Mellanspel I

Khelerim Deathwind såg upp mot den turbulenta skyn ovan honom. Det skulle bli en storm, kanske den starkaste på 100 år. Han försökte känna vördnad, försökte frammana känslan av det under man som en liten varelse automatiskt känner när man står inför något så ofantligt mäktigt och opåverkbart, men lyckades inte. Känslor. Det var något han saknade från förr, från den tid då han var en levande man av kött och blod och inte som nu, ett torrt, visserligen nästintill oförstörbart, människolikt skal. Han undrade många gånger om han faktiskt vandrade Torils jord, eller om han var blott en önsketanke om evigt liv och omätbar kunskap som inget hellre ville vara levande. Kanske om viljan var stark nog kunde den få fysiskt form? Khelerim skrattade, ett skratt som lät som fallade stenar längs en bergssida.

Om det fanns något han kände till så var det hur mycket viljestyrkan faktiskt var mäktig. Hundratals år hade passerat, Hundratals år av mutor, lönnmord, baktaleri, förräderi, ränker och dolska planer, saker som till en början fått honom att känna sig smutsig men som efterhand blivit lika naturligt som det var för en levande man att andas. Andas var dock något han lagt bakom sig för mycket länge sedan, nu bara….existerade han. Det var länge sedan han varit det minsta intresserad av att blanda sig i de levandes göromål, men nu hade något nytt dykt upp. En främling, ung och högdragen, hade kommit med ett förslag Khelerim till en början förkastat som babblet från en uppenbar galning. Just innan han skulle ge ordern till sina vakter att slita denna ohyfsade varelse i småbitar, hade främlingen visat honom sidorna från Tybalt Den Galne’s bok. Khelerim hade sökt denna bok i hela sitt liv, kunskapen i den skulle enligt säkra källor kunna låsa upp skapelsens hemlighet. Den som besatt den samlade kunskapen i boken skulle vara…en Gud. Tybalt hade blivit galen när makterna dikterat texterna till honom och kunde inte använda sig av kunskapen, men det skulle Khelerim kunna göra. Hans önskan om att återigen få känna vinden mot sitt nakna skinn, smekningen av en hans, värmen från en annan kropp och smaken av mat var starkare än impulsen att döda främlingen framför honom.

Khelerim visste att den som stod där och utmanade honom inte var den han utgav sig för att vara. Detta var ingen man, men inte heller en djävul eller demon. Khelerim kunde inte sätta fingret på det, och det irriterade honom. Främlingen fick Khelerim att känna, och det han kände var rädsla – en känsla han förknippade med livet. Det köpte denna främling några minuter existens till, och den förklarade att uppdraget gällde något mycket simpelt, bara en vanlig dödligs huvud och hjärta på ett fat. Bara någon som hotade främlingens arbetsgivare, det var allt. Någon som skulle komma åt detta hållet för att hämta en viss sak som för en kort tid sedan lämnats i förvar hos Khelerim och som förvarades i ett djupt valv långt ner under marken tillsammans med allt annat Khelerim ville bevara. Det hade varit Ztraxxa Khühl som hanterat hela saken sade främlingen, och Khelerim hade viftat bort saken som något oviktigt.

Khelerim hade accepterat. Idag kunde han inte förklara varför. Visst hade han sökt boken hela sitt liv, men det var något hos denna människoliknande varelse som fick honom att vilja slita huvudet av axlarna på den. När främlingen hade rest sig för att gå hade den vänt sig om en sista gång och tagit av sig de mörka ögonglasen. Den hade inga ögon. Istället hade den munnar fulla av tänder i ögonhålorna, och de viskade om undergång om Khelerim skulle bryta avtalet. Han hade inte svarat och främlingen, som presenterat sig som Corinthian just innan han rest sig, hade försvunnit ut i natten.

Khelerim stirrade på dokumentet framför sig som angav både namn och exakt tid och plats där han skulle befinna sig då Khelerim skulle slå till. Lord Xan’tas Silentread. Han visste inte vem denna mannen var, men han gav honom inte mycket till chanser.