In a hole in the ground there lived a Vampire

Om ni upplever att det saknas lite mellan denna bloggen och föregående, så har ni säkert helt rätt. Kolla gärna tillbaka senare, för just nu sitter det flera stycken författare och slipar på storyn som saknas. Japp, mina damer och herrar! Vi har äntrat en ny era, The Time of Gangblogging, och det innebär att ni slippe att läsa bara mina röriga och ibland ändlösa texter, utan får även nöjet att ta del av resten av spelgängets förvirrade versioner av “vad som egentligen hände”. Good Times Ahead…indeed.

Nu, tillbaka till historien;

Gänget steg ut i den snabbt allt varmare förmiddagen. Av morgondimman fanns blott ett eko, en tunn hinna av fukt låg kvar över de av ålder och stöveltramp nedslitna gatstenarna. Det var andra tiodagens vilodag och stadens innevånare hade klätt sig i sina finaste kläder, kvinnorna höll solparasoller i alla de färger till skydd för den alltmer stigande och brännande norrsolen. Stadens otaliga besökare satt längs trottoarerna, på stolar och tunnor på de snabbt uppslagna vattenhålen, eller bara stod längs gatorna och beskådade och upplevde den stora staden medan den passerade revy framför deras ögon. Här kunde man se den fattigaste och krokryggade gamle tjänare i sina bästa byxor och finaste skjorta stolt och mer rakryggat än vanligt gå sida vid sida med adelsmän och kvinnor som under andra omständigheter inte skulle ägnat de lägre stående ens en avmätt blick, men som här hälsade hövligt på varandra, nästan som jämlikar denna arbetsfria dag.

Ja, det var en glädjens och jämlikhetens dag, med vackert väder, inte ett moln på himlen, och alla problem försvann i takt med att morgondaggen dunstade från de nötta och slitna gatustenarna. Men, alla gator i Waterdeep har gränder, och till vissa av dessa gränder når aldrig solens värmande strålar. Där ligger oändliga nätters dagg fortfarande i stora mörka pölar, och fukten fräter på husväggarna. På sådana ställen frodas obehagen, och mer…ljusskygga element i samhället finner här en fristad, för vem skulle vilja lämna de ljusa och säkra gatorna en sådan här dag, när solen skiner och allt är fridfullt och vackert?

Raviannas, Trillians, Xan’tas’, Balders och Karianns sinnen var som daggen i en mörk gränd. Det enda de kunde tänka på, det enda som uppfyllde deras värld, var deras brinnande längtan att uppsöka dessa mörka platser och rensa ut ohyran som frodas där. I detta avseende var de mer lika de paladiner de så gärna förlöjligade, än de själva skulle vilja anse.

Gruppen hade stora behov av att vila efter det senaste dygnets hårda strapatser så de begav sig genast ut för att söka sig ett nytt boende. De behövde inte söka så värst länge innan de fick syn på två stycken som hade lediga rum. Det ena “Värdshuset Morgonstunden” såg inbjudande ut med sina sirliga sniderier kring port och fönster, medan syltan/härbärget “En Kittel Med Blod” i en närliggande mörk gränd bara tilltalade Xan’tas (faktiskt så till den grad att han funderade på att sova där ensam). Efter en snabb omröstning så blev det Morgonstunden och gänget knallade in genom den för Ravianna något för lilla dörren. Bakom en disk stod värden och log brett mot sina nya gäster och hälsade dem välkomna. Värden presenterade sig som Vizzi och var väldigt tillmötesgående när det visade sig att våra vänner ville hyra hela logementet, de billigaste sovplatserna han hade i ett rum för 12 personer. De betalade lydigt vad Vizzi ville ha och fick också hjälp med att skaffa en bra parkeringsplats för deras häst och vagn, som ju fortfarande stod intill den norra infarten till staden.

Allting på detta värdshuset verkade vara designat med småväxta i åtanke, och detta ställde till det en aning för Ravianna, som med sin rustning verkade vara en jätte här innomhus. Hon lyckades dock krångla sig upp på ovanvåningen och väl där föste hon ihop tre sängar borta vid balkongdörren, klädde av sig och kastade sig i ett efterlängtat bad. Tvätterskan gjorde ett bra jobb och Ravianna somnade nästan där hon satt. Efter badet stapplade hon tillbaka till rummet och somnade direkt när hon la huvudet på kudden. De övriga gjorde samma sak, ja all utom Balder naturligtvis. Honom skickade de iväg för att ordna upp det där med hästen och vagnen. Balder, den Evigt Penninglöse, fick ett par silvermynt så att han kunde ordna en droska till norra porten, annars hade det blivit en promenad på en styv timme om han skyndade sig lite. Väl vid porten ville stallföreståndaren också ha betalt för stallhyra, parkeringsavgift, fodertillägg, nattpassning, ryktningsavgift, och hyra av krok till betsel. Stallchefen berättade också att hästen hade varit ganska dålig i magen och därför var han ledsen att vara tvungen att utkräva en extra mockningsavgift, kostnad för magstabiliserande fodertillskott, avlusning av man och svans, mulpolering (smutsiga mular är farliga grejor), hästskokratsning, samt en motionsavgift då hästen började bli lite stel i ett bakben och behövde rastas. Balder bara stod och gapade, han trodde inte sina öron. Inte för att han var någon specialist på hästar, men allt detta lät som struntprat. Stallchefen bedyrade att så inte alls var fallet, han plockade upp en lista från en av sina fickor, konsulterade den medan han muttrande räknade på sina fingrar. Efter ett par minuter av detta…

Oj, det verkar som om jag har gjort ett litet misstag i detta fallet.

Jag menar väl det. Alla dessa avgift…

Jag glömde Första och Andra låstillägget. Vi upptäckte att er vagn lätt kom i rullning så vi placerade en speciell låsanordning vid hjulen.

