Planar Jumping

Att säga att gruppen var ‘tveksam’ till att gå in i någon av portalerna är nog att ta till i underkant. Närmare sanningen ligger nog att de whinade så att öronen höll på att falla av. Eller, rättare sagt, de som inte hade någon som helst koll på vad ett Elemental Plane var, var de som var tystast, medan de som hade lite information och kunskap skrek i högan sky.

”Vi kommer att Dö!”
”2 rundor på Fire Plane och ‘FJUPP!’ – Bortbrunna”
”Vi klarar oss aldrig utan protection!”
”O, Ack! O, Ve! Bevare oss väl!”

Jag, som spelledare försökte prata med dem om att de ‘kanske’ överdrev situationens allvar ‘en smula’, men de lyssnade inte alls på det örat. De var allvarligt talat totalt övertygade om att jag tänkte utradera gruppen på ett nesligt sätt, ett sätt de inte kunde försvara sig mot – men naturligtvis var de totalt felinformerade. Detta visar bara att talessättet ‘Ignorace is Bliss’ är på pricken rätt, och att även ‘A little knowledge can be fatal’ stämmer perfekt. Att inneha Hela Sanningen är dock Guddomligt, men den aspekten av existensen är reserverat spelledaren enbart. Ahh, the rush!

Recap: Gruppen har färdast norrut till staden Porthaven, som är på gränsen till en total naturkatastrof då alla fyra elementen rasar. Stormen ylar, gigantiska vågor slår in över hamnstaden, jorden rämnar och kaskader av lava väller ur dess inre och sätter byggnaderna i brand. Gruppen tog sig genast till Wee Jas’ tempel i förhoppning om att kunna göra en insats. De träffade där en nunna vid namn Syster Mara som snabbt tog dem till en underjordisk helig plats. Platsen var en mycket gammal maskin, designad att kontrollera naturkrafterna men som nu fått slut på bränsle. Gruppen ska sändas in genom 4 portaler, var och en leder till ett Elementar Plane. En grupp bestående av Zax Griersson, den lokala storjägaren, och en handfull unga nyinitierade munkar i Wee Jas’ tjänst, hade tidigare under dagen begivit sig in, men inte återvänt. Komplicerade sfärer av metall, fulla av reglage, skulletankas med elementar energi. processen skulle ta en halvtimme, portalen var öppen en minut och kunde öppnas en gång var 15:e minut. Så! *pust*

Nåväl, gruppen gick in i den första portalen, Air Plane (fniss).
Där konfronterades de med en del problem, såsom att plattformen som skulle vara ett skydd mot elementen inte var på sin plats. ‘Plattformen’ i detta fallet var en stor yta av sten där ett tempel byggts till Wee Jas’ ära, och någon okänd kataklysm hade slitit det i stycken. Världen var en storm av piskande vatten och grus. plattformen var sönderslagen och delarna utspridda med flera meters mellanrum, tempelbyggnaden var halvt raserad.

Xan’tas kastade sin teleportationsformel (är inte svenska ett äventyrligt språk så säg?) och Cariann, Trillian och Ravianna kastades tillsammans med trollisen genom Ethereal Plane och rematerialiserades 50 meter bort, vid kanten av tempelbyggnaden. Det dröjde inte länge innan de hade full koll på omgivningen, ett altare längst bort i byggnaden var platsen där sfären skulle tankas, bland bråten låg Zax Griersson, uppenbart livlös med sfären vid sidan om sig, och bara ett fåtal tiotal meter bort rusade 3 stycken gigantiska varelser av rökfylld luft vrålandes rakt mot spelgänget. Oh, visst ja, de kunde även se en gigantisk vortex av luft och vatten en bra bit bort och nedanför sig. Det såg iget bra ut att fall ner i den, så det var alla överens om att inte göra.

Trillian och Xan’tas drog sig genast in i templet, medan Ravianna och Cariann lämnades att ta hand om de tre luftvarelserna. Xan’tas agerade support artilleri och lobbqade spells mot dem och lyckades eliminera en tredjedel av motståndet.

Trillian sprang fram till Zax och försökte plocka upp sfären, men då hårdnade Zax’ grepp om den och han bad stönande Trillian om hjälp. Trillian, som den omtänksamme helare han är, tänkte att ”äsch! Dör han kan vi alltid ressa honom senare.” och så ryckte han till rejält en gång och fick loss sfären.

