Temple of Elemental Healing

Men, såklart inte Xan’tas var död!

Det visade sig att, visst, när vi levlade så knallade trollisen upp till lvl 17 ”plus lite

XP till”. När han låg där i en trasig och blödande hög, ville han veta exakt HUR mycket XP

till.. Han hade inte såååå långt kvar till nästa level, menade han ….

Och, jodå, XP räckte till en level till visade det sig vid en mycket närmare räkning. Det

gjorde honom till lvl 18, gav honom en tärning KP till. Resultat=han dog inte, men närmare

har han nog aldrig varit, hehe.

Balder drog varelsens uppmärksamhet till sig heroiskt genom att skjuta pilar i strid ström

mot den. Till sist, efter flera sekunder alltså, så purknade den till och då den farligaste

fienden redan låg där ”död” (för tillfället), så upptog infernovarelsen jakten på en stycken

Balder. Han blev naturligtvis en aning eftertänksam när han såg hur Xan’tas såg ut och hur

snabbt det hade gått, och under bråkdelen av en sekund såg han sitt liv flasha förbi. Det

var ganska kort och filmen var snart slut. Det tyckte han inte dög alls, så han gjorde det

enda raka. Han la benen på ryggen med varelsen skrikande efter sig.

Nu insåg Balder sitt predikament. Hur flyr man från ett sånt här monster när man befinner

sig i en hamn med stora öppna ytor, och fienden flyger och ser troligtvis perfekt i mörkret?

Jo, man slår på sin patenterade BalderVision, finner en antydan till ett brunnslock av trä

och hoppar jämfota ner genom det. Han landade hårt några meter ner, han befann sig i en stor

spillvattenstunnel, kom snabbt upp på benen och började springa mot dess öppning, och när

han väl nått den så var det enkelt för honom att kravla sig upp till markplan igen.

Under tiden kastade Trillian en mäktig formel som återställde Xan’tas till full vigör, och

nu var han r-i-k-t-i-g-t sur.

TIMESTOP! (4 rundor)
Earthball (Transformerad Fireball)
Earthball (Transformerad Fireball)
Earthball (Transformerad Fireball)
Flesh to Stone på en random unge som nu försökte klättra ut och anfalla gänget.

Sen gick tiden igång igen och saker hände ögonblickligen.

Varelsen befann sig plötsligt vara föremål för tre STORA klot av ren jord-materias kärlek.

Dess kropp pulvriserades bokstavligen till allas stora glädje. Trillin bröt ut i sång…

DING DONG! THE DEAMON’S DEAD
WICKED DEAMON, WICKED DEAMON
DING DONG! THE DEAMON’S DEAD
WICKED DEAMON’S DEAD! HA!

Vakter tillkallades, ungdomarna forslades till arresten, och gänget avlade rapport om det inträffade. Ja, alla utom Balder, som smög iväg direkt efter striden. Han hade lite..hmm..egna grejor att se till. Saker som inte behövde några extra ögon.

Nåja, sen bar det hem till Resturang & Gästhus Svävande örnen igen, och några dagar förflöt.
Det var inte utan att folks uppmärksamhet börade gå gänget på nerverna. De hade blivit något av lokala celebriteter efter deras insats mot vampyrerna och nu kunde de inte gå längs gatan utan att folk kom fram till dem och vill prata, de såg sina ansikten på affischer och till och med små dockor med deras liknelse såldes i gathörnen. De var vana vid att existera lite inkognito, och detta var raka motsatsen. Lägg till att Magister Marius Stromgald gjorde vad han kunde för att få dem att ta anställning i staden, antingen som rådgivare eller tränare eller soldater. Adeln ville ha dem med på sina fester och tepartyn. Ravianna testade ett sådant, men de snorkiga stroppkärringarna föll henne ej i smaken. Kanske det var för att hon redan ätit? Det får vi aldrig veta. Ravianna flydde så fort stegen bar när ingen såg, och nu var det dags att bege sig ut ur Waterdeep, åtminstone ett slag eller två.

