Mellanspel II

Zatharia Darkblood spände blicken i slaven som krälade vid hennes fötter. Med en minimal handrörelse steg genast två vakter fram och greppade slaven och ryckte upp honom på fötter. Han dinglade mellan de två starka männen. Slaven vågade inte öppna ögonen, ingen såg rakt på Zatharia Darkblood om de inte kommenderades till det, och även då riskerade man att få ögonen utstuckna efteråt, för att inte tala om tungan avskuren så att man inte skulle kunna tala om vad man sett, och händerna avhuggna för att inte kunna skriva något om det. Och inte ens det kunde ibland mätta överste prästinnans önskemål och då kastades man ner i fängelsehålorna där man till slut galen av hunger började äta av sin egen kropp. Slaven, Th’rell, vågade inte ens andas och gjorde inget motstånd. Det hade för övrigt varit totalt lönlöst. Zatharia reste sig graciöst från sin spindeltron, hennes klädesdräkt i svart och blodsrött böljade vackert när den smekte hennes kropp. Hennes ansikte stannade en centimeter ifrån Th’rells och hennes röst var sammetslen som en kattunges spinnande.

– Vad menar du, slavkräk? Vaddå ”kräver audiens”?
Kh’rell visste bättre än att tala utan tillsägelse och var tyst.
– Vem är denna Corinthian som kommer och kräver Mig på något överhuvudtaget? Svara kräk!
Kh’rell höll fortfarande krampaktigt i det förseglade brevet som mannen sagt åt honom att lämna till Zatharia i samband med kravet på audiensen. Prästinnan hade fortfarande inte gjort en ansats att vilja ta det. Han svalde och svarade;
– Baron Cathezar av Catharien har sänt honom.
Zatharia fick något betänksamt i blicken. Om idioten Cathezar trodde att han hade någon form av bestämmanderätt över henne bara för att han satt på viktiga mineraler och hade avtal med Drottningen, så trodde han dödligt fel. Ingen sa till Zatharia vad hon skulle göra, långt mindre ett människoas som Cathezar. Men, Drottningen hade av någon anledning tolererat hans nycker och girighet istället för att krossa honom och helt enkelt ta vad hon ville ha, och därför var hon väl tvungen att åtminstone läsa brevet och kanske, bara kenske, träffa den här Corinthian. Men hon tyckte inte om det. Zatharia gjorde en gest att få brevet, och en vakt tog det ur Th’rells hand och gav det till prästinnan. Vakten stirrade inte ner i golvet, inget behov av den saken. Han var, liksom alla de övriga vakterna, totalt blind. Zatharia tog brevet, nog med att inte vidröra vaktens hand.

Prästinnan vecklade ut brevet och tog ett litet metallföremål som varit inlindat i det. Hon läste noga innehållet medan hon utan att tänka på det satte sig på sin tron. Hon läste det ännu en gång för att försäkra sig om att hon uppfattat saken rätt, sedan nickade hon nästan obemärkt och log. Hon höll upp metallföremålet mot ljuset för att försäkra sig om att det var autentiskt, och hennes leende blev ännu bredare. Hon satte på sig ringen och den passade perfekt, liksom hon vetat att den skulle göra. Från och med nu skulle det bli lite ändringar häromkring och Zatharia skulle slippa den gamla haggan till drottnings sjuka nycker och velighet. Om denna Corinthian ville att hon skulle söka upp denna ”Trillian” och fängsla honom i den mörkaste hålan, då skulle hon definitivt göra allt i sin makt för att genomföra det. Att ha som allierad någon som kan komma åt en drowdrottnings regentring var något som passade Zatharia ypperligt. Att äntligen härska. bara tanken på det fick henne att vilja slita kläderna av närmaste man och…. Men det fick vänta. Först skulle hon ta sig en titt på den här Corinthian.

När främlingen steg in i hennes privata kammare och tog bort sina ögonglas insåg hon att hon träffat den perfekta partnern. Hon lät klädnaden falla till golvet och dörren stängdes om de två.

Mellanspel I

Khelerim Deathwind såg upp mot den turbulenta skyn ovan honom. Det skulle bli en storm, kanske den starkaste på 100 år. Han försökte känna vördnad, försökte frammana känslan av det under man som en liten varelse automatiskt känner när man står inför något så ofantligt mäktigt och opåverkbart, men lyckades inte. Känslor. Det var något han saknade från förr, från den tid då han var en levande man av kött och blod och inte som nu, ett torrt, visserligen nästintill oförstörbart, människolikt skal. Han undrade många gånger om han faktiskt vandrade Torils jord, eller om han var blott en önsketanke om evigt liv och omätbar kunskap som inget hellre ville vara levande. Kanske om viljan var stark nog kunde den få fysiskt form? Khelerim skrattade, ett skratt som lät som fallade stenar längs en bergssida.

