I wish, I wish, I wish for a Lich.

Jag måste få börja med att be om ursäkt för att det dröjt så länge sedan senaste uppdateringen. Ibland är man helt enkelt inte på hugget. Jag har fått höra både ”Det är lugnt” och ”Blogga ditt skrälle!” under denna tiden, men jag har varit tvungen att ignorera dessa rop till förmån för mitt fortsatta engagemeng. Man måste ladda batterierna, och på sistone har jag gått på låg ström. Inspirationen har inte infunnit sig riktigt. Detta har visat sig inte enbart genom utebliven blogg, utan tyvärr också i mitt spelledande. Detta är illa, för vad är en spelledare numera om inte en sagoberättare, i motsats till hur det var förr – en som höll ordning på reglerna och satte upp premisserna för hur och vart spelarnas karaktärer skulle utspela sessionen. GM då handlade bara om att sätt upp ramar, inte att regelrätt berätta – historien formades utifrån hur spelarna agerade, och GM reagerade bara på dessa händelser genom att ta nästa logiska steg i händelsekedjan – helt enligt reglerna uppsatta för varje givet scenario.

Så är det inte längre, och det ställs stora krav på spelledaren. Dessa krav kan ibland kännas alltför stora, då det en gång gick alldeles utmärkt för en GM att leda ett spel utan att vara direkt inspirerad, då det ju var spelarna själva som gjorde allt det som behövdes för att spelet skulle bli lyckat, dvs. agerade ut sina karaktärer i enlighet med reglerna och riktlinjerna för hur karaktären borde agera i en given situation. Numera är det istället spelarna som reagerar utifrån hur spelledaren låter händelserna utveckla sig i hans fantasi, och detta funkar inte lika bra om GM är ”under isen”, utbränd eller har för mycket i skallen en dag för att ”få till det”

Misstolka mig inte nu, det är helt ok. Det är en naturlig utveckling av denna excellenta hobby, en följd av att ungdomen blivit skedmatad med underhållning på det glada 90-talet. De har helt enkelt inte behövt ta egna initiativ, bara att slå på datorn och matas, sätta i en DVD och passivt kolla, lyssna på en audio-book utan att själv läsa. Och varför läsa när man kan se boken kraftigt destillerad i filmformat istället? Detta går ut över rollspelet tyvärr, och jag är inte helt säker på att denna trend går att reversera, att gå tillbaka till rötterna, där spelaren själv i stort sett skapade komplikationerna utifrån hur hon agerade – så som det var meningen när Gary Gygax en gång satte sig ner och skapade det vi idag kallar rollspel.

Men, jag kommer aldrig att ge upp, även om även jag blivit en fånge i denna trend. jag kommer att försöka bryta mig ur, och få mina spelare att ta sig ur detta fängelse så att deras fantasi kan bli lika levande som det var menat den skulle vara, innan Playstation, PC och lättsmält underhållning. Jag vet inte hur, men jag ska försöka. Lyckas jag blir vi alla så mycket rikare. Tack för ordet, och här kommer så nästa del i den episka sagan om Ravianna, Trillian, Balder och Lord Xan’tas Silentread, The Wizard.

Första expeditionen ner i denna dungeon fick bli utan Balder. Han hade satt i sig alltför mycket sprit under natten och var nu totalt däckad när alla de övriga, inte de räddade kvinnorna inräknade, var redo att bege sig iväg. Balder hade berättat om vad han sett där nedanför trappan, om förrådsrummet, om den döda dvärgen som såg ut att sitta på vakt med händerna fortfarande vilande på skaftet till hans stora stidshammare.

När de kom ner var de alla lite skärrade. De misstänkte den sedan länge döde dvärgen för en massa fuffens, att han inte alls var så död som han låtsades att vara till exempel. I hemlighet hyste de nog alla en viss beundran och respekt… Bara tänka sig, sitta här totalt orörlig och spela död i åratal, för att just i rätt ögonblick kasta sig upp från stolen och vråla ”BUUUU!!”. Denne dvärgen visste nog inte hur han borde spendera sin tid. Ett solklart fall av taskig prioritering. Men å andra sidan så kunde han ju också faktiskt vara död….. eller odöd…. eller en osannolikt uttråkad, lomhörd, skumögd och ledbruten dvärg med riktigt taskig hy som var så pass sur på världen att han inte kunde orka bry sig om några bullrande mesar till äventyrare, inte ens när de rotade runt bland hans grejor och inte ens hade hövligheten att knacka innan de gick in genom hans dörr.