Gänget avslutade sina affärer i Waterdeep, packade vagnen och begav sig ut. Redan i stadsporten märkte de att de var bevakade. En lång och bredaxlad alv iakttog dem intresserat, och när gruppen singlat slant om vilket håll de skulle bege sig, började alven förfölja gruppen på avstånd och till fots. Norrut fanns en stor hamnstad kallad Porthaven, och det var dit de var på väg. De hade fått höra att det skulle löna sig att slå ett öga på det stället, och gruppen Lord Xan’tas’ Loyal Xenophobes behövde knappast större incentiv.

Till slut, när de efter ett par dagar ute på vägen slog läger intill vägkanten och grillade dagens fångst, kallade de till sig alven som låg och tryckte i ett buskage en bit bakom dem. Alven kände att spelet var över och han övergav sitt ”gömställe”

”Dessa äventyrare besitter förmågor som vida överstiger auktoriteten de utstrålar” tänkte han, när han släntrade fram till dem snabbt och smidigt som bara alver kan.

Alven presenterade sig som Onyx Deathcure, livvakt åt borgmästarfamiljen Raegal och han förklarade att han varit i Waterdeep för att finna lösningen på ett mycket allvarligt problem. Naturkatastrofer hotade att totalt förgöra Porthaven, vulkanutbrott, jordbävningar, tidvattenvågor och plötsliga jättestormar.

Porthaven hade förr, för 300 år sedan, varit en mycket hård plats att leva på men folket där hade trotsat naturkrafterna och strävsamt hållit sig kvar vid den naturliga hamnen. Sedan så, en dag, kom en mystisk främling till den lilla staden, och han rördes av att folket inte gav upp trots att allt verkade vara emot dem. Han tog på sig att göra livet lättare för folket som vunnit en plats i hans hjärta, och han lyckades verkligen med sin uppgift. Värdret blev lugnt och fint, och bergen slutade med sina uppror. Porthaven blomstrade och blev en riktigt stor stad och en utomordentligt viktigt hamn i annars mycket farliga vatten. Det hade varit lugnt, tills elt nyligen. Först var det bara små skalv, knapps märkbara i marken. Vinden tog i lite mer för varje dag och vågorna började gå höga igen. Då Porthaven alltid varit känd för att ha ett lugnt vatten hade många valt att bygga sina hem nära vattenlinjen. Dessa hem hade översköljts en natt av en speciellt stor våg, och flera liv hade gått förlorade, liksom de överlevandes hela hem. Onyx kände historien om den mystiske vandraren från historier, och då han talade med borgmästaren om saken så fick han i uppdrag att försöka finna ut vad som hade gjorts den gången för att lugna ner naturen. Onyx hade fått reda på främlingens namn och att det hade att göra med en maskin av något slag, men inte så mycket mer och nu började tiden ta slut och han måste bege sig tillbaka till sitt hem. Hans drömmar hade varit mörka på sistone, och han befarade det värsta. Han hade även lyckats få reda på att templet för Wee Jas troligtvis innehöll svaret på gåtan och dess högsta präster troligtvis besatt svaret men inte avslöjat det. Typiskt för Wee Jas, menade Onyx Deatyhcure (som på sin klädnad hade tecken som antydde att han satte sin tillit till Solonor Thelandira och därmed troligtvis var ytterligt skicklig med sin båge och också en utmärkt jägare då detta ingår i den religionen). Wee Jas prästerskap är fåfänga till gränsen till dumhet, och om det skulle vara så att någon i templet varit på något sätt involverad i det som händer nu så skulle deras läppar vara än mer förseglade än normalt. Wee Jas anhängare är heller inte rädda för döden i någon större utsträckning, så det försvårar ju en aning. Och så all den magin som säkert huserar i templet…. det kan inte vara bra med så mycket kraft under ett och samma tak, menade Onyx.

