A Tale of Two Barons

Baron Strom von Cathezar lät det glödgade vinet värma munnen. Han sköjde runt det, lät sig väl smakas, lät hettan utföra sin milda men obevekliga tortyr över tungan. Strom fann smärtan lika utsökt som avtrubbande, och alkoholen i vinet steg honom snabbt till huvudet där den lade en vag dimridå över de onda tankar som virvlade runt i hans huvud. Han kunde inte smälta informationen han just fått från kuriren, att Baron Herbert Von
Kampff stod i begrepp att anfalla honom. Honom!! Vilken fräckhet. Och så totalt meningslöst. Nästan…för..meningslöst. Ett sådant tilltag skulle
inte ha skuggan av en chans att lyckas…

Vinet avtrubbade Strom en aning och lät hans underliggande tankar skjuta undan hämdlystnad, saknad, irritation, och envishet, och flyta upp till ytan. Meningslöst…OM Kampff hade för avsikt att hans styrkor skulle överleva. Om så icke var fallet så skulle slakten ses av
omvärlden som något liknande mord, och kanske större aktörer skulle få upp ögonen lite i förtid. Ha! Gamle baron Von Kampff var en slug räv, det hade han alltid varit. Slug och tjuvaktig, alltid villig att sticka kniven i sina vänners ryggar om det gav honom vad han ville ha.

Baron Strom hade suttit ensam i storsalen i borgen, han hade talat högt för sig själv. Tjänarna som var utplacerade i alkover runt omkring salen räknades inte. Slavar håller tyst om de vet vad som är bra för dem.
Nu tystnade dock Strom och han fick något fokusertat i blicken. Han stirrade stint på den stora målningen ovanför den enorma öppna spisen. EN tår föll omärkligt från hans högeröga och letade sig nerför det fina rutnätet i hans skinn. Sophie. Förlåt mig, sade han så tyst kan kunde. Orden lät innerliga och hjärtskärande, eller hade gjort det om någon lyssnat på dem. Jag kommer att hålla mitt löfte till dig, Sophie. Håll ut bara ett tag till, sedan ska vi vara tillsammans igen för att aldrig mer splittras. Den ensamma tåren lämnade hakan och föll ned mot bordsskivan. En skugga lösgjorde sig från golvet och förflyttade sig blixtsnabbt och lade sig där tåren landade. Strom satt stel och spikrak i ryggen. Han andades knappt och allt blod verkade ha lämnat hans ansikte. Skuggan växte och tog form till en hel varelse. Den hade armar och ben och bål, men där slutade alla likheter med en människa. Strom var en orädd man, men totalt vettskrämd av denne som kallade sig Corinthian. Strom såg inte mot dess ansikte då han alltid måste kväva skriket och han ville inte ha fler mardrömmar.

Där tåren fallit hade nu Corinthians hand växt fram och han höll droppen ytterst försiktigt medan han plockade fram den Gamla Symbolen från…någonstans. Strom ryste när han fick en skymt av varelsens ständiga leende. Corinthian läste en formel samtidigt som han lät tåren träffa metallen, och det såg ut som om symbolen drack vattnet girigt. Varelsen skrattade ett gutturalt, blött och sjukligt skratt helt fritt från normal glädje, och sedan verkade han upplösas i skuggorna igen.

Strom tänkte tredubbla antalet ljuskronor här, direkt på morgonen. Han svor att ingen skugga skulle någonsin mer falla i slottet Stromgalds stora sal.”

Det blev morgon och Ravianna var inte helt på topp efter den extremt blöta kvällen då hon lyckades supa smeden under bordet innan hon själv dukade under. De goda helarna såg hennes lidande och insåg att hon bar en näst intill legendarisk, för att inte säga Episk, baksmälla inom sig. Lite magi senare var hon återställd.

Gruppen knallade glada i hågen uppför den vindlande backen mot slottet, där de ju tänkte äta frukosten. De bankade på dörren och väntade på att den skulle öppnas, medan de kom överens om att ”ta det lite lugnt” och att ”visa hyfs”. De blev insläppta av Milliken, en ganska så surmulen och strikt betjänt, som meddelade att Baron von Kampff skulle komma ner om och när han kände för det. Och de skulle inte peta på något, och allt var noterat och räknat så det var ingen mening att försöka smussla undan något, så det så!

I snabb följd hände sedan saker. Ingen vet varför, men trots att gruppen skulle vänta i soffan i den stora hallen, så lyckades betjänten komma på dem med att vara i full färd med att plocka ner en riktigt stor målning av en vacker kvinna som hängde över den stora öppna spisen.

”Vad håller ni på med?!”
”Ehhh…”
”Häng genast tillbaka tavlan!!”
”Uhhh…tavlan?”
”är ni helt imbecill, människa? Tavlan ni håller i just nu.”
”Hmmm..tavlan….Ah! DEN tavlan!”
”Vad håller ni på med egentligen?”
”Emmm…det kändes som en bra idé just då, liksom…”
”Vaddå? Att plocka ner en enorm tavla från väggen, trots tillsägelser att inte röra vid något?”
”Joooo, men vi trodde inte att det gällde just denna tavlan, om man säger så…”
”…..?”
”Gediget hantverk i ramen minsann. Inget fusk här inte”
”……?”
”Ehh, nu hänger vi upp den igen. Kroken verkar vara i gott skick. Tur vi kollade.”
”Sätt er sedan i soffan och rör inget annat. Tack!”

