Mellanspel II

Zatharia Darkblood spände blicken i slaven som krälade vid hennes fötter. Med en minimal handrörelse steg genast två vakter fram och greppade slaven och ryckte upp honom på fötter. Han dinglade mellan de två starka männen. Slaven vågade inte öppna ögonen, ingen såg rakt på Zatharia Darkblood om de inte kommenderades till det, och även då riskerade man att få ögonen utstuckna efteråt, för att inte tala om tungan avskuren så att man inte skulle kunna tala om vad man sett, och händerna avhuggna för att inte kunna skriva något om det. Och inte ens det kunde ibland mätta överste prästinnans önskemål och då kastades man ner i fängelsehålorna där man till slut galen av hunger började äta av sin egen kropp. Slaven, Th’rell, vågade inte ens andas och gjorde inget motstånd. Det hade för övrigt varit totalt lönlöst. Zatharia reste sig graciöst från sin spindeltron, hennes klädesdräkt i svart och blodsrött böljade vackert när den smekte hennes kropp. Hennes ansikte stannade en centimeter ifrån Th’rells och hennes röst var sammetslen som en kattunges spinnande.

- Vad menar du, slavkräk? Vaddå ”kräver audiens”?
Kh’rell visste bättre än att tala utan tillsägelse och var tyst.
- Vem är denna Corinthian som kommer och kräver Mig på något överhuvudtaget? Svara kräk!
Kh’rell höll fortfarande krampaktigt i det förseglade brevet som mannen sagt åt honom att lämna till Zatharia i samband med kravet på audiensen. Prästinnan hade fortfarande inte gjort en ansats att vilja ta det. Han svalde och svarade;
- Baron Cathezar av Catharien har sänt honom.
Zatharia fick något betänksamt i blicken. Om idioten Cathezar trodde att han hade någon form av bestämmanderätt över henne bara för att han satt på viktiga mineraler och hade avtal med Drottningen, så trodde han dödligt fel. Ingen sa till Zatharia vad hon skulle göra, långt mindre ett människoas som Cathezar. Men, Drottningen hade av någon anledning tolererat hans nycker och girighet istället för att krossa honom och helt enkelt ta vad hon ville ha, och därför var hon väl tvungen att åtminstone läsa brevet och kanske, bara kenske, träffa den här Corinthian. Men hon tyckte inte om det. Zatharia gjorde en gest att få brevet, och en vakt tog det ur Th’rells hand och gav det till prästinnan. Vakten stirrade inte ner i golvet, inget behov av den saken. Han var, liksom alla de övriga vakterna, totalt blind. Zatharia tog brevet, nog med att inte vidröra vaktens hand.

Prästinnan vecklade ut brevet och tog ett litet metallföremål som varit inlindat i det. Hon läste noga innehållet medan hon utan att tänka på det satte sig på sin tron. Hon läste det ännu en gång för att försäkra sig om att hon uppfattat saken rätt, sedan nickade hon nästan obemärkt och log. Hon höll upp metallföremålet mot ljuset för att försäkra sig om att det var autentiskt, och hennes leende blev ännu bredare. Hon satte på sig ringen och den passade perfekt, liksom hon vetat att den skulle göra. Från och med nu skulle det bli lite ändringar häromkring och Zatharia skulle slippa den gamla haggan till drottnings sjuka nycker och velighet. Om denna Corinthian ville att hon skulle söka upp denna ”Trillian” och fängsla honom i den mörkaste hålan, då skulle hon definitivt göra allt i sin makt för att genomföra det. Att ha som allierad någon som kan komma åt en drowdrottnings regentring var något som passade Zatharia ypperligt. Att äntligen härska. bara tanken på det fick henne att vilja slita kläderna av närmaste man och…. Men det fick vänta. Först skulle hon ta sig en titt på den här Corinthian.

När främlingen steg in i hennes privata kammare och tog bort sina ögonglas insåg hon att hon träffat den perfekta partnern. Hon lät klädnaden falla till golvet och dörren stängdes om de två.