DING! DING! DINGDINGDING…..

Så sugigt!

Här har man en blogg, och så använder man den inte…

Sorry för att jag inte skrivit på så länge, trots att det hänt så mycket i spelet. Ni vet hur det är. Man skjuter på det, grejor kommer ivägen, intressantare saker poppar upp stup i kvarten, trots att det ju faktiskt är riktigt kul att skriva rollspelsbloggar. Jag vet inte, men det är nog därför så många faktiskt började skriva dagbok en gång i tiden, men så få fortfarande gör det.

Det som nu följer kommer att vara en ohyggligt komprimerad, och slaktad version av vad som hände, och ni som läsare inbjuds till att själva fylla i tomrummen. Hädanefter ska jag definitivt blogga innan varje spelning.

Arrgh! Demonen kommer!

Nähä, den försvann åt ett annat håll.

Då knallar vi till Blackstaff.

Ho-hum, här sitter vi och tjabbar med honom.

Hey-Ho! Lets go!

Blackstaff köttar massor av dåliga varelser.

DING!

Vampyrerna!

Kyrkogården!

Ducka! Dörren sprängs!!

Uppliva gubben då!

Krossa urnor - Krossa Urnor mest hela dagen.

Ahh, alla vampisarna döda eller befriade.

Loot!

LOOT!

DING-DING-DING-DING-DING-DING-DING

-DING-DING-DING-DING-DING-DING-DING

-DING-DING-DING-DING-DING-DING.....

OMG!

Ska vi kanske ha en level-cap i alla fall?

ähh, det är väl OK att gå upp 13 levlar på en gång?

Jo....det är det väl...

Cariann=lvl 16.

Balder, Trillian och Ravianna=level 17

Xan'tas=level 18

De där två borde skaffa sig ett eget rum...

Har de inte tid med ser det ut som.

Då skaffar vi ett hus till dem.

Skaffa hus=DONE!

Här sitter vi i vår svindyra lyxvåning och badar i loot och roomservice.

På andras bekostande.

Jupp.

På den vägen var det. Ganska osannolikt att de överlevde, ännu mer att de faktiskt klarade av äventyret. Men mest osannolikt att de fick en ohemul massa XP för sitt i jämförelse lilla besvär. Vi kom ju tidigt överens om att vi inte skulle ha någon begränsning på hur många levlar man kunde gå upp under en enda sittning, men då vi hellre sitter och lirar tills bara sekunder innan folket måste rusa till bussen så finns det inte så mycket tid att dela ut XP direkt efter kvällens spel. Därför tog vi bort den. Och därför gick Cariann upp från level 3 till level 16 på en gång. Snacka om att inte kunna hantera sina egna krafter, heheh.
Spelgänget har nog inte riktigt förstått vad det innebär att vara så pass höglevlade, vilket ansvar det innebär, och vilka förväntningar som nu ställs på dem. Det kommer det snart att få reda på.

Nu satt de där med loot upp över ögonen, guld, juveler, magiska vapen och grunkor. Bland allt detta fanns det en mängd knivar, Vampiric Daggers, och med sina ondskefulla utseenden inte skulle kunna säljas till Hagfasts Begagnade Knivar & Sånt. Det fanns egentligen bara en sak att göra med dem (ja, egentligen två saker, men då att lämna dem till lagens män aldrig föll dem in så stämmer det med En sak) och det var att skicka ut Balder på en säljrunda i de lite skummare kvareren. Han hade lyckats prångla ut allt annat, vapen till vapenhandlare, juveler och guld till smyckeshandlare, växlat in mynt till större valörer, och även sålt en gammal klenod av okänt ursprung till en högst suspekt nekromantiker vars betjänt (Igor) försökte bli vän med Ravianna utan att direkt lyckas.

Knivarna, ja de sålde sig själv kan man väl säga. Balder hade flashat dem här och där under sin runda, nämnt dem i förbigående, och till slut hade ordet nått en potentiell köpare. Köparna i detta fallet visade sig vara en grupp totalt missledda tonåringar som satt i en källare i sina svarta kåpor, svartmålade naglar och läppar och med vitsminkade ansikten, där de satt och mässade runt ett altare till någon vampyrisk överhöghet. Balder fick lite kalla fossingar, speciellt när det visade sig att ungdomarna faktiskt hade de pengar som behövdes för att köpa in hela klabbet, en liten nätt affär på 150000 guld. När han luskade lite med listigt ställda frågor visade det sig att kidsen hade nog alla tagit sina föräldrar av daga. Dåligt, tänkte Balder, men som den slipade affärsman han är tog han pengarna och lämnade knivarna till sina nya ägare. De svor dyrt och oheligt att blodet skulle flyta fritt på gatorna denna natt och att kaoset skulle uppsluka allas själar – Waterdeep skulle bli en ondskans högborg, en fristad för blodsdrinkare där de svaga otrogna skulle hållas vid liv endast för att tillgodose härskarnas behov av hett flytande och färskt bloooooood.

