Cowboy och indian….Batman och Robin

Kvällen började som vanligt….Ett milt kaos.

Duktus påbörjade det hela genom att rätta till folks utseende efter bästa förmåga. Gruppen beslutar sig därför att dela på sig och den ena delen med Vincent som anförare beger sig till China town för att hämta lite ”chinese food” innan de ska stråla samman med övriga gruppen på hotellet som ska bli MoMs Haven.

Efter en riskbedömning bestämmer sig Vincents grupp att enklaste sättet att skaffa föda är att backa bilen till en av de många Wook-vagnarna i Chinatown, koppla fast och sedan köra för allt vad tyget håller. Vincent börjar koppla på en vagn medan Ginger och Swift gör sig redo att täcka hans reträtt och stänga luckan till det rullande Wook-köket.Då gör sig Vincents 6:e sinne sig påmint. De är iaktagna och kan vara i direkt fara. Efter en snabb titt på närområdet upptäcks ett antal asiatiska män i mörka kostymer som står och stirrar på dem. Lite småskamsna och med hjärtat i halsgropen kastar sig gruppen in i bilen och kör ifrån platsen. De kallas snart till sidan och Vincent måste använda hela sin självkontroll för att inte anfalla den asiatiska mannen som läxar upp honom inför resten av gänget. En av de få saker som bidrog till att han lyckas hålla huvudet kallt är det faktum att dessa asiater är allierade.

Då Chinatown inte är lyckat beger sig Vincents grupp till sin numera döda ärkefienders område. De letar där upp ett callcenter som de utnämner till matställe. Utav 20 arbetande mördas 10 st på ett brutalt sett.

Nöjda över att få ur sig sin frustration beger de sig sedan till hotellet för att vänta in resten av gänget.

Under tiden roar sig den kära nosferatun med att ghoula en 7 meter lång annaconda som Vincent stulit. Denna orm verkar vara väldigt intelligent och för att få den vänligt inställd till sig beslutar sig Nosferatun för att mata ormen. Det enda som finns att tillgå är dock de två hundvalparna som ägs av Ginger och Jack. Efter en lång stunds övervägande (3 sekunder) beslutar nosferatun sig för att ta Jacks valp som är av Rottweilertyp och ge den till ormen.

Det hela fungerar och ormen inser att den har kommit till en rättvis herre full av morbid humor. Han är övertygad om att de kommer att komma bra överens.

Duktus blir slutligen färdig och beordrar Jack (som är ovetande om sin valps bortfall) att köra den bil som ska ta resterande medlemmar av gänget till hotellet i Bronx. Nosferatun cloakar ormen så att den är helt osynlig för det vanliga ögat och tar med sig denna till baksätet av bilen, där även gängets nya och mycket skadade Gangrel sätter sig.

Nosferatun gör det ända en Sabbathvampyr med galghumor kan göra i detta tillfället. Han gör Gangrellen osynlig och bussar den osynliga ormen på honom. Efter ett bar sekunder av revbensbrytande blir Gangrellen aska, vilket resulterar i att Duktus går i taket och börjar tro att det hela är en plan för att dräpa honom. Efter mycket tjafs, omrästning i gruppen och en lång utfrågning av nosferatun, stillas Duktus oro…..för stunden.

Då gänget vandrar runt i sitt blivande haven nås de av beskedet att Sullivan Dane kommer att anlända till New York inom kort. Panik sprider sig som en löpeld och gänget tar ett raskt beslut att besöka Chicago och de beger sig omedelbart på en ”roadtrip” dit.

Väl i Chicago får gruppen lära sig hur man gör saker i en stad som varit kontrollerad av Sabbath en längre tid. Att staden dessutom kontrolleras av Klan Malkav gör kanske inte saken bättre. ärkebiskopen i staden tycker att det är konstigt att möta ett pack med 2 olika duktusar, men han bestämmer sig snabbt för att Ginger är huvudduktus. Bi-duktusen är naturligtvis Bruthal. Detta trots att gänget vid ett antal tillfälle försöker förklara att Ginger inte är ledare….

ärkebiskopen ger gänget en bostad vid Chicago Bulls basket arena. Det är en rätt så stor penthouselägenhet med alla bekvämligheter. I lägenheten finns till och med en dator av en prestanda som är helt enorm 1994. På denna finns det fantastiska spelet av Sid Meyers vid namn Civilization. Det tar ca 30 sekunder innan bruthal i sin frustration över de små kontrollerna slår sönder såväl skärm som dator. Nästa natt får Bruthal därför ägna åt att söka efter en ny dator.

De möter också utmaningen på en makalös svartklubb i bästa Blade-anda. 5 st varulvar slår till mot stället och Swift lyckas dräpa en av dem. Att de lyckas så bra som de gör beror till stor del på gängets nya bekanta som består av en liten rödhårig kille som verkar kunna tugga sig igenom ALLT samt hans stsorvuxna medhjälpare, Bob. Denna Duo svarar också för att en av de håriga tillintegörs och efter detta blir MoMs medlemmar på utomordentligt god fot med dessa individer.

Efter incidenten på svartklubben skyndar gänget hem för att överdaga. Då de vaknar gör de morgonritualerna för att stärka sina band till varandra. När detta är slutfört hör de plötsligt skottlossning och vilda tjut från gatan. Gänget rusar över till fönstret och häpnar över den syn som möter dem. Ett antal personer som är utklädda till indianer rusar förbi gängets hus, tätt följda av beridna cowboys som skjuter på dem med revolvrar och gevär. Indianerna skjuter pilar och försöker komma åt cowboysen med sina flintyxor. Eftersom båda sidorna träffas av projektilerna, men reser sig upp och fortsätter bataljen, är det uppenbart att de tillhör de besläktade.