Om det fanns något han kände till så var det hur mycket viljestyrkan faktiskt var mäktig. Hundratals år hade passerat, Hundratals år av mutor, lönnmord, baktaleri, förräderi, ränker och dolska planer, saker som till en början fått honom att känna sig smutsig men som efterhand blivit lika naturligt som det var för en levande man att andas. Andas var dock något han lagt bakom sig för mycket länge sedan, nu bara….existerade han. Det var länge sedan han varit det minsta intresserad av att blanda sig i de levandes göromål, men nu hade något nytt dykt upp. En främling, ung och högdragen, hade kommit med ett förslag Khelerim till en början förkastat som babblet från en uppenbar galning. Just innan han skulle ge ordern till sina vakter att slita denna ohyfsade varelse i småbitar, hade främlingen visat honom sidorna från Tybalt Den Galne’s bok. Khelerim hade sökt denna bok i hela sitt liv, kunskapen i den skulle enligt säkra källor kunna låsa upp skapelsens hemlighet. Den som besatt den samlade kunskapen i boken skulle vara…en Gud. Tybalt hade blivit galen när makterna dikterat texterna till honom och kunde inte använda sig av kunskapen, men det skulle Khelerim kunna göra. Hans önskan om att återigen få känna vinden mot sitt nakna skinn, smekningen av en hans, värmen från en annan kropp och smaken av mat var starkare än impulsen att döda främlingen framför honom.

Khelerim visste att den som stod där och utmanade honom inte var den han utgav sig för att vara. Detta var ingen man, men inte heller en djävul eller demon. Khelerim kunde inte sätta fingret på det, och det irriterade honom. Främlingen fick Khelerim att känna, och det han kände var rädsla – en känsla han förknippade med livet. Det köpte denna främling några minuter existens till, och den förklarade att uppdraget gällde något mycket simpelt, bara en vanlig dödligs huvud och hjärta på ett fat. Bara någon som hotade främlingens arbetsgivare, det var allt. Någon som skulle komma åt detta hållet för att hämta en viss sak som för en kort tid sedan lämnats i förvar hos Khelerim och som förvarades i ett djupt valv långt ner under marken tillsammans med allt annat Khelerim ville bevara. Det hade varit Ztraxxa Khühl som hanterat hela saken sade främlingen, och Khelerim hade viftat bort saken som något oviktigt.

Khelerim hade accepterat. Idag kunde han inte förklara varför. Visst hade han sökt boken hela sitt liv, men det var något hos denna människoliknande varelse som fick honom att vilja slita huvudet av axlarna på den. När främlingen hade rest sig för att gå hade den vänt sig om en sista gång och tagit av sig de mörka ögonglasen. Den hade inga ögon. Istället hade den munnar fulla av tänder i ögonhålorna, och de viskade om undergång om Khelerim skulle bryta avtalet. Han hade inte svarat och främlingen, som presenterat sig som Corinthian just innan han rest sig, hade försvunnit ut i natten.

Khelerim stirrade på dokumentet framför sig som angav både namn och exakt tid och plats där han skulle befinna sig då Khelerim skulle slå till. Lord Xan’tas Silentread. Han visste inte vem denna mannen var, men han gav honom inte mycket till chanser.

Frukost hos Baron Von Kampff

Minsann om det inte blivit för sent för en blogg…igen. Nåväl, jag gör väl ett försök, tidspressad som jag är, med bara 2 timmar till godo innan nästa spelomgång och fortfarande flera spelningar kvar att blogga om. Bäst att inte slösa bort tiden alltså, så utan omsvep, här kommer fortsättningen, ännu en gång kraftigt komprimerat ska sägas.

Xan’tas var på skojfriskt humör, så när de väl lyckats driva stackars Milliken till att bli nipprig, så sätter sig trollisen i en av de gedigna och dyrbara stolarna, som prompt svarar med att braka ihop i småspillror.

Xan’tas rörde inte en min där han satt bland den forna vackra stolens bråte.
Den lilla färg som fanns kvar i Millikens ansikte försvann nu till de sälla jaktmarkerna och hans mun var ett gapande hål som ömsom öppnade, ömsom slöt sig, men som inte gav ett ljud ifrån sig.

