Merfar? Vilken “Merfar”? Nä, jag har inte sett honom.

Nu blir det lite konstigt. Bloggarna kommer att dyka upp i en egendomlig ordning och tiden kommer att verka hur fel som helst. Det du nu kommer att läsa handlar om en del av det som utspelade sig under vår senaste spelning. Efterhand så kommer det att fyllas på med nya bloggar, som alla kommer att handla om saker som hänt tidigare, så om du är en kronologi-freak, läs inte det som följer i nästa stycke! Och en grej till! Jag har lovat att inte skriva bloggen i historieform, men denna gången kände jag att jag var tvungen för att det inte skulle bli för torftigt, ja ni kommer att förstå när ni läst det. Jag har inte ambitioner på att skriva korrekt prosa, eller att försöka ge sken av att ha tänkt igenom vad jag kommer att skriva. Orden flyter ut genom fingrarna, och även om de numera är attans så rättstavade (Tack Microsoft för den svenska stavningskontrollen – Blä! för att ni inte skickade med den som standard i Office paketet), så är de fortfarande ganska så slumpvis sammansatta till något som ska föreställa meningar. Nu kör vi.

De spenderade många slöa timmar i väntan på att Xan’tas krafter skulle hinna återhämta sig så pass mycket att han kunde transportera de sista två omgångarna skeppsbrutna från de kalla klipporna vid Vansinnets Berg. Två grupper var tillbaka och nu stod den gamle boven Merfar och gruppen bestående av de unga männen som var menade att säljas som slavar vid den underjordiska marknaden i Waterdeep. Xan’tas hade definitivt andra planer än att helt enkelt ta dem tillbaka till staden och sedan försöka lägga fram beviset för vad Merfar gjort ombord på HMS Stomvinden. Alltför mycket kunde gå fel…..

Xan’tas samlade ihop resenärerna och bad dem alla hålla varandra i händerna. Merfar kom hela tiden med förmaningar och förtäckta hot till Xan’tas ”Bäst för dig att inget går fel och att du skyndar på. Det finns dem som annars kan göra livet mycket problematiskt om detta dröjer mycket längre till. Och det är nog säkrast att alla inblandade håller tyst om vad de nu tror sig veta om saker och ting. Fel ord i fel öra kan ofta leda till tråkigheter för både tunga och öra.”

Xan’tas tog god tid på sig, han höll sitt humör i schack, nickade på alla rätta ställena och höll god min. Han kastade sin formel och allt ljus försvann…..

Merfar kunde inte se någonting. Det var kolsvart. Han hörde det evinnerliga tjattret från de där avskyvärda vildarna och han ville bara sluta sina händer kring en av dess halsar och klämma åt tills det enda som kom ur strupen var dödsrosslingar. Han famlade i mörkret efter någon fast punkt att hålla fast vid. Så snart hans hand råkade röra vid naken hud ryckte han snabbt bort handen igen och torkade av den mot det gamla skynket som nu var hans kläder. Han kände sig illamående. Att det skulle komma till detta, att han, Merfar Mondath, kallad Moss’lohr efter alrunans skugga i midnattens timma, skulle behöva besudla sina händer med att röra vid besmittat kött passande endast för försäljning till idioter med för mycket pengar och sjukliga begär. Men allt var inte totalt fördärvat. Det kött som fortfarande levde var av mycket bra kvalitet, prima specimen, och skulle kunna inbringa en bra hacka om han bara fann de rätta kunderna, och han hade ett par i åtanke redan nu. Han kunde inte låta bli att undslippa sig ett litet skratt när han såg det framför sig. Först kvinnans och mannens förtjusning över att få nya leksaker, sedan, när de tröttnat på att vältra sig med det mörkhyade avskummet eller den gått sönder under lekarna, hur deras hundar med glädje skulle slita stycken ur den darrande kroppen. Nytta med nöje ansåg de. Definitivt ett par av Merfars favoritkunder.