De satte sig i soffan….som av någon anledning fattade eld.
Och sedan började det störtregna över den och flammorna slockande.
Milliken hann bara vända sig bort några enstaka sekunder och när han såg tillbaka mot dem trodde han inte sina ögon. Gruppen satt där, ja som om det regnade, och verkade inte ta någon notis om varken vatten eller brandröken.
Millikens mun hängde öppen.
Gruppen log.
Milliken försökte få fram något men sa bara ”ghhhnnööööhhh…gaahhh..splurrrr?”
Gruppen log ännu bredare, för det ska man göra när man har en galning framför sig.

Xan’tas fann sig först, rusade upp ur soffan och började vråla och domdera om att vattnet läckte från taket, att detta var katastrof, alla kläderna förstörda! KLäDERNA!!!

Den gamle betjänten visste inte hur han skulle tackla detta, så han slog ihop käkarna och tågade resolut upp på nästa våning för att kontrollera ”läckan” trots att han var helt övertygad om att det inte fanns någon sådan. Men, det var bäst att agera rationellt ansåg han. Och om han behövde spendera ett enda ögonblick till i dessa galningars sällskap så skulle han gå bärsärkagång. Han ryste vid tanken. En riktigt behaglig rysning.

(Dags att lira igen. Tycks aldrig bli klar med dessa bloggarna. Det är massor kvar att skriva.)

En Episk Historia tar sin blygsamma början.

Det var naturligtvis extremt heroiskt av spelarna att klara av ett så pass tungt uppdrag, speciellt när man ser till hur gruppens sammansättning såg ut. Ett äventyr brukar klassificeras utifrån antagandet att det handlar om 4 spelare, varav 1 är magiker, en cleric, en fighter och en precis vad som helst. Den sistnåmnda är oftast den som tippar balansen åt ena eller andra hållet. Ytterligare en fighter ger ett rejält övertag i närstrider, ännu en magiker ger överlägsen kontroll, två clerics gör ofta ett gäng nästan omöjliga att skada eller att påverka om de skapas utifrån att de ska komplettera varandras svagheter. Vanligtvis brukar dock den fjärde vara en rouge, dvs. en som vet hur man tar reda på information, spionerar, plockar saker som kan vara viktiga för äventyret, dyrkar upp lås, och naturligtvis hugger fienderna i ryggen när tillfälle ges. Att spela just rouge är troligtvis den mest utmanande rollen som finns i ett spelgäng, då, om spelaren inte riktigt har koll på hur rollen fungerar, kan känna sig väldigt maktlös och till mycket liten nytta. Detta är något som återkommer gång på gång på gång i alla rollspel oavsett system.

Karaktärerna delar alla en mängd egenskaper, och varje rollperson har en del finesser som gör den till en unik kugge i ett spelgäng, men i nästan alla fall är ingen så oumbärlig att ett uppdrag blir omöjligt om en av kuggarna skulle försvinna, även om det kanske gör det svårare och ställer större krav på varje spelares uppfinningsförmåga och kunskap om både regler för spelet samt hur alla gängets karaktärer fungerar i samspel med de övriga. Sant är att det inte är helt lätt att ersätta en magiker rakt av, ingen annan i gänget kan ju i sig själv orsaka så mycket förstörelse i ett rum som en 20-tärnings fireball. Men det finns faktiskt en lösning på det också, om man nu tvunget måste ha just den effekten. Lösningen heter Scrolls. De kan visserligen vara dyra, och fungerar inte alltid beroende på vem som läser dem. Wands är en annan möjlighet, och potions funkar också i viss utsträckning. En del ringar kan lagra mäktiga spells, men sådana är sällsynta och har en förmåga att ha en del nackdelar, vissa kanske inte omedelbart identifierbara, som gör att användandet av så mäktiga magiska föremål kanske kan anses vara en risk som är onödig att ta.

Denna gången, när de studsade mellan de olika materieplanen, hade de till hjälp en nunna som osannolikt nog både kunde hela och kasta lite skydd på gänget. Nunnan var vad man kallar en Deux Ex Machina, Gud i Maskinen, ett sätt att föra handlingen vidare när inget annat fungerade. Just användandet av Deux Ex Machina kan vara mer eller mindre uppenbart. Ta som exempel filmen Sagan Om ringen och ”samtalet” mellan Elrond och Galadriel, där de två i stort sett drar en komplett rekapitulation av vad som hänt och vad som måste ske. Detta var viktigt för de tittare som inte förstod vad som skedde, eller kom in i handlingen sent, men filmskaparna kunde inte få in detta naturligt i handlingen. Därför uppfann de tankeöverföringen mellan de två härskarna, och därmed blev detta en Deux Ex Machina – ett sätt att få handlingen att gå vidare. Nog om detta nu. Vet inte varför jag nämner det, troligtvis för att ibland så gör man, som spelledare, denna effekt alltför uppenbar, som i fallet med Syster Mara i detta äventyret, och det fråntar en del från handlingen. Jag ska försöka skärpa mig på den punkten.

Vi återvänder nu till själva handlingen.