Ja, möjligheterna var många. Ravianna var riktigt sugen på den däringa stridshammaren, med tanke på att hennes främsta vapen faktiskt låg obevakade i ett gästhusrum i Waterdeep. De vapen hon nu hade att skydda sig själv och sina vänner med skulle hon i vanliga fall inte ens peta sig under naglarna med, och hon misstänkte starkt att de eventuella fiender hon kunde stöta på här nere inte skulle tycka att hennes numera potenta andedräkt var något större hot mot deras hälsa. Mycket o-orchiskt längtade hon till ett varmt bad och en tandborste. Men först behövde hon ha tag i det där vapnet den förtorkade gamle dvärgen höll i, men hon tänkte minsann inte knalla fram och ta det, åtminstone inte om hon lyssnade på de övriga två. Xan’tas var ganska så rabiat emot varje beröring av den stillasittande dvärgen, och eftersom han var ledaren för dagen så organiserades det fram ett rep som det snabbt tillverkades ett lasso av. Ravianna kastade det vant över dvärgen och drog åt. Det rasslade till lite när repet flyttade de gamla benen. Gruppen fepplade med många varianter av rep+dvärg+vapen, men fick inte till det. Hur de än gjorde så behöll ägaren ett fast grepp om den kära ägodelen.

Till slut tyckte Ravianna av nog fick vara nog, så hon gick fram till kroppen, medan Xan’tas stod mycket redo med en offensiv spell av rejäl kaliber online, och bände loss fingrarna, som resolut knäcktes av utan protester från dvärgen. Hon fick loss hammaren och när hon lyfte den i sina egna händer rasade den gamla dvärgakroppen ihop som ett korthus av ben. Hammaren var det enda som hållit den uppe – den måtte vara magisk – och sagt och gjort så scannade trollisen av området och visst som tusan så var den magisk. Hammaren hade egenskaper, liksom det där stora rörliga objektet som fanns på andra sidan dörren som dvärgen så idogt vaktat – vad som än fanns där inne så var det skapat med hjälp av nekromanti. Ravianna var dock bättre till mods nu, med ett riktigt vapen i händerna.

Gänget tog mod till sig och öppnade den vaktade dörren. Rummet innanför var mycket stort, en sorts kombinerad samlingshall/matsal/lagerlokal, med ett långt bord med plats för åtminstone 30 personer, hyllor längs väggarna och tunnor och lårar i hörnorna. En gång i tiden hade det säkert varit ordning här, men nu var det mesta sönderslaget, en del hyllor välta, flera av stolarna sönderbrutna och tunnorna välta och tömda på sitt innehåll. Så snart de hade klivit in i salen fick de se den… tingest som Xan’tas’ magi hade avslöjat skulle finnas här inne. En veritabel mardröm till varelse, sammansatt av delarna från massor av dvärgar, armar och ben spretade ut från alla håll och kanter, sedan länge döda ansiken nu djävulskt animerade vars munnar utstötte ihåliga skrik medan varelsen satte fart mot inkräktarna. Inte ens en vettlös nekromantiker skulle kunna drömma ihop en så förvriden varelse, så klumpig och utan mening.