Mitt under denna adrenalinberusade show svingar sig en underlig figur in genom fönstret. Det är en rödhårig liten figur iklädd Batmankostym. Som följeslagare så har han en jättelik sidekick vid namn Bobin, eller jag menar Robin. Gruppen muntras upp av kostymerna och det beslutas snabbt att de ska göra stan som Batmans ärkefiender så att även de kan få lite roligt denna lugna kväll. Joker, twoface och poisonus Ivy är tre av de kostymer som gruppens medlemmar ikläder sig. Swift tvingas av någon anledning att bära Catwomen outfitten.

Efter detta beger sig gänget ut på stan och ”bondar” med de inhemska besläktade. Spel som Rumble on the streets, Baby-football och Catch the head spelas och avnjuts hela natten. Med leende på läpparna kryper gänget sedan ner i sina respektive sängar i deras enorma lägenhet……Chicago är en rätt så trevlig stad ändå…..

Darkholde – Någon mil nordöst om Cathariens gräns

Staden nedanför dem såg ut att ha sett sina bästa dagar. Troligen en gruvstad från början, verkade den ha växt ut från berget och sedan antagit en halvcirkels form medan husen längs bergväggen verkade sträva allt högre upp mot bergets krön. Runt hela staden fanns det en bastant mur, fortifierad med vassa objekt på alla håll och kanter längs dess övre kant. Staden såg ut att kunna husera nånstans runt 5-8000 personer, men antalet kunde vara både mindre och större. På håll såg staden nästan helt död ut, bara några enstaka facklor som brann i mörkret och ett flertal större bränder som pågick innanför stadsmuren, dess oljefeta rök svartare än natten själv. Trots att de befann sig på en kilometers avstånd bringade vinden med sig en doft av bränt kött och sjukdom.

De beslöt att undersöka staden närmare, och vände inte om bara för att det råkade stå odöda som bevakade stadsporten (varför inte?, undrar jag nu. Såklart att man lagt benen på ryggen om man var en rationellt tänkande individ! Men detta är dungeons & Dragons, där skelett är hushållsapplikationer) Vaktkaptenen, som inte var odöd men som verkade längta efter att vara det åtminstone om man fick gå efter Raviannas bedömning, krävde gruppen på lösenord och papper för att få komma in. Lord Xan’Tas och gänget kunde visserligen visa fram papper tack vara Balders excellenta förfalskningskonst, men lösenordet var en helt annan femma. Här fick de improvisera….

Vaktkapten Gnardel såg med misstanke på magikerna framför honom. Den tjocka gallergrinden låg mellan dem, och skulle fortsätta göra så tills Gnardel var nöjd. deras papper verkade vara i sin ordning, och deras rustningar visade utan tvekan att de tillhörde Cathariens elitgarde.

– Lösenord! sa Gnardel med så myndig stämma hans 1,60 korta och ganska så omfångsrika kropp tillät.

– Ja, ge oss lösenordet så kommer vi in, svarade Xan’tas.

– Ehh, det är meningen att Du ska ge Mig ett lösenord. Gnardel hatade att låta osäker. Det tydde på svaghet.

– Det fick vi inte reda på i högkvarteret, kontrade Xan’tas.

– Vilket högkvarter?

– Det kan vi inte berätta om vi inte ska behöva döda dig.

– Ge mig nu lösenordet någongång då! Gnardel ville byta samtalsämne.

– Lösenordet är ”Det finns inget lösenord”

– Det är helt fel… Gnardel började rota bland sidorna i sin fickliggare för att kontrollera för säkerhets skull.

– Ja! Helt fel. Om du inte ger mig ett korrekt lösenord måste jag befalla mina vakter att anfalla.

– Om du gör det kommer Baron Storm Von Cathezar och Corinthian att hälsa på detta stället och jämna det med marken.

Gnardel vitnade i ansiktet så snart han hörde namnet Corinthian. Han vägde för och nackdelar – antingen släppa in dessa soldaterna utan lösenord och kanske bli avskedad, eller inte göra det och riskera att få träffa Corinthian. Valet var enkelt.

Inne i staden var allt kaos. överallt låg det döda i drivor, likbålen flammade högt och svarta moln av flugor täckte de nakna kropparna där de låg på marken, på väg att stelfrysa i den bistra kölden. Gamarna cirklade runt högt uppe i mörkret och dess hesa och giriga läten ekade dött mellan förfallna husväggar. Men det värsta var nog att massor av de som fortfarande vandrade runt håglöst, eller satt slokande på trappor och trottoarer, helt tydligt var zombiefierade. Dess matta ögon stirrade tomt framför sig, dess kroppsrörelser utan motivation, med evigheten framför sig i en förmultnande och trasig kropp. ‘Någon var ansvarig för detta övergrepp’, tänkte Lord Xan’tas. ‘Trist att det inte var jag’

Gruppen gav sig iväg till närmaste pub, medan Xan’tas drov in i staden på egen hand för att luska runt lite. I centrum fann han ett stort magikertorn och alla tecken tydde på att den som så vackert animerat alla dessa kroppar hade detta som sin bostad. Att det sedan lös och pulserade av magisk energi högst upp i tornet gjorde inte saken sämre. För att ta sig en titt förvandlade Xan’tas sig till en svart kråka och flög upp och satte sig i fönstret. I tornrummet fick han se nekromantikern som var i full färd att skapa något som såg ut att vara en mycket stort odjur. Skelettdelar virvlade runt magikern, sammanfogade sig i det sjukligt gröna ljuset, medan magikern uttalade sina ramsor och offrade de nödvändiga ingredienserna. Rummet var fullt av papper, ritningar och böcker, konstiga apparater och hyllvis med magiska ingredienser. Kort sagt, detta var ett rum för Lord Xan’tas och knappast för denna uppenbart ondskefulla typ (baserat enbart på magikerns svarta och hotfulla klädsel), och med den tanken återtog Xan’tas sin vanliga alvform och ihopkrupen i tornfönstret 30 meter över marken kastade han tyst ‘Finger Of Death’. Trots att nekromantikern var erfaren nog att med lätthet motstå denna formel så var han så involverad i sin formel att han helt sonika, och mycket överraskad, dog på fläcken.