Och det vill ni ha betalt för?!

Eh, vanligtvis inte, men era hjul var av en sådan sort att vi inte hade några lås som passade perfekt, och var tvungen att hyra in från andra ställen. Sådant kostar ska du veta, speciellt sommartid.

Varför sommartid?

Jo, du förstår, hjulen är gjorda av trä, och när det blir varmt och träet torkar ut, så rullar hjulen lättare.

Ja?

Ja! Och nu ser jag en sak till här. Er häst fanns vara känslig mot en viss typ av stallfluga, ja rent av blev den aggressiv så snart just en sådan typ av fluga kom i närheten, så vi såg oss tvingade att vid ett tillfälle söva er häst medan vi tillkallade en flugutrotare, och jag kan garantera att vi använde den bäste.. När varenda fluga, och dess ägg, var avlägsnade, var er häst lugn och beskedlig igen, men det innebär en avsevärt fördyrande av er stallavgift. Mac Fly är inte billig, men han är effektiv.

Hur kan det vara mitt problem om ni har flugor som stör min häst? Det får väl ni stå för själva förstår ni väl? – Balder skrek nästan nu och hans ansiktsfärg hade börjat övergå i en ohälsosam ton av lila.

Jo, i vanliga fall så stämmer detta, men denna typ av fluga finns inte här i staden, så vi var tvungna att undersöka er häst och vagn och fann då att flugans larver färdats hit tillsammans med er, och det innebär att felet var ert eget, och därmed kostnaden också.

Balders axlar sjönk ihop. Denna stallskurk rådde han inte på.

Hur mycket blir jag skyldig då?

73 guld

73 GULD?!

Ja, och då har du fått en rejäl rabatt.

73?!

Ja.

GULD?!

Precis, och om du inte betalar genast så tillkallar jag vakten så får vi låta dem avgöra om min räkning är rättvis. Hur vill du ha det, betala eller…?

Balder kände efter i fickorna och hittade ett ensamt silvermynt, men då kom han att tänka på alla de smyckena som befann sig i de fem läderpåsarna de hade befriat från tjuvarnas näste i Krukmakargränd och som nu låg gömda bland alla sakerna i vagnen i inhägnaden. Balder lyckades med hjälp av en diplomatisk manöver få tillträde till sin vagn, trots att stallägaren nu var ytterst skeptisk till honom. Balder grävde fram ett vackert armband, som säker hade åtminstone 40 år på nacken och en inskription ”Till min älskade Isobel” Balder hoppade ner från vagnen och gick tillbaka ut till Garman Hemsch, som stallägaren hette.

Du är en hård man, men kanske det är tvingat i dessa tider, sa Balder med väl avvägd stämma

Rätt ska vara rätt. Det är ingen dans på rosor att sköta om ett stall vid norra porten. Om du bara visste vad det kostar mig var tredje tiodag att ens få ha min verksamhet här, så skulle du inte vara så misstänksam

Balder förstod inte detta resonemang ett dugg.

Nå, hur det än är med den saken så har jag ett affärserbjudande till dig. Jag har inte så gott om mynt, det enda jag har är ett smycke, det enda min avlidne mor lämnade efter sig till mig när hon blev brutalt nersprungen av en skenande tjur. Meningen var att jag skulle sälja det här i staden och använda pengarna till en staty att sätta vid hennes grav, men nu ser det ut som om den saken får vänta.

Balder plockade försiktigt upp armbandet, som var invirat i en näsduk, ur fickan, vecklade upp näsduken långsamt och visade Garman smycket, men lät honom inte komma alltför nära till en början, men när han blev alltför nyfiken gav Balder med sig ”motvilligt” att låta den girige stallägaren att hålla i armbandet själv.

Hur vet jag att du inte stulit det?, sa han efter att noga ha undersökt det, och råkat se den mycket svaga inskriptionen. – Vad hette din mor förresten?

Balder anlade en högst oförorättad min

Stulit? STULIT?! Vem tror du att du talar till? Och varför alla dessa frågor? Jag ser inte vad du har med min mors namn att göra, men bara för att få slippa din fula nuna så kan jag berätta att hon hette Isobel.

Nåja, jag menade inget illa. Ville bara vara säker på att allt gått lagligt till. Det är så mycket skumraskaffärer nu på sommaren.

Jo, jag har märkt det på sistone, sa Balder och spände ögonen i Garman.

Hur mycket anser du att detta är värt?, frågade Garman utan att låtsas om Balders blickar.

Jag hade tänkt mig 100 guldmynt då det var vad skulptören ville ha för sitt arbete.

100?! Jag ger dig 50.

50?! är du inte riktigt kl… *suck* Orkar inte. Ge mig 10 guld och så anser vi min skuld till dig vara betald.

Jag ger dig sju, inte ett dugg mer.

Vad som helst, bara jag slipper se eller höra dig mer idag, suckade Balder.

Garman plockade fram en nött läderpung han haft dold under sin skjorta och började räkna upp sju stycken guldmynt. Han var noga med att inte låta Balder se hur mycket pengar det egentligen fanns i börsen, och gjorde en stor sak av att vilja göra rätt för sig, genom att högt och tydligt räkna upp mynten när han gav dem till Balder ett och ett. Balder gjorde en mental anteckning att besöka denna fullkomliga koblaffa till man en sen natt, och befria honom från varenda liten pinal han eventuellt skulle kunna komma att sakna. Balder fick gåshud av blotta tanken, men han visste också att detta var något som måste få vänta tills alla nuvarande affärer var avklarade.

Balder tog sig sakteliga genom staden eftersom han inte var så van vid att ratta ett sådant här ekipage, och mer än en gång lyckades han få hästen att svänga in i återvändsgränder. Det tog ganska lång tid för honom innan han lyckades räkna ut hur man fick hästen att backa, och ännu längre tog det att lära sig hur man manövrerar med en backande häst och vagn, men till slut, precis som alltid när det gällde Balder, så lyckades han med sin uppgift och när han kände sig säker på att gruppens grejor och häst var säkert förvarade så begav han sig tillbaka till värdshuset för att få sig lite välbehövlig vila.

