de var inte alls rustade för denna kylan och deras kläder skyddade nästan ingenting. De skulle inte klara sig mycket längre till om de inte kom innomhus i skydd från elementen, och det enda stället de skulle kunna få det måste ligga ovanför deras huvuden. De måste snabbt ta sig upp för klippväggen och ta sig till bättre skydd insåg gruppen. Med hjälp av Xan’tas magi kunde gruppen flyga upp til klippkanten, medan han själv öppande en dörr och steg ut där uppe. När de såg hur illa ställt det var med försvararna, och de var definitivt inte rustade för en strid med en drake, hur ung den än må vara, så tog de beslutet att istället färdas över platån, bort ifrån striden för att nå klippväggen. Där kanske de skulle kunna hitta en grotta, eller ännu hellre en väg ner från detta eländiga berget. Ravianna ledde gruppen så säkert hon kunde. Alla smög och gjorde sig så små de bara kunde, medan Ravianna själv stolpa på som den värsta isbrytare för att bana väg. De hade nästan kommit fram till klippväggen när plötsligt några av de svarta odjuren fick syn på dem. Det var en liten grupp på sex stycken, rejält skilda från striderna borta vid skeppet som här låg utom synhåll. Jindra, Lyna och Jocelyn tog sig bort mot klippväggen samtidigt som våra hjltar gjorde sig redo att möta detta nya hotet. Varelserna fick övertaget direkt på grund av sin snabbhet, och genast satt en av dem som klistrad vid Balders strupe.

Blader släppte sin Dansande Kniv som genast började cirkla runt honom och gjorde ett anfall mot närmaste fiende. Dock satt närmaste fiende fast vid Balder som en vildsint katt, och Balder själv dansade panikartat runt för att bli av med odjuret innan det lyckades slita bort något viktigt från hans kropp, som näsan, ett öra eller stora kroppspulsådern. Kniven sköt med full fart in i….Balders rygg (jepp, han slog en etta) och gjorde mer skada på honom än odjuret hade gjort. Ravianna och de övriga hade fullt upp med sina fiender. Xan’tas kastade Magic Missile men odjuret stod fortfarande upp – de var gjorda av tuffare virke än de verkat vara vid första anblicken, tydligen (jodå, GM slog dubbel-sexa på KP). Balder fick mer stryk av odjuren och gjorde ett nytt anfall med sin Dansande Kniv. Denna gången sköt den rakt mot en av varelserna, men i sista sekund så ändrade den riktning och satte sig i Balders rygg, denna gång på ett nytt smärtsamt ställe (jepp, han slog en etta igen. Balder var nu ganska illa tilltygad, inte så mycket av odjuren som mest missade sina slag mot honom, men nu hade kniven gjort honom halvdöd. I ett sista desperat anfall beordrade han kniven att anfalla en annan av de tre odjuren som nu ansatte honom. Kniven rycktes ut ur hans rygg med stor kraft och tog sats och sköt rakt in i Balders rygg igen, denna gång hittade den ett ännu smärtsammare ställe att bosätta sig på (jeheppz, han slog en etta igen!!). Balder var nu nästan nere för räkning. De övriga såg hur illa ställt det var och kom till hans räddning. De övriga hade lyckats expediera sina fiender utan större problem. Balder gjorde ett sista utfall med sin kniv och denna gången, jepp ni gissade rätt, slog han en etta och kniven satte sig i hans rygg (nu lämnade Stefan rummet med avskyn tydligt visad i sitt ansikte – vi tror inte att han kommer att slå en tärning igen under överskådlig framtid). Resten av striden, efter det att Ravianna nu tagit hand om den Dansande Kniven för att gör Balder säker från det farliga vassa objektet, gick som på räls. Det enda riskabla momentet var när den siste av demonerna insåg att det höll på att gå åt pipan och sprang mot sina vänner för att kalla på dem. Xan’tas fick lasta magiska missiler i odjuret för att få stopp på det, men inte förrän han hade kastat Daze, så att den olycklige lille parveln förlorat en hel runda då han bara kände sig förvirrad och inte kunde bestämma sig för vilket håll den ville springa.

Med alla fienderna fällda, och ingen uppmärksamhet verkade riktas hitåt från de övriga fienderna, så tog sig gruppen längs klippväggen, bort från larmet och faran. Just som det såg riktigt desperat ut, och det verkade som om de skulle bli tvugna att spendera hela natten utomhus, så fann Balder en nästan igensnöad ingång till en grotta i berget. Snön låg i en hög driva utanför ingången och verkade inte ha blivit störd av något på mycket länge. Gruppen tog sig in genom porten utan att lämna spår efter sig, medan Balder expertmässigt, nu sedan han blivit helad av Trillian och kunde röra sig igen, suddade bort alla spår av dem som ledde hitåt, samtidigt som han planterade ut nya vilseledande spår åt ett helt annat håll, och fick det att se ut som om hela gänget råkat falla ner över klippkanten.

”Grottan” var inget annat än en gammal dvärgboning. Runorna på väggar och portar berättade om ond bråd död om man inte kände de rätta lösenorden. De gick nedför en trappa och kom till ett rum med fyra portar, alla med sina runoir som krävde lösenord för att tillåta säker passage. Två hade trappor nedåt och två uppåt. Här kunde de vila ett slag tills de återhämtat styrkan igen. De tände ett par gamla facklor på väggarna och snart nog blev det lite varmare här, något som kvinnorna inte klagade över. Balder riskerade en fälla, som mycket riktigt slog igen, men inte om Balder utan om objektet han kastat in genom dörren. Han klurade ut hur han skulle kunna lura mekanismen och tog sig nedför trappan. I trappan låg två sedan länge döda människor klädda i läderrustning. Balder lootade dem snabbt på ett par fina juvelbesatta knivar och gick sedan neråt. Han kom till vad som verkade vara ett förmak och lagerrum. En död vakt satt på en stol och vilade båda händerna på en stidshammare. Balder trodde först att vakten var vid liv, men då den inte reagerade så lootade han len kagge sprit från en hylla och gick tillabak till de övriga som gärna tog sig en värmande klunk av den heta brygden. Här skulle de hämta krafter nog att kunna undersöka vad detta var för ett ställe.

Detta kommer att vara topic för nästa spelomgång.

C ya soon.