In a hole in the ground there lived a Vampire

Om ni upplever att det saknas lite mellan denna bloggen och föregående, så har ni säkert helt rätt. Kolla gärna tillbaka senare, för just nu sitter det flera stycken författare och slipar på storyn som saknas. Japp, mina damer och herrar! Vi har äntrat en ny era, The Time of Gangblogging, och det innebär att ni slippe att läsa bara mina röriga och ibland ändlösa texter, utan får även nöjet att ta del av resten av spelgängets förvirrade versioner av “vad som egentligen hände”. Good Times Ahead…indeed.

Nu, tillbaka till historien;

Gänget steg ut i den snabbt allt varmare förmiddagen. Av morgondimman fanns blott ett eko, en tunn hinna av fukt låg kvar över de av ålder och stöveltramp nedslitna gatstenarna. Det var andra tiodagens vilodag och stadens innevånare hade klätt sig i sina finaste kläder, kvinnorna höll solparasoller i alla de färger till skydd för den alltmer stigande och brännande norrsolen. Stadens otaliga besökare satt längs trottoarerna, på stolar och tunnor på de snabbt uppslagna vattenhålen, eller bara stod längs gatorna och beskådade och upplevde den stora staden medan den passerade revy framför deras ögon. Här kunde man se den fattigaste och krokryggade gamle tjänare i sina bästa byxor och finaste skjorta stolt och mer rakryggat än vanligt gå sida vid sida med adelsmän och kvinnor som under andra omständigheter inte skulle ägnat de lägre stående ens en avmätt blick, men som här hälsade hövligt på varandra, nästan som jämlikar denna arbetsfria dag.

Ja, det var en glädjens och jämlikhetens dag, med vackert väder, inte ett moln på himlen, och alla problem försvann i takt med att morgondaggen dunstade från de nötta och slitna gatustenarna. Men, alla gator i Waterdeep har gränder, och till vissa av dessa gränder når aldrig solens värmande strålar. Där ligger oändliga nätters dagg fortfarande i stora mörka pölar, och fukten fräter på husväggarna. På sådana ställen frodas obehagen, och mer…ljusskygga element i samhället finner här en fristad, för vem skulle vilja lämna de ljusa och säkra gatorna en sådan här dag, när solen skiner och allt är fridfullt och vackert?

Raviannas, Trillians, Xan’tas’, Balders och Karianns sinnen var som daggen i en mörk gränd. Det enda de kunde tänka på, det enda som uppfyllde deras värld, var deras brinnande längtan att uppsöka dessa mörka platser och rensa ut ohyran som frodas där. I detta avseende var de mer lika de paladiner de så gärna förlöjligade, än de själva skulle vilja anse.

Gruppen hade stora behov av att vila efter det senaste dygnets hårda strapatser så de begav sig genast ut för att söka sig ett nytt boende. De behövde inte söka så värst länge innan de fick syn på två stycken som hade lediga rum. Det ena “Värdshuset Morgonstunden” såg inbjudande ut med sina sirliga sniderier kring port och fönster, medan syltan/härbärget “En Kittel Med Blod” i en närliggande mörk gränd bara tilltalade Xan’tas (faktiskt så till den grad att han funderade på att sova där ensam). Efter en snabb omröstning så blev det Morgonstunden och gänget knallade in genom den för Ravianna något för lilla dörren. Bakom en disk stod värden och log brett mot sina nya gäster och hälsade dem välkomna. Värden presenterade sig som Vizzi och var väldigt tillmötesgående när det visade sig att våra vänner ville hyra hela logementet, de billigaste sovplatserna han hade i ett rum för 12 personer. De betalade lydigt vad Vizzi ville ha och fick också hjälp med att skaffa en bra parkeringsplats för deras häst och vagn, som ju fortfarande stod intill den norra infarten till staden.