Plötsligt tändes ett ljus och Merfar kunde se den lallande idioten, alvskrället som försatt honom i denna knipa från första början med sina förbannade formler innan han hunnit stänga av honom, hålla upp sin stav som nu lyste med ett starkt sken. Alla höll för ögonen och kisade innan de vant sig vid ljuset. Merfar tyckte inte om det han såg i alvens ögon, eller leendet som spred sig över de feminina läpparna. Han ville mosa det ansiktet med en sten. Faktum var att han faktiskt tänkte göra det så snart han fick tillfälle till det, men efter att han fixat detta klabb med slavarna och avlagt rapport till Prins-idioten Sukkhim. Merfar kände avskyn välla upp som bitter galla i strupen så snart han tänkte på det lilla kungliga aset, veklingen som var tvungen att dölja sig i skuggorna och omge sig med vackra människor för att själv känna sig vacker. Patetiskt. Merfar tänkte på hur enkelt det varit att snärja den fåfänge gubben, och hur svårt det varit att hantera den darrande och utmärglade blodsugaren han hittat i katakomberna under staden, hur han hade varit tvungen att kräla i smutsen för det förtorkade gamla monstret innan det hade gått med på att göra honom till viljes. Men till sist hade det gått och Sukkhim hade, när det väl gällde mot sin vilja men då var det för sent, fått sin efterlängtade odödlighet och sin skönhet och sin patetiska ungdom. Sukkhim hade insett att det kom med ett för honom ohyggligt pris, att det var en förbannelse han inte ville ha, och hade krävt Merfar att reversera hela processen, att han skulle återgå till det normala. Lallande fåne! Nu hade Merfar äntligen den stomrike handelsfursten under sin tumme, och i och med detta tillgång till skeppen helt obegränsat. Han hade sagt till prinsen att han skulle arbeta på ett motgift, men att det skulle ta tid. Hah! Prinsen skulle aldrig få reda på hur enkelt det skulle vara. Aldrig!

Nu avbröts Merfars tankar av att alven talade till slavarna, på vad som lät deras eget språk. Han tyckte inte om hur deras blickar vändes fram och tillbaka, mot honom, sedan mot alven och sen tillbaka till honom själv igen. Det fanns något i deras blick som sade honom att något hade gått fel. Ack! Så fel. Vildarna vände sig mot Merfar och började sakta gå mot honom, deras ögon uppspärrade och deras händer öppnades och slöts. Merfar skrek till alven att han skulle ge honom vad som helst, precis vad som helst….men han var borta. Kvar fanns bara Merfar och de stirrande ögonen som kom närmare och närmare. åh, herre gud.. tänderna… Tänderna!!

Stambröderna fick enkelt ner demonen på golvet. De slet av honom allt tyg som fanns mellan dess kropp och deras hämndhungrande fingrar och tänder. De rev och slet i dess kött, stora stycken av dess kropp lossnade och dess heta blod rann i strida strömmar. Dess vrål lät som ord på ett främmande språk. De tuggade och drack demonen för att tvätta dess själ ren med sina egna kroppar, såsom det alltid gjorts. De förtärde det onda, och dess dödsskri lät precis som deras döda bröders hade låtit och det fyllde dem med sorg.

Merfar hade aldrig tidigare varit så rädd eller känt en sådan smärta. överallt tänder och naglar. Han visste att han skulle dö på ett ohyggligt smärtsamt och långsamt sätt. Han vägrade. Han helt enkelt vägrade! Det fanns en utväg. Han rullade över på mage för att ge sig själv tiden som skulle behövas för att kasta en sista formel. Formeln som var intatuerad på undersidan av hans underarmar hade givits honom av en aspackad magiker i hans ungdom, och den skulle enligt trollkarlen kunna rädda honom i nödens svåraste stund men att använda den skulle ha ett högt pris. Efter att tatueringen blivit slutförd hade Merfar supit trollkarlen under bordet och sen skurit halsen av honom. Varför visste han inte. Det hade känts som en bra idé vid tillfället.

Medan vildarna förtärde honom vrålade han de draconiska orden enligt runorna i hans skinn. Medan han läste dem började de glöda och ryka men Merfar kände inte den brännande smärtan. Han var smärta. Han hörde inte sina egna ord, bara ett pinat och hest vrål blandat med vilda djurs morranden. Världen blev välsignat svart…..

….och sedan grå. Merfar såg sin egen kropp slitas i stycken, sina ben knäckas, sitt blod rinna ut över golvet. Stora svarta bestar med vassa tänder och slitande klor rev och slet i kroppen som inte rörde sig eller protesterade längre. Han fick en nästan O-betvingbar lust att kasta sig in i frenesin han med. Han var hungrig, men han kände på sig att det inte skulle vara passande, om än intressant. Han såg sig omkring och fann varifrån den friska luften kom. Han satte genast kurs mot det hållet. Det fanns mycket arbete att utföra.

Ingen såg den lilla katten när den smög ut från dvärgarnas gamla matsal, och hade någon gjort det så hade ingen brytt sig om det.

Ingen utom Ravianna vill säga.

När Xan’tas kom tillbaka till gänget på värdshuset efter några minuter så skrockade han för sig själv. De andra ville veta vad det var som var så roligt, men Xan’tas sade inget. Han bara log, drack lite och gick sedan för att vila efter väl utfört arbete.