Iskalla fötter vid Cathariens gräns – Eller Trillisockens(TM) välsignelse.

Nu har jag bestämt mig för att ta besten vid hornen och skriva lite om vårt gängs eskapader igen. Jag har ställt upp en lista med 35 stolpar som tillsammans leder oss fram till det ställe vi befinner oss vid idag i kampanjen. Det du nu kommer att läsa utgör de två första av dessa stolpar, nämligen ”Muren i Passet” och ”Vampyrknivar”. Låt oss se vad jag kunde få ut ur de två orden. Håll till godo, och om du har invändningar om innehållet – Du är välkommen att skriva om de övriga 33 stolparna. Jag mailar dem gärna. Nu, utan vidare fördröjning;

Muren i Passet

Efter att de varit på gång ett par dagar kom de så slutligen fram till själva gränsen till Catharien. Resan hit hade gått via lömska bergsstigar, farliga klippvägar som hotade att rasa bort under deras fötter, isiga sluttningar där enda växtligeheten utgjordes av några enastående envisa och tåliga buskar och träd som av någon anledning beslutat sig för att ignorera den eviga kylan, isen, blåsten och avsaknaden av näringsrik jord. Balder hade aldrig varit så här kall. Någonsin. Ibland ville han bara kura ihop sig någonstans i lä och gråta, så ont hade han i sina fötter på grund av kylan. Hans händer och ansikte hade domnat bort för länge sedan, men hans fötter, ja de gjorde sig påminda minsann. Hans vänner verkade inte ta någon notis alls om kylan. Inte ett klagomål kom över deras läppar. De vandrade på som om det var den vackraste vårmorgon utan större ansträngningar. trillian visslade på en melodi medan Ravianna och Caryann hade funnit varandra på allvar och talade lågmält med varandra. Lord Xan’tas gick som vanligt med näsan i någon bok och så snart terrängen blev lite svårare lyfte han en meter över marken och fortsatte läsa svävande. Balder tog på sig uppgiften att scouta framför gänget, bara för att ha något att skingra tankarna på kylan med.

Nu hade de nått gränsen som i detta bergspasset utgjordes av en välbevakad mur. På båda sidor av muren tornade sig hundratals meter höga och släta bersväggar klädda med snö och is. På platåer i väggarna fanns klipphyllor som även de var bemannade av vaksamma vakter, ständigt hållandes utkik efter Otillbörligt Närmande Av Mur, och ständigt lika besvikna på att det aldrig verkade närma sig någon att varna, skjuta eller ta till fånga och förhöra. Vakter beväpnade med bågar och spjut vandrade av och an uppe på muren och framför järngrinden som utgjorde porten. Innanför stod tre rejäla ballistor riktade mot öppningen. Ballistorna var täckta av is och tappar hängde från dess rep. De hade inte blivit använda på länge