GM Upplyser – Hela denna episoden med Balder utspelade sig egentligen inte In Gamus, vilket var rejält olyckligt. Just Stefan, som är spelaren som spelar Balder, har efterlyst lite ordentligt rollspelande i motsats till dungeoncrawling, men denna gången så passade han på att lämna spelgänget ett slag för att uträtta ett ärende med hemvärnet. Trist för honom att han missade detta utmärkta tillfälle till Old Skool RPG:ing, men som så ofta kan man inte både ha kakan och äta den. Stefan leker med moderna skjutvapen på riktigt, och det är inte förenligt med den ädla hobbyn High Fantasy Roleplaying, så det så. Blä!

När gruppen vilat sig, fått på sig rena kläder och ett rejält mål mat i sig… Oj, nu glömde jag ju bort en sak. Innan alla i gruppen bestämt sig för att sova ett slag så hade ju Ravianna slocknat för länge sedan. Xan’tas och Trillian bestämde sig för att spela Ravianna ett litet spratt så de limmade fast Trillian slösmustasch på hennes överläpp utan att hon vaknade. De höll på att väcka henne med sitt fnissande och gick sedan till sin meditation högst tillfredsställda och nöjda med sig själv. Ack!, dessa skojfriska små alver och deras hyss. Hade de inte varit så förbenat söta så hade de blivit krossade som flugor för länge sen, heheh.

När de övriga gav sig av till matsalen så stannade Balder kvar lite vid dörren till deras logement. Han tyckte inte om utseendet på låset. För enkelt att dyrka upp. Här behövdes en fälla! Med sina nyvunna kunskaper i fällkonstruktion, och med Trillians hjälp i form av en trollformel på en gammal scroll som medgav att man ”spelade in” några meningar i ett objekt som sedan ”spelade upp” meddelandet när utlösningsmekanismen, nåja, utlöstes. Om någon nu skulle få för sig att försöka dyrka upp dörren så kommer ett meddelande att svischa fram framför den potentielle tjuvens ögon där han sitter på huk och arbetar. Där står det ”SPRING!” och en röst kommer att spöklikt säga ”Din kropp kommer att självantända om 3 sekunder….2 sekunder….1 sekund…”. Balder har också ett sinne för humor, så det så.

När gruppen satt nere i matsalen så tittade alla närvarande med stor skepsis på Ravianna, som inte fattade ett dugg vad det handlade om. åtminstone inte förrän en bra bit in på måltiden när hon torkade sig om munnen. Man kan säga vad man vill om den stora krigarinnan, men ett sinne för humor kan hon fejka.

Alla mätta och belåtna var det så dags att bege sig ut i kvällsmörkret och låta Kariann, den självutnämnda stadsrangern, guida dem till det ställe där hon såg den egendomliga skepnaden stiga ner i underjorden. När de kom ut på gatorna hade mörkret lagt sig över staden och kvällsdimman hade gjort marken sådär onaturlig som bara tät dimma kan göra. De sista hippogrifferna med de rikaste bland rika som passagerare kom in för landning på sina plattformar högt ovan gatorna. Där i de höga tornen skulle betjänter stå och vänta på sina herrar, redo med klädombyte så att herren skulle bli exakt så presentabel den behövde vara för vad den nu var ämnad att göra. Kanske det gällde en bal, ett hemligt möte med en älskarinna, eller kanske ett ännu hemligare möte fullt av intriger på absolut högsta nivå. Vem vet vad dessa varelser gör för att fördriva tristessen från sina bortskämda liv? En sak är säker, vårt gäng ägnade dem inte en tanke, så vi lämnar hela grejen genast.

De kom fram till den väl dolda luckan i trottoaren. De lyfte av den när inga vakter fanns i närheten och tittade ner. Det var drygt 4 meter till botten och en stank av avlopp slog emot dem där nerifrån. Ravianna hakade fast sin änterhake i gatukanten och sedan tog de sig ner snabbt som ögat. De hann precis dra igen luckan innan en patrull fick syn på dem.

De befann sig i ett rum med fyra rostanfrätta dörrar. De stod på en plattform och på båda sidor av dem gick djupa rännor med en lucka i båda ändar. Både väggar och golv var insmetade med kloakavfall, som om det varit översvämning här nyligen. Just som de konstaterade detta så startade en maskineri någonstans norr om dem och luckan lyftes. Kloakvatten började forsa fram i den ena kanalen, men något verkade hindra den andra luckan att öppnas och nivån steg mycket snabbt. Ravianna kastade sig snabbt ner i smutsvattnet och började rycka och slita för att få upp den, men förjäves. Den satt som berget. Stärkt av utsikten att drunkna i skit, kastade sig även Balder ner och hjälpte Ravianna så gott han kunde, tätt följd av nykomlingen Kariann, som trots att hon var helt grön ville visa att även hon kunde vara en tillgång. Tillsammans lyckades de att öppna luckan och nivån sjönk undan sakta. De båda alverna hade stått som paralyserade och skräckslaget sett hur vattnet krupit närmare och närmare deras skor. Xan’tas hade gjort sig beredd att kasta Dimension Door för att fly detta öde, och Trillian tänkte använda sig av sin Ring of Spider Climb för att ta sig uppåt längs väggen. Nu slapp de anstränga sig i onödan. De tre som slitit upp luckan tog sig upp på plattformen, betydligt smutsigare och stinkande än de varit bara minuten innan. Bortom luckan de öppnat hördes nu ett ilsket vrål från någon som inte alls var glad över att få en massa kloakvatten forsande in. De kunde inte urskilja något egentligt språk så de kände sig tvingade, som bara äventyrare gör, att undersöka saken närmare.