Porthaven var naturligtvis rejält tilltufsad av vulkanen, jordbävningarna och tidvattenvågorna. Släckningsarbetet tog hela natten och det var ett mycket slitet spelgäng som till slut kunde lägga sig för att vila. När de vaknade insåg de att allt de hört om Porthavenianerna och deras obändliga vilja och strävsamhet stämde, för återuppbyggnaden av de hus som rasat var i full gång redan, och mycket bråte hade forslats bort till centrala avstjälpningsplatser för att sorteras och återanvändas så långt det gick. Det talades om en högtidlig middag med hyllningsceremoni till hjältarnas ära, men detta skulle dröja några dagar, åtminstone tills stadshuset var så pass återställt att det inte innebar någon omedelbar livsfara att vistas där.

Omedelbart efter det att gruppen kommit ut från templet, satte Balder igång med att köpa upp tomter och fallfärdiga hus nere vid hamnen från folk som fått nog av alla olyckorna i Porthaven. Han fick dem för långt under marknadsvärdet och tänker tjäna sig en rejäl hacka när allt blivit återställt. Xan´tas träffade på en gammal vän, eller kanske en ovän, sedan barndomen. Hur det nu än varr med detta så spenderade Xan’tas en del tid med sin gamle vän och de övriga i gruppen fick göra sitt på annat håll. Detta ”sitt” innefattade ett erbjudande från Syster Mara att färdas till Mechanus Plane, ett helt maskinellt universum, för att på så sätt försöka övertala några Mordoner att komma tillbaka till Khyber Mercane’s maskin för att underhålla den. Gänget var ytterst tveksamma till detta (något som gjorde mig totalt förgrymmad eftersom jag hade lagt ner en del tid på att mejsla ut äventyren som skulle försiggå där, studerat Mechanus, lärt mig en massa om olika varelsers psyken och funktioner och så vidare. Jag tror inte att jag avslöjade min besvikelse, men resultatet av deras egendomliga handlande kommer säkerligen att reflekteras i att jag en tid framöver håller mig till färdiga äventyrsmoduler, hehe), och bestämde sig istället för att försöka söka upp den försvunne Khyber Mercane med hjälp utav ett alldeles nytt mirakel som Trillian bett till Pelor om att få utföra. Nåja, Trillian fick tjata ganska mycket. Pelor ansåg nog inte att Trillians motivation var sådär alldeles altruistisk. Du förstår, Trillian, egentligen en bock i alvakläder, ville få kraften att kunna finna en person eller ett ting vart den/det än befann sig, och grundanledningen till detta var nog från första början att kunna finna de absolut grannaste lekkamraterna som stod att finna. Sant är att detta var när Trillian kan anses ha varit i de alviska motsvarigheterna till tonåren. Nu var hans anledningar betydligt mer ärbara och därmed såg inte Pelor någon anledning till att förneka honom denna kraft, under förutsättningen att han använde den med måtta och med ett ärofullt syfte som kunde ge Pelor ännu fler anhängare.

Gruppen talade med Syster Mara och fick tillträde till ett gammalt klenodrum djupt under templet. Trillian behövde ett ting som garanterat tillhört Khyber Mercane för att kunna finna honom. I rummet, som var fullt av extremt intressanta kistor, lådor och en massa grunkor, allt överhöljt med vackra sidendukar med den något oroväckande Wee Jas’ symboler broderade i guld och silver. Balder dreglade en hel del men var vis nog att inte röra något då han snabbt kom underfund med att, inte nog med att det fanns omätligt värde bland dessa skatter, det fanns även fällor här av samma omätliga styrka, fällor bara en hängiven anhängare av guden Wee Jas skulle kunna passera. Syster Mara utförde komplicerade ritualistiska handrörelser medan hon nästan ohörbart mumlade böner till Wee Jas för att ge henne tillåtelse till att lyfta en av dukarna. Till slut, efter flera minuter tycktes hon vara nöjd och lyfte fram en verktygslåda från under en svart sidenduk.
Lådan och dess innehåll hade tillhört Khyber Mercane, geniet som byggt masinen som höll alla elementen i schack kring Porthaven. Trillian fick trots motvillighet från Syster Mara, låna med sig ett verktyg, mot att han utförde ritualen på tempelmark. Det gick Trillian gärna med på, så länge det var efter mörkrets inbrott. Han hade liksom planer som funkade bäst då. Han ville även att det skulle finnas, för säkerhets skull menade han, mycket folk från templet, gärna unga studenter. Det tyckte Syster Mara var en ypperlig idé, att neonaterna skulle få bevittna hur templet till sist löste alla problem och eliminerade alla hot mot Porthaven. Syster Mara gned sina händer och Trillian log och tänkte ”Yeah, Dream On! tanten”.

Det blev kväll och alla förberedelserna var gjorda. Trillian fick lite rampfeber när han såg hur mycket folk som faktiskt hade dykt upp. Uppemot 400 kåpklädda ungdomar stod i en ring runt en i marken nedsänkt undervisningsplats, som en liten amfiteater. Trillian kände sig lite liten när han stod där, med 400 tillbedjare av en gud som tycker att Döden är en väldans trevlig filur, och där alla vid 7 års ålder lärt sig hur man animerar avlidna Moster Trudl och får henne att fortsätta städa ens rum och plocka upp kläderna efter en när man varit ute och lekt på kyrkogårdarna. Men, sedan kom Trillian på vem han var och då släppte nervositeten och han drog igång med en sprakande ljusshow, övertalade alla närvarande att idag var det viktigt att Pelor, den enda guden som skulle kunna få miraklet att ske, var mycket närvarande under hela ritualen, speciellt som att Pelor var en ”dag gud” och egentligen inte ville annat än att sova efter mörkrets inbrott. Därför fick han de 400 att börja mässa ”Pelor – Pelor – Pelor” medan han kastade en aura runt sig själv vars ljus blev starkare ju fler som mässade, vilket fick alla att falla in. Många gick då de inte kunde få för sig att bedra Wee Jas, och prästerna var ursinniga och ville stoppa hela spektaklet, men deras röster drunknade i körens mässande. Trillian lyckades få 10 minuters tråkigt fokuserande på ett gammalt verktyg till en stor religiös upplevelse, så stark att nästan 200 ungdomar konverterade där och då till Pelors lära. Gänget behöver valla dessa får till Pelors tempel i Waterdeep vad det lider, men det blir en helt annan historia.

