Det du kallar skit, kallar jag profit – som dvärgen sa.

Dungeon Crawl – per definition, är att gå omkring i underjordiska gångar, rum och tunnlar, ofta på jakt efter en väg ännu längre ner till ännu fler gångar, rum och tunnlar. Ju längre ner man lyckas ta sig, desto svårare blir motståndet och desto större blir belöningarna i form av magiska ting, vapen, guld och XP. De första nivåerna är ofta mondäna, inga utsmyckningar, inga intrikata fällor eller intelligenta fiender, och absolut inga större chanser till att finna skatter av någon större kaliber. Naturligtvis finns det ju alltid undantag till denna regeln men dessa är sällsynta. Vem byggde dessa oändliga undejordiska komplex, vart kommer alla monster ifrån och vad lever de av i de kala gångarna? En populär myt är att Halaster, ond trollkarl och tidigare lärjunge till den store Elminster, är besatt av att samla på monster. Han behövde ett ställe att förvara dessa varelser på och ett sätt att testa deras effektivitet. En annan myt är att det faktiskt var Halaster som grundlade alla ungas längtan att bli äventyrare, så att hans monster fick både mat och motion. Halaster anklagas ofta för att ha spridit information om stora rikedomar, svaga försvar och egendomlig frånvaro av väktare i beryktade underjordiska skattkammare. Så snart en skattkarta blir tillgänglig, och speciellt om den kartan varit hett eftersökt länge och plötsligt dyker upp, ja då brukar det sändas både en och två tankar till Halaster. även om man kanske är medveten om att han lurar och konspirerar nere i de okända djupen under Waterdeep så brukar detta inte hindra unga och optimistiska äventyrare, och få är de som inte tror att de, just de, ska kunna överlista den gamle gaggige trollkarlen och hans monster.

Lurade!

Denna gången var det alltså dags för gänget att undersöka gångarna i sin jakt på blodsugaren. Jag skulle kunna beskriva det oändliga smygandet, letandet efter fällor, låsdyrkandet eller käbblet om vilken gång de skulle välja, men det tänker jag inte göra. Gruppen sökte sig än hit och än dit. Vid ett tillfälle upptäcker Balder att det finns levande varelser innanför en trädörr, så de ställer Ravianna framför den, sig själva bakom henne, och ber henne fota in dörrskrället, rusa in i rummet och hugga loss på allt som rörde sig. Ravianna var inte sen att lyda. Med ett vrål sparkade hon in dörren, som flög iväg och slogs sönder mot en vägg. De hideösa varelserna där inne var några Dire Rats och deras kullar av ungar. Råttorna, som bara ville bli lämnade ifred, blev övermåttan sura och attackerade prompt. Ravianna blev ett hårdsmält mål för de små råttorna, klädd som hon är i heltäckande plåtrustning. Sex råttor försökte ta sig fram mot mjukare mål genom att kila mellan hennes ben ut genom dörröppningen, fem lyckades medan den sjätte låg ryckande på golvet kluven i två delar av den mäktiga krigarinnans svärd.

De övriga fem kastade sig över Balder, Xan’tas och Trillian (det skulle varit Kariann men i ett anfall av gentlemannaskap så kastade sig han framför den unga rangern när han såg råttorna storma fram mot henne). Balder fick ta emot råtthugg och klös så det stänkte om honom, bokstavligen. Han passade även på med att misslyckas motstå sjukdomen råttorna bar på (Filth Fever). Xan’tas fick vid ett tillfälle lusten att upprepa vad Ravianna hade gjort när en fet råtta kilade mellan hans ben för att komma åt Balder bakom. Helt i extas svingade han sin långa och klumpiga stav, den fastnade i en utskjutande del av stenväggen och Xan’tas balans var som bortblåst. Han försökte rädda situationen genom att vrida kroppen 180 grader medan han föll och det resulterade i att han drämde Balder i skallen med staven. Under bråkdelen av en sekund insåg han vad han gjort, eller var på bäg att göra, men var oförmögen att hindra händelseutvecklingen. Xan’tas föll på sin stav som prompt knäcktes under hans vikt. Jepp, nog slog han en fummel alltid (och ja, Braun, magiska objekt kan också brytas sönder, och det är aldrig kul). Trollkarlen hamnade på rygg och hans självkänsla skakades en aning. Han kom snabbt upp på fötter igen och började kasta Magic Missile hejvilt omkring sig. Råttorna lyste upp i mörkret som små tomtebloss och de små missilerna skapade ett vackert fyrverkeri i en annars så trist och deprimerande grå värld.

När råttorna var avlivade fick Ravianna ett infall. Hon plockade upp en gammal liten tygsäck och stoppade ner fem råttungar i den medan hon tänkte kärvänligt på sin katt som säkerligen i detta nu smög omkring i en gränd i sin jakt på kvällsmat, eller kanske var i färd med att kurtisera en söt kattflicka.