Då kastade sig ”Zax” upp och hans form förändrades framför Trillians ögon. Om de tre varelserna verkade fruktansvärda och mäktiga så såg denna sju resor värre ut. En massiv massa av rök, sylvassa stenpartiklar och luftmateria stormade runt i varelsens inre. Dess stora svarta klor och tänder såg, liksom hela varelsen, genomskinliga och immateriella ut, men inför Trillians ögon så solidifierades varelsen och uppgav ett skratt som lät som en tjutande stormvind. De tre andra varelserna var Belkers och detta var deras ledare.

Ravianna hade fullt sjå med att nita sin fiende, medan cariann lastade pilar laddade med magisk sprängkraft (hon har ett ypperligt magiskt föremål som ger alla projektiler egenskapen att de exploderar vid träff och ger +3 skada, för att inte säga ka slå lock för öronen på målet) Eftersom hon numera fått upp hastigheten på sin trä-gatling så lät hennes attack som en brisad. En Belker slåss lite ojuste då den, förutom sina vanliga klo, smash, drämm och gnask attacker, också kan sänka sig över en fiende och innesluta den i sin kropp samtidigt som stormen och elementarkrafterna river och sliter i dig för att du ska andas in dess materia. det är nästan omöjligt att låta bli att dra efter andan när man är fången där, och det är då obehagligheterna börjar på allvar, för när du andas in lite av elementaren så solidifieras den innuti dig, klor växer ur den lille krabaten och den börjar slita sönder dig innifrån, likväl som utifrån. En rotfyllning är en söndagsutflykt i jämförelse, och både Ravianna och Cariann fick smaka på denna behandlingen. en sista kraftansträngning gav dessa Belkers så pass mycket skada att de inte längre var intresserade av att leka med våra hjältar längre.

Annat var det med ledaren, som rockade friskt. Den hade lite specialare för sig, men som alltid så hade hjältarna ett rejält övertag i och med att de hade en fuskig magiker med sig som läst reglerna ungefär som Fan läser Bibeln. The Boss Belker fick bita i gräset, eller hade fått bita i sagda gräs om det funnits något, men då detta är ett plan bestående av luft, lite sten och vatten, och attans så lite jord eller för den delen gräsfrön, så fick den nöja sig med att bita i vad som fanns till hands. Inte för att den brydde sig, men troligtvis, djup innom sig, så längtade den efter gräs just då.

Gruppen, rejält illa tilltygade, samlade ihop de stackars munk-ungdomarna som drev omkring i vindarna efter att ha varit betydligt mindre lyckosamma mot Boss Belker, och de fann även den riktiga Zax Grierssons kropp begravd under stenmassorna. Sfären fylldes och hela klabbet transporterades tillbaka till portalen medelst viljestyrka. detta bör förklaras närmare tror jag, men vi gör det enkelt och säger som så att det finns inget upp, ner, höger eller vänster i ett elementar plan, bara de riktningar man själv sätter som referens. Det går alltså att ”falla” uppåt och sedan bestämma sig för att sakta falla nedåt för att bromsa (och naturligtvis går det att falla åt vilket håll som helst, bara viljestyrkan finns där). Ravianna hade lite problem med detta och det var nära en ny katastrof, men den undanvärjdes i sista sekund. Gruppen kom ut ur portalen And there was Much Rejoycing!

System Mara beklagade Zax Grierssons död, liksom ojjade sig över att de unga skulle behöva dö. Xan’tas fick en flipp och krävde tanten på ”ALLA ERA SCROLLAR ANNARS KAN NI ALLA Gå UNDER BäST NI VILL!” och sedan smällde han till den gamla damen rakt över truten så hon studsade in i väggen. Den gamla damen skakade och grät, men Xan’tas var obeveklig, och ingen av de övriga gick emellan heller ska sägas. De ansåg väl att nunnan inte visade tillbörlig respekt, gav dem tillräckligt med creds, eller levererade hela lösningen till dem på ett silverfat. Hon hade gjort sig skyldig till att lita på mäktiga äventyrare, visa i stridskonster på ett sätt få dödliga kan mäta sig med, vana att emotstå faror ytterst få lyckats överleva. Men, det är ju klart, även om en stark man kan lyfta 250 kilo innebär ju inte att han är ivrig att göra det jämt, och gruppen VAR ganska skakade, för de visste att det de just gått igenom skulle kunna räknas till det lättaste i detta uppdraget. det är nämligen ytterst svårt att andas både jord, eld eller vatten utan hjälp, och hjälp var just det Xan’tas efterfrågade. han är inte vidare taktfull, den där trollkarlen, men man måste väl förlåta honom. Alviskt temperament och allt det där. (Vad f*n snackar han om?! Alviskt temperament? Vad är det?!)