Nu visste de vart Khyber Mercane befann sig, någon mil sydost om Porthaven, uppe i bergen, i något som skulle vara ”Yallathancias Arbetsrum”…. vilket hade varit ypperlig information om Lord Xan’tas Silenread The Slightly Mad Archmage varit tillstädes, vilket han inte var. Nej, trollisen, med sin eminenta Greater Teleport, var ute och lekte med sin gamle polare och fanns inte att finna någonstans. Oh, well.

Det blev lite snack hit och dit, men efter ett möte med borgmästare Rigahl så visade det sig att staden inte kunnat transportera förnödenheter till den by där ännu en person gänget var ute och letade efter skulle bo. Nämligen Terrid Fomgarten. Nu undrar du kanske varför de ville ha tag på herr Forgarten? Jo, det var nämligen så att när de lootade en kista i Porthaven efter det där vampyrproblemet för inte så länge sedan, så fann de en ring med ypperliga kvaliteter. Den var en av 6, och skulle tydligen tillhöra, för tillfället, en Terrid Fomgarten. Cariann, som var ägaren till den enda ringen de hade, ville av någon anledning bli ägare till de övriga 5, ty de var nämligen konstruerade så att de kunde sammanfogas till en enda (och därmed kringgå det lilla regelmässiga dilemmat att bara kunna bära två ringar), och naturligtvis för att ringarna, när de väl satt ihop, skulle ge otroliga krafter.

Gänget fick till sin hjälp 10 soldater och så startade färden mot byn i bergen. Resan var farofylld på grund av alla ras som senare tids katastrofer orsakat. Färden gick längs smala bergsvägar, vissa helt förstörda av de många raviner som rasat här senaste veckan. Det gick långsamt och de mådde inte sin första deldestination förrän fem timmar senare än beräknat. Klocjan var en bra bit över midnatt när de kommit upp på den stora klippans avbrutna topp. Här ställde de sina vagnar i bivack och tände en rejäl lägereld, för även om det är sommar så härskar vintern fortfarande i bergen, och även på denna moderata höjd, några få hundra meter över havsytan, så fanns det permafrost och kylan i nattvinden var bitande. Ravianna och Trillian sattes till första vakt av eget val. De tyckte inte detta vädret var något att skriva hem till mamma om och de kunde inte för sitt liv förstå varför inte alla offrade lite guld på en passande enchantment permanent i ett klädesplagg som fick vaRJe väderlek att kännas som en underbar sommarmorgon.

Natten förflöt lugnt och fint. De satt och samtalade om sådant man talar om när man sitter vakt på en bitande kall klipptopp missinassen; brynstål, migrationsmönstren bland treckelfiskar, hur man lättast intimderar jordekorrar, sånt ni vet. Mitt i en tävling (”En balja kommer teleporterandes med saker som börjar på ”A””) sänkte sig en enorm skugga ner på bortre klippkanten. Skuggan var drakformad. Den kallade till sig de tu. Man kan väl lugnt säga att de var en aning tveksamma och tänkte låtsas som om de inte hörde. Kanske den skulle tröttna och flyga iväg igen? Till slut ansåg de att det bästa nog ändå var att släntra över och nonchalant höra vad den ville.

Draken var en Bronsdrake, dvs. en av släktet Metalliska Drakar, och därmed ingen större fara för gänget. Just denna sort var av naturen lika skojfrisk som en totalt hängiven Paladin, ytterligt god och lagföljande till sista bokstaven. När jag säger ”ingen fara för gänget” menar jag naturligtvis att det skulle gå hur bra som helst så länge de var totalt teorisprängda i de lokala lagarna, inklusive de Oskrivna, samt att de hade totalt rena samveten lika fluffigt gosiga som en liten kaninunge (låt oss säga som så, att det var tur att det inte var Balder och Xan’tas som satt vakt vid detta tillfälle). ”Lagen” i detta fallet inkluderar naturligtvis ”Muntliga Kontrakt” som ju alla vet är öppna för tolkning, även om det är ytterst få (nu levande) som givit sig in i en diskussion om saken med en drake. Draken, som presenterade sig med sitt riktiga namn för att allt skulle gå rätt till, hade förhört sig om spelarna och visste att de varit utsatta för ”Svart Regn” vid ett tidigare tillfälle. Det var dags igen, ty en Vicondrix (vad nu det kan vara) hade tydligen lärt sig hemligheten med den för gudfruktiga förödande nederbörden, och kunde nu framkalla sådant när den så ville. Inget bra tyckte draken så nu var det dags att göra något åt saken, och vårt gäng var de lyckligt lottade att få uppdraget. Allt de behövde göra var att ta sig till ett visst ställe, draken gav anvisningar, och plocka till sig en magisk ädelsten. Enda abret var att blingblinget befann sig förvarat i Vicondrix hjärta, och han skulle säkerligen inte vara på attans så givmilt humör och bara skära ut det och lämna över det. ”Hummmm” tänkte spelara. ”Här är en gigantiskt och übermäktig drake, och här är vi, varelser av mjukt kött och blod som är betydligt underlägsna sagda drake… Varför gör han det inte själv?” De valde att inte yrra dessa funderingar högt utan accepterade uppdraget. Drake flappade iväg med varningen att de var bäst att de skyndade sig till sin destination, för något riktigt hemskt skulle just till att hända där och byn skulle vara i stort behov av deras hjälp. Sedan lyfte den på sina mäktiga vingar och flög iväg.