Gänget backade snabbt tillbaka till rummet de kommit ifrån och vräkte igen dörren. Varelsen slog den dock lätt i spillror och tvingade dem alla till handling. Ravianna vräkte sig över uppgiften med passion och hetta. Hennes nyvunna hammare gjorde sitt värv, medan Trillian sjöng de mäktigaste sånger han kunde för att stärka hennes kropp och själ. Xan’tas vräkte glödhet magi mot monstret i omgång efter omgång utan att träffa, och med varje formel han besvärjde fram växte hans frustration, vilket naturligtvis bara orsakade en ond cirkel och gjorde hans formler ännu mer verkningslösa. Denna gången räddade dock Ravianna dagen då det själlösa monstret inte kunde stå emot hennes vildsinta hamrande och snart nog låg det sönderbrutet på golvet, oförmöget att röra sig då dess ben var krossade. Dess inre avslöjade hemligheten bakom skapelsen, en stor juvel, innefattad i ett intrikat nätvek av bly, sken ondskefullt grönt. Xan’tas förstod att magin i denna juvel var stark nog att själv skapa detta vidunder, dess enda funktion nu var att fortsätta leva genom att hela tiden foga nya delar till sin kropp. De kunde se att varelsen inte bestått utav bara döda dvärgar, utan även råttor och andra olycksaliga djur som råkat komma i varelsens väg. Ravianna höjde hammaren för att krossa denna ondskefulla juvel och en gång för alla avsluta dess värv.

”Neeeeeeeejjjjj!!!” – vrålade Xan’tas, men det var för sent. Hammaren var rdan på väg nedåt med så stor kraft att inte ens Ravianna själv skulle kunnat hindra den. Juvelen exploderade i tusentals små fragment som spreds över hela rummet. Den gröna glöden falnade efter ett par sekunder och dess makt var nu bruten. Alla klappade Ravianna på axeln och gratulerade henne och sig själva till ett jobb väl utfört. Alla utom Xan’tas. Ingen såg hur han förvred sin mun i ilska och avsky, ingen såg hur hans ögon plötsligt blivit till smala grymma springor eller hur hans händer konvulserat öppnades och slöts, som om han sakta och plågsamt ströp en försvarslös person. Så snart deras blickar riktades åt hans håll blev han sitt vanliga jag och skrattade med sina vänner. De tog lite paus, drack några klunkar och sedan begav de sig vidare in i detta underjordiska nätverk av gångar.

Nu ska det sägas att det gått alltför många dagar sedan vi spelade denna episod, och därför är spelledarens minne lite grumligt på en del punkter. En av dessa är när Balder dök upp bland sina vänner igen. Troligtvis under striden oven, eller ännu troligare precis efter den. Hur som helst, han är med gänget nu när vi knallar vidare in i mörkret. Nåja, mörker för Balder, dunkel för Trillian och Xan’tas, och ganska ok ljus för Ravianna, som visserligen ser i svartvitt men inte klagar hon för det – Tjohej!

Efter en snabb genomgång av den stora hallen begav de sig genom den tunnel varifrån varelsen rusat ut mot dem. Det var för övrigt den enda tunnel de skulle kunna bege sig vidare igenom, helt enkelt för att det var den enda tunneln som fanns överhuvudtaget. ”Tunnel” är väl att sänka standarden en hel del, för golvet och väggarna var jämna och fina, precis så som dvärgarna vill ha det, medan taket visserligen var både aningen lågt (för Ravianna i alla fall) och skrovligt grovhugget. Dvärgar tycks inte titta uppåt…. Balder fick den tveksamma äran att scouta framåt, och tur var väl det. Han fann att gången var rejält skyddad av en mycket komplicerad och troligtvis väldigt dödlig fälla. Han fick använda all sin kunskap för att lyckas desarmera den, och för omväxligs skull så lyckades han verkligen med sin uppgift utan att bli det minsta lilla skadad, hehe. Gången, som var en helt vanlig gång och som verkade sluta i ett helt vanligt, kalt, litet rum längre fram, var en aning för välbefällad (finns det ordet?) för att bara vara en standard, run-of-the-mill, gång, så Trillian kollade lite extra noga på golv, väggar och tak medan de sakta tog sig framåt. And Lo! and Behold! Nog attans såg det ut som om det skulle finnas en hemlig och mycket väldold dörr i den vänstra väggen.

”öh, Balder, du kommer över här en sväng”

”Ehhh, okej. Vad är det om?”

”Kolla fällor på den här dolda dörren, och se om du kan öppna den.”

”Vilken dörr?”

”Den hemliga och dolda dörren framför dig”

”Var?”

”Du tittar på den”

”Nähä! Du skojar? Det är ju bara en vägg. Inga fällor på en vägg.”