Den goda systern gick, trots svidande kind, med på att skaffa fram scrollar som kunde ge åtminstone ett begränsat skydd mot elementens krafter, under begränsad tid. Det fanns helt enkelt inte några scrollar eller så kraftfulla magiker som Xan’tas krävde. Xan’tas stormade ut för att försöka finna en lösning på sitt problem på egen hand.

Syster Mara hade inte tid med att verka sårad, tiden var mycket knapp om staden skulle gå att rädda alls. Hon helade så mycket hon orkade och sedan var det dags att knalla in, utan Xan’tas denna gången, i Earth Elemental Plane, men inte utan rekognisering, så de fotade in Balder ensam och väntade en kvart för att se om han kom ut igen (Jepp, Balders spelare var inte på plats denna kvällen.). Balder kom ut och hade inget speciellt skrämmande att rapportera. ha hade träffat några dvärgar som stod och högg i en gruva, stället låg under jord, inga överraskningar där, med det var väl upplyst och inga faror såg ut att hota. Dvärgarna verkade vänligt sinnade, om än ganska så överraskade, när Balder dök upp helt plötsligt.

Nåja, hej och hå in vi gå, gruppen stövlade in genom den grönt pulserande portalen och hamnade mycket riktigt på en stenplattform. Dvärgarna, en 15-20 stycken utplacerade vid väggen i denna stora underjordiska grottkupol, blev ännu mer överraskade denna gången då gruppen som dök upp inte såg ut som några varelser de någonsin sett, med tanke på att de levt hela sitt liv i dessa mörka gångar, eller bland andra dvärgar under sina berg när de hade semester (ungefär vart 10:e år tog de sig en fridag, men bara om de verkligen kände att de behövde den). Gruppen började lugnt och fint ladda sfären där uppe på sin plattform, 3 meter över grottgolvet, men naturligtvis kunde det inte gå så här lugnt till.

Lagom tills att portalen slutit sig och dess glöd dött bort kom en hysterisk dvärg inrusandes från en yttre korridor. uppenbarligen höll något han kallade ”Lavamasken” på att rasera gångar och döda gruvarbetare, och vad värre var, den var på väg hitåt, så nu var det dags att lägga benen på ryggen, pronto! dvärgarna släppte vad de hade för händerna och började rusa ut, men det var försent. Med ett väsande och ett dån exploderade ena väggen och salen fylldes av sylvassa glödande stenprojektiler. Flera av dvärgarna blev perforerade men våra hjältar klarade sig fint uppe på sin plattform. Varelsen, ”Lavamasken” (egentligen en Magmal Horror, ett tentakelförsett odjur bestående av smält sten med ett armor av stelnad sten och metall. I sprickorna kan man se dess glödande inre och hettan som strålar ut från den är tillräcklig för att smälta stenen den berör, eller antända t.ex. spelgubbars hår och kläder. dess mun är rader på rader av sylvassa kristalliska tänder och den är stor nog att svälja dig hel och låta dig bakas i dess buk. Ingen trevlig död det där, men attans så populär bland vår världs anhängare av Kali).