Gruppen består nu av fyra stycken level 10 karaktärer, och en level 1. Hur ska detta gå? Tja, jag har gett dem en morot. Om det skulle gå så illa att den nya tjejen skulle dö, och de kunde ha förhindrat det, så kommer de alla att förlora en level för varje level hon är vid tillfället, fram till dess att hon är kapabel att ta hand om sig själv, om si sådär 5-6 nivåer.

Dörren var inte låst och Balder såg inga möjligheter att ha en fälla på den, så Ravianna satte igång med att knuffa upp den. Under tiden hon kämpade med den såg Kariann att det gled upp flera blöta och svarta skepnader ur vattnet. Galna jätteråttor kastade sig skrikande över den nybakade äventyraren som plötsligt befann sig i sitt livs strid. De tre råttorna klöste och högg medan hon febrilt försökte hugga bort dem, dock utan att lyckas. Råttorna sänkte sina tänder i henne gång på gång och Karianns livsblod lämade henne i strida strömmar. Hennes skrik tycktes egga odjuren som gjorde sig redo att avrätta sitt byte genom att sikta in sig på den vita mjuka halsen. Ravianna hade dock ett och annat att säga till om i saken, som ju brukligt är när det gäller henne. Raviannas svärd sjöng och råttorna klövs på mitten. Det var inte en jämn kamp. Ravianna hoppades att hon inte hade trampat kariann på tårna genom att hjälpa till, men hon behövde inte bekymra sig så mycket. Kariann var lycklig att vara vid liv. Hon hade döpts i eld och klarat det. Nu fanns det inget hon inte skulle kunna möta rakryggat, åtminstone så länge hon hade Ravianna vid sin sida. Trillian lät sin helande magi flöda över den unga kvinnan och henns sår slöt sig. Ingen av de närvarande kunde tröttna på synen av detta.

Nu var det dags för Balder att göra sin grej. Han smög så tyst och försiktigt han kunde in genom dörren, nedför korridoren innanför och fram till en öppning i väggen. I rummet innanför kunde han till sin fasa se ett jättelikt trolliknande monster lufsa omkring bland bråten som flöt omkring i kloakvattnet. Bråten bestod av allehanda saker. Flaskor, små askar, grejor denna varelse av någon anledning fann viktiga att ha, och som nu kanske förstörts av det framrusande vattnet. Balder gestikulerade vilt på tjuvarnas teckenspråk, men ingen tycktes fatta vad han menade. Trillian tag fram sin nya kniv, höll upp den i riktning mot Balder och pekade på sina läppar. Balder förstod och började istället mima orden. Trillian hade inga problem att läsa på läpparna när han fick hjälp av knivens, nåja (2 – the Revenge), knivskarpa iakttagelseförmåga. Troll har ett otroligt luktsinne och snart nog fick det upp doftspåret av Balder där han satt och tryckte och mimade för glatta livet. Trollet vrålade till och gick till anfall. Smutsiga svarta klor slet upp Balders bröst och mage. Trots chocken lyckades han ducka för nästa kloattack, men i och med det så hamnade han i ett perfekt läge för trollet att ta sig en rejäl tugga av hans axel istället. Smärtan, den plötsliga akuta blodförlusten och chocken av att stå öga mot öga med döden fick världen att gunga framför Balders ögon. Han var så pass klartänkt att han visste att nästa anfall skulle bli det sista och gjorde sig redo att ta emot det som en man. Men ännu en gång gick Ravianna emellan, för nu hade hon hunnit fram. Kariann lastade iväg pilar från sin båge, men de var inte så effektiva. Xan’tas stod redo att kasta dödlig eld mot trollet så snart hans vänner var utom fara. Ravianna slet fram sitt heliga svärd som hon tagit från den fallne kvinnliga paladinen Xan’tas hade grillat för vad som kändes en evighet sedan, men som i realiteten bara var månader. Svärdet bet djupt in i kroppen på trollet som vrålade av smärta. Ravianna högg två gånger till, men totalt i onödan. Trollet var redan på väg ner mot golvet efter första hugget, ty hennes svärd är alla ondskefulla varelsers bane, och detta troll var totalt fördärvat i djupet av dess sönderfrätta själ.

Vi lämnar gruppen där nu. Stefan (Balder) avslutade kvällen med att efterlysa mer rollspel och mindre dungeoncrawling. Jag håller med, åtminstone lite. Dungeons är faktiskt riktigt trevliga när man väl vant sig vid dem. Jag har ju spellett Lord of the Rings i så många år, ett spel där rollspel kommer i första rummet och där strider inte är särskilt vanliga. För mig är Dungeons & Dragons ett välkommet avbrott i intriger, politik, och deckarhistorier. Snart nog går nyhetens behag ur mig och jag är tillbaka till same old, same old. Tankenötter, problem som kan verka olösliga, och oändliga raddor av information som spelarna måste sålla ur de viktiga bitarna för att lösa äventyren. Bara ett problem… Märkte ni längden på denna bloggen? Detta är ett par – tre timmars spelande. Hur tror ni det kommer att se ut när det blir en massa personer i ett stort händelseperspektiv, intriger inuti intriger inuti gåtor svepta i lager på lager av mysterier, motsatser och tvetydigheter. Bloggarna blir rena mardrömmen att både skriva och läsa. Därför, håll inte andan. Vi ses snart igen.

Merfar? Vilken “Merfar”? Nä, jag har inte sett honom.