GM Noterar: Som spelledare måste man ge sina spelare åtminstone en chans i de flesta lägen. I ovanstående var denna chans glöttigt liten med tanke på att magikern var den sägenomspunne nekromantikerlorden Thüül Garmen och huvudkaraktär till det äventyr jag designat för denna staden. Ostiga ‘Death’-spells och effekter var liksom ganska så bannlysta, åtminstone till de i det stora klimaxet skulle mötas öga mot öga och det var No Holds Barred. Nu hade dock Xan’tas varit väldigt uppfinningsrik och resursfull när han drog iväg på egen hand och förvandlade sig till en fågel osv. Jag bedömde att Thüül skulle klara sig på 2+ på den 20-sidiga tärningen. Det är i dessa fall Murphy sticker upp sitt fula huvud och räcker lång näsa åt alla möss och män som är dumma nog att lägga planer. Det finns faktiskt 1:or på tärningar också, och dessa slås alltid i dessa tillfällen.

Vad som sedan hände, ja det vete gudarne. Jag tror inte ens Lord Xan’tas själv skulle kunna förklara varför han gjorde som han gjorde…. men gjorde det, det gjorde han! Tidens dimmor döljer mycket medan annat är glasklart som om det just hänt. Det var någonting sånt här;

I samma veva som Xan’tas avlivade nekromantikern, tågade en somber skara hängivna munkar in genom stadsporten. De var klädda i svarta och smutsigt trasiga kåpor (oh, så originellt! Vart köper alla dessa munkar sina kåpor? De borde definitivt ta sig en kurs i Stil & Mode, och kanske applicera lite mönster, en klick färg och kanske en annorlunda och vågad skärning på sina tyger.), och släpade 10 stycken unga och vackra jungfrur (alla ganska exakt 17,5 år gamla) med sig i kedjor. De tågar raka vägen fram till tornets dörr och bankar på. Xan’tas får lite panik, rycker åt sig första bästa klädesdräkt nekrosnubbe hade hängande här i sitt arbetsrum, greppar den fallnes stav…

– åh, så originellt.

Xan’tas stirrade vilt omkring sig. Rösten hade kommit helt nära ifrån, men han kunde inte se någon.

– Ack, så uppfinningsrikt. Tag den fallnes stav bara. Den är van.

Xan’tas gjorde sig redo att kasta en massa spells omkring sig för att eventuellt pricka den osynlige.

– Till Er tjänst, antar jag. Finns det någon dörr jag kan knacka på? Kanske du kan binda lite strån i slutet av mig och använda mig som kvast? Fast det är ingen mening så det är lika bra att låta bli. Allt är bara dåligt.

Xan’tas stirrade på staven när han insåg att rösten kom från den. Rösten lät ytterst deprimerad.

Balder bjuder Tarrasquen på en måltid.

Så, nu har turen kommit till att avverka ännu ett antal stolpar utav min vid det här laget 44 stycken. 12 blev det idag. Snart nog är jag framme vid de aktuella händelserna. Without further ado.. IT’S!!

Bergsfortet

Våra nu ack så mörka hjältar flög över gränsen och in i Catharien. De följde vägen som slingrade sig i bergspassagen, de höga klipporna tornade sig upp flera hundra meter på båda sidor av dem. Det var lätt att föreställa sig att berget plötsligt bestämde sig för att sluta sitt sår och krossa dem som de små kryp de var i jämförelse. Blott en dryg kilometer från gränsen fann de huvudförläggningen för gränsstyrkorna. Ett gammalt dvärgafäste uthugget i berget, dess stora port utgjordes av en vrålande dvärgs gapande mun. Trots den sena timman höll de exercis och det var fullt av liv och rörelse bland de externa byggnaderna, säkerligen före detta supportbyggnader för en gruvoperation. Caryann såg att de hade en pub som verkade full av folk då det kom och gick folk dit hela tiden. De var riktigt sugna på att landa och ta sig en titt, kanske få sig lite nyttig information som kunde vara användbar inför deras egentliga uppdrag, att ta sig till Cathariens huvudstad obemärkt. Kanske de kunde finna något om denna ‘Corithian’ som alla verkade vara så rädda och bekymrade om. Dock, som så ofta, så struntade de i den idén och flöt istället vidare och förbi detta näste.

Deras nyfunna krafter hade en begränsning och efter ytterligare kanske en kilometer eller två så landade de. Vägen gick nu brant nerför och utvidgade sig nu till en bred klippig dal. Långt nedanför i botten på dalen kunde de se ljus från binnande eldar och även en del hus. När de tog sig närmare i skydd av nattens mörker fick de se att allt inte stod helt rätt till. Faktum var att inget stod rätt till över huvud taget! Eldarna som brann på det lilla toget lyste upp mardrömsscenen av egendomliga långhalsade humanoider som fjättrade människor vid träkors. De använde vad de hade till hands för arbetet, rep att binda dem eller sylar genom kropparna tycktes inte ha någon betydelse, liksom deras offers bön om nåd verkade inte beröra dem alls. Gruppen låg och tryckte utan att gripa in tills ett ohyggligt vrål hördes på avstånd och de egendomligavarelserna snabbt drog sig bort därifrån. De hade med sig kvinnor och barn i en lång rad kedjor som de piskade för att få fart på dem. Marken skälvde som om något ohyggligt stort och tungt vandrade hitåt. Odjursvrålen blev högre och högre tills det nästan var omöjligt att inte hålla för öronen. Då fick de se vad som var på väg till sin mål tid; en Tarrasque! Trillian rabblade snabbt fram vad han visste om dessa monster. De är ohyggliga och gigantiska, de lever enbart för att äta och de är så gott som odödliga. Jo, de är näst intill okänsliga för magi också, och inte rädda för något alls och har inga kända svagheter. Och så existerar de i två olika existensplan samtidigt, så att OM de skulle råka dö så fortsätter de ändå leva på det andra planet, för att inom kort åter dela på sig så att det lever i detta planet igen. Trillian sprutade ur sig informationen, som de övriga hade mycket svårt att tro på med tanke på vart han brukade skaffa sig information; av avdankade trollisar och lärda på värdshusen, eller i obskyra sånger ingen längre kännde till ursprunget av. En sak var de dock helt säkra på, om de inte agerade nu så skulle alla stackarna på träkorsen vara döda inom mycket kort – och det kunde de inte helt gå med på.