Dvärgarna som inte hann ut sprang omkring som små sprikande tomtebloss i grottans mörker, och när det inte fanns fler dvärgar att krossa eller äta så riktade ondingen sin uppmärksamhet mot godiset uppe på plattformen. Varelsens tentakler sköt ut mot våra vänner och den avslöjade att den besatt åtminstone viss form av intelligens då den valde att anfalla en fiende med varje tentakel. Hettan den utstrålade var otrolig. Cariann lobbade sprängpilar för glatta livet medan Ravianna högg loss på tentaklerna med sitt mäktiga tvåhands svärd. Balder satt ihopkrupen och gjorde sig så liten han kunde medan han skötte sfärens reglage och fyllde sfären med energi, och Trillian började sjunga ”Plus Ett, Plus Ett, Plus Ett, Plus Ett på Allt Ni Gör!”-sången. Ravianna lyckades med en grymt mäktigt hugg ocyh kapade en tentakel, en som mycket snabbt kramade livet ur Balder för tillfället, och den föll ryckande ner på golvet och fortsatte att utstråla så mycket värme att den smälte både sten, malm och, tänkte Balder, kanske en viss viktigt sfär. Balder tog apparaten under armen och hoppade vig ner från plattformen och drog sig så långt bort från monstret som han kunde. Gruppen tog en ohemul massa stryk men lyckades till slut nedkämpa Magmal Horror’n.
Det var omöjligt att ta sig ut ur grottan utan att komma alltför nära det döda stekheta monstret, så gruppen valde att fylla sfären och återvända till Elementar-hubben.
Medan de fyllde på sfären så hörde de ett kraschande oljud och något som såg ut som en låda kom sakta gående mot dem. Det visade sig vara en Modron, en av de varelser som en gång hjälpte den store magikern och artifaktmakaren Khyber Mercane att skapa och underhålla den gigantiska maskinen. Den kunde inget språk vårt gäng behärskade, och de tänkte definitivt inte använda sig av den sista laddningen i sin Ring of Communications för att göra det enkelt för sig. åh, nej! Det hade varit…för lätt. Istället spenderade de tid med att förstå att varelsen kallade sig för ”Slag” och andra trivialiteter. De lyckades efter en lång stund åtminstone få ur modronen lite info, bland annat hur man öppnade portalen till Fire Elemental Plane. När de talade som bäst så öppnades portalen och gänget drog sig tillbaka.

Och sedan följde det vanliga gnället om hur fruktansvärt SYND det var om dem alla, hur ONT de hade, hur SåRADE de var, och allt det där vanliga de kör med för att driva upp loot-frekvensen. Deras klagan föll för döva öron och snart nog var gruppen helade och hade 30 minuters skydd mot Fire kastade på sig. De var definitivt skeptiska till att gå igenom portalen, som denna gången var ett inferno av eld.

De kom ut på en plattform av sten, något de började vänja sig vid nu. Omgivningen var däremot ganska så mycket mer skrämmande. En värld av eld, himmlen var en pulserande massa av eld, plattformen de stod på vilade på en 100 meter hög piedestal vars for befann sig någonstans nere i havet av eld under dem. En hel stad av mässing, den legendariska City Of Brass, sågs på flera mils avstånd, dess sillhuett dallrande i den heta luften som verkade vara på gränsen att antändas även den. De hade skydd mot elden, men luften de andades var så het att den klöste sig ner till deras lungor. Att existera här skulle vara totalt omöjligt utan ett heltäckande skydd mot den förtärande elden och hettan. Vatten finns inte….

Vid den stora plattformen var ett skepp av mässing förtöjt. Skeppet var av den sort som används här för att segla på den heta luftens strömmar. Vid skeppet, på plattformen, stod 3 stycken reptiler på två ben, så kallade Flame Brothers, och vad värre var, deras hjälpreda – en gigantisk Hellfire Golem (Jepp, här duger ingen vanlig Fire Golem inte, och förklaringen till detta är både lång och komplicerad om man inte är väl insatt i hur saker och ting fungerar här, men vi kan ju kort och gott säga som så att; om du vill ha ett vapen av eld, se då till att det kan skada folk och ting som ser elden som en naturlig del av vardagen och har totalt skydd mot den – Ta-Daa! Hellfire! Den brinner med en rent ut sagt glöttig hetta som inget skydd klarar och till och med elden skyr dess skinn.)
Reptilerna blev ganska chockade av att vår glada grupp av Skojfriska äventyrare helt plötsligt dök upp (ett återkommande tema, jag vet, men ett jag kan ha oändligt kul med i detta äventyret och det ger mig all anledning till att helt omotiverat anfalla spelarna med vad jag än har till hands, heheh), så de kastade sig snabbt ombord på sitt fartyg, kapade mässingstrossarna och drog iväg. De gav dock sin ytterligt imponerande golem en enkel order först –

”Eh, Grazzkk, vill du vara snäll och döda de där inkräktarna lite snabbt?”