Ravianna och Trillian väckte resten av gänget tidigt och färden fortsatte under mycket grumsande (”vad är det som är så booping viktigt med en massa rovor så att vi inte ska få sova ut lite egentligen?!”) De informerade resten av gänget på vägen om vad draken hade ålagt dem. Mer grumsande. Mer tvekande. Mer idéer om hur man duckar ett uppdrag. När de var en timme ifrån byn började det svarta regnet falla. Trillian kände med ens hur hans Gud, Pelor, övergav honom och han blev totalt kraftlös. När gänget kommit inom synhåll för den lilla staden stod det klart att något utöver det vanliga höll på att hända där. Det stora templet till guden Saint Cuthbert (He Who Holds Grudges) var totalt inneslutet i ett rödaktigt sprakande kraftfält av okänt ursprung.

*** Nu har denna bloggen skrivits i så många omgångar att jag totalt tappat tråden och flytet, men det har ni säkert redan märkt. Jag lovar mig själv att bli mer organiserad. Det har jag nytta av. Därför kommer nu bloggen härefter att bli av modellen ”Galna Kon”. Take it or leave it.

Gruppen började fråga ut vilt främmande människor om vad som hänt och fick till slut fram en hel del svar. Regnet hade börjat bara minuterna innan det mystiska kraftfältet dykt upp, och det hade i sin tur kommit på plats bara minuterna efter en viss purken cleric vid namn Terrid Fomgarten hade dykt upp på tempelgården vilt viftandes med ett par järnstavar som såg hiskeligt ondskefulla ut. Ungefär samtidigt hade det även dykt upp en flock jättestora och rödskinnade troll i tung rustning samt en gigantisk 12-hövdad hydra. Hydran och trollen hade rockat loss med tempelvakterna och gjort livet ack så kort för dem. Terrid hade försvunnit in i templet. Gänget tog snabbt reda på att det inte gick att ta sig förbi den röda barriären på något sätt, eftersom den tydligen var skapad av en Wish-spell och därmed besatt en hel drös egendomliga egenskaper. De fick även reda på att det hade brunnit hemma hos Terrid kvällen innan.

Juhupp, tänkte våra vänner och knallade resolut till Terrids hem, där de blev emottagna av en viss Herr Gort, en trådsmal, blek, skäggstubbig och i allmänhet skröffsig typ med insjunkna ögon och taskig tandhygien. Några snabba ordväxlingar senare befann de sig rotandes igenom Terrids numera förkolnade tillhörigheter. De hittade fragment av ett icke färdigskrivet brev som skulle till en Yallathancia – en person de antog var Terrids nya flickvän, efter vad Den ärevördige Gort gjorde gällande. Brevet var det vanliga struntet ”De ska brinna. Allt är förberett. Helvetets makter…bla..bla…bla… Dö! blötte…blötte… Tolv ton fisk…yadda yadda yadda… Jag älskar Dig – Terrid” och annan oviktig smörja. De fann även en något svedd matta med magiska runor och invävda fine ädelstenar. Det tog dem inte lång tid att räkna ut att mattan egentligen var en sorts teleporterings-grunka.

*ZONK* *ZONK* *ZONK* *ZONK* *ZONK*

De dök upp på ”fel” sida av barriären, inne på tempelgården…. tillsammans med en 12-hövdad hydra. Såna blir inte mycket större än såhär. Oj-oj-oj vad DäNG de ska få *gnugga-händerna*

SUKT!

äGD!

Check please.

Det tog dem inte lång tid att trycka till odjuret, som dog utan att få chansen att ens nafsa lite på dem. I detta läget brukar spelledaren purkna till lite, vilket också skedde denna gången. äventyret blev helt plötsligt uppgraderat ett par pinnhål.

***GM BREAK***
Dessa bloggar kan bli ganska så utdragna, to say the least, speciellt när det gått lite tid och det har spelats en hel del mellan dem. Kan man inte bara säga: Veni Vidi Vici, och känna sig klar? Gruppen lever fortfarande, vilket då förutsätter att deras eventuella fiender inte gör det längre. Kan vi inte förutsätta att striderna är korta och ändå oändligt brutala, och för det mesta ensidiga? Skulle dessa bloggar inte bli mycket intressantare om jag helt enkelt la fram lite diagram så att det går att utläsa mängden Hack & Slash versus Loot så att man sen kan korsreferera och få fram hur mycket Loot det höstas in per timme, och hur mycket däng som måste utdelas? Jag menar, det är ju ändå ett rollspel (som i ”spelar roll! Hit med loot!”), även om det liknar ett rullspel (som i ”slå X tärningar”) ibland. Strider kan beskrivas hur detaljerat som helst, eller så kan man fjäderlätt, och barntillåtet, beröra dem helt abstrakt. I vår grupp finns det medlemmar i båda dessa läger, dvs. spelarna tillhör förstnämda och GM/Bloggaren anser att det är helt ok med att nämna dem i förbifarten. Anledningarna är 1. Det går mycket snabbare 2. Mer tid över till LOTRO och 3. Strider ska ses på bio. Så, med de orden går vi vidare;

Efter att ha lämnat ett blodrött och syra-anfrätt spår efter sig, och efter att ha varit inne i templets allra heligaste och lootat själve Sankt Cuthberts Cudgel (en sorts seriös knölpåk), så stod de så öga mot öga med Terrid Himself.