Allting på detta värdshuset verkade vara designat med småväxta i åtanke, och detta ställde till det en aning för Ravianna, som med sin rustning verkade vara en jätte här innomhus. Hon lyckades dock krångla sig upp på ovanvåningen och väl där föste hon ihop tre sängar borta vid balkongdörren, klädde av sig och kastade sig i ett efterlängtat bad. Tvätterskan gjorde ett bra jobb och Ravianna somnade nästan där hon satt. Efter badet stapplade hon tillbaka till rummet och somnade direkt när hon la huvudet på kudden. De övriga gjorde samma sak, ja all utom Balder naturligtvis. Honom skickade de iväg för att ordna upp det där med hästen och vagnen. Balder, den Evigt Penninglöse, fick ett par silvermynt så att han kunde ordna en droska till norra porten, annars hade det blivit en promenad på en styv timme om han skyndade sig lite. Väl vid porten ville stallföreståndaren också ha betalt för stallhyra, parkeringsavgift, fodertillägg, nattpassning, ryktningsavgift, och hyra av krok till betsel. Stallchefen berättade också att hästen hade varit ganska dålig i magen och därför var han ledsen att vara tvungen att utkräva en extra mockningsavgift, kostnad för magstabiliserande fodertillskott, avlusning av man och svans, mulpolering (smutsiga mular är farliga grejor), hästskokratsning, samt en motionsavgift då hästen började bli lite stel i ett bakben och behövde rastas. Balder bara stod och gapade, han trodde inte sina öron. Inte för att han var någon specialist på hästar, men allt detta lät som struntprat. Stallchefen bedyrade att så inte alls var fallet, han plockade upp en lista från en av sina fickor, konsulterade den medan han muttrande räknade på sina fingrar. Efter ett par minuter av detta…

Oj, det verkar som om jag har gjort ett litet misstag i detta fallet.

Jag menar väl det. Alla dessa avgift…

Jag glömde Första och Andra låstillägget. Vi upptäckte att er vagn lätt kom i rullning så vi placerade en speciell låsanordning vid hjulen.

Och det vill ni ha betalt för?!

Eh, vanligtvis inte, men era hjul var av en sådan sort att vi inte hade några lås som passade perfekt, och var tvungen att hyra in från andra ställen. Sådant kostar ska du veta, speciellt sommartid.

Varför sommartid?

Jo, du förstår, hjulen är gjorda av trä, och när det blir varmt och träet torkar ut, så rullar hjulen lättare.

Ja?

Ja! Och nu ser jag en sak till här. Er häst fanns vara känslig mot en viss typ av stallfluga, ja rent av blev den aggressiv så snart just en sådan typ av fluga kom i närheten, så vi såg oss tvingade att vid ett tillfälle söva er häst medan vi tillkallade en flugutrotare, och jag kan garantera att vi använde den bäste.. När varenda fluga, och dess ägg, var avlägsnade, var er häst lugn och beskedlig igen, men det innebär en avsevärt fördyrande av er stallavgift. Mac Fly är inte billig, men han är effektiv.

Hur kan det vara mitt problem om ni har flugor som stör min häst? Det får väl ni stå för själva förstår ni väl? – Balder skrek nästan nu och hans ansiktsfärg hade börjat övergå i en ohälsosam ton av lila.

Jo, i vanliga fall så stämmer detta, men denna typ av fluga finns inte här i staden, så vi var tvungna att undersöka er häst och vagn och fann då att flugans larver färdats hit tillsammans med er, och det innebär att felet var ert eget, och därmed kostnaden också.

Balders axlar sjönk ihop. Denna stallskurk rådde han inte på.

Hur mycket blir jag skyldig då?

73 guld

73 GULD?!

Ja, och då har du fått en rejäl rabatt.

73?!

Ja.

GULD?!

Precis, och om du inte betalar genast så tillkallar jag vakten så får vi låta dem avgöra om min räkning är rättvis. Hur vill du ha det, betala eller…?

Balder kände efter i fickorna och hittade ett ensamt silvermynt, men då kom han att tänka på alla de smyckena som befann sig i de fem läderpåsarna de hade befriat från tjuvarnas näste i Krukmakargränd och som nu låg gömda bland alla sakerna i vagnen i inhägnaden. Balder lyckades med hjälp av en diplomatisk manöver få tillträde till sin vagn, trots att stallägaren nu var ytterst skeptisk till honom. Balder grävde fram ett vackert armband, som säker hade åtminstone 40 år på nacken och en inskription ”Till min älskade Isobel” Balder hoppade ner från vagnen och gick tillbaka ut till Garman Hemsch, som stallägaren hette.

Du är en hård man, men kanske det är tvingat i dessa tider, sa Balder med väl avvägd stämma

Rätt ska vara rätt. Det är ingen dans på rosor att sköta om ett stall vid norra porten. Om du bara visste vad det kostar mig var tredje tiodag att ens få ha min verksamhet här, så skulle du inte vara så misstänksam

Balder förstod inte detta resonemang ett dugg.

Nå, hur det än är med den saken så har jag ett affärserbjudande till dig. Jag har inte så gott om mynt, det enda jag har är ett smycke, det enda min avlidne mor lämnade efter sig till mig när hon blev brutalt nersprungen av en skenande tjur. Meningen var att jag skulle sälja det här i staden och använda pengarna till en staty att sätta vid hennes grav, men nu ser det ut som om den saken får vänta.