– Vad ska detta nu betyda? , ville Xan’tas veta. Försöker ni mörda era besökare med sådana här fällor?
– Vvv..va… Va?
– Varför använder ni så dåliga stolar? Visst, de ”ser” stabila ut, men de är uppenbarligen väldigt bräckliga. Hoppas att jag inte brutit något ben. Ojojoj! Det här kan bli dyrt för er!
– Jag försäkrar att det inte var något fel på stolen, Lord Xan’tas. Jag förstår inte…
– Du har inte kommit till denna världen för att förstå saker. Du ska passa upp. Och sköta om stolarna.

Millikens tankar rasade runt i huvudet. Just denna stolen hade en lång historia bakom sig. Den tillverkades för 223 år sedan av dvärgen och mästarsnickaren Krumm Stonehater, som fick uppdraget att tillverkar möblerna just på grund av hans stora skicklighet i att göra dem både vackra men framför allt, hållbara. Den dåvarande baronen Tresslaug von Kampff-Wriedel var legendariskt fet i sina sista år och var notorisk för att sitta sönder det mesta. Krumm snidade dessa möbler ur ett enda stycke mycket hårt och tungt trä, och blev rikligt belönad för sin möda då de invigdes vid en stor ceremoni. De höll för Tresslaugs tunga lekamen, men inte för denna späda, till och med för alver, spillra till trollkarl? Någonting stod inte rätt till. Milliken bestämde sig för att svälja sin förtret och inte konfrontera denna uppenbart galne alv. Plocka ner tavlor, vatten ur taket, brinnande soffor och nu en äkta Krumm totalt sönderslagen. Dessa besökare var uppenbart en stor fara för både sig själva och för alla andra. Milliken tänkte inte säga emot dem, vara hövlig, och kanske, bara kanske, skulle de helt enkelt gå sin väg innan hela slottet föll ihop över dem alla.

Gruppen blev inbjuden till frukosten tillsammans med baron Herbert Von Kampff. De hade blivit tillsagda att inte på något vis nämna baronens fru, vilket naturligtvis var en inbjudan att ta upp henne i tid och otid. Under kort tid lyckades de antyda att baronen borde byta ut sin betjänt och ersätta honom med en liten pojke de träffat medan de väntade, att det borde köpas in vettiga möbler, att Milliken troligtvis var en ond goblin förklädd till en snustorr gubbe, och att baronen var utfattig då de sett att en tavla saknats på en vägg och det betydde naturligtvis att han börjat sälja av sina pinnaler. Och förresten, hur är det med frugan?

De fick sig en god frukost och på köpet en historia. Ett hemskt öde hade drabbat familjen Von Kampff. De hade blivit bestulna på en gammal klenod, en stor metallsymbol som fungerat som släktband mellan två stora familjer, Von Kampff och Von Cathezar. Enligt sed skulle familjen vars dotter födde barn senast vara väktare av denna symbol, som i sig tydligen var ytterst viktig för all lycka och framgång hos den som vakade över den. Cathezar hade brutit mot denna sed och krävt tillbaka symbolen trots att ingen födsel skett. När Von Kampff vägrat hade Cathezar kommit till slottet och han hade haft någon med sig – en fruktansvärd varelse med munnar fulla av tänder istället för ögon. Cathezar hade tagit symbolen, och samtidigt gjort något med fru Von Kampff som baronen inte ville gå in närmare på. Baron von Cathezars lejda man, kallad Corinthian, hade bara slagit en blick på henne och hon hade blivit…något annat. Något fruktansvärt.
Baron von Kampff bad nu våra hjältar att hjälpa honom få tillbaka symbolen, men det fanns en liten hake. Von Cathezar måste ge den frivilligt, annars skulle det hela vara totalt meningslöst och familjen Von Kampff skulle aldrig kunna bli återställd igen. Baronen gav en massa vaga anledningar till varför det måste ske så, men våra vänner förstod att det måste ligga mer bakom som baronen inte ville berätta. De krävde tillgång till biblioteket och släktböckerna, liksom fri tillgång till vapenrum för att förse sig med utrustningen de ansåg sig behöva. Baronen accepterade utan att tveka.