Så snart byns plågoandar begett sig av med kvinnorna och barnen rusade gruppen fram och började undersöka vilka som var vid liv och kunde räddas. Det var många, men eftersom tarrasquen bara var sekunder ifrån att nå fram, dess otroliga skepnad tornade sig nu upp över dem alla, så fick de ta så många de kunde och sen lägga benen på ryggen. Ravianna ryckte med sig två, en under var arm, med träkors och allt. de övriga skar av rep för brinnande livet och släpade med sig varsin fånge, bort från byn och till en relativ säkerhet. Skriken när tarrasquen började äta människorna levande var ohyggliga, men det fanns inget våra hjältar kunde göra utom att känna sig maktlösa. De hade lyckats få med sig sju stycken som trillian genast satte igång att hela då de var på yttersta gränsen att dö av sina skador. Monstren hade skurit djupa sår i deras nakna kroppar, kanske för att blodet skulle locka till sig tarrasquen. Balder kunde inte tillåta att kvinnorna och barnen förblev fångar hos dessa odjur så han satte genast fart åt det håll de hade försvunnit. Han fann att de begav sig uppför en bergsväg inhuggen i klippan. Vägen tycktes leda upp till toppen av klippan, säkert över hundra meter upp. Odjuren hade lämnat vakter att täcka deras ryggar och dessa fick Balder först hantera om det skulle bli någon jakt överhuvud taget. Tarrasquen hade vid detta laget ätit upp sina offer och hotade att intressera sig för stället där de övriga i gruppen och deras skyddslingar tryckte. Balder lyckades både med att fälla ett par av vakterna och i samma veva få Tarrasquen att döna mot sig. Han kastade sig i skydd mellan klipporna och gjorde sig så liten och dold han bara kunde (vilket inte är så lite det när det gäller Balder). Tarrasquen tog ett väldigt kliv upp på klippan och slukade de fyra vakterna under deras högljudda protester. Sedan verkade den sniffa i luften några sekunder, och verkade få upp ett doftspår den var nöjd med för den utstötte ännu ett av sina öronbedövande vrål och tog sedan jättelika kliv uppför den branta bergsväggen. Dess klor grävde sig in i stenen som rasade ner som stora stenbumlingar runt Balder. Snart nog hade den försvunnit upp över krönet och Balder kunde komma fram ur sitt gömställe. Han tog sig mot de övriga som var mycket intresserade av Del 2 av hans plan, nu när han lyckats sätta tarrasquen på spåret after de värnlösa kvinnorna och barnen.

Tarrasque
En Tarrasque

Här blev han en aning eftertänksam, på det där bittra och söta sättet ni vet. Jovisst hade han räddat sina vänner, men istället kanske offrat livet på massor av oskyldiga istället. Så kunde det ju inte gå till så det var bara att sätta fart efter tarrasquen och fjättrarna av kvinnor och barn, och sedan rädda den och få tarrasquen att äta upp skurkarna…ehh…monstren…. hmmm… vad de nu var för något (ja, inte ens GM kunde komma på en vettig förklaring till dem och de måste få anses som ett dåligt experiment en kväll då fantasin tröt och hjärnan helt enkelt inte gjorde kopplingen mellan ”Använd Monster Manual” och behovet av att snabbt få fram några typer som skulle kunna tänkas utföra något sånt här).

Från dem de lyckades rädda fick de fram panikartade harranger om att tarrasquen nu var på väg till nästa by och att hjältarna var tvugna att hjälpa dem slå tillbaka odjuret, om de nu var riktiga hjältar vill säga, och i samma veva fick de mer än gärna rädda deras kvinnor och unga när de ändå var igång. De kunde inte själva följa med då de var blott enkla bönder och visste inget om strider och vapen och bara skulle sinka hjltarna i deras värv. Istället skulle de försöka släcka de många bränderna som tarrasquens framfart ställt till med och försöka rädda de få värdefulla tillhörigheter de hade i byn.

Sagt och gjort, våra vänner satte fart uppför den branta och numera söndertrasade trappliknande vägen uppför klippan. Lord Xan’tas Silentread The Slightly Man And Definitely Certifiably Clinically Insane To A Small Extent bestämde sig för att göra denna lilla resa en aning snabbare och bekvämare, så han öppnade en Dimension Door och vips! så var alla uppe på klippan. Vid detta laget syntes varken fångarna eller deras väktare till längre, men vad som syntes till var något som såg ut som en dal full av dimma. De kunde ana ljus där långt nerifrån. Tarrasquen var definitivt på väg åt det hållet och som det såg ut så fanns det inget riktigt bra sätt att springa mellan dess ben oupptäckta. Caryann fann några träd på klippan och efter en snabb undersökning att det också fanns fler sådana längre ner i dalen och på klippsluttningen. Hon gick in i trädet och kom ut framför tarrasquen som bara var ett par steg ifrån att krossa henne och hennes träd. Hon besllöt sig för att gå vidare (dra drag, mindre klet – GM) och hamnade istället utanför vad som verkade vara en träbarrikad.