Balder plockade försiktigt upp armbandet, som var invirat i en näsduk, ur fickan, vecklade upp näsduken långsamt och visade Garman smycket, men lät honom inte komma alltför nära till en början, men när han blev alltför nyfiken gav Balder med sig ”motvilligt” att låta den girige stallägaren att hålla i armbandet själv.

Hur vet jag att du inte stulit det?, sa han efter att noga ha undersökt det, och råkat se den mycket svaga inskriptionen. – Vad hette din mor förresten?

Balder anlade en högst oförorättad min

Stulit? STULIT?! Vem tror du att du talar till? Och varför alla dessa frågor? Jag ser inte vad du har med min mors namn att göra, men bara för att få slippa din fula nuna så kan jag berätta att hon hette Isobel.

Nåja, jag menade inget illa. Ville bara vara säker på att allt gått lagligt till. Det är så mycket skumraskaffärer nu på sommaren.

Jo, jag har märkt det på sistone, sa Balder och spände ögonen i Garman.

Hur mycket anser du att detta är värt?, frågade Garman utan att låtsas om Balders blickar.

Jag hade tänkt mig 100 guldmynt då det var vad skulptören ville ha för sitt arbete.

100?! Jag ger dig 50.

50?! är du inte riktigt kl… *suck* Orkar inte. Ge mig 10 guld och så anser vi min skuld till dig vara betald.

Jag ger dig sju, inte ett dugg mer.

Vad som helst, bara jag slipper se eller höra dig mer idag, suckade Balder.

Garman plockade fram en nött läderpung han haft dold under sin skjorta och började räkna upp sju stycken guldmynt. Han var noga med att inte låta Balder se hur mycket pengar det egentligen fanns i börsen, och gjorde en stor sak av att vilja göra rätt för sig, genom att högt och tydligt räkna upp mynten när han gav dem till Balder ett och ett. Balder gjorde en mental anteckning att besöka denna fullkomliga koblaffa till man en sen natt, och befria honom från varenda liten pinal han eventuellt skulle kunna komma att sakna. Balder fick gåshud av blotta tanken, men han visste också att detta var något som måste få vänta tills alla nuvarande affärer var avklarade.

Balder tog sig sakteliga genom staden eftersom han inte var så van vid att ratta ett sådant här ekipage, och mer än en gång lyckades han få hästen att svänga in i återvändsgränder. Det tog ganska lång tid för honom innan han lyckades räkna ut hur man fick hästen att backa, och ännu längre tog det att lära sig hur man manövrerar med en backande häst och vagn, men till slut, precis som alltid när det gällde Balder, så lyckades han med sin uppgift och när han kände sig säker på att gruppens grejor och häst var säkert förvarade så begav han sig tillbaka till värdshuset för att få sig lite välbehövlig vila.

GM Upplyser – Hela denna episoden med Balder utspelade sig egentligen inte In Gamus, vilket var rejält olyckligt. Just Stefan, som är spelaren som spelar Balder, har efterlyst lite ordentligt rollspelande i motsats till dungeoncrawling, men denna gången så passade han på att lämna spelgänget ett slag för att uträtta ett ärende med hemvärnet. Trist för honom att han missade detta utmärkta tillfälle till Old Skool RPG:ing, men som så ofta kan man inte både ha kakan och äta den. Stefan leker med moderna skjutvapen på riktigt, och det är inte förenligt med den ädla hobbyn High Fantasy Roleplaying, så det så. Blä!

När gruppen vilat sig, fått på sig rena kläder och ett rejält mål mat i sig… Oj, nu glömde jag ju bort en sak. Innan alla i gruppen bestämt sig för att sova ett slag så hade ju Ravianna slocknat för länge sedan. Xan’tas och Trillian bestämde sig för att spela Ravianna ett litet spratt så de limmade fast Trillian slösmustasch på hennes överläpp utan att hon vaknade. De höll på att väcka henne med sitt fnissande och gick sedan till sin meditation högst tillfredsställda och nöjda med sig själv. Ack!, dessa skojfriska små alver och deras hyss. Hade de inte varit så förbenat söta så hade de blivit krossade som flugor för länge sen, heheh.

När de övriga gav sig av till matsalen så stannade Balder kvar lite vid dörren till deras logement. Han tyckte inte om utseendet på låset. För enkelt att dyrka upp. Här behövdes en fälla! Med sina nyvunna kunskaper i fällkonstruktion, och med Trillians hjälp i form av en trollformel på en gammal scroll som medgav att man ”spelade in” några meningar i ett objekt som sedan ”spelade upp” meddelandet när utlösningsmekanismen, nåja, utlöstes. Om någon nu skulle få för sig att försöka dyrka upp dörren så kommer ett meddelande att svischa fram framför den potentielle tjuvens ögon där han sitter på huk och arbetar. Där står det ”SPRING!” och en röst kommer att spöklikt säga ”Din kropp kommer att självantända om 3 sekunder….2 sekunder….1 sekund…”. Balder har också ett sinne för humor, så det så.