Nu blir det lite konstigt. Bloggarna kommer att dyka upp i en egendomlig ordning och tiden kommer att verka hur fel som helst. Det du nu kommer att läsa handlar om en del av det som utspelade sig under vår senaste spelning. Efterhand så kommer det att fyllas på med nya bloggar, som alla kommer att handla om saker som hänt tidigare, så om du är en kronologi-freak, läs inte det som följer i nästa stycke! Och en grej till! Jag har lovat att inte skriva bloggen i historieform, men denna gången kände jag att jag var tvungen för att det inte skulle bli för torftigt, ja ni kommer att förstå när ni läst det. Jag har inte ambitioner på att skriva korrekt prosa, eller att försöka ge sken av att ha tänkt igenom vad jag kommer att skriva. Orden flyter ut genom fingrarna, och även om de numera är attans så rättstavade (Tack Microsoft för den svenska stavningskontrollen – Blä! för att ni inte skickade med den som standard i Office paketet), så är de fortfarande ganska så slumpvis sammansatta till något som ska föreställa meningar. Nu kör vi.

De spenderade många slöa timmar i väntan på att Xan’tas krafter skulle hinna återhämta sig så pass mycket att han kunde transportera de sista två omgångarna skeppsbrutna från de kalla klipporna vid Vansinnets Berg. Två grupper var tillbaka och nu stod den gamle boven Merfar och gruppen bestående av de unga männen som var menade att säljas som slavar vid den underjordiska marknaden i Waterdeep. Xan’tas hade definitivt andra planer än att helt enkelt ta dem tillbaka till staden och sedan försöka lägga fram beviset för vad Merfar gjort ombord på HMS Stomvinden. Alltför mycket kunde gå fel…..

Xan’tas samlade ihop resenärerna och bad dem alla hålla varandra i händerna. Merfar kom hela tiden med förmaningar och förtäckta hot till Xan’tas ”Bäst för dig att inget går fel och att du skyndar på. Det finns dem som annars kan göra livet mycket problematiskt om detta dröjer mycket längre till. Och det är nog säkrast att alla inblandade håller tyst om vad de nu tror sig veta om saker och ting. Fel ord i fel öra kan ofta leda till tråkigheter för både tunga och öra.”

Xan’tas tog god tid på sig, han höll sitt humör i schack, nickade på alla rätta ställena och höll god min. Han kastade sin formel och allt ljus försvann…..

Merfar kunde inte se någonting. Det var kolsvart. Han hörde det evinnerliga tjattret från de där avskyvärda vildarna och han ville bara sluta sina händer kring en av dess halsar och klämma åt tills det enda som kom ur strupen var dödsrosslingar. Han famlade i mörkret efter någon fast punkt att hålla fast vid. Så snart hans hand råkade röra vid naken hud ryckte han snabbt bort handen igen och torkade av den mot det gamla skynket som nu var hans kläder. Han kände sig illamående. Att det skulle komma till detta, att han, Merfar Mondath, kallad Moss’lohr efter alrunans skugga i midnattens timma, skulle behöva besudla sina händer med att röra vid besmittat kött passande endast för försäljning till idioter med för mycket pengar och sjukliga begär. Men allt var inte totalt fördärvat. Det kött som fortfarande levde var av mycket bra kvalitet, prima specimen, och skulle kunna inbringa en bra hacka om han bara fann de rätta kunderna, och han hade ett par i åtanke redan nu. Han kunde inte låta bli att undslippa sig ett litet skratt när han såg det framför sig. Först kvinnans och mannens förtjusning över att få nya leksaker, sedan, när de tröttnat på att vältra sig med det mörkhyade avskummet eller den gått sönder under lekarna, hur deras hundar med glädje skulle slita stycken ur den darrande kroppen. Nytta med nöje ansåg de. Definitivt ett par av Merfars favoritkunder.

Plötsligt tändes ett ljus och Merfar kunde se den lallande idioten, alvskrället som försatt honom i denna knipa från första början med sina förbannade formler innan han hunnit stänga av honom, hålla upp sin stav som nu lyste med ett starkt sken. Alla höll för ögonen och kisade innan de vant sig vid ljuset. Merfar tyckte inte om det han såg i alvens ögon, eller leendet som spred sig över de feminina läpparna. Han ville mosa det ansiktet med en sten. Faktum var att han faktiskt tänkte göra det så snart han fick tillfälle till det, men efter att han fixat detta klabb med slavarna och avlagt rapport till Prins-idioten Sukkhim. Merfar kände avskyn välla upp som bitter galla i strupen så snart han tänkte på det lilla kungliga aset, veklingen som var tvungen att dölja sig i skuggorna och omge sig med vackra människor för att själv känna sig vacker. Patetiskt. Merfar tänkte på hur enkelt det varit att snärja den fåfänge gubben, och hur svårt det varit att hantera den darrande och utmärglade blodsugaren han hittat i katakomberna under staden, hur han hade varit tvungen att kräla i smutsen för det förtorkade gamla monstret innan det hade gått med på att göra honom till viljes. Men till sist hade det gått och Sukkhim hade, när det väl gällde mot sin vilja men då var det för sent, fått sin efterlängtade odödlighet och sin skönhet och sin patetiska ungdom. Sukkhim hade insett att det kom med ett för honom ohyggligt pris, att det var en förbannelse han inte ville ha, och hade krävt Merfar att reversera hela processen, att han skulle återgå till det normala. Lallande fåne! Nu hade Merfar äntligen den stomrike handelsfursten under sin tumme, och i och med detta tillgång till skeppen helt obegränsat. Han hade sagt till prinsen att han skulle arbeta på ett motgift, men att det skulle ta tid. Hah! Prinsen skulle aldrig få reda på hur enkelt det skulle vara. Aldrig!

Nu avbröts Merfars tankar av att alven talade till slavarna, på vad som lät deras eget språk. Han tyckte inte om hur deras blickar vändes fram och tillbaka, mot honom, sedan mot alven och sen tillbaka till honom själv igen. Det fanns något i deras blick som sade honom att något hade gått fel. Ack! Så fel. Vildarna vände sig mot Merfar och började sakta gå mot honom, deras ögon uppspärrade och deras händer öppnades och slöts. Merfar skrek till alven att han skulle ge honom vad som helst, precis vad som helst….men han var borta. Kvar fanns bara Merfar och de stirrande ögonen som kom närmare och närmare. åh, herre gud.. tänderna… Tänderna!!