<Nu följer en kedja av händelser som jag inte har helt kvar i minnet men som resulterade i följande situation>

I samband med att Tarrasquen stormar in genom träbarrikaderna så börjar det regna brinnande projektiler ovanifrån, från en klipphylla högt ovan staden. Projektilerna antänder flera hus och staden verkar inte ha något försvar mot ett sådant angrepp. Caryann tar sin trädvägen upp och scoutar och finner att det här handlar om betydligt fler fiender än de räknat med. Bara på klipphyllan finns det 20 som skjuter iväg eld mot staden. åtminstone 3 jättelika troll bär de glödande kolen i de tjockt behandskade händerna. Två öppningar här leder i en stor grotta där Caryann kan se att flera magiker verkar utföra en stor ritual av något slag hon inte förstår sig på. Ravianna och Trillian har tagit sig upp till klipphyllan osedda och är redo att hoppa in i action-mode. Nu kraschar tarrasquen in i byggnaderna långt där nere, samtidigt som de lägger märke till att det finns ytterligare en klipphylla ovanför denna och där tycks det magias en hel del. En skarpt ljus och en hög knall senare flyger flera stora och brinnande insekter ner mot byn som stuka plan i natten.

De beslutar sig för att attackera och det första Ravianna gör är att slå en ”Naturlig etta” på sin T20, sticker sig på sitt Sword Of Indefinite Paralyze By Fear” och ligger där och stirrar dumt omkring sig.

<Jag kan helt klart ha fel för mig, det där om ravianna och hennes svärd. Jag har ett vagt minne av en sorts giftig dimma som låg över hela klipphyllan och som kan ha orsakat paralyseringen, men med tanke på att Ravianna vid detta laget har gjort det till en regel, snarare än ett undantag, att fumla i början av varje strid så kan mitt misstag troligtvis anses som förlåtligt.>

När Ravianna ligger på marken, täckt, eller icke, i dimma, så var det istället upp till Xan’tas och Trillian att rocka loss lite. Spells fick natten att lysa upp, det var blixtar, meteorregn, och gigantiska händer som knuffade ner fiender över klippkanterna. Några av fienderna lyckades rädda sig in i grottöppningen och då passade Xan’tas på att rasera öppningen utan att tänka närmare på att han samtidigt troligtvis stängde inne alla fångarna de var här för att rädda till att börja med. De tre magikerna på klippa ovenför var inget problem att klara av för gänget när de väl hade fått Ravianna på fötter med trillians helarkrafters hjälp. Nu återstod dock en viss ohemult stor, och hungrig, tarrasque som älgade på nere i byn. Xan’tas löste det på ett ’snyggt’ sätt genom att frammana en Elder Stone Elemental och sedan en jättestor Dire Shark (som inte var så smart till att börja med, men som såg ännu dummare ut när den floppade runt på marken och försökte bita elementaren). Xan’tas fick sin elemental till att lyckta upp hajen på raka armar över huvudet och hålla den där samtidigt som den sprang framför tarrasquen. Det ohyggligt hungriga djuret blev nyfiket och ville definitivt äta den stora munsbiten så den följde efter elementaren. Tarrasquen må vara stor, men vidare snabb är den inte så hajen höll sig på tryggt avstånd, om man kan tala om sådant i dessa omständigheter. Jakten gick uppför berg, nedför stigar och till slut tog den slut i höjd med den där förläggningen som en gång tillhört dvärgarna, men som nu inhyste soldater av Cathariskt märke, både människor, orcher och säkerligen andra raser också. Trillian och Xan’tas hade följt efter flygande på behörigt avstånd och kunde beskåda det meningslösa i soldaternas ståndsmässighet. De ställde upp på vägen i flera led, redo med sina bågar och spjut. Den stora elementaren och hajen ovenför den stod framför de drygt 100 soldaterna när tarrasquen kom lufsandes runt kröken. Då sa Xant’tas till sin hjälpreda att kasta iväg hajen över soldaternas huvud så att den landade på vägen bortom dem. Tarrasquen satte fart framåt med ett illvrål, sänkte framkroppen så att den ohyggliga munnen som i markhöjd och plöjde sedan rakt igenom soldatleden samtidigt som den scoopade upp ett dussing olyckliga i sin käft. Som efterrätt svalde den hajen hel. Soldaterna högg, sköt och stångades med titanen, magiker kastade spells på den från höga torn men de studsade tillbaka mot det enormt hårda pansaret. Soldaternas vapen var också verkningslösa mot monstret, de lyckades inte ens irritera det faktiskt, så det fortsatte i lugn och ro med att äta dem som dumt nog stod kvar istället för att lägga benen på ryggen och fly in i grottan, dvs. de flesta. Xan’tas och Trillian blev en aning illamående när de såg vad de varit orsaken till, men lyckades rationalisera bort det hela – ’Det viktiga var ju att rädda byn, och det gjorde vi. Ju.’ De lämnade slaktscenen och flög tillbaka till staden de just räddat.

Balder hade under tiden blivt mottagen med viss skepticism i sin skinande svarta rustning. Han antogs att vara utsänd av Baron von Cathezar och dumpades i finkan (Jodå, Balders spelare var inte närvarande. Helt riktigt. Han prioriterade att stå på osäker dansk mark och sleva upp sås.).

Men, de kunde ju inte bara tåga in i staden utan att ägna de stackars fångarna en tanke. Ack! Våra äventyrshjältar är såååå modiga, och stolta, kunniga och vackra! Nu var det ju bara som så att de hade raserat ingången till grottan så då blev det till att använda en mycket speciell, och sällan använd, teknik kallad ’Kött-tunnel’. I Lord Xan’tas Silentreads repertoar finns det nämligen en behändig spell som förvandlar ett antal kubikmeter sten till just kött. Man kan tycka att tvärtom skulle vara mer användbart, och det är det ofta också, men i detta fallet skattade gänget sig lyckliga att Rubert Wishbalter The Awkward en dag satte sig på tvären och forskade fram sina ’Tvärtom-formler’ (ur boken ’Likformighet; Magins Död’ från Snurt Publishing). Xan’tas kastade spellen och Se och Skåden! Stenen blev till Kött!