Och Grazzkk var inte sen att lyda. En Ball Of Hellfire senare stod kläderna i ljusan låga och striden var i full gång. Det gick snabbt upp för gruppen att det enda som kunde skada kolossen var Raviannas tvåhands svärd kombinerat med hennes legendariska styrka. De övriga kunde bara andlöst se på medan Ravianna skrikande kastade sig in i striden, elden omslöt henne gång på gång och skadade henne allvarligt. Det var en fruktansvärd syn för hennes vänner att beskåda, men också faschinerande att bevittna detta möte mellan två fruktansvärda motståndare. Raviannas svärd högg in i varelsen och fick den att stappla lite, men just som allt såg ut att gå vägen skedde det som inte fick hända…

Ravianna tog i för alla förorätter som gjorts henne sedan barnsben och svärdet gled ur hennes händer och det seglade över kanten och började sin långa väg ner i det förtärande eldhavet. Hon trodde inte sina ögon. Hon vrålade ut sin plåga och förbannade ödets gudar (dvs. spelledaren) för att de slitit svärdet ur hennes händer ännu en gång istället för att låta henne själv spetsas på det. även om hon varit genomborrad av sitt eget svärd hade hon kunnat slåss vidare genom att krama infernot, men även det förnekades henne. Det gjorde henne aggressiv. Hon började knuffa och putta den nästintill orubbliga golemen, hennes händer sprack i värmen men hon ignorerade smärtan. Centimeter för centimeter kom den närmare kanten, och till slut tog fotfästet slut….

Trillian såg svärdet segla genom luften och över kanten. Han insåg att deras hopp helt skulle vara ute om Ravianna inte kunde svinga svärdet, så han kastade sig dödsföraktande mot kanten och såg svärdet singla ner mot sin upplösning i stålbadet långt nedaför. Med hjälp av en enkel formel sköt en magisk hand ut på måfå och försökte greppa svärdet innan det försvann för långt ner och utanför dess begränsade räckvidd. Osannolikt nog lyckades manövern och svärdet verkade hänga i luften, värmen rev i Trillians lungor och fick tårarna i ögonen att förångas. Utan skydd hade sannerligen denna, förvisso mycket vackra, alv förgåtts i ett ensligt ”Fjupp!”, precis som han hade förutspått. Alltmedan striden rasade vidare mellan Ravianna och constructen, och medan Balder alltjämt arbetade med att fylla sfären med energi, flyttade svärdet sig mödosamt och plågsamt uppåt.

Hellfire Golemen hade inte längre fotfäste för sina fötter och med en sista kraftansträngning kastade Ravianna monstret mot den brinnande graven. I samma veva fick Trillian upp svärdet och såg först nu att kampen faktiskt var över, att de stod segerrika ännu en gång, mot alla odds. De skrek som galningar av glädje, hoppade runt som barn, och glädjetårarna flödade och förångades på deras kinder.

Glädjen förbyttes snart i panik när de först såg Carianns allvarliga min och sedan följde hennes pekande finger mot horisonten. Tre skepp fulla av Flamebrothers och tre stora Hellfire Golems, en per skepp, var på väg mot deras plattform. I deras skick, och med tanke på hur illa det höll på att gå mot en ensam golem, så var det ingen tvekan om att spelet var över och att de nu kunde börja räkna sekunderna de hade kvar att leva.

De blev omringade och en golem, ännu större än den de just slagits mot stod framför dem redo att få kommandot att slita sönder dem. De försökte svälja, men deras strupar var snustorra. Då hörde de det vackraste de någonsin hört, en knastrig väsande stämma som talade deras eget språk, och den tillhörde kaptenen på den största båten. Snabbt som ögat smackade Trillian på sig sin nya Moustash Of Serious Bluffing (+30) och förde gruppens egentliga talan. Inte för att gå in på detaljer, men det visade sig att dessa varelser inte var någon närmare vän till Khyber Mercane, som tidigare varit här och rockat loss ganska så hårt när han tankade sina sfärer. Lyckligtvis var vårt gäng ”här för att försöka finna kräket och en gång för alla tysta hans glappande trollkarlskäft” Sådant tal föll i god eld hos kaptenen, som i så fall kunde gå med på att släppa iväg hela gruppen efter derastankning till det facila priset utav Alla Deras Grejor. Trillian snirklade sig ut ur detta också, och de lämnade fire plane med några förvirrade eldreptiler och arbetslösa hellfire Golems bakom sig, och de fick med sig alla sina grejor och en fulltankad sfär. De lovade varandra dyrt och heligt att det skulle dröja innan de besökte det stället igen.

