A Tale of Two Barons

”Baron Strom von Cathezar lät det glödgade vinet värma munnen. Han sköjde runt det, lät sig väl smakas, lät hettan utföra sin milda men obevekliga tortyr över tungan. Strom fann smärtan lika utsökt som avtrubbande, och alkoholen i vinet steg honom snabbt till huvudet där den lade en vag dimridå över de onda tankar som virvlade runt i hans huvud. Han kunde inte smälta informationen han just fått från kuriren, att Baron Herbert Von
Kampff stod i begrepp att anfalla honom. Honom!! Vilken fräckhet. Och så totalt meningslöst. Nästan…för..meningslöst. Ett sådant tilltag skulle
inte ha skuggan av en chans att lyckas…

Vinet avtrubbade Strom en aning och lät hans underliggande tankar skjuta undan hämdlystnad, saknad, irritation, och envishet, och flyta upp till ytan. Meningslöst…OM Kampff hade för avsikt att hans styrkor skulle överleva. Om så icke var fallet så skulle slakten ses av
omvärlden som något liknande mord, och kanske större aktörer skulle få upp ögonen lite i förtid. Ha! Gamle baron Von Kampff var en slug räv, det hade han alltid varit. Slug och tjuvaktig, alltid villig att sticka kniven i sina vänners ryggar om det gav honom vad han ville ha.

Baron Strom hade suttit ensam i storsalen i borgen, han hade talat högt för sig själv. Tjänarna som var utplacerade i alkover runt omkring salen räknades inte. Slavar håller tyst om de vet vad som är bra för dem.
Nu tystnade dock Strom och han fick något fokusertat i blicken. Han stirrade stint på den stora målningen ovanför den enorma öppna spisen. EN tår föll omärkligt från hans högeröga och letade sig nerför det fina rutnätet i hans skinn. Sophie. Förlåt mig, sade han så tyst kan kunde. Orden lät innerliga och hjärtskärande, eller hade gjort det om någon lyssnat på dem. Jag kommer att hålla mitt löfte till dig, Sophie. Håll ut bara ett tag till, sedan ska vi vara tillsammans igen för att aldrig mer splittras. Den ensamma tåren lämnade hakan och föll ned mot bordsskivan. En skugga lösgjorde sig från golvet och förflyttade sig blixtsnabbt och lade sig där tåren landade. Strom satt stel och spikrak i ryggen. Han andades knappt och allt blod verkade ha lämnat hans ansikte. Skuggan växte och tog form till en hel varelse. Den hade armar och ben och bål, men där slutade alla likheter med en människa. Strom var en orädd man, men totalt vettskrämd av denne som kallade sig Corinthian. Strom såg inte mot dess ansikte då han alltid måste kväva skriket och han ville inte ha fler mardrömmar.

Där tåren fallit hade nu Corinthians hand växt fram och han höll droppen ytterst försiktigt medan han plockade fram den Gamla Symbolen från…någonstans. Strom ryste när han fick en skymt av varelsens ständiga leende. Corinthian läste en formel samtidigt som han lät tåren träffa metallen, och det såg ut som om symbolen drack vattnet girigt. Varelsen skrattade ett gutturalt, blött och sjukligt skratt helt fritt från normal glädje, och sedan verkade han upplösas i skuggorna igen.

Strom tänkte tredubbla antalet ljuskronor här, direkt på morgonen. Han svor att ingen skugga skulle någonsin mer falla i slottet Stromgalds stora sal.”

Det blev morgon och Ravianna var inte helt på topp efter den extremt blöta kvällen då hon lyckades supa smeden under bordet innan hon själv dukade under. De goda helarna såg hennes lidande och insåg att hon bar en näst intill legendarisk, för att inte säga Episk, baksmälla inom sig. Lite magi senare var hon återställd.

Gruppen knallade glada i hågen uppför den vindlande backen mot slottet, där de ju tänkte äta frukosten. De bankade på dörren och väntade på att den skulle öppnas, medan de kom överens om att ”ta det lite lugnt” och att ”visa hyfs”. De blev insläppta av Milliken, en ganska så surmulen och strikt betjänt, som meddelade att Baron von Kampff skulle komma ner om och när han kände för det. Och de skulle inte peta på något, och allt var noterat och räknat så det var ingen mening att försöka smussla undan något, så det så!

I snabb följd hände sedan saker. Ingen vet varför, men trots att gruppen skulle vänta i soffan i den stora hallen, så lyckades betjänten komma på dem med att vara i full färd med att plocka ner en riktigt stor målning av en vacker kvinna som hängde över den stora öppna spisen.

”Vad håller ni på med?!”
”Ehhh…”
”Häng genast tillbaka tavlan!!”
”Uhhh…tavlan?”
”är ni helt imbecill, människa? Tavlan ni håller i just nu.”
”Hmmm..tavlan….Ah! DEN tavlan!”
”Vad håller ni på med egentligen?”
”Emmm…det kändes som en bra idé just då, liksom…”
”Vaddå? Att plocka ner en enorm tavla från väggen, trots tillsägelser att inte röra vid något?”
”Joooo, men vi trodde inte att det gällde just denna tavlan, om man säger så…”
”…..?”
”Gediget hantverk i ramen minsann. Inget fusk här inte”
”……?”
”Ehh, nu hänger vi upp den igen. Kroken verkar vara i gott skick. Tur vi kollade.”
”Sätt er sedan i soffan och rör inget annat. Tack!”

De satte sig i soffan….som av någon anledning fattade eld.
Och sedan började det störtregna över den och flammorna slockande.
Milliken hann bara vända sig bort några enstaka sekunder och när han såg tillbaka mot dem trodde han inte sina ögon. Gruppen satt där, ja som om det regnade, och verkade inte ta någon notis om varken vatten eller brandröken.
Millikens mun hängde öppen.
Gruppen log.
Milliken försökte få fram något men sa bara ”ghhhnnööööhhh…gaahhh..splurrrr?”
Gruppen log ännu bredare, för det ska man göra när man har en galning framför sig.

Xan’tas fann sig först, rusade upp ur soffan och började vråla och domdera om att vattnet läckte från taket, att detta var katastrof, alla kläderna förstörda! KLäDERNA!!!

Den gamle betjänten visste inte hur han skulle tackla detta, så han slog ihop käkarna och tågade resolut upp på nästa våning för att kontrollera ”läckan” trots att han var helt övertygad om att det inte fanns någon sådan. Men, det var bäst att agera rationellt ansåg han. Och om han behövde spendera ett enda ögonblick till i dessa galningars sällskap så skulle han gå bärsärkagång. Han ryste vid tanken. En riktigt behaglig rysning.

(Dags att lira igen. Tycks aldrig bli klar med dessa bloggarna. Det är massor kvar att skriva.)