Stambröderna fick enkelt ner demonen på golvet. De slet av honom allt tyg som fanns mellan dess kropp och deras hämndhungrande fingrar och tänder. De rev och slet i dess kött, stora stycken av dess kropp lossnade och dess heta blod rann i strida strömmar. Dess vrål lät som ord på ett främmande språk. De tuggade och drack demonen för att tvätta dess själ ren med sina egna kroppar, såsom det alltid gjorts. De förtärde det onda, och dess dödsskri lät precis som deras döda bröders hade låtit och det fyllde dem med sorg.

Merfar hade aldrig tidigare varit så rädd eller känt en sådan smärta. överallt tänder och naglar. Han visste att han skulle dö på ett ohyggligt smärtsamt och långsamt sätt. Han vägrade. Han helt enkelt vägrade! Det fanns en utväg. Han rullade över på mage för att ge sig själv tiden som skulle behövas för att kasta en sista formel. Formeln som var intatuerad på undersidan av hans underarmar hade givits honom av en aspackad magiker i hans ungdom, och den skulle enligt trollkarlen kunna rädda honom i nödens svåraste stund men att använda den skulle ha ett högt pris. Efter att tatueringen blivit slutförd hade Merfar supit trollkarlen under bordet och sen skurit halsen av honom. Varför visste han inte. Det hade känts som en bra idé vid tillfället.

Medan vildarna förtärde honom vrålade han de draconiska orden enligt runorna i hans skinn. Medan han läste dem började de glöda och ryka men Merfar kände inte den brännande smärtan. Han var smärta. Han hörde inte sina egna ord, bara ett pinat och hest vrål blandat med vilda djurs morranden. Världen blev välsignat svart…..

….och sedan grå. Merfar såg sin egen kropp slitas i stycken, sina ben knäckas, sitt blod rinna ut över golvet. Stora svarta bestar med vassa tänder och slitande klor rev och slet i kroppen som inte rörde sig eller protesterade längre. Han fick en nästan O-betvingbar lust att kasta sig in i frenesin han med. Han var hungrig, men han kände på sig att det inte skulle vara passande, om än intressant. Han såg sig omkring och fann varifrån den friska luften kom. Han satte genast kurs mot det hållet. Det fanns mycket arbete att utföra.

Ingen såg den lilla katten när den smög ut från dvärgarnas gamla matsal, och hade någon gjort det så hade ingen brytt sig om det.

Ingen utom Ravianna vill säga.

När Xan’tas kom tillbaka till gänget på värdshuset efter några minuter så skrockade han för sig själv. De andra ville veta vad det var som var så roligt, men Xan’tas sade inget. Han bara log, drack lite och gick sedan för att vila efter väl utfört arbete.

Ta två delar rouge, en del healer, skaka och du får…

I Ixar kaptenens sovrum med hans blod fortfarande flytande runt deras fötter satte Balder försiktig örat mot dörren för att ta reda på om kusten var klar. Han gläntade lätt på dörren och tittade uppför trappan där två stora skuggor, i ljuset av facklorna tonade upp sig som stora monster.

Lika tyst som Balder öppnade dörren, stängde han den igen för att berätta att de ej längre var ensamma. Deras gömställe hade nu blivit deras fängelse! Balder började genast vilt gestikulera och peka på kistan och hur den skulle använda till att bygga en fälla för att tysta vakterna utanför, och Ravianna som mer och mer tappade tålamodet, föreslog ett frontalangrepp och visade väldigt bildligt med ett rep hur hon skulle hänga upp vakterna.

Av detta väcktes en idé bland våra vänner. Efter lite finslipning och ännu mer planering beslutades det att Balder ljudlöst som bara en rouge kan, röra sig uppför trappan lägga varsin snara runt de båda vakternas hals, samtidigt som Ravianna på tecken gjorde ett hastigt ryck och drog ner vakterna till Trillian som väntade med en stor Ixar yxa som skulle avsluta dessa ödlors liv. Ja denna plan skulle kunna fungera om nu våra hjältar håller sig till den…

Med hög puls och kroppen fylld av adrenalin smög Balder sig försiktigt uppför trappan mot dessa bjässar som intet ont anande vad som komma skulle och det var mer av förvåning än av repet vållad bristen på luft, som deras ögon stod ur deras hålor när Trillian med yxan skilde deras huvud från hals och vakternas blod blandades på golvet med kaptenens.

Här beslutar sig våra vänner för att göra det de är bäst på: de delade upp sig. Ravianna och Xan’tas skulle ta sig ut till vakterna för att berätta vad som hittats här nere, samtidigt som rougen och healern bestämde sig för att fortsätta djupare in i grottkomplexet för att hitta besättningen.

Med tysta steg tar Balder täten nerför gången. Och även om Trillian försöker smyga och undvika fackelskenet som lyser upp den mörka gången, så skulle de snart bli upptäckta om någon stod och lyssnade. En våra hjältars avancemang avbryts när luften fylls av ett isande och plågat människoskrik som fyller varje del av kroppen med smärta och medlidande.

De tar sig snabbt mot ljudkällan som verkar komma från en naturlig bergskreva som öppnat sig som en gång in i berget. In i mörkret stirrar de en kort stund innan deras öron återigen fylls av skriet och som en spark tar de sig in i den mörka gången vilket är full av håligheter och något som liknar övergivna bo formade av törnebuskar.