”Bara kolla nu! Dörren finns där, och det [i]kan[/i] finnas fällor, så var försiktig..”

Balder pressar och trycker lite prövande på väggen, klart skeptisk.

”Balder!! Sluta krångla och prova att öppna dörren en halv meter till vänster om dig!!”

”VAR??!?! Jag ser ingen ”dörr” här!”

….och så vidare. Alver har förmågan att se sådant som andra troligen, och i Balders fall definitivt, skulle missa. Han, såsom varande människa och därmed utrustad med inte bara en klumpig och relativt ful kropp, har tillika rasens usla mörkersyn och måste lita till externa ljuskällor av rejäl kaliber för att finna sin information (detta till alla fienders mycket stora glädje). För att uppväga detta så är han istället girig och opålitlig… för att inte säga impulsiv.

Till slut fick de alltså upp dörren, som för övrigt inte var bemängd med en massa fällor, och kom in i något som såg ut att vara tagit ifrån ett finare hem. Be befann sig i en ombonad hall, med klädhängare, spegel, ljuslampetter, fin röd matta, ett bord och ett par soffor. På klädhängaren hängde ett par utsökta, röda, klädesdräkter.

Det är egentligen här de borde dragit öronen åt sig och stilla backat ut, tysta som små möss, men vad vet dessa unga äventyrare om Röda Kappor?

Xan’tas körde sin Detect Magic på hela stället och fann att kapporna mycket riktigt var magiska, liksom något där borta på den där dörren som inte bara verkar låst utan som också har tjocka kedjor och hänglås framför sig, för att inte tala om det som finns innanför den dörren… Kapporna, efter en närmare undersökning, hade tillhört (och gjorde så fortfarande troligtvis) till en Red Wizard of Thay – och var därmed inget som man borde mucka med. O nej, inte det minsta. Di däringa räliga röa trollisarna funkar lite som maffian – ”Peta på en av oss, och 10000 bindgalna och blint lojala eldmagiker kommer att jaga dig tills du självantänder.” En inte så catchy slogan kanske, men en attans så effektiv en. Men vad vet detta gänget? Det blir lite huggsexa om vem som ska ha de två klädesplaggen. Trillian tar den ena och Xan’tas den andra. Barden/Helaren kråmade sig framför spegeln och testade plaggets unika egenskaper att ändra färg på kommando. Plagget ger även bäraren en möjlighet att förändra sitt utseende en gång om dagen och kan blåsa iväg en kraftig fireball om nöden skulle kräva det. I tillägg till detta så blir bäraren väldans tålig mot eld. [i]H&M – i motsats till era kläder så rockar dessa![/i]

Trillian blev helkär i sin nya Robe of Thay, och i den stora spegeln, och i sig själv (till den grad att han egentligen skulle behöva ”lite tid för sig själv” – men detta är inget ovanligt när det gäller honom, så vi låter saken bero), medan de övriga började intressera sig för de två dörrarna här. Den kedjade lät de vänta, medan den här andra såg ut att vara lite normalare. Balder fixade upp låset och de kom in i en magikers arbetsrum, Xan’tas började dräggla när han såg alla böckerna (och behövde ”lite tid för sig själv” i detta rummet, men det kunde han stryka). Han gick till verket med att undersöka en speciellt intressant bok på en piedestal.

Balder fick syn på en rejäl kista på golvet (med ett lås som gjorde att han skulle behöva ”lite tid för sig själv” tillsammans med det, men detta fick bero). Han fepplade upp låset och innehållet kom i ljusan dager. Där fanns scrollar och potions och grejor, och saker. Oh My! Allt fann ett hem i vårt gängs inventory.

Ni kommer att märka, åtminstone om ni råkar vara en av spelarna i detta äventyret, att jag kapar lite här och där i historien. Detta är tvingat, för se, det tog massor av timmar att spela, och det skulle ta ännu längre tid att återberätta allt här i denna ”blogg”. Jag börjar starkt misstänka att jag missuppfattat hur en blogg egentligen ska byggas upp… kanske dags för mig att rätta till saken. OK, nu är jag tillbaka efter att ha läst flera bloggar på andra sites. Jepp, jag hade missuppfattat. Man ska skriva den i dagboksform, med lite fria tanka insprängda. Det jag håller på med är ett regelrätt återberättande, och det kanske är lite överambitiöst. Så, jag testar att göra ”på rätt sätt” framöver, så ser vi om det blir bättre, ok? Tack för ordet.

