Frukost hos Baron Von Kampff

Minsann om det inte blivit för sent för en blogg…igen. Nåväl, jag gör väl ett försök, tidspressad som jag är, med bara 2 timmar till godo innan nästa spelomgång och fortfarande flera spelningar kvar att blogga om. Bäst att inte slösa bort tiden alltså, så utan omsvep, här kommer fortsättningen, ännu en gång kraftigt komprimerat ska sägas.

Xan’tas var på skojfriskt humör, så när de väl lyckats driva stackars Milliken till att bli nipprig, så sätter sig trollisen i en av de gedigna och dyrbara stolarna, som prompt svarar med att braka ihop i småspillror.

Xan’tas rörde inte en min där han satt bland den forna vackra stolens bråte.
Den lilla färg som fanns kvar i Millikens ansikte försvann nu till de sälla jaktmarkerna och hans mun var ett gapande hål som ömsom öppnade, ömsom slöt sig, men som inte gav ett ljud ifrån sig.

- Vad ska detta nu betyda? , ville Xan’tas veta. Försöker ni mörda era besökare med sådana här fällor?
- Vvv..va… Va?
- Varför använder ni så dåliga stolar? Visst, de ”ser” stabila ut, men de är uppenbarligen väldigt bräckliga. Hoppas att jag inte brutit något ben. Ojojoj! Det här kan bli dyrt för er!
- Jag försäkrar att det inte var något fel på stolen, Lord Xan’tas. Jag förstår inte…
- Du har inte kommit till denna världen för att förstå saker. Du ska passa upp. Och sköta om stolarna.

Millikens tankar rasade runt i huvudet. Just denna stolen hade en lång historia bakom sig. Den tillverkades för 223 år sedan av dvärgen och mästarsnickaren Krumm Stonehater, som fick uppdraget att tillverkar möblerna just på grund av hans stora skicklighet i att göra dem både vackra men framför allt, hållbara. Den dåvarande baronen Tresslaug von Kampff-Wriedel var legendariskt fet i sina sista år och var notorisk för att sitta sönder det mesta. Krumm snidade dessa möbler ur ett enda stycke mycket hårt och tungt trä, och blev rikligt belönad för sin möda då de invigdes vid en stor ceremoni. De höll för Tresslaugs tunga lekamen, men inte för denna späda, till och med för alver, spillra till trollkarl? Någonting stod inte rätt till. Milliken bestämde sig för att svälja sin förtret och inte konfrontera denna uppenbart galne alv. Plocka ner tavlor, vatten ur taket, brinnande soffor och nu en äkta Krumm totalt sönderslagen. Dessa besökare var uppenbart en stor fara för både sig själva och för alla andra. Milliken tänkte inte säga emot dem, vara hövlig, och kanske, bara kanske, skulle de helt enkelt gå sin väg innan hela slottet föll ihop över dem alla.

Gruppen blev inbjuden till frukosten tillsammans med baron Herbert Von Kampff. De hade blivit tillsagda att inte på något vis nämna baronens fru, vilket naturligtvis var en inbjudan att ta upp henne i tid och otid. Under kort tid lyckades de antyda att baronen borde byta ut sin betjänt och ersätta honom med en liten pojke de träffat medan de väntade, att det borde köpas in vettiga möbler, att Milliken troligtvis var en ond goblin förklädd till en snustorr gubbe, och att baronen var utfattig då de sett att en tavla saknats på en vägg och det betydde naturligtvis att han börjat sälja av sina pinnaler. Och förresten, hur är det med frugan?

De fick sig en god frukost och på köpet en historia. Ett hemskt öde hade drabbat familjen Von Kampff. De hade blivit bestulna på en gammal klenod, en stor metallsymbol som fungerat som släktband mellan två stora familjer, Von Kampff och Von Cathezar. Enligt sed skulle familjen vars dotter födde barn senast vara väktare av denna symbol, som i sig tydligen var ytterst viktig för all lycka och framgång hos den som vakade över den. Cathezar hade brutit mot denna sed och krävt tillbaka symbolen trots att ingen födsel skett. När Von Kampff vägrat hade Cathezar kommit till slottet och han hade haft någon med sig – en fruktansvärd varelse med munnar fulla av tänder istället för ögon. Cathezar hade tagit symbolen, och samtidigt gjort något med fru Von Kampff som baronen inte ville gå in närmare på. Baron von Cathezars lejda man, kallad Corinthian, hade bara slagit en blick på henne och hon hade blivit…något annat. Något fruktansvärt.
Baron von Kampff bad nu våra hjältar att hjälpa honom få tillbaka symbolen, men det fanns en liten hake. Von Cathezar måste ge den frivilligt, annars skulle det hela vara totalt meningslöst och familjen Von Kampff skulle aldrig kunna bli återställd igen. Baronen gav en massa vaga anledningar till varför det måste ske så, men våra vänner förstod att det måste ligga mer bakom som baronen inte ville berätta. De krävde tillgång till biblioteket och släktböckerna, liksom fri tillgång till vapenrum för att förse sig med utrustningen de ansåg sig behöva. Baronen accepterade utan att tveka.