När gruppen satt nere i matsalen så tittade alla närvarande med stor skepsis på Ravianna, som inte fattade ett dugg vad det handlade om. åtminstone inte förrän en bra bit in på måltiden när hon torkade sig om munnen. Man kan säga vad man vill om den stora krigarinnan, men ett sinne för humor kan hon fejka.

Alla mätta och belåtna var det så dags att bege sig ut i kvällsmörkret och låta Kariann, den självutnämnda stadsrangern, guida dem till det ställe där hon såg den egendomliga skepnaden stiga ner i underjorden. När de kom ut på gatorna hade mörkret lagt sig över staden och kvällsdimman hade gjort marken sådär onaturlig som bara tät dimma kan göra. De sista hippogrifferna med de rikaste bland rika som passagerare kom in för landning på sina plattformar högt ovan gatorna. Där i de höga tornen skulle betjänter stå och vänta på sina herrar, redo med klädombyte så att herren skulle bli exakt så presentabel den behövde vara för vad den nu var ämnad att göra. Kanske det gällde en bal, ett hemligt möte med en älskarinna, eller kanske ett ännu hemligare möte fullt av intriger på absolut högsta nivå. Vem vet vad dessa varelser gör för att fördriva tristessen från sina bortskämda liv? En sak är säker, vårt gäng ägnade dem inte en tanke, så vi lämnar hela grejen genast.

De kom fram till den väl dolda luckan i trottoaren. De lyfte av den när inga vakter fanns i närheten och tittade ner. Det var drygt 4 meter till botten och en stank av avlopp slog emot dem där nerifrån. Ravianna hakade fast sin änterhake i gatukanten och sedan tog de sig ner snabbt som ögat. De hann precis dra igen luckan innan en patrull fick syn på dem.

De befann sig i ett rum med fyra rostanfrätta dörrar. De stod på en plattform och på båda sidor av dem gick djupa rännor med en lucka i båda ändar. Både väggar och golv var insmetade med kloakavfall, som om det varit översvämning här nyligen. Just som de konstaterade detta så startade en maskineri någonstans norr om dem och luckan lyftes. Kloakvatten började forsa fram i den ena kanalen, men något verkade hindra den andra luckan att öppnas och nivån steg mycket snabbt. Ravianna kastade sig snabbt ner i smutsvattnet och började rycka och slita för att få upp den, men förjäves. Den satt som berget. Stärkt av utsikten att drunkna i skit, kastade sig även Balder ner och hjälpte Ravianna så gott han kunde, tätt följd av nykomlingen Kariann, som trots att hon var helt grön ville visa att även hon kunde vara en tillgång. Tillsammans lyckades de att öppna luckan och nivån sjönk undan sakta. De båda alverna hade stått som paralyserade och skräckslaget sett hur vattnet krupit närmare och närmare deras skor. Xan’tas hade gjort sig beredd att kasta Dimension Door för att fly detta öde, och Trillian tänkte använda sig av sin Ring of Spider Climb för att ta sig uppåt längs väggen. Nu slapp de anstränga sig i onödan. De tre som slitit upp luckan tog sig upp på plattformen, betydligt smutsigare och stinkande än de varit bara minuten innan. Bortom luckan de öppnat hördes nu ett ilsket vrål från någon som inte alls var glad över att få en massa kloakvatten forsande in. De kunde inte urskilja något egentligt språk så de kände sig tvingade, som bara äventyrare gör, att undersöka saken närmare.

Gruppen består nu av fyra stycken level 10 karaktärer, och en level 1. Hur ska detta gå? Tja, jag har gett dem en morot. Om det skulle gå så illa att den nya tjejen skulle dö, och de kunde ha förhindrat det, så kommer de alla att förlora en level för varje level hon är vid tillfället, fram till dess att hon är kapabel att ta hand om sig själv, om si sådär 5-6 nivåer.