Hur Balder upplevde det….

Alltid är det jag som får göra det svåra jobbet medan de andra bara kan knalla in genom dörrarna. Inget ”Tack, Balder – du ska få 10% mer för besväret” här inte. Nä,nä…inget sånt till Balder inte. Nåja, jag gick fram till dörren och slog ett öga på den. Det verkade harmlöst, men jag kunde inte riktigt koncentrera mig på jobbet då jag egentligen behövde ”lite tid för mig själv” efter att ha dyrkat upp den där kistan (Damn that blasted Unlawful Carnal Knowledge – Book Of Sex. It should´ve never seen the light of day!) Hursom, jag tryckte och petade, mest för syns skull eftersom jag egentligen inte hade en aning om vart jag skulle börja. Jag verkar ha petat på lite fel ställe för plötsligt så känner jag en brännande stöt i bröstkorgen och jag flyger genom rummet. Jag kan svära på att jag såg min mamma, genomskinlig och spöklik, stå och nicka god mening med snörpt mun – ”Jo, jo – se där! Vad var det jag sa?” Precis som jag tänkte svara henne så small jag nog in i väggen och då försvann hon. Jag ruskade av mig värsta chocken, borstade av mig dammet och hostade till lite manligt, ni vet. Sen brukade jag allvar och gjorde mitt jobb på rätt sätt. Det var en ganska listig konstuktion, men ingen överlistar Balder Den Listige Listen från Listholma. Kedjorna rasslade till och föll ner på golvet. Nu var det bara att knalla in….Hey Ho! Let’s Go!

Här kommer vi till stället då jag ifrågasätter äventyrares eventuella förnuft. Varför, när man har kommit över så mycket godsaker som verkade vara obevakade, varför ända in i brinnande helsikets sjunde cirkel befolkad enbart av äventyrare måste de knalla in i den där andra dörren, den som är behänd med tjocka kedjor, lås och blixtfällor, och som man VET har något magiskt på andra sidan?! Varför ställer man inte frågan; ”Varför var dörren så låst? Från utsidan? När man inte tyckte att det behövdes något speciellt för det dyrbara arbetsrummet med alla dess hemligheter, varför låstes detta rummet så genomgripande? Kan det ha varit för att hindra det som finns på andra sidan att komma ut, istället för att förhindra någon att komma in? Hmmm… Näääääääääh!! Hey Ho! Let´s Go!” Så, istället för att ta sig därifrån med famnarna fulla av loot, så öppnar de naturligtvis den där dörren och ……

Inne i rummet, som var sparsamt mödlerat med en stilfull sarkofag smyckad med en relief av en skelettvarelse, smakfull matta av mögel på väggarna och små alkover i väggen där en trendkänslig badguy kan showcasea sina offers avhuggna huvuden – skallkedjorna kommer naturligtvis från superheta Chains of Mephistopheles (som också är återförsäljare för sträckbänks-succéerna ”Sträckis Deluxe” och ”Stunty Nevermore”).

Ovanpå stenkistan låg en man med händerna på bröstet där de höll om en magikerstav. Han var uppenbart död, men såg misstänkt välbevarad ut. Bara Balder befann sig inne i rummet, han fann skallarna något misstänkta, ja faktiskt fann han hela setupen ganska misstänkt. Han litade inte riktigt på att snubben på kistan var så död som han verkade vara. Det finns ett utmärkt sätt att ta reda på om någon spelar död, eller faktiskt är det. Testet innefattar en ”död” och en kniv – you do the math. Balder smög fram till kistan och pokeade till killens hand med knivspetsen. Han hann bara snudda skinnet då han hörde blodisande skrik och rasslande kedjor bakom sig. Skallarnas ögon lyste Eevul Green™ och de svävade mot Balder, kedjorna hade fått liv och piskade hungrigt i luften, i ändarna fanns glimmande sylvassa krokar (Köttkroken ”Krokis” från Ikky). Balder insåg att detta inte var ett ställe för honom så han kastade sig över döingen med ett kattsmidigt hopp, han försökte greppa staven i hoppet men ägaren ville inte släppa den. Istället tycktes tilltaget väcka liv i skrället, för nu reste den döde sig från sin vila, och han var inte det minsta road av att få sin skönhetssömn störd. Nej, inte det minsta.

