Temple of Elemental Healing

Men, såklart inte Xan’tas var död!

Det visade sig att, visst, när vi levlade så knallade trollisen upp till lvl 17 ”plus lite

XP till”. När han låg där i en trasig och blödande hög, ville han veta exakt HUR mycket XP

till.. Han hade inte såååå långt kvar till nästa level, menade han ….

Och, jodå, XP räckte till en level till visade det sig vid en mycket närmare räkning. Det

gjorde honom till lvl 18, gav honom en tärning KP till. Resultat=han dog inte, men närmare

har han nog aldrig varit, hehe.

Balder drog varelsens uppmärksamhet till sig heroiskt genom att skjuta pilar i strid ström

mot den. Till sist, efter flera sekunder alltså, så purknade den till och då den farligaste

fienden redan låg där ”död” (för tillfället), så upptog infernovarelsen jakten på en stycken

Balder. Han blev naturligtvis en aning eftertänksam när han såg hur Xan’tas såg ut och hur

snabbt det hade gått, och under bråkdelen av en sekund såg han sitt liv flasha förbi. Det

var ganska kort och filmen var snart slut. Det tyckte han inte dög alls, så han gjorde det

enda raka. Han la benen på ryggen med varelsen skrikande efter sig.

Nu insåg Balder sitt predikament. Hur flyr man från ett sånt här monster när man befinner

sig i en hamn med stora öppna ytor, och fienden flyger och ser troligtvis perfekt i mörkret?

Jo, man slår på sin patenterade BalderVision, finner en antydan till ett brunnslock av trä

och hoppar jämfota ner genom det. Han landade hårt några meter ner, han befann sig i en stor

spillvattenstunnel, kom snabbt upp på benen och började springa mot dess öppning, och när

han väl nått den så var det enkelt för honom att kravla sig upp till markplan igen.

Under tiden kastade Trillian en mäktig formel som återställde Xan’tas till full vigör, och

nu var han r-i-k-t-i-g-t sur.

TIMESTOP! (4 rundor)
Earthball (Transformerad Fireball)
Earthball (Transformerad Fireball)
Earthball (Transformerad Fireball)
Flesh to Stone på en random unge som nu försökte klättra ut och anfalla gänget.

Sen gick tiden igång igen och saker hände ögonblickligen.

Varelsen befann sig plötsligt vara föremål för tre STORA klot av ren jord-materias kärlek.

Dess kropp pulvriserades bokstavligen till allas stora glädje. Trillin bröt ut i sång…

DING DONG! THE DEAMON’S DEAD
WICKED DEAMON, WICKED DEAMON
DING DONG! THE DEAMON’S DEAD
WICKED DEAMON’S DEAD! HA!

Vakter tillkallades, ungdomarna forslades till arresten, och gänget avlade rapport om det inträffade. Ja, alla utom Balder, som smög iväg direkt efter striden. Han hade lite..hmm..egna grejor att se till. Saker som inte behövde några extra ögon.

Nåja, sen bar det hem till Resturang & Gästhus Svävande örnen igen, och några dagar förflöt.
Det var inte utan att folks uppmärksamhet börade gå gänget på nerverna. De hade blivit något av lokala celebriteter efter deras insats mot vampyrerna och nu kunde de inte gå längs gatan utan att folk kom fram till dem och vill prata, de såg sina ansikten på affischer och till och med små dockor med deras liknelse såldes i gathörnen. De var vana vid att existera lite inkognito, och detta var raka motsatsen. Lägg till att Magister Marius Stromgald gjorde vad han kunde för att få dem att ta anställning i staden, antingen som rådgivare eller tränare eller soldater. Adeln ville ha dem med på sina fester och tepartyn. Ravianna testade ett sådant, men de snorkiga stroppkärringarna föll henne ej i smaken. Kanske det var för att hon redan ätit? Det får vi aldrig veta. Ravianna flydde så fort stegen bar när ingen såg, och nu var det dags att bege sig ut ur Waterdeep, åtminstone ett slag eller två.

Gänget avslutade sina affärer i Waterdeep, packade vagnen och begav sig ut. Redan i stadsporten märkte de att de var bevakade. En lång och bredaxlad alv iakttog dem intresserat, och när gruppen singlat slant om vilket håll de skulle bege sig, började alven förfölja gruppen på avstånd och till fots. Norrut fanns en stor hamnstad kallad Porthaven, och det var dit de var på väg. De hade fått höra att det skulle löna sig att slå ett öga på det stället, och gruppen Lord Xan’tas’ Loyal Xenophobes behövde knappast större incentiv.

Till slut, när de efter ett par dagar ute på vägen slog läger intill vägkanten och grillade dagens fångst, kallade de till sig alven som låg och tryckte i ett buskage en bit bakom dem. Alven kände att spelet var över och han övergav sitt ”gömställe”

”Dessa äventyrare besitter förmågor som vida överstiger auktoriteten de utstrålar” tänkte han, när han släntrade fram till dem snabbt och smidigt som bara alver kan.