Jehepp, ja god kväll då, sa Balder och gick sin väg.

Där kunde allt slutat och historien hade gått sin gilla gång. Tveklöst hade ungdomarna utfört obskrivligt onda dåd med hjälp av knivarna och sannolikt hade ett annat äventyrsgäng fått i uppdrag av sin spelledare att lösa de fruktansvärda brotten och infånga den eller de som stod bakom. Men icke! åh nej. Inte en chans. Glöm det pysen. Un-unh. Knappast. Händer inte. Jovisst….säkert. osv..osv..osv.

Balder och Ravianna fann sig ett gömställe med utsikt över den enda utgången från källaren. Där satt Balder i total tysthet och stillhet och bäng-stirrade (en specialitet höglevlade rouges lär sig och som ingen annan förstår sig på). Medan timmarna gick blev Ravianna allt stelare i kroppen, och till slut reste hon på sig och gick hem till de övriga.

GM NOTERAR: Här skulle spelet egentligen avbrutits eftersom klockan var mycket, men då både Balders och Xan’tas’ spelare fortfarande var spelsugna så gick jag med på att fortsätta ett litet tag till med bara dem.

Xan’tas försökte naturligtvis fråga ut henne om hur allt gått och när han fick reda på vilka som egentligen köpt knivarna fick han något som kan kallas ”Etik-noja” eller ”Samvetes-ping” och fick plötsligt för sig att ”så här får det bara inte gå till!” Han försökte flera gånger få en fungerande vägbeskrivning av Ravianna, men eftersom hon är en halv-orch och därmed intelligensmässigt förfördelad (en suktans trevlig person dock inte tu tal om den saken) så blev det mycket sånt här;

- Gick nerför en gata
- Vilken gata?
- Av sten.
- Var låg den?
- Längs husen.
- åt vilket håll gick du?
- Framåt.
- ”Jag menade, vilken port gick du närmare hela tiden?”
- ”Det fanns många portar. Många blå, några röda, men flest vita.”
- ”STADSPORT! Ravianna…. Stadsport.”
- ”Ingen”
- ”….?”
- ”Gick mot vatten i hamn.”
- ”Bra. Då är vi så långt. Och vart i hamnen gömmer sig Balder?”
- ”Bakom låda”
- ”Ganska många lådor i hamnen Ravianna. Vet du i vilken del av hamnen?”
- ”Mörka delen med många lådor”
- ”Ravianna, 99% av hamnen ser ut på det sättet. Mörkt? – Check! Lådor? – Check!”
- ”Ehhh….fanns vatten också.”
- ”Aaaarrgghhhhh!!!”

Där gav Xan’tas upp och stirrade ner på sina fötter medan han tyst räknade upp alla formelingredienser hans Generiska Formelingredienspåse kunde ge honom…. ”Svavel, ejderdun, liten träbit, stenkula, svamp, navelludd (även om han inte kunde komma på vad det skulle användas till…ännu), fiskfjäll, en tratt av koppar…” osv. När han tittade upp igen, betydligt lugnare, så hade Ravianna för länge sen tappat intresset för diskussionen och höll som bäst på att göra sig klar för sängen.

Trillian hade suttit och sjungit små kommentarer hela tiden och Xan’tas hade ignorerat honom till största delen. Nu när han själv slutat prata så hörde han vad Trillian sjöng…

”Vi behöver inte Raviannas karta”
”Vi behöver bara Trillians formler så smarta”
”Där Balder han trycker bak lår uti natten”
”Där inte nån kan se honom, utom just katten”
”Men Trillian, söt och snuttig, trevlig, go och gla’”
”Har kastat Monitor på Balder, den gäller för ida’”
”Allt vi behöver är Trillians små formler”
”För att gå direkt till Balder oc…..hurrrrrk!”

Xan’tas ryckte tag i alven och så gick de ner till hamnen, men när de väl var nära var Balder på språng.
Naturligtvis hade han nästlat sig in efter en skummis och uppdagat att det egentligen inte var så illa ställt med ungarna som han först hade trott. De var ju naturligtvis kontrollerade av en fruktansvärd demonisk, eller djävulsk, varelse.

Det blev sukt.

Det blev tukt.

Det blev Friskans, Nogans, Lukt!

(ok, den sista var väl ingen höjdare, men så är jag ju ingen Bard heller)

Striden blev ganska ensidig. Varelsen vann initiativet, rusade fram till Xan’tas och drämde till honom riktigt…hårt. Så hårt att han svimmade. Balder sköt en pil – fjutt! – och varelsen märkte knappt att den träffade mitt i prick – den fick 5 i skada, bara 190 kvar Grrrr! – Balder ryckte med sig alven och kastade sig ut. Djävulsvarelsen följde efter flygande och lagon tills Xan’tas hade vaknat och var redo för att kasta en brutal spell så vinner varelsen initiativet igen och…

Slår…ihjäl…Xan’tas!

..
..
..

Fortsättning följer imorgon…