Wannabe-Lichen pekade med sin stav mot basen av sarkofagen och reliefen lösgjorde sig ur stenen – en mycket hård och behaglig skelettkrigare tog resoluta steg mot våra hjältar, medan de skrikande skallarna vällde ut ur rummet och den morgonsure magikern förberedde sin nästa formel. Gänget tyckte att det kanske var på sin plats att göra sig redo för lite råkurr, stålsatte sig och drog sina vapen. Ack ja, man såg nästan detta komma, eller hur?

Striden blev, som vanligt, intensiv och till slut stod våra hjältar där som segrare, naturligtvis var de skadade bortom all rim och reson. Raviannas kläder var bortbrända och hon fick släpas på en snabbt ihopslängd bår då hon var medvetslös. Lill-Lichen och hans skelettkapten låg i småbitar, och alla de flygande huvudena var även de tagna ur daga. Det hängde på ett hår, men i ett avgörande ögonblick råkade lyckans gudinna skåda ner på just denna striden och allt vände i våra hjältars favör, medan fienden misslyckades grovt med allt de försökte sig på. Så kan det gå, och tur är väl det, annars hade vi fått tära så mycket mer på natur resurserna om vi hade behövt skriva ut 84000 rollformulär varje gång vi lirade.

Gänget släpade sig tillbaka till dvärgvaktsrummet, spärrade in sig, läktes med Trillians hjälp, och plottade sedan sin fortsatta livsbana….. vilken uppenbarligen skulle innefatta att gå tillbaka till Lichens sovsal och undersöka lite närmare. Balder hade sett färska blodspår i och runt skall-alkoverna och detta var precis så mycket som behövdes för att de gärna skulle bege sig tillbaka. äventyrare lär sig aldrig.

När de kom tillbaka till det dolda rummet fann de att bara kvarlevorna låg kvar på golvet i det numera ganska vedda rummet. Lich-pojken hade försvunnit och kedjorna var tillbaka på sin plats framför dörren. Balder var ju van i gamet nu så han fixade väck dem med ett par hypnotiska gester (nåja…någon Mandrake är han väl inte..?) Gruppen knallade in i rummet men kunde inte hitta något speciellt mystiskt med det. Det föll på Raviannas lott att välta undan locket, för det var de ju tvugna att göra eller hur? Hon sög tag och vräkte bort det, men locket hade inte ens landat i golvet förrän gröna blixtar slog ut från sagkofagen, och de som blev träffade kände en isande smärta helt olik något de känt tidigare. Där blixten träffade svartnade huden snabbt då den började förruttnas. Alla tog ett snabbt steg bakåt och började ducka. Blixtar sprakade höger och vänster som den värsta Tesla Coilen, och sarkofagens verkliga herre reste sig upp i sin fulla längd, samtidigt som dörren vräktes igen.

”Ehhh..det där ser inte ut som den där nissen vi suktade tidigare…”

”Varför säger du det? är det för att denna är längre, är klädd i helt andra kläder, har en annan typ av stav, bär en spetsig krona av järn, och ser lika fräsch ut som min gamla moster såg ut när vi hittade henne frystorkad i matkällaren?”

”Jag fick aldrig träffa din kära moster, men jag tvivlar på att hon har något med denna snubben att göra. Säg att jag inte har fel!!”

”Kära och kära. Hon var en gnällig kärring som som ingen direkt saknade eller ville fråga efter när hon inte kom tillbaka en kväll efter att hon skulle gå och hämta en burk av sin fruktansvärda sumpbärskompott hon envisades med att ge oss till efterrätt. Vi misstänkte henne för att vilja förgifta oss, eller helt enkelt inte ville ha oss på middag där över…huvud… taget.”