Något i alvens stämma föranledde Xan’tas att känna stress. Det kändes som om tiden faktiskt inte skulle räcka till och att det skulle vara försent när de väl anlände till Porthaven. Det var fortfarande 3 dagars resa till vagns. Xan’tas reste sig upp och vävde en komplicerad formel, ljuslinjer spreds från hans fingertoppar och vävde en vacker portal. Han öppnade den och de alla såg till sin förvåning att dörren ledde in i något som såg ut att vara ett förrådsrum i ett stenhus. De körde in häst och vagn lastad med allt de inte behövde just nu, sedan teleporterade Xan’tas hela gänget till stadsgränsen i Porthaven.

Synen som mötte dem var ofattbar. Vågor höga som hus slog in över en totalförstörd ham, rök och eld spyddes ut från berget i närheten av stadens norra del. Vidarna blåste med nära nog orkanstyrka här, och kylan skar genom märg och ben. En stor folkskara var samlade nere på centrumtorget och man kunde se skimmret av portaler som öppnades och se folk forslas in i dem, men dessa få portaler skulle inte kunna rädda dem alla. Xan’tas teleporterade gänget vidare till den stora tempelbyggnaden, och när de anlände sprang Onyx direkt ner mot torget för att hjälpa till där medan spelgänget istället gick in i templet.

Där inne mötte de en gammal nunna, som efter en snabb presentation och erbjudande om hjälp hastigt ledsagade gruppen genom komplicerade tunnlar som till slut ledde fram till en matt metalldörr. Nunnan tryckte på alla de rätta ställena och dörren svingade upp. En metall-ledjare ledde in i ett cirkelrunt rum med en sorts kontrollkonsoll i centrum. Fyra andra gångar ledde ut från centrum och avslutades i portaler medan en femte slutade i en hel hög trälårar och bråte.

Fortsättning följer inom kort…..daxx att spela igen.

DING! DING! DINGDINGDING…..

Så sugigt!

Här har man en blogg, och så använder man den inte…

Sorry för att jag inte skrivit på så länge, trots att det hänt så mycket i spelet. Ni vet hur det är. Man skjuter på det, grejor kommer ivägen, intressantare saker poppar upp stup i kvarten, trots att det ju faktiskt är riktigt kul att skriva rollspelsbloggar. Jag vet inte, men det är nog därför så många faktiskt började skriva dagbok en gång i tiden, men så få fortfarande gör det.

Det som nu följer kommer att vara en ohyggligt komprimerad, och slaktad version av vad som hände, och ni som läsare inbjuds till att själva fylla i tomrummen. Hädanefter ska jag definitivt blogga innan varje spelning.

Arrgh! Demonen kommer!
Nähä, den försvann åt ett annat håll.
Då knallar vi till Blackstaff.
Ho-hum, här sitter vi och tjabbar med honom.
Hey-Ho! Lets go!
Blackstaff köttar massor av dåliga varelser.
DING!
Vampyrerna!
Kyrkogården!
Ducka! Dörren sprängs!!
Uppliva gubben då!
Krossa urnor - Krossa Urnor mest hela dagen.
Ahh, alla vampisarna döda eller befriade.
Loot!
LOOT!
DING-DING-DING-DING-DING-DING-DING
-DING-DING-DING-DING-DING-DING-DING
-DING-DING-DING-DING-DING-DING.....
OMG!
Ska vi kanske ha en level-cap i alla fall?
ähh, det är väl OK att gå upp 13 levlar på en gång?
Jo....det är det väl...
Cariann=lvl 16.
Balder, Trillian och Ravianna=level 17
Xan'tas=level 18
De där två borde skaffa sig ett eget rum...
Har de inte tid med ser det ut som.
Då skaffar vi ett hus till dem.
Skaffa hus=DONE!
Här sitter vi i vår svindyra lyxvåning och badar i loot och roomservice.
På andras bekostande.
Jupp.