Dörren var inte låst och Balder såg inga möjligheter att ha en fälla på den, så Ravianna satte igång med att knuffa upp den. Under tiden hon kämpade med den såg Kariann att det gled upp flera blöta och svarta skepnader ur vattnet. Galna jätteråttor kastade sig skrikande över den nybakade äventyraren som plötsligt befann sig i sitt livs strid. De tre råttorna klöste och högg medan hon febrilt försökte hugga bort dem, dock utan att lyckas. Råttorna sänkte sina tänder i henne gång på gång och Karianns livsblod lämade henne i strida strömmar. Hennes skrik tycktes egga odjuren som gjorde sig redo att avrätta sitt byte genom att sikta in sig på den vita mjuka halsen. Ravianna hade dock ett och annat att säga till om i saken, som ju brukligt är när det gäller henne. Raviannas svärd sjöng och råttorna klövs på mitten. Det var inte en jämn kamp. Ravianna hoppades att hon inte hade trampat kariann på tårna genom att hjälpa till, men hon behövde inte bekymra sig så mycket. Kariann var lycklig att vara vid liv. Hon hade döpts i eld och klarat det. Nu fanns det inget hon inte skulle kunna möta rakryggat, åtminstone så länge hon hade Ravianna vid sin sida. Trillian lät sin helande magi flöda över den unga kvinnan och henns sår slöt sig. Ingen av de närvarande kunde tröttna på synen av detta.

Nu var det dags för Balder att göra sin grej. Han smög så tyst och försiktigt han kunde in genom dörren, nedför korridoren innanför och fram till en öppning i väggen. I rummet innanför kunde han till sin fasa se ett jättelikt trolliknande monster lufsa omkring bland bråten som flöt omkring i kloakvattnet. Bråten bestod av allehanda saker. Flaskor, små askar, grejor denna varelse av någon anledning fann viktiga att ha, och som nu kanske förstörts av det framrusande vattnet. Balder gestikulerade vilt på tjuvarnas teckenspråk, men ingen tycktes fatta vad han menade. Trillian tag fram sin nya kniv, höll upp den i riktning mot Balder och pekade på sina läppar. Balder förstod och började istället mima orden. Trillian hade inga problem att läsa på läpparna när han fick hjälp av knivens, nåja (2 – the Revenge), knivskarpa iakttagelseförmåga. Troll har ett otroligt luktsinne och snart nog fick det upp doftspåret av Balder där han satt och tryckte och mimade för glatta livet. Trollet vrålade till och gick till anfall. Smutsiga svarta klor slet upp Balders bröst och mage. Trots chocken lyckades han ducka för nästa kloattack, men i och med det så hamnade han i ett perfekt läge för trollet att ta sig en rejäl tugga av hans axel istället. Smärtan, den plötsliga akuta blodförlusten och chocken av att stå öga mot öga med döden fick världen att gunga framför Balders ögon. Han var så pass klartänkt att han visste att nästa anfall skulle bli det sista och gjorde sig redo att ta emot det som en man. Men ännu en gång gick Ravianna emellan, för nu hade hon hunnit fram. Kariann lastade iväg pilar från sin båge, men de var inte så effektiva. Xan’tas stod redo att kasta dödlig eld mot trollet så snart hans vänner var utom fara. Ravianna slet fram sitt heliga svärd som hon tagit från den fallne kvinnliga paladinen Xan’tas hade grillat för vad som kändes en evighet sedan, men som i realiteten bara var månader. Svärdet bet djupt in i kroppen på trollet som vrålade av smärta. Ravianna högg två gånger till, men totalt i onödan. Trollet var redan på väg ner mot golvet efter första hugget, ty hennes svärd är alla ondskefulla varelsers bane, och detta troll var totalt fördärvat i djupet av dess sönderfrätta själ.

Vi lämnar gruppen där nu. Stefan (Balder) avslutade kvällen med att efterlysa mer rollspel och mindre dungeoncrawling. Jag håller med, åtminstone lite. Dungeons är faktiskt riktigt trevliga när man väl vant sig vid dem. Jag har ju spellett Lord of the Rings i så många år, ett spel där rollspel kommer i första rummet och där strider inte är särskilt vanliga. För mig är Dungeons & Dragons ett välkommet avbrott i intriger, politik, och deckarhistorier. Snart nog går nyhetens behag ur mig och jag är tillbaka till same old, same old. Tankenötter, problem som kan verka olösliga, och oändliga raddor av information som spelarna måste sålla ur de viktiga bitarna för att lösa äventyren. Bara ett problem… Märkte ni längden på denna bloggen? Detta är ett par – tre timmars spelande. Hur tror ni det kommer att se ut när det blir en massa personer i ett stort händelseperspektiv, intriger inuti intriger inuti gåtor svepta i lager på lager av mysterier, motsatser och tvetydigheter. Bloggarna blir rena mardrömmen att både skriva och läsa. Därför, håll inte andan. Vi ses snart igen.