”Kan ni två fokusera lite?!”

”Inte så lätt nu när jag har Moster Veshulda färskt i minnet. Jag kan känna smaken av sumpbären….”

”TYST! Släpp moster och hennes sunkiga kompott. Hugg skrället i bitar!!”

Lich

Detta var alltså en Lich, inte en sån wannabe som den förra motståndaren utan The Real Thing. En Lich har alla möjliga krafter till sitt förfogande, och denna lösgjorde lite av dem i plytet på vårt favvo-gäng. Ravianna satte igång med lite seriöst hamrande samtidigt som Xan’tas och Trillian gjorde sitt bästa på avstånd. En vildsint halv-orchiska med dvärgahammare och en ganska kompetent magiker kändes som överkurs för Lichen så den teleporterade sig ut ur rummet. Nu ska det sägas att balder hade satts på vakt utanför rummet när de gick in i det, och när dörren vräktes igen så knallade han iväg till det stora förrådet för att finna något att bryta upp den med så han missade hela den här grejen med att plötsligt ha en pissed off Lich framför, eller rättare sagt bakom sig. Xan’tas trollade ut gänget till andra sidan dörren. Sedan började slagsmålet på allvar. När de kom ut i rummet såg de lichen knalla in i arbetsrummet och ut ur deras synfält några sekunder, för att sedan komma tillbaka ut. Xan’tas vräkte spells mot den och Ravianna kastade sig fram vildsint och dängde den med hammaren. När hon svingade vapnet såg hon en glimt ur sitt vänsta ögas ögonvrå. Lichen stod kvar i arbetsrummet! Illusionen framför dem upplöstes i tomma intet och lichen vräkte destruktion åt Raviannas håll. Det…gjorde…ont. Men hon överlevde.

Striden böljade fram och tillbaka, sedan skedde något som inte borde ha skett. Lichen gjorde en katastrofal missbedömning och vräkte iväg en fireball mot gänget, som de alla (ja utom Balder, den listige listen osv..) blev träffade av och tog rejält med skada ifrån. Nå, nu undrar ni säkert vad som var problemet med detta? Spänningen är olidlig…. BERäTTA!!!

”Eh, hur stor radie har en Fireball?, undrar Lord Xan’tas”

”Låt se, jo här är det, 20 fot, varar GM sanningsenligt.”

”Men, innebär inte detta att lichen också blir träffad?”

”öhhh, hmm..låt se…räkna räkna..Hmm, joooo det ser så ut. Ok, han får prova en reactionsave….som han missade och fick full skada.”

”Nå hur mycket har han kvar?”

”……..”

”Ja?”

”…. . . …. .”

”Högre tack. Hur mycket?, ville alla omkring veta.”

”….snyft….inget…. Lichen dog. Den är bara en hög aska.”

”WE RULE!”

And there was much rejoycing!

Som GM kände jag mig ytterligt krossad I grunden. Här hade jag fått fram en övermäktig fiende de rimligtvis inte borde klara av, och jag behövde inte ens använda mig av ”Wandering Monster”-taktiken för att spelarna skulle få möta den. De gick gladeligen in i dess krypta och muckade gräl. Jag borde inte haft några som helst problem med att utradera hela gänget (förresten, jag kommer ihåg nu att den gode Trillian inte alls var närvarande denna spelningen och det är därför han inte har fått gjort något speciellt i testen ovan – även om han nämns vid ett tillfälle. Senilitet ni vet) Efter detta nederlag kände jag all luft gå ur mig. Skulle jag någonsin kunna ge mina spelare en lich som motståndare igen, utan att darra på manchetten? Skulle jag kunna låta dem vandra in i en krypta utan att börja svettas? Kommer jag att använda mig av floorplas fler gånger, eller kommer jag att köra striderna utan karta för att fega ur och låta alla avstånd vara en sak som är helt upp till mig själv? Endast tiden får avgöra svaren på dessa frågor. Jag måste gå och gråta lite nu – ha en stund för mig själv rent av…