Alven presenterade sig som Onyx Deathcure, livvakt åt borgmästarfamiljen Raegal och han förklarade att han varit i Waterdeep för att finna lösningen på ett mycket allvarligt problem. Naturkatastrofer hotade att totalt förgöra Porthaven, vulkanutbrott, jordbävningar, tidvattenvågor och plötsliga jättestormar.

Porthaven hade förr, för 300 år sedan, varit en mycket hård plats att leva på men folket där hade trotsat naturkrafterna och strävsamt hållit sig kvar vid den naturliga hamnen. Sedan så, en dag, kom en mystisk främling till den lilla staden, och han rördes av att folket inte gav upp trots att allt verkade vara emot dem. Han tog på sig att göra livet lättare för folket som vunnit en plats i hans hjärta, och han lyckades verkligen med sin uppgift. Värdret blev lugnt och fint, och bergen slutade med sina uppror. Porthaven blomstrade och blev en riktigt stor stad och en utomordentligt viktigt hamn i annars mycket farliga vatten. Det hade varit lugnt, tills elt nyligen. Först var det bara små skalv, knapps märkbara i marken. Vinden tog i lite mer för varje dag och vågorna började gå höga igen. Då Porthaven alltid varit känd för att ha ett lugnt vatten hade många valt att bygga sina hem nära vattenlinjen. Dessa hem hade översköljts en natt av en speciellt stor våg, och flera liv hade gått förlorade, liksom de överlevandes hela hem. Onyx kände historien om den mystiske vandraren från historier, och då han talade med borgmästaren om saken så fick han i uppdrag att försöka finna ut vad som hade gjorts den gången för att lugna ner naturen. Onyx hade fått reda på främlingens namn och att det hade att göra med en maskin av något slag, men inte så mycket mer och nu började tiden ta slut och han måste bege sig tillbaka till sitt hem. Hans drömmar hade varit mörka på sistone, och han befarade det värsta. Han hade även lyckats få reda på att templet för Wee Jas troligtvis innehöll svaret på gåtan och dess högsta präster troligtvis besatt svaret men inte avslöjat det. Typiskt för Wee Jas, menade Onyx Deatyhcure (som på sin klädnad hade tecken som antydde att han satte sin tillit till Solonor Thelandira och därmed troligtvis var ytterligt skicklig med sin båge och också en utmärkt jägare då detta ingår i den religionen). Wee Jas prästerskap är fåfänga till gränsen till dumhet, och om det skulle vara så att någon i templet varit på något sätt involverad i det som händer nu så skulle deras läppar vara än mer förseglade än normalt. Wee Jas anhängare är heller inte rädda för döden i någon större utsträckning, så det försvårar ju en aning. Och så all den magin som säkert huserar i templet…. det kan inte vara bra med så mycket kraft under ett och samma tak, menade Onyx.

Något i alvens stämma föranledde Xan’tas att känna stress. Det kändes som om tiden faktiskt inte skulle räcka till och att det skulle vara försent när de väl anlände till Porthaven. Det var fortfarande 3 dagars resa till vagns. Xan’tas reste sig upp och vävde en komplicerad formel, ljuslinjer spreds från hans fingertoppar och vävde en vacker portal. Han öppnade den och de alla såg till sin förvåning att dörren ledde in i något som såg ut att vara ett förrådsrum i ett stenhus. De körde in häst och vagn lastad med allt de inte behövde just nu, sedan teleporterade Xan’tas hela gänget till stadsgränsen i Porthaven.

Synen som mötte dem var ofattbar. Vågor höga som hus slog in över en totalförstörd ham, rök och eld spyddes ut från berget i närheten av stadens norra del. Vidarna blåste med nära nog orkanstyrka här, och kylan skar genom märg och ben. En stor folkskara var samlade nere på centrumtorget och man kunde se skimmret av portaler som öppnades och se folk forslas in i dem, men dessa få portaler skulle inte kunna rädda dem alla. Xan’tas teleporterade gänget vidare till den stora tempelbyggnaden, och när de anlände sprang Onyx direkt ner mot torget för att hjälpa till där medan spelgänget istället gick in i templet.

Där inne mötte de en gammal nunna, som efter en snabb presentation och erbjudande om hjälp hastigt ledsagade gruppen genom komplicerade tunnlar som till slut ledde fram till en matt metalldörr. Nunnan tryckte på alla de rätta ställena och dörren svingade upp. En metall-ledjare ledde in i ett cirkelrunt rum med en sorts kontrollkonsoll i centrum. Fyra andra gångar ledde ut från centrum och avslutades i portaler medan en femte slutade i en hel hög trälårar och bråte.

Fortsättning följer inom kort…..daxx att spela igen.