De fann inget speciellt i böckerna. I vapenrummet fann de visserligen lite utrustning som de tog. Anledningen till att de egentligen inte fann något användbart var, deras vana trogen, att de inte visste riktigt vad de letade efter. De som stannade till middagen åt under någorlunda tystnad, med avbrott från tafatta försök till att få baronen att avslöja alla sina hemligheter, ge dem svaret på allt, och samtidigt ge dem en fungerande plan över hur de exakt skulle gå tillväga för att utföra detta uppdraget.

Yeah, right! – GM notis.

De som inte stannade var Trillian och Xan’tas, som istället teleporterade sig tillbaka till Porthaven där det skulle bli någon form av fest till deras ära då de hade hjälpt till med att rädda staden från vädrets makter (se tidigare bloggar). Det blev lite missuppfattningar och ont blod mellan spelarna då det inte var helt uppenbart att bara de två skulle bevista festen.

De två alverna spenderade en helkväll tillsammans med fint och vackert folk. 200 speciellt inbjudna adelsmän, riddare, präster och i övrigt inflytelserika personer hyllade de två med skålar, hurrarop och ryggdunkningar. De dinerade med borgmästarens familj och fick en kista full med guld för besväret. Xan’tas avslutade dagen med att räkna mynt, eller rättare sagt Kraxx fick göra grovjobbet medan Xan’tas vilade sig. Trillian gjorde vad han är bäst på, dvs. förförde de unga och påverkningsbara och invigde dem i den köttsliga lustans hemligheter, gång på gång på gång på gång. De hade kort sagt en väldans trevlig afton och natt. Resultatet, i form av information om Cathezar, blev att han samlat på sig en ansenlig styrka, satt på viktiga mineraler för armén, och troligtvis planerade någon form av angrepp.

Cariann, Ravianna och Balder stannade dock kvar bland bergsborna, hängde på puben och snackade med Gort den Lungsiktige. Han hade faktiskt en hel del matnyttigt att berätta för dem, rakt i motsats till hur han såg ut. Han var tydligen bevandrad i hur Baron Von Cathezar stängt gränserna till Catharien, förslavat folket i landet, allierat sig med orcher, och tänkte invadera ett intilligande land. Att Kampff och Cathezar var gamla skolkamrater i Waterdeep visste han också, och att de båda trånat efter samma flicka. Det skulle säkerligen inte dröja länge innan Cathezar stod med sina trupper här i staden ansåg Gort den Lungsiktige.

Morgonen efter samlades gänget vid en uteservering i bergsstaden och åt frukost. De diskuterade både långt och länge om hur de skulle gå tillväga, varför de skulle gå tillväga, vem de skulle gå tillväga med, och speciellt vad ”tillväga” egentligen innebar och vem hade sagt att det var på väg gåendes någonstans överhuvudtaget? Många planer gjordes upp, speciellt av Balder, som nu fick sitt tillfälle att skina. Han hade ju länge dolt sina diplomatiska färdigheter och ansåg att nu var det dags att slå världen med häpnad. Han fyrade av en brisad av planer som alla skulle ge dem symbolen serverad på ett fat. De övriga såg tveksamt på honom och undrade om han var besatt. Han förklarade att om de på något vis kunde lura Cathezar att de var tillgångar som var villiga att stå på hans sida, kanske genom att göra ett stort illdåd till hans fördel, så skulle baronen ta emot dem med öppna armar. Det var planer med offrade soldater, iscensatta strider, förbannelser knutna till symbolen, odöda drakar, fallna tempel fulla av onda dvärgar, och lite sånt smått och gott. Balder talade i timmar, men för döva öron (kan det ha att göra med att Balders spelare egentligen inte fanns på plats och hans gubbe styrdes tillfälligt av spelledaren? Näähh!) När det hunnit bli middag bröt så gruppen slutligen upp, tog sitt pick och pack och drog mot gränsen mot Catharien. De tänkte ”något kommer säkert att dyka upp om vi bara sätter igång”, vilket naturligtvis var ett rejält tankefel som bara fungerar hos betydligt mindre erfarna äventyrare. Nu hade de nått en ryktbarhet och nivå av färdighet där de inte längre kunde räkna med turen, ödets makter eller hjälp på vägen. Nu var de istället dem folk vände sig till för hjälp, och förväntades veta och kunna allt. Denna roll skulle komma att ta dem ganska lång tid att vänja sig vid. Tid de definitivt inte hade.

Och så var det alltså dags för att spela igen. Jag är nästan framme i tiden nu. Nästa blogg kommer att innehålla våld. Lovar.