Gruppen klappade varandra på de ställen som inte var brända, blödande eller förruttnade. Xan’tas hade haft på sig sin excellenta Robe of Thay så han var totalt orördav elden trots att han stått i centrum av den briserande fireballen. Trollisen lootade lich-aska och annat smått och gott, som kronan, lite random scrolls, en amulett och såna saker. Efter detta så linkade de ut ur rummet och tillbaka till det där vaktrummet igen, där trillian nu väntade på dem tillsammans med kvinnorna Jocelyn, Rane, Jindra och….hon den lite äldre kraftiga som jag inte minns namnet på just nu (vill ni verkligen veta så läs tidigare bloggar ombord på skeppet). Trillian kunde inte hela dem alla utan rejäl vila, och under natten blev Xan’tas skador värre och värre. Den svarta förruttnelsen spred sig över hans kropp och hotade att döda honom, eller vad värre var, göra honom till en viljelös odöd. Lyckan sken över dem ännu en gång och Trillian lyckades förhindra sjukdomen i rättan tid. De spenderade över ett dygn här, och under den tiden vilade Trillian nästan inte alls, han skötte om Xan’tas minutiöst för att inte riskera att några komplikationer uppstod.

När dygnet hade gått var de alla starka nog att fortsätta sin resa. Denna gången fick det dock vara slut med tunnlar och hemliga lich-rum. Xan’tas bad alla samla ihop sina ägodelar och hålla varandra i hand, sedan teleporterade han hela skocken, med loot och allt, tillbaka till Waterdeep och deras vindsrum. Golvet knakade protesterande under den plötsliga vikten. Det gistna träet hotade att ge vika, men höll ihop av gammal vana. Det blev attans så trångt här inne då rummet till att börja med var litet och trångt för tre personer. Ravianna som stod närmast dörren tog tag i handtaget och….

Kommer ni ihåg att Balder blev lämnad på rummet när alla de övriga gav sig iväg ut till skeppet ”Stormvinden”? Han skulle vakta deras grejor och läsa sin nya bok om fällor, och det var precis vad han gjorde. Han läste och läste, sedan omsatte han sina nyvunna kunskaper i praktiken och provbyggde lite fälla. Han hade inte så mycket att arbeta med, så han tog vad han hade…

… plötsligt försvann golvet under hennes fötter! Hon föll handlöst 4,5 meter ner innan hon landade hårt mitt bland en massa träpålar, eller rättare sagt trubbiga kvastskaft. Balder hade kommit på att det fanns en städskrubb ingen använde, direkt under deras dörr. Han hade spärrat av den och simulerat spetsiga pålar, bara för att kolla hur man skulle göra när det väl gällde…. Ravianna fattade ingenting, men ont i ryggen hade hon och på taskigt humör blev hon när det gick upp ett ljus för henne. De hjälptes åt att hala upp henne ur hålet, sedan stängdes luckan igen och Balder säkrade fällan. Våra vänner sade farväl för tillfället till de tre prostituerade, Lyna, Jindra och Jocelyn (som egentligen inte alls är en tjej utan en extremt vacker, om än feminin, kille vid namn Zathrani, men det vet ju bara Trillian efter att ha lärt sig den saken ”the hard way” heheh) (sådär, nu kom jag ihåg alla tre namnen). Rane gick omedelbart mot badet, och en efter en gjorde alla de övriga likadant. De var inte så vidare fräscha…. Det var underbart för dem alla att dra på sig rena och hela kläder igen, en lyx de inte ofta reflekterat över innan denna dagen. De kunde känna doften av mat, höra ljudet av liv på gatorna nedanför, se ljuset från solen komma strålandes ner genom takluckan. Värmen här på loftet var kväljande, men det var i alla fall bättre än den fuktiga kylan nere i grottan.

Detta skulle bli en bra dag – men de var nu tvugna att försöka reda ut hur de skulle gå tillväga med att berätta för deras uppdragsgivare att hans stolta skepp hade förlist högt upp i bergen. Av vad de fått reda på så var Prins Sukkhim inte så vidare förlåtande.

Fortsättning följer snart…..