De fann inget speciellt i böckerna. I vapenrummet fann de visserligen lite utrustning som de tog. Anledningen till att de egentligen inte fann något användbart var, deras vana trogen, att de inte visste riktigt vad de letade efter. De som stannade till middagen åt under någorlunda tystnad, med avbrott från tafatta försök till att få baronen att avslöja alla sina hemligheter, ge dem svaret på allt, och samtidigt ge dem en fungerande plan över hur de exakt skulle gå tillväga för att utföra detta uppdraget.

Yeah, right! – GM notis.

De som inte stannade var Trillian och Xan’tas, som istället teleporterade sig tillbaka till Porthaven där det skulle bli någon form av fest till deras ära då de hade hjälpt till med att rädda staden från vädrets makter (se tidigare bloggar). Det blev lite missuppfattningar och ont blod mellan spelarna då det inte var helt uppenbart att bara de två skulle bevista festen.

De två alverna spenderade en helkväll tillsammans med fint och vackert folk. 200 speciellt inbjudna adelsmän, riddare, präster och i övrigt inflytelserika personer hyllade de två med skålar, hurrarop och ryggdunkningar. De dinerade med borgmästarens familj och fick en kista full med guld för besväret. Xan’tas avslutade dagen med att räkna mynt, eller rättare sagt Kraxx fick göra grovjobbet medan Xan’tas vilade sig. Trillian gjorde vad han är bäst på, dvs. förförde de unga och påverkningsbara och invigde dem i den köttsliga lustans hemligheter, gång på gång på gång på gång. De hade kort sagt en väldans trevlig afton och natt. Resultatet, i form av information om Cathezar, blev att han samlat på sig en ansenlig styrka, satt på viktiga mineraler för armén, och troligtvis planerade någon form av angrepp.

Cariann, Ravianna och Balder stannade dock kvar bland bergsborna, hängde på puben och snackade med Gort den Lungsiktige. Han hade faktiskt en hel del matnyttigt att berätta för dem, rakt i motsats till hur han såg ut. Han var tydligen bevandrad i hur Baron Von Cathezar stängt gränserna till Catharien, förslavat folket i landet, allierat sig med orcher, och tänkte invadera ett intilligande land. Att Kampff och Cathezar var gamla skolkamrater i Waterdeep visste han också, och att de båda trånat efter samma flicka. Det skulle säkerligen inte dröja länge innan Cathezar stod med sina trupper här i staden ansåg Gort den Lungsiktige.

Morgonen efter samlades gänget vid en uteservering i bergsstaden och åt frukost. De diskuterade både långt och länge om hur de skulle gå tillväga, varför de skulle gå tillväga, vem de skulle gå tillväga med, och speciellt vad ”tillväga” egentligen innebar och vem hade sagt att det var på väg gåendes någonstans överhuvudtaget? Många planer gjordes upp, speciellt av Balder, som nu fick sitt tillfälle att skina. Han hade ju länge dolt sina diplomatiska färdigheter och ansåg att nu var det dags att slå världen med häpnad. Han fyrade av en brisad av planer som alla skulle ge dem symbolen serverad på ett fat. De övriga såg tveksamt på honom och undrade om han var besatt. Han förklarade att om de på något vis kunde lura Cathezar att de var tillgångar som var villiga att stå på hans sida, kanske genom att göra ett stort illdåd till hans fördel, så skulle baronen ta emot dem med öppna armar. Det var planer med offrade soldater, iscensatta strider, förbannelser knutna till symbolen, odöda drakar, fallna tempel fulla av onda dvärgar, och lite sånt smått och gott. Balder talade i timmar, men för döva öron (kan det ha att göra med att Balders spelare egentligen inte fanns på plats och hans gubbe styrdes tillfälligt av spelledaren? Näähh!) När det hunnit bli middag bröt så gruppen slutligen upp, tog sitt pick och pack och drog mot gränsen mot Catharien. De tänkte ”något kommer säkert att dyka upp om vi bara sätter igång”, vilket naturligtvis var ett rejält tankefel som bara fungerar hos betydligt mindre erfarna äventyrare. Nu hade de nått en ryktbarhet och nivå av färdighet där de inte längre kunde räkna med turen, ödets makter eller hjälp på vägen. Nu var de istället dem folk vände sig till för hjälp, och förväntades veta och kunna allt. Denna roll skulle komma att ta dem ganska lång tid att vänja sig vid. Tid de definitivt inte hade.

Och så var det alltså dags för att spela igen. Jag är nästan framme i tiden nu. Nästa blogg kommer att innehålla våld. Lovar.