På den vägen var det. Ganska osannolikt att de överlevde, ännu mer att de faktiskt klarade av äventyret. Men mest osannolikt att de fick en ohemul massa XP för sitt i jämförelse lilla besvär. Vi kom ju tidigt överens om att vi inte skulle ha någon begränsning på hur många levlar man kunde gå upp under en enda sittning, men då vi hellre sitter och lirar tills bara sekunder innan folket måste rusa till bussen så finns det inte så mycket tid att dela ut XP direkt efter kvällens spel. Därför tog vi bort den. Och därför gick Cariann upp från level 3 till level 16 på en gång. Snacka om att inte kunna hantera sina egna krafter, heheh.
Spelgänget har nog inte riktigt förstått vad det innebär att vara så pass höglevlade, vilket ansvar det innebär, och vilka förväntningar som nu ställs på dem. Det kommer det snart att få reda på.

Nu satt de där med loot upp över ögonen, guld, juveler, magiska vapen och grunkor. Bland allt detta fanns det en mängd knivar, Vampiric Daggers, och med sina ondskefulla utseenden inte skulle kunna säljas till Hagfasts Begagnade Knivar & Sånt. Det fanns egentligen bara en sak att göra med dem (ja, egentligen två saker, men då att lämna dem till lagens män aldrig föll dem in så stämmer det med En sak) och det var att skicka ut Balder på en säljrunda i de lite skummare kvareren. Han hade lyckats prångla ut allt annat, vapen till vapenhandlare, juveler och guld till smyckeshandlare, växlat in mynt till större valörer, och även sålt en gammal klenod av okänt ursprung till en högst suspekt nekromantiker vars betjänt (Igor) försökte bli vän med Ravianna utan att direkt lyckas.

Knivarna, ja de sålde sig själv kan man väl säga. Balder hade flashat dem här och där under sin runda, nämnt dem i förbigående, och till slut hade ordet nått en potentiell köpare. Köparna i detta fallet visade sig vara en grupp totalt missledda tonåringar som satt i en källare i sina svarta kåpor, svartmålade naglar och läppar och med vitsminkade ansikten, där de satt och mässade runt ett altare till någon vampyrisk överhöghet. Balder fick lite kalla fossingar, speciellt när det visade sig att ungdomarna faktiskt hade de pengar som behövdes för att köpa in hela klabbet, en liten nätt affär på 150000 guld. När han luskade lite med listigt ställda frågor visade det sig att kidsen hade nog alla tagit sina föräldrar av daga. Dåligt, tänkte Balder, men som den slipade affärsman han är tog han pengarna och lämnade knivarna till sina nya ägare. De svor dyrt och oheligt att blodet skulle flyta fritt på gatorna denna natt och att kaoset skulle uppsluka allas själar – Waterdeep skulle bli en ondskans högborg, en fristad för blodsdrinkare där de svaga otrogna skulle hållas vid liv endast för att tillgodose härskarnas behov av hett flytande och färskt bloooooood.

Jehepp, ja god kväll då, sa Balder och gick sin väg.

Där kunde allt slutat och historien hade gått sin gilla gång. Tveklöst hade ungdomarna utfört obskrivligt onda dåd med hjälp av knivarna och sannolikt hade ett annat äventyrsgäng fått i uppdrag av sin spelledare att lösa de fruktansvärda brotten och infånga den eller de som stod bakom. Men icke! åh nej. Inte en chans. Glöm det pysen. Un-unh. Knappast. Händer inte. Jovisst….säkert. osv..osv..osv.

Balder och Ravianna fann sig ett gömställe med utsikt över den enda utgången från källaren. Där satt Balder i total tysthet och stillhet och bäng-stirrade (en specialitet höglevlade rouges lär sig och som ingen annan förstår sig på). Medan timmarna gick blev Ravianna allt stelare i kroppen, och till slut reste hon på sig och gick hem till de övriga.