även denna gång slutade i en fackelupplyst korridor varifrån fotsteg och ett rytmiskt hamrande hörs. Balder gör sitt jobb och tar sig fram tyst… mycket riktigt är det ännu en utarbetad korridor. Med jämna mellanrum fanns det dörrar; vissa hade gallerförsedda dörrar varifrån ständigt kvidande hörs andra dörrar hade bara en tittlucka.

Fotsteg från korridoren hörs – de kommer från en spjutbeväpnad ixar. Balder ser precis ryggen på vakten som försvinner ner för en trappa. Våran rouge håller sig i skuggorna och lyckas undgå att någon av fångarna upptäcker sina befriare.

Han tar sig försiktigt ner för trappan där hans blick fästs på något som liknar en ohygglig oger. Denna varelses kropp är dock helt täckt med päls och bär en tung tvåbladig yxa som verkar vara ett utmärkt vapen i dessa gångar och korridorer. Varelsen står på vakt utanför en stor dubbeldörr och framför honom står Ixarn vars fotsteg ekade tidigare. De verkar samtala med ännu en av hans sort, även denna beväpnad med spjut.

Balder tar sig snabbt uppför trappan han kom ifrån och då korridoren lider av en avsaknad av fångvaktare, dyrkas en av celldörrarna upp. Där innanför, upphängd i bojor, hänger en mycket medtagen dvärg. Dvärgen muttrar något ohörbart, denna röst har våra äventyrar hört så många gånger förr och kan ej tas fel på, ”GRMONIR”, utbrister Trillian som nu dykt upp, ”men hur?” Och rusar genast fram för att hjälpa ner sin skadade vän.

Balder som anar att vakterna snart skall komma tillbaks smiter ut och ner mot trappan. Och mycket riktigt hörs nu steg av ödlor närma sig. Därför kastar sig Balder huvudstupa in i ett förrådsrum i slutet av korridoren. Han upptäcks inte av dessa två snackande ödlor som kommer upp för trappan och fortsätter ner för korridoren.

I cellen håller Trillian på för fullt att se över Gromnirs sår och skavanker och med celldörren på glänt! Dolda av dvärgens mutter närmade sig ödlorna den ända av korridoren de befinner sig, men i sista sekund hör Trillian de hasande stegen som närmade sig och med ett ”klick” gled dörren igen.

Med hjärtat i halsgropen och med en viskning ber Trillian sin gamle vän Gromnir att ta tag i kedjorna om vakterna skulle titta in.

Samtidigt utanför kunde Balder se hur ödlorna stannar till utanför Gromnirs cell där de börjat skjuta upp luckan. Med ett par snabba tysta steg tar han sig fram till ödlorna och samtidigt som luckans öppnas sätter han kniven i halsen på en av ödlorna och tystar denna snabbt å lätt.

Trillian har nu tagit plats på andra sidan dörren, där han med laddat armborst är redo att avfyra det genom den lilla luckan, lämpligt nog genom ansiktet på första ödla som tittar igenom. Då ingen av hjältarna kan tala Ishar är det fortfarande osagt om det var en förolämpning mot dvärgen eller ett dödsgurgel som kom ur ödlans mun då dess mun och hjärna blev penetrerad av ett lod.

Efter att dragit in ödlekropparna i cellen, genomförs en snabb genomsökning av deras tillhörigheter där hittas då nycklar till de övriga cellerna, vilka börjas öppnas i rasktakt Fångarna var ett tjugotal och en blandning av besättningsmän och slavar. Trillian är den som stöter på Merfar upphängd i en cell och även han har blivit torterad av ödlorna. Men dagens hjälte, Trillian, samlar alla fångar i en cell och fokuserar sin magiska energi, låter den flöda för att sluta såren på de sårade.

Balder ”undersöker” förrådsrummen med sina flinka fingrar och letar speciellt igenom rummen för att hitta den magiska artefakt som fick mäktige Xan’tas på knä. Balder hittar vad han sökte efter och stoppar snabbt på sig den.

Sen så hörs steg i trappan och ytterligare två ödlor kommer upp i sällskap med en människa i bödelhuva. Tre av de före detta slavarna från Södern har lyckats få tag i spjut och kämpar mot ödlorna tillsammans med dvärgen i trappan och ingen ser att Balder smyger sig ner för trappan för att se hur det är med förstärkning för fienden.

Väl nere i trappan utsätts Balder för närkontakt av tredje graden av en ogers yxa. ödlorna på övervåningen blir slutligen nergjorda och några av slavarna rusar vidare ner för trappan för att leta fler fiender. Dvärgen – fortfarande något skadad – rusar också ner, bara för att mötas av blodet och kroppsdelar från en av slavarna som ogern just spritt ut över hela trappan.

Den som säger att storleken inte har betydelse, har inte mött en oger villt svingande en yxa. Så efter ett taktiskt beslut bestämmer sig de modiga äventyrarna att dra sig tillbaks till en mer fördelaktig position…

Med andra ord berättade de för dvärgen hur de skulle hitta ut och de före detta fångarna lade benen på ryggen mot friheten. Ogerns vilda, dödsbringande steg ekade bakom dom när de sprang genom korridorens stenväggar.

Men. Värme, ett starkt ljus, ett förtvivlat djupt dödsskrik och kvar stod Trillian, iklädd ”Theys” röda robe, med en förundrad blick av den kraft han just släppt lös. Av orgern fanns endast ett par rykande skor.

Balder som strategiskt hade tagit skydd i trappan kom snabbt på fötter då ytterligare två tungt rustade ogers var på väg upp för trappan mot dom och i rummet längre bort kunde Balder även se att ytterligare två rustade sig för strid. Trillian och Balder rådfrågade sina samveten och sina plikter: fångarna i dessa celler var knappt hälften av besättningen på båten så det måste finnas fler, men att stå på mat menyn för en oger ingick inte heller riktigt i deras planer… Tiden att diskutera och tänka försvann då skuggorna från ogerna blivit synliga i trappan, så hals över huvud slänger sig de båda äventyrarna in i förrådsrummen för att undgå att bli upptäckta.