…och DäR åkte han i backen med näsan före.

…liksom alla hans hantlangare till troll.

…fast, inte de i rummet intill som någon tyckte var en förträfflig idé att öppna!

Förresten, Cariann kommer att lemlästa mig om jag inte berättar om hennes osannolika skott. Hon vräkte iväg 4 pilar som den värste dubbel-legolasen, och alla träffade precis där man inte vill bli träffad av en pil. Tjejen gjorde något i stil med 110 däng på ett bräde. Otroligt….och egentligen var det precis vad det var. GM (dvs. någon helt annan än mig som sitter här och bloggar, uppenbarligen) hade visst missat en liten regelrad angående projektiler. Men, istället för att riskera en pil i skrevet, så godkänner GM skottet och plockar av sig sin fez, bugar och bockar, och dansar en liten regeltolkarjigg.

Ni vet, man ska ta det lite lugnt mellan striderna. Man går inte från en till en annan, bara sådär. Så, när man har dängt en flock typer, inklusive en av huvudbossarna, så hänger man ut, lootar, läker och dunkar varandra i ryggen medan man avkräver GM på en osannolik massa XP. Så icke detta gänget.

Det fanns en dörr i rummet.

De slogs om att komma först till att öppna den.

Den som vann, förlorade mest.

I rummet fanns en hel flock lootande blodtroll och en särdeles grym ledare i form av en trollmagiker, komplett med brinnande stav (Dibs på staven! – Xan’tas) och skallen full av Spellike Abillities. Xan’tas fnyste lite föraktfullt, bad dörröppnaren att stiga åt sidan, och vräkte in en friskans genmanipulerad Fireball och totalt hotade att utradera allt liv i det lilla slutna utrymmet. Lyckligt nog, för dramatikens skull, så blev det inte på det viset. Visst, de tog en ohemul massa skada, men eftersom de var troll, och Blodtroll därtill, så fnyste de tillbaka och *ZAPP* teleporterade sig ut mitt bland våra tappra hjältar..

…som svarade med att prompt få ordentligt på nöten! Hjältarna föll som käglor så snart Xan’tas var ute ur bilden. Balder låg och blödde helt anonymt, Cariann såg inte helt fräsch ut hon heller. ravianna var väl den som kunde göra något vettigt då hon låg inne med en glöttig mängd pansar och skillsen att använda det. Men, vad ska en liten halv-orch göra när en ond magiker kastar Polymorph Other och förvandlar en till en Gelatinous Cube? Jo, man försöker blobba över sina fiender och förtära dem. Det är det man gör. Att man sedan rör sig med en ledbruten snigels fart, ser lika hotfull ut som en snorloska utsnuten av Ernö Rubik, och har en KP motsvarande en riktigt stor fluffig kanin, ja då kvittar det att man har en krigarsjäl.
Trillian satt uppflugen i taket och försökte pricka trollen med den där spannen syra han kånkade på, dock utan att lyckas nämnvärt, även om han gjorde några riktigt fula fläckar på trollens rustningar.

Det såg helt enkelt ruttet ut för hela gänget, åtminstone tills Xan’tas vaknade till liv igen och fann att han var ganska ensam i striden. Balder hade vaknat, men spelade död i väntan på bättre tider. Det var nu Xan’tas Silentread, The Almost Proven Clinically Insane Archmage läste igenom sin formelbok och fann något annat än fireballs och scorching rays. Han fann… Summon Monster! Efter en snabb fråga om det finns syra-elementarer, som fick ett positivt svar, så poppade det upp en hiskeligt gigantisk elementar, rykande het av den frätande syran som rann ur den och ångade så att det blev svårt att andas i rummet även om det var stort. En lillebror till den dölk också upp, och de två satte igång med att hantera trolluslingarna å det brutalaste. Finns det något troll inte gillar så är det eld och syra, och dessa var totalt immuna mot eld. är det inte konstigt, att badguysen alltid missar en enda liten del i en annars så perfekt plan. Hade de druckit en Immunity to Acid så kunde gänget i stort sett hälsat hem. Men, det är ju därför det goda segrar om de är smarta nog att finna den ömma punkten. ”Get Smart or Get Dead” är lärarnas råd till sina elever i Waterdeep, visserligen till skräckslagna 7-åringar som sedan inte vågar annat än att plugga för att rädda livhanken och sen går ut skolan med visserligen höga betyg, men också med så grava psykiska problem att de blir en enkel mumsbit för vilken sekt eller kult som helst – något som t.ex. The Brotherhood of Xanathar har kapitulerat på under många år, men det är det ju ingen som känner till. Inte ens GM. Vaddå? Jo, jag sa att du inte känner till Brotherhood of Xanathar, eller T-BOX som de försöker lansera sig som bland yngre psykfall. ”T-BOX”?! Vadfalls? Går det att dricka? T-RöD säljs ju på flaska. Har Kemetyl sålt sig till Systembolaget och fallit för trenden med boxade alkodrycker? T-BOX, det borde göra en värld av A-lagare ganska glada, eller hur? Jo, det stämmer GM. Det är så jag menar. Kan vi gå vidare med storyn nu? Antar det…