GM NOTERAR: Här skulle spelet egentligen avbrutits eftersom klockan var mycket, men då både Balders och Xan’tas’ spelare fortfarande var spelsugna så gick jag med på att fortsätta ett litet tag till med bara dem.

Xan’tas försökte naturligtvis fråga ut henne om hur allt gått och när han fick reda på vilka som egentligen köpt knivarna fick han något som kan kallas ”Etik-noja” eller ”Samvetes-ping” och fick plötsligt för sig att ”så här får det bara inte gå till!” Han försökte flera gånger få en fungerande vägbeskrivning av Ravianna, men eftersom hon är en halv-orch och därmed intelligensmässigt förfördelad (en suktans trevlig person dock inte tu tal om den saken) så blev det mycket sånt här;

– Gick nerför en gata
– Vilken gata?
– Av sten.
– Var låg den?
– Längs husen.
– åt vilket håll gick du?
– Framåt.
– ”Jag menade, vilken port gick du närmare hela tiden?”
– ”Det fanns många portar. Många blå, några röda, men flest vita.”
– ”STADSPORT! Ravianna…. Stadsport.”
– ”Ingen”
– ”….?”
– ”Gick mot vatten i hamn.”
– ”Bra. Då är vi så långt. Och vart i hamnen gömmer sig Balder?”
– ”Bakom låda”
– ”Ganska många lådor i hamnen Ravianna. Vet du i vilken del av hamnen?”
– ”Mörka delen med många lådor”
– ”Ravianna, 99% av hamnen ser ut på det sättet. Mörkt? – Check! Lådor? – Check!”
– ”Ehhh….fanns vatten också.”
– ”Aaaarrgghhhhh!!!”

Där gav Xan’tas upp och stirrade ner på sina fötter medan han tyst räknade upp alla formelingredienser hans Generiska Formelingredienspåse kunde ge honom…. ”Svavel, ejderdun, liten träbit, stenkula, svamp, navelludd (även om han inte kunde komma på vad det skulle användas till…ännu), fiskfjäll, en tratt av koppar…” osv. När han tittade upp igen, betydligt lugnare, så hade Ravianna för länge sen tappat intresset för diskussionen och höll som bäst på att göra sig klar för sängen.

Trillian hade suttit och sjungit små kommentarer hela tiden och Xan’tas hade ignorerat honom till största delen. Nu när han själv slutat prata så hörde han vad Trillian sjöng…

”Vi behöver inte Raviannas karta”
”Vi behöver bara Trillians formler så smarta”
”Där Balder han trycker bak lår uti natten”
”Där inte nån kan se honom, utom just katten”
”Men Trillian, söt och snuttig, trevlig, go och gla'”
”Har kastat Monitor på Balder, den gäller för ida'”
”Allt vi behöver är Trillians små formler”
”För att gå direkt till Balder oc…..hurrrrrk!”

Xan’tas ryckte tag i alven och så gick de ner till hamnen, men när de väl var nära var Balder på språng.
Naturligtvis hade han nästlat sig in efter en skummis och uppdagat att det egentligen inte var så illa ställt med ungarna som han först hade trott. De var ju naturligtvis kontrollerade av en fruktansvärd demonisk, eller djävulsk, varelse.

Det blev sukt.

Det blev tukt.

Det blev Friskans, Nogans, Lukt!

(ok, den sista var väl ingen höjdare, men så är jag ju ingen Bard heller)

Striden blev ganska ensidig. Varelsen vann initiativet, rusade fram till Xan’tas och drämde till honom riktigt…hårt. Så hårt att han svimmade. Balder sköt en pil – fjutt! – och varelsen märkte knappt att den träffade mitt i prick – den fick 5 i skada, bara 190 kvar Grrrr! – Balder ryckte med sig alven och kastade sig ut. Djävulsvarelsen följde efter flygande och lagon tills Xan’tas hade vaknat och var redo för att kasta en brutal spell så vinner varelsen initiativet igen och…

Slår…ihjäl…Xan’tas!

..
..
..

Fortsättning följer imorgon…