GM Notering: Just detta med Stone to Flesh, eller Sten till Kött har många gånger förevigats i både sånger och poem, framför allt i marknadsföringssyfte av publikationsgeniet Snurt Collectemall. Det mest framgångsrika draget var nog när han fick den kände barden Petro Joehillock att framföra sången med namnet just Stenen blev till Kött’ vid den årliga magikerkonferensen i Waterdeep. Ett kort utdrag ur texten lyder;

joe HillockJag som var hans kamrat

jag flög honom över land och hav

öken vinden har höjt

ett täcke över hans tysta grav

Ur en stinkande källa

drack han vatten, han blev sjuk

och gick bort från mig den natten

när hans blick hade slocknat

då blev klockan ur hans hand

ååå Blackstaff,

Stenen blev till kött

ååå Blackstaff,

Stenen blev till kött

Blackstaff anspelade på en av Waterdeeps mer kända magiker Khelben Blackstaff, som enligt rykten icke var road av användandet av hans namn i sådana sammanhang, men hur som helst så blev boken en succé. Dock finns idag ett mycket litet antal kända exemplar av boken kvar då pappret som användes utsattes för ’pappersröta’ en kort tid efter det att boken gick till försäljning. Till Snurts stora olycka så råkade samtidigt tryckeriets bokmaskin ut för ett egendomligt haveri och skeletten tuggade i sig originalet istället för att kopiera det. När Waterdeep Gazette frågade Lord Blackstaff om en kommentar på att det hade varit en av hans närmaste elever som levererat skeletten till Snurt hade han lett egendomligt och sagt ’Inga kommentarer’. Snurt återhämtade sig från den finansiella smällen, men försökte aldrig återutge boken på nytt. Formeln lever dock kvar i många magiböcket till denna dag, vilket ändå måste anses som en stor bedrift av Snurt Collectemall.

Khelben Blackstaff Arunsun

Khelben ‘Blackstaff’ Arunsun – Icke road av lustigheter tycks det.

Ravianna högg loss en bit kött och mumsade på det. Hon tyckte dock inte att det var speciellt gott, eftersom det egentligen inte är riktigt kött, bara en köttliknande substans. Xan’tas kastade grillspells för att bränna bort köttet, tillverkade mer, brände osv. tills en tunnel hade skapats i stenraset. Gruppen ålade sig in i den runda köttunneln, utom Xan’tas som flög horisontellt och var noga med att inte vidröra tunnelväggarna (jodå, Freud hade haft en del att säga om detta, Xan’tas). På andra sidan finner de fiender krossade av raset men inga fångar.

De kom fram till en mycket stor grotta delad av en djup ravin. Långt där nere hördes vatten forsa fram. över ravinen fanns en repbro, på vars rep det hängde flera stora klockor. I taket fanns jättelika stalaktiter täckta av glittrande kristaller. Balder gick försiktigt ut på bron som svajade farligt vid varje steg han tog. En klocka ringde och dess ljud var onaturligt startk. Ljudet kastades fram och tillbaka mellan väggarna och förstärktes ytterligare, tills de hörde hur det knakade i stalaktiterna ovanför bron. Om en sådan föll ner skulle bron tas med i fallet. (Lyckliga – GM) omständigheter gjorde att de hade slut på flygspells, liksom Dimension Doors och teleportation, så det blev istället att lösa problemet med bron. Det blev en del svettiga minuter men till slut lyckades de med hjälp av gott lagspel komma över bron utan att vare sig sätta av fällan eller falla ner från bron pga en massa fummel hit och dit (Applåder till Ravianna alltså)

Gruppen kom fram till sitt mål, en jättelik grotta med rejält högt i tak. Här fanns det allt ifrån fler av de konstiga humanoiderna som rövat bort kvinnorna och barnen, till mässande magiker, via stora stentroll och avdankade gruvgolems. I bortre hörnan av den stora grottan kunde de se hur fångarna hölls i en stor bur. Här fanns det hur många sätt som helst att gå fel och planer var tvungna att smidas, strategi bestämmas, taktik att minutiöst lägga ut innan någon som helst handling företogs.

äsch! CHARGE!!

Paus i bloggandet för idag. Det tar längre tid än man tror att skriva dessa små texter. Kanske jag irrar iväg lite för mycket, men det är ju sådant som gör detta till ett nöje för mig. Fortsättningen kommer alltså snart.

Iskalla fötter vid Cathariens gräns – Eller Trillisockens(TM) välsignelse.

Nu har jag bestämt mig för att ta besten vid hornen och skriva lite om vårt gängs eskapader igen. Jag har ställt upp en lista med 35 stolpar som tillsammans leder oss fram till det ställe vi befinner oss vid idag i kampanjen. Det du nu kommer att läsa utgör de två första av dessa stolpar, nämligen ”Muren i Passet” och ”Vampyrknivar”. Låt oss se vad jag kunde få ut ur de två orden. Håll till godo, och om du har invändningar om innehållet – Du är välkommen att skriva om de övriga 33 stolparna. Jag mailar dem gärna. Nu, utan vidare fördröjning;

Muren i Passet

Efter att de varit på gång ett par dagar kom de så slutligen fram till själva gränsen till Catharien. Resan hit hade gått via lömska bergsstigar, farliga klippvägar som hotade att rasa bort under deras fötter, isiga sluttningar där enda växtligeheten utgjordes av några enastående envisa och tåliga buskar och träd som av någon anledning beslutat sig för att ignorera den eviga kylan, isen, blåsten och avsaknaden av näringsrik jord. Balder hade aldrig varit så här kall. Någonsin. Ibland ville han bara kura ihop sig någonstans i lä och gråta, så ont hade han i sina fötter på grund av kylan. Hans händer och ansikte hade domnat bort för länge sedan, men hans fötter, ja de gjorde sig påminda minsann. Hans vänner verkade inte ta någon notis alls om kylan. Inte ett klagomål kom över deras läppar. De vandrade på som om det var den vackraste vårmorgon utan större ansträngningar. trillian visslade på en melodi medan Ravianna och Caryann hade funnit varandra på allvar och talade lågmält med varandra. Lord Xan’tas gick som vanligt med näsan i någon bok och så snart terrängen blev lite svårare lyfte han en meter över marken och fortsatte läsa svävande. Balder tog på sig uppgiften att scouta framför gänget, bara för att ha något att skingra tankarna på kylan med.