Till syvende och sist var det bara pölar av smält troll och syra överallt, Ravianna var sig själv igen även om det tog timmar, folk blev läkta, det lootades. Kardinalen väcktes från de döda (jag vet han är ny i historien, men som sagt, detta är Modell Galen Ko, och det medger att jag kan kasta in huvudpersoner precis när jag känner för det. Kardinalen var den person Terrid ville hämnas på, så Terrid dödade kardinalens fru och när spelarna kom in i handlingen innuti själva templet så hade kardinalen, eller var han Biskop? Hmm, Jo, Biskop var han faktiskt. Förlåt mig, jag har ätit så mycket nötkött att jag fått sjukan…lovar. Alzheimers? En myt!

Det var ju knappast slut i och med detta. Bakom en stor staty fanns en hemlig dörr som ledde ut i en bakomliggande korridor. I väggen i den korridoren fanns ytterligare en hemlig dörr, men ärligt talat så var korridoren spikrak och i övrigt helt tom på utsmyckning och såg annars fullständigt meningslös ut. Såklart det MåSTE finnas en hemlig dörr, eller kanske en hel drös av dem. Nåväl, dörren petades upp och Ravianna rusande vrålande in för säkerhets skull. Hon kom inte så långt eftersom det lilla privata sovrummet var smockfullt av Blodtroll och även innehöll en lika vacker som skrämmande kvinnovarelse. Hennes kropp var en gudinnas, om man anser att gudinnor har horn i pannan och röda odjursögon. Bortsett från dessa två aspekter så var hon stunning! Trollen blev totalt överrumplade och Ravianna kunde gå fram som en matblandare på högsta hastighet. Tjoff-splatt-hugg-kötta! Cariann lastade iväg pilar mot kvinnovarelsen, som nu alla misstänkte, med rätta, vara den där nya flickvännen Terrid hade lagt sig till med, och som med största säkerhet hette Yallathancia (hon såg ut som en Yallathancia åtminstone). Pilarna slog in i den sbnpäda kroppen med sjuka och dova Thud! *poff* Thud! *boom* Thud! *kapuff* (jepp, Cariann hade på sig sin Ring Of Neverending Exploding Projectiles) Pilarna verkade inte i sig själv göra sådär väldans mycket däng, men Yallathancia verkade ta särdeles illa upp av explosionerna, och hennes släta hy antog snabbt uteliggar-karaktär (stilen heter ”Derelicte” om ni nu vill veta det. Uteliggare låter så…så enkelt på något vis). 6 sekunder senare hade Ravianna lämnat fett med skador på trollen och sedan Yallathancia skrikit ”Greater Teleport” medan hon viftat hysteriskt så var hon puts väck.

”Striden” var glöttigt ensidig, som strider blir när bara ena sidan kan träffa. Enkel matematik: Ravianna har 50 i skydd. Trollen har 21 i Anfall plus en T20. Maximalt kan de slå 41 om de slår en 20:a, vliket alltid annars också resulterar i en träff. Allt annat missar. Ravianna å andra sidan har hur mycket i anfall som helst och kan inte u ndvika att träffa trollen, ens om hon slår en 2:a. Nu säger det sig självt, att om hon ställer sig i en dörröppning så kan inget ta sig förbi henne. Det blir ganska så segt och det blir ganska så odramatiskt och ospännande. Men, Ravianna klagar inte, och inte de andra i gänget heller, så vem är jag att gnälla? 🙂

Yallathancia dök upp i ena änden av korridoren, vid uppgången till det höga klocktornet. Hon vräkte iväg en spell som fyllde korridoren med surrande och bitande insekter och de flög i rasande fart mot hjältarna och skymde sikten totalt så att tjejen kunde smita uppför trapporna. Med hjälp av diverse skumma manövrer så lyckades de få iväg Cariann med sin båge upp på det höga och spetsiga tempeltaket, i höjd med klocktornet. Cariann lastade iväg fler pilar mot djävulsvarelsen, som svarade med att nästan dö på kuppen klen som hon var. Istället för att slåss valde hon att mumla ”Invisibility” och försvann mitt framför näsan på Cariann (nåja, ”framför näsan” är något relativt. Cariann befann sig 30 meter ifrån tornet, klängandes på en spira, hängandes i knävecken för att inte falla ner, när Yalla ”försvann”). Lyckligt nog, för spelarna, så hade Trillian insett att han kunde vara till nytta på taKET han också, så i just det läget då tjejen försvann, så kastade Trillian ”true Sight” på Cariann som då hade ondingen perfekt i synfältet. Yallathancia var just på väg att flyga bort från tornet, säkerligen för att läka och planera ondskefulla saker, när Cariann pussade sina pilar och lät dem flyga fritt. De träffade sitt mål och Yallathancia föll 35 meter ner mot sin död. Snacka om att hon var pissed off på vägen ner! Uj uj uj!