Två av bestarna passerar förrådsrummet och båda äventyrarna håller andan men pustar ut när ogerna går in i varsin tom cell för att rota runt. Trillian tittar manande på Balder och dinglar med nyckeln. Balder nickar gillande och tysta smyger de fram till cellerna där ogerna gått in. Med en smäll stängs och låses cellerna bakomryggen på de förvånade ogerna. Fångvaktarna hade nu blivit fångar i sina egna hålor.

Hjältarna tar ännu en gång skydd i förrådsrummet som verkade vara en mycket bra bas för sitt gerillakrig mot dessa fysiskt överlägsna fiender.

De andra två ogerna kommer uppför trappan och ser sina fränder inlåsta i cellerna. Då ogers sinneslag är av annan natur än människor, så istället för att hjälpa dem ut, börjar de reta de bakom gallret med ord och gester som ej går att översätta till det mänskliga språket.

I skydd av oljudet tog sig snabbt rougen och helaren sig ner för trappan, ännu här en korridor som slutade i en stor dubbeldörr. Till höger finns ett öppet rum upplyst av facklor där en man hänger i kedjor knappt vid liv. Vid en närmare titt kändes mannen igen som kaptenen på skeppet och han hjälps snabbt ner. Trillian låter ännu edgång sina händer forma de urgamla tecknen för liv och hälsa, som med sitt blåa magiska sken fyller den skadade med ny livskraft.’

Samtidigt utforskar Balder det mörklagda rummet till vänster, som även detta är en tortyrkammare. Men i dess vägg fanns en trappa som leder neråt och eftersom reträtt vägen blockeras av stora ogers så verkar detta vara den enda vägen härifrån.

Trappan slutar i ett öppet gigantiskt rum vars väggar man ej ser på grund av dess storlek. Mörkret bryts här och var av cirklar pulserande i grönt, i rummets mitt finns en platå där facklor lyser upp något som ser ut som ett laboratorium. Avlägset hörs ett metalliskt ljud som om kugghjul rör sig på ett band och i taket hänger spindelliknande kokonger.

Balders förundran över lokalens storlek bryts plötsligt av ett avlägset skrockande, ”Kom nu, idag skall du få välja vem du vill äta själv,” säger en gammal rostlig röst.

Det söks snabbt skydd i den mörka trappan. In i rummet kommer en gammal gråhårig man i en magikerkåpa, i släptåg kommer en ohygglig varelse: en korsning av en oger och ett troll på närmare 3m. Dock är det något barnsligt och ungt över varelsen den rör sig som om den just lärt sig att gå. Dess tänder, eller rättare sagt betar, står åt alla håll i munnen och ögonen är små men dess näsa var storrund och vårtig.

Mannen i kåpan gick fram till bordet och började hälla en vätska i ett provrör. ”Ja du kan ta vilken du vill… du vet vart de är. Hehe…”

Den förväxta varelsen försvinner ur synhåll, men man kan snart räkna ut vart den tagit vägen då förtvivlade och smärtsamma skrik hörs.

Balder som insett att denna magiker ej är av godo och hans forskning inte kommer att hjälpa mänskligheten, lägger upp en med Trillian. Efter en snabb överläggning sveper Balder en dryck av osynlighet och både tystare och osynligare än han någon gång smugit så glider han upp bakom magikerns rygg. Med kniven djupt begravd i den gamle mannens strupe med den andra hand över mannens mun, hördes endast en tyst suck och ljudet av det varma blodet som strilar över marmorgolvet och ändrar dess färg till rött.

Balder och Trillian släpar med gemensamma krafter upp den livlösa magikern till ograrnas rum en våning upp. Balder sätter ett av ogarnas svärd genom kroppen sådär lagom iscensatt. Deras släpande av magikerns kropp resulterade i ett långt och blodigt spår från laboratoriet… prefekt.

Just när de placerat kroppen i rummet hörs ett skri nerifrån och upp för trappan hörs varelsen komma och i samma stund börjar Trillian att ringa i larmklockan för att påkalla ograrnas uppmärksamhet.

äventyrarna gömmer sig och väntar på att de båda grupperna skall mötas. Mötet ter sig så att just när varelsen kliver in genom dörren håller en oger på att dra svärdet ur kroppen på den döde magikern – hans mästare. Den förvuxna bebis-varelsen utstöter ett vrål och anfaller omedelbart alla ogers i rummet, dörren stängs igen men ljudet av blod och ben som krossas tränger ändå ut från rummet.

Balder och Trillian tar sig snabbt ner till våningen med laboratoriet, mot den plats i rummet där den hungriga varelsen försvunnit och skriken hördes. Där finner de resten av besättningen, hopträngda i fållor gjorda för boskap. Besättningsmedlemmarna här är mycket mer skadade än de som påträffats tidigare och många kan ej röra sig själva.

Trillian vars läkande kraft nästan tagit helt slut gör så gott han kan och med hjälp av de andra lyckats de få alla på benen på ett eller annat sätt. Och sen var det bara att leda dem ut ur denna helvetes grotta mot frihet.

När hjältarna passerar oger rummet är det enda som hörs där inifrån snyftningar. Balders som fortfarande är under osynlighetsdryckens kraft öppnar försiktigt dörren, innanför satt varelsen med sin mästares livlösa kropp i famnen. Balder fattade sympati för varelsen och beslutade att inte avsluta dess liv utan stängde dörren och sprang efter de skadade.

Utan svårigheter tar sig hela gruppen ut till grottans mynning och på vägen träffar de på liket av Ixars, både män, kvinnor och barn ligger dödade längst vägen.

Ut ur grottan och snabbt upp till soldaterna tar sig gruppen där de möts av Ravianna och Xantas.