Gruppen kom ut genom portalen och deras kläder var nästan helt bortbrända, Raviannas hår hade krullat sig i värmen. Lord Xan’tas var fortfarande borta och hade ännu inte kommit tillbaka. Gruppen astade sig på golvet och ropade efter mer helning från System Mara, som vid detta laget var helt slut av pärsen. Nu återstod bara en enda portal, och trots att kontrollerna var osannolikt komplicerade så lyckades de räkna ut hur man skulle gå tillväga för att öppna den. När de blivit lite läkta och fått sig vatten att dricka fanns det ingen tid att förlora. De fick lite Waterbreathing på sig och gick in genom portalen som liknade en stormande vattenyta.

De kom ut på en rund, ganska liten och klaustrofobisk plattform, kanske 3 meter i diameter. De var inneslutna i en luftbubbla som såg väldans bräcklig ut och de ville inte direkt testa hållbarheten. Ett blått hav utan slut omslöt dem. Hela denna existens består utav vatten, det finns ingen botten eller yta. Bara en sån sak kan få en stackars landkrabba att få panik.

Intill denna oas av luft fanns en gigantisk virvel som sträckte sig upp och ner så långt ögat nådde. I utkanten av denna virvel kunde de se stora fiskar glida genom vattnet, men här utanför denna bubblan fanns det bara små nyfikna firrar som glodde på gänget med förundrade ögon. Balder blev utvald att sköta tankningen, som måste ske utanför den skyddande bubblan. han knöt ett rep (spelare har alltid rep med sig, oavsett vart de befinner sig. De kan ha balklänning på sig, men på nolltid producerar de ett 30 meters grovt rep från ingenstans. Jag har sett det hända, men kan inte förklara det.) kring bubblan och sedan om sin midja, vidare till Ravianna, Trillian och Cariann. Sedan var det dags för The Moment Of Truth. Balder pressade sig försiktigt genom det tunna höljet medan de övriga klamrade sig fast vid golvet bäst de kunde för att inte ryckas med om det var strömt utanför. Det var det, men en klase Rings Of Spiderclimb räddade dagen. Balder fick panik när han kände att han inte kunde hålla andan längre och det första andetaget vatten var fyllt av dödsångest. Obehaget gick snabbt över och han märkte att han visst skulle överleva detta. han satte snabbt igång sfären och manövrerade reglagen som om han inte gjort annat i sitt liv. Men, som alltid, så lätt skulle det alltså inte gå. En titanisk skugga närmade sig Balder bortifrån virveln, lockad av de trevliga blinkande juvelerna som indikerade att sfären höll på att fyllas (jo, det var dags att avslöja att sfärerna var rena diskokulorna, om nu någon trott något annat). ”Fisken” satte fart mot sitt byte och anföll som den alltid gör, stångandes för att bedöva och sedan sluka. När den kom närmare kunde de se att det var en monstruös ålliknande varelse, säkerligen över 20 meter lång och supermassiv. Dess huvud var täckt av granithårda plattor och det slog gnistor mellan dem. Balder träffades….riktigt….hårt.

20D6(!) skada senare (GM glömde de extra 10D6 electrical, men Balder förlåter nog honom) så var Balder en påse gelé som omtöcknat guppade runt i ändan av ett rep. Smällen satte gruppens styrka på prov, ett prov de klarade med bravur. Sfären hade klarat sig. Cariann skred supersnabbt till handling och förvandlade sig till…EN BUSKE!! Genialt eller? Ingen fisk vill väl äta en buske, hehe. En formel senare gjorde balder till en högst osmaklig måltid och behemothen gled runt sfären ett varv och simmade sedan snabbt tillbaka mot sin virvel och riktig mat för en fisk. Balder vaknade till liv och kunde slutföra tankningen lagom tills portalen öppnades och de kunde färdas hem igen.

Balder blev läkt och sfärerna sattes på sin plats. Maskinen drog igång och det ljudliga mullret från bergen avtog nästan omedelbart. Juhupp, dags att gå upp och beskåda förödelsen.

Och dags för mig att sluta blogga, för nu är det dags för en ny spelomgång.