Gruppen tog sig vidare i de vindlande gångarna och stötte till slut på ännu en dörr. Denna trädörr var av stabilare virke, var låst och verkade ha satt sig rejält. Det var mycket fuktigt här så att trädörrar sätter sig är inget mysterium, men just denna dörren verkade ha dragits igen med mycket stor kraft, och ganska nyligen också. De kunde höra ett vinddrag innifrån rummet och Ravianna drog loss ett av sina hårstrån och förde det till springan i nederdelen av dörren. Luften sögs inåt. Gruppen visste inte riktigt vad detta kunde innebära, men var åtminstone lite nöjda att de kunnat konstatera ett faktum – Luften sugs definitivt in under dörren – något de inte var så vana vid att kunna. Varje medlen av den smått anarkistiska gruppen började känna av sin egen pockande individualism, och Lord Xan’tas försökte hela tiden styra dem i rätt riktning. Magikern möttes av glåpord och anklagades för översittarfasoner så snart han antydde en eventuell fortsättning på deras väg genom tunnlarna. När han berömde Balder så tittade rougen på honom surt och menade “Och vem har gjort dig till överdomare? är du verkligen kvalificerad att bedöma mina handlingar, eller försöker du bara trycka ner mig och kuva min fria vilja?” Xan’tas gav upp, och snart nog var kaoset ett faktum.

Vid något tillfälle hörde Balder att någon eller något tog sig ner genom samma manlucka de själva hade använt sig av. De styrde snabbt tillbaka som en grupp. I entrérummet fann de fotspår av någon som gått in genom den norra dörren. Balder öppnade och en stinkande, fuktig, och kroppsvarm dimma slog emot dem. En smal tegelgång slingrade sig in i diset, och i taket hängde rep och kedjor att hjälpa den som balanserande skulle ta sig fram här. På båda sidor av den två decimeter breda “gången” fanns fåror som verkade mycket djupa och det hördes brusande vatten nerifrån mörkret.

Gruppen, minus Ravianna som valde av egen fri vilja att inte följa med, gick in genom dörren och tog sig försiktigt fram på den smala gången. Efter en svettig och syrefattig färd genom skitdimmorna kom de till ett normalt golv och en ny dörr uppenbarade sig framför dem. Här sluttade golvet svagt uppåt, och vatten rann över det slippriga underlaget. Balder fick utnyttja hela sin skicklighet för att ta sig fram till dörren utan att eventuellt alarmera den eller det som befann sig innanför. Efter en stunds lyssnande togs beslutet att Ravianna, som nu hämtats hit, skulle fota in denna dörren också, vilt vrålandes och viftandes med sitt stora svärd.

Hon axlade dörren som for upp. Hon höll på att stapplande falla då det fanns ett par branta trappsted direkt innanför dörren, men hon fann sin balans och stod nu öga mot öga med två mycket överraskade dvärgar. Den diminuitive mannen och hans hustru satt i lugnan ro och åt sin måltid och hade inte en tanke på att det när som helst skulle kunna flåsa in en jättelik gråskinnad kvinna med stora betar och ett tvåhands svärd i hugsta hugg, så man får väl ursäkta dem för att de blev en aning arga. Stämningen blev en aning hätsk kan man väl säga, men efter lite väl avvägd diplomati så lades vapnen åt sidan och hrla gänget blev invitera att suppera med värdparet Herr Finnflim (kanske en gnutta gnome i släkten?) och Fru Garvarulda (charmerande namn på en kvinna)

Tja, man ska ju aldrig tacka nej till ett gratis mål mat men det borde finnas undantag till denna regeln. Här sitter då våra hjältar, insmorda i skit och avfall, kloakvattnet dropp-dropp-droppetti-droppar från deras kläder, ätandes dvärgarnas rustika köttstuvning säkerligen innehållandes den senaste skörden av de fyrbenta gnagare man kan se frekvent här nere i tunnlarna, men detta var inget som gänget hade en tanke på. Nu gällde det att ta reda på information.

De pressade dvärgarna på så mycket info de bara kunde, och Finnflim var inte sen med att göra dem till lags. Det visade sig att de två visserligen inte trivdes så där väldans bra med omgivningarna här nere, men de var övermåttan nöjda med profiterna. Det var otroligt mycket som fann sin väg ner hit via kloakvattnet, rena rama guldgruvan om man stod ut med skiten, sjukdomarna och ohyran. Han hade sett, med egna ögon, hur skumma individer hade svävat ner från manhålet, för att sen förvandlas till en dimma som gled in under en dörr. Dvärgen gav också en massa nyttig info om tunnlarna, kloakerna och vart man bör undvika att irra runt respektive hur man tar sig lättast dit man vill komma. Gänget var småsugna på att hitta en eventuell väg upp till den fasionabla resturangen de var på när de stötte på vampyrerna första gången. De hade ju upptäckt den dolda dörren med den gamla skylten ”Vinkällare” ovanför, vilket ju ver en aning egendomligt med tanke på att de befann sig på andra våningen. Med tanke på var de nu befann sig så borde en del av dessa tunnlar gå under själva byggnaden, och kanske, bara kanske, det fanns en väg upp till andra våningen, och kanske det skulle gå att finna vampyrernas dagläger här nere.

Hur detta går får vi se om någon dag.