Nu hade de nått gränsen som i detta bergspasset utgjordes av en välbevakad mur. På båda sidor av muren tornade sig hundratals meter höga och släta bersväggar klädda med snö och is. På platåer i väggarna fanns klipphyllor som även de var bemannade av vaksamma vakter, ständigt hållandes utkik efter Otillbörligt Närmande Av Mur, och ständigt lika besvikna på att det aldrig verkade närma sig någon att varna, skjuta eller ta till fånga och förhöra. Vakter beväpnade med bågar och spjut vandrade av och an uppe på muren och framför järngrinden som utgjorde porten. Innanför stod tre rejäla ballistor riktade mot öppningen. Ballistorna var täckta av is och tappar hängde från dess rep. De hade inte blivit använda på länge verkade det som för Balder som smugit fram så pass långt att han kunde ta sig en titt. Han fann att han borde kunna ta sig in över muren om han bara planerade det riktigt väl men han kunde inte för en sekund komma på varför han skulle göra det. Det fanns många soldater där inne och som sagt, på klipphyllorna ovanför fanns det många vassa pilar som bara längtade efter att få genomborra lite varmt kött. Balder smög tillbaka osedd och rapporterade. De övriga hade funnit ett bra ställe i lä där de skulle kunna vila ett tag och smida planer.

– Jo du Balder, jag har märkt att du går omkring och fryser lite?
– Mycket uppmärksamt av dig Trillian. Som du ser har jag stadsskor och det är 30 minus ute.
– Mmmm. Men som du ser har vi andra, Ravianna oräknad, också ganska tunna och enkla skor, men vi fryser inte. Vet du varför?
– *suck* För att du och Xan’tas är alver? Eftersom alla alver kan flyga så fryser väl aldrig alver om fötterna heller? Eller?
– Jodå Balder min vän. Alver fryser om fötterna de med. Caryann är ju ingen alv?
– Hmm, näää. Sant. Eller kanske inte. Med tanke på hur hon ser ut så kanske hon har alvblod i sig och därmed går med evigt varma och gosiga fötter samt bär på en latent flygförmåga.
– Så skulle det kunna vara, men så är icke fallet. Nej du Balder, svaret är mycket enklare än så. Vad har vi alla gemensamt, vi varmfötter alltså, som inte du delar?
– *sucka* Jag ger upp. upplys mig O varmfot och trotsare av tyngdlagar.
– Vi har alla bekänt oss till Pelor – Ljusbringaren.
– Menar du att den store och mäktige Pelor bemödar sig med att gnugga era fötter varma och torra?
– Ja, det är precis det jag menar. Pelors Ljus håller oss varma, liksom han vill göra med dig Balder, om du bara ville ta emot hans välsignelse.

Balder trodde inte sina öron. Menade verkligen Trillian att en gud så stor som Pelor var, höll på med att värma fötter på kalla vandrare istället för att föra krig mot ondskans horder, lägra jungfrur eller sörpla vin och tugga vindruvor på en gudalik divan på det där stället såna som han nu höll till? Snacka om bortkastad potential, tänkte Balder. Men i detta läget var han beredd att prova på precis vad som helst för att bli varm om fossingarna – och fungerade det inte så skulle han ju bevisa för de övriga att detta med Pelor bara var bluff och båg.

Alla började stirra storögt på Balder, de fick något fanatiskt i blicken. De rörde vid honom samtidigt som de mässade…

Pelors Ljus…. Pelors Ljus… Pelors Ljus…

Trillian sträckte händerna mot himlen och sade med hög stämma

Tag emot Balder – Omslut honom i Ditt Ljus! Skydda honom från kyla och värme. Låt honom vandra i evig vårmorgon.

De övriga hade tryckt ner honom på marken och börjat ta av honom skor och strumpor medan de mässade ännu mer frenetiskt och hade fått ticks i huvudet. Ravianna gjode det med så stor inlevelse att Balder blev uppriktigt sagt rädd för henne. Caryann upprepade ‘Pelor… Pelor.. Pelor…‘ med slappt hängande mun och djup rosslig röst samtidigt som hon himmlade med ögonen. Plötsligt omslöts Balder av ett vitt ljus och en värme spred sig genom hans kropp. Han märkte att han fått på sig sin strumpor och skor igen, men kylan var borta, liksom smärtan i fötterna.

– Balder, du har nu trätt in i Pelors tjänst och får nu i uppdrag att värva fler till denna tro. då du är ny på detta med Pelor ska du se upp till dem, och vara dem behjälpliga, som varit i Pelors tjänst längre än du själv, det vill säga oss andra. Låt oss nu besegla detta förbund mellan dig och Pelor (och oss andra som dina mentorer och överhuvuden) genom att låta en blixt gå genom din kropp. Om du är ren i sinnet och emottaglig för Pelors visdom kommer du icke att bli skadad. Men om motsatsen inträffar måste du kämpa desto hårdare för att bli upptagen i Pelors stora följeskara.

Ehh, är detta verkligen tvunget…?

Mer hann han inte säga innan Lord Xan’tas tog tag i honom och brände av en Shocking Grasp, samma spell som hade grillat en kvinnlig paladin för så länge sedan när gruppen var helt ny.

And Lo! and Behold! Balder blev icke skadad och strömmen letade sig istället ner i marken och försvann på egna äventyr (3 dagar senare fann den en icke ont anande kanin som fick sig en luftfärd den sent ska glömma).