Det tog ganska lång tid att kötta ner trollen då Ravianna ensam högg på dem

Biskop Jerod blev väl inte hyperlycklig över att bli väckt från de döda, eftersom han nästan bestämt sig att stanna kvar där. ännu olyckligare blev han när det inte lyckades att risea hans fru, som verkligen bestämt sig att stanna kvar i The Hereafter. Det blev ett väldigt riseande av avdöda clerics, som i sin tur kunde fokusera på att läka så mycket det bara gick. Det var inte många som besatt kraften att väcka döda så att återställa templet till sin forna styrka skulle ta mycket lång tid.

Loot vs Killratio var ganska obalanserad, men så var äran som medföljde dådet så mycket mer värd. Gruppen blev till och med erbjudna höga poster inom kyrkan – men storsinta som de är så tackade de nej. När så Biskop Jerod frågade vad de i så fall ville ha till belöning så kunde de inte svara på den saken. Ack, dessa äventyrare som gör så många stordåd utifrån godheten i sina hjärtan. De avkastar sig rikedomens ok och vandrar de mörkaste vägar otyngda och med lätta steg. Jeppz! Sure! Ni skulle hört deras Out Of Character gnällande, hehe. Tempelfolket var extatiska dock och bar ut hjältarna på sina axlar. Folkets jubel steg till ett vrål när de kom ut från tempelportarna, och solen förmörkades av hattar. Byn ställde till med en hejdundrandes fest på kvällskvisten. Magi användes till att fördriva den råa bergskylan och två stora nötdjur grillades på stora spett över öppen eld. Alla kom och ville tala med hjältarna, inklusive borgmästaren som satt till bords med dem. Han blev efterhand ganska påstruken och somnade vid bordet. En speciellt stroppig person kom fram till deras bord och gratulerade dem till stordådet och inviterade dem till supé på slottet. Mannen var Baron Herbert Von Kampff, en mycket rik mecenat, välgörare och trogen templet. Stor landägare och arbetsgivare. Nämde jag stormrik? Jasså, det gjorde jag…

Han var inget vidare hövlig, ganska högdragen, på gränsen till arrogant, och hade en ganska irriterande uppsyn ansåg vår grupp, som bestämt tackade nej till att äta på slottet om det innebar att lämna den muntra folkskaran på torget, och det gjorde det. Xan’tas sa dock att de skulle komma till frukost istället, vilket bemöttes med ett argt fnysande och en tvävändning på klacken argt morrandes på sina två för tillfället inhyrda mantelbärpojkar. De två ungdomarna fick lyssna till svavelosande eder tills de kommit utom synhåll från folket på torget, där de till slut kunde få sin lön för uppdraget och lättade kunde lämna Von Kampff åt sin egen indignation och förena sig med de allt mer förfriskade byborna.

”Herbert Von Kampff såg de två unga männen småspringande lämna honom i mörkret. Det var med ett styng i hjärtat han såg deras lätta steg och ivriga rörelser medan den talade med varnadra, säkerligen om vackra flickor de hoppades träffa på festen. Han saknade sin ungdom, han kände sig bestulen på den. Vissnad i förtid. Allt han hoppats på, allt han arbetat för…grusat den ödesdigra kvällen för ett år sedan. Allt förstört för en så enkel sak som…. Herbert kunde inte förmå sig att tänka på det, han vände sig om och såg upp mot sitt slott som varit i hans släkts ägo i flera hundra år. Den mörka allén som slingrade sig uppför klippan, den svarta silluetten mot den stjärnklara himmeln. Det ensamma lysnade fönstret i tornet, rummet som varit hans sovrum. Rummet som han delade med sin fru. Men inte mer. Inte sedan ett år, då Sophie stals från honom och….något annat lämnats i utbyte. Något som bara vagt påminde om Sophie, men som innehöll något fasansfullt. De få gånger han druckit sig till mod nog att se rakt på saken som varit hans vackra Sophie, kunde han se något inom henne, något som klöste från insidan av hennes ögon. Och hennes skrik, åh, bevare mig väl Sankt Cuthbert, hennes skrik…. Herbert vandrade den långa backen upp mot slottet som en gång varit fyllt av liv, hopp och ljus men som nu stod nästan tomt och fullt av skuggor. Han hade inte mycket hopp kvar nu. Bara tillräckligt för att genomföra ett enda företag till, ett företag som inte hade några större chanser att lyckas. Allt var nästan klart nu, bara några förberedelser till, bara lite mer pengar som skulle byta händer. Han kunde köpa mycket för guldet han hade så gott om, men han kunde inte köpa en ny själ till sin fru. Dessa äventyrare, dessa hjältar. De har anlänt i en mycket opportun tid. Verkligen opportun, tänkte Herbert när han gick uppför den ståtliga och breda stentrappan som ledde fram till den tjocka och breda dörren. Han visste att Milliken, hans trogne betjänt, för länge sedan sett honom komma upp hit och att han skulle öppna dörren bara bråkdelen av en sekund innan han lagt handen på dörrvredet. Dessa äventyrare, han såg potentialen i dem. Han hade dock valt helt fel sätt att närma sig dem, det var han övertygad om nu, men det fanns fortfarande en chans… En liten en, men när en man håller på att drunkna så greppar han även efter sköra halmstrå. Och Herbert Von Kampff hade nästan helt vattenfyllda lungor”

Fortsättning följer snart. Klockan är alltför mycket för mitt eget bästa. Sorry för den skiftande kvaliteten på denna blogg.