Balder var övertygad. Fri från krämpor och äntligen varm i kroppen tog han emot den vackra guldsymbolen Ravianna låtit tillverka i Porthaven och hängde den stolt kring halsen i sin kedja.

<Vad som egentligen hände> När de hade tryckt ner Balder på marken tog de av honom på fötterna. Trillian kastade en Heal samtidigt som de drog på honom ett par Trillisocker(TM) vars effekt är att de ständigt håller bäraren behagligt varm oavsett vilket väder det är Sedan drog Xan’tas till med svagaste grillspellen som balder helt naturligt gjorde Spell Resist på eftersom han har en ganska hög sådan. Men hur det nu än var så blev Balder både frälst OCH varm om fötterna

Nu stod dock lite annat på schemat, nämligen att ta sig in i Catharien omärkligt. En plan lades upp och sattes i verket.

Balder smög sig över muren med hjälp av sin osynlighetsring. Väl där smög han sig fram till en av ballistorna och sågade av avfyrningsrepet till bara ett par trådar höll den tjocka trädstamsaktiga pilen kvar i sin ränna. Sedan smög han sig tillbaka över muren och där använde han sitt magiska föremål som gav honom möjligheten att kasta en Suggestion på en person – i detta fallet ‘Skulle det inte vara en riktigt bra idé att slå lite på det där repet för att kolla att det är spänt tillräckligt?

Vakten vid ballistan i fråga tyckte det var en förträfflig idé! Han stolpade iväg och hämtade en rejäl hammare, för det är bäst att ha rejäla doningar när man testar sådana här saker. Sedan började han hamra på repet till sina kamraters stora förfäran.

– *BANK* *BANK* *BANK*
VAD HåLLER DU På MED?!
Man måste kolla sådana här rep ibland. Kylan kan göra dem dåliga.
– *BONK* *BANK*
SLUTA MED DET DäR GENAST!!
Ni borde göra likadant. Man vill ju inte stå där *BANK* med ett kasst rep *BONKA* när det blir dags.
– *knnnnniiirrrrrk* *BONKAHåRT*
– *TWWAANNNGGGG!*
– *DöNA FETT MED MYCKET NäR EN PERMAFRUSEN TRäDSTAM BRäNNER IN I EN JäRNGRIND*
– *MASSOR AV EKO MELLAN BERGVäGGARNA—NA—NA—na—a–a—–a*

Vakten stod som slagen av blixten med hammaren i hand.

SER NI NU?? Det var TUR att jag testade repet!!

Sedan följde en svordomsharrang av sällan hörd magnitud från hans överordnade och alla samlades för att titta på skadegörelsen skottet åstadkommit och för att gotta sig åt förnedringen som deras före detta kamrat utsattes för av befälhavaren. Balder slank iväg i natten mot sina vänner.

Vampyrknivarna

Samtidigt som Balder tog sig över muren kastade Xan’tas Flight på de som inte kunde flyga av egen maskin, sedan steg de alla tills de svävade intill bergväggen ovanför vakterna på klipphyllan. De befann sig 60 meter ovanför muren nu. Ett plötsligt dån mellan bergväggarna och höjda upprörda röster nerifrån fick alla vakterna att snabbt samlas för att se vad som stod på. Det var 4 stycken, varav en mycket stor och välväxt. Deras rustningar var av svart stål och deras vapen blänkte i månljuset. De märkte aldrig de fyra skuggorna som sänkte sig ner bakom dem, ljudlösa som döden. Deras liv fick ett abrupt slut när iskallt stål skar av deras luftrör, men de var alla medvetna om i livets sista skälvande sekunder att de lyftes upp av sina banemän och svävade iväg i natten. Det var totalt meningslöst för dem att kämpa emot, men de gjorde det i ala fall. åtminstone i flera sekunder.

För vakterna var det slut, men för Xan’tas, Ravianna, Caryann och Trillian tog allt en helt ny vändning. De hade använt de egendomliga knivarna de beslagtagit från vampyrerna under Waterdeep. Knivarna överförde sin förbannelse till dem när de drack djupt i vakternas halsar. Gänget fick plöstligt krafter de aldrig tidigare haft, de kunde se obehindrat i natten, höra allt som rörde sig på långt håll, de kände sig starkare än de någonsin känt sig. De kunde till och med höra tankar från vakterna långt nedanför dem. De såg förundrat på varandra och såg en egendomlig skönhet där det tidigare inte funnits någon. De var alla mycket blekare i skinnet och deras ögon lös blodsrött. När de log kunde man se deras sylvassa hörntänder glimma ödesdigert vitt i natten. De släppte sina offer i en undangömd klippskreva och sänkte sig ner till Balder som stod och väntade. Balder blev likblek i ansiktet när han fick se förändringen i sina vänners ansikten och han funderade på att använda osynlighetsringen igen, men han trodde inte att det skulle hjälpa honom denna gången. Han var övertygad om att hans sista stund hade kommit, men den tanken skingrades direkt när de talade med honom. De gratulerade honom för ett riktigt bra utfört arbete men svarade undvikande på alla frågor om vad som föranlett deras förändring. Endast Trillian svarade på ett sätt Balder kunde relatera till;

Balder, när du varit i Pelors tjänst lika länge som vi så kommer du att förstå.

De avklädde vakterna sina rustningar och Balder fick tillverka falska identifikationspapper. Endast Lord Xan’tas vägrade ha på sig rustningen, vilket passade utmärkt då det bara fanns fyra. Balder lyftes upp av Ravianna – hon insåg nu att hon kunde flyga utan Xan’tas hjälp, liksom att de alla kunde det utan magihjälp. De flög högt och osynligt över gränsposten och vidare in i catharien. I sina svarta rustningar och med de svarta mantlarna böljande bakom sig, färdades de fem tysta i natten som om de vore dödsänglar på jakt efter sina nästa offer.

En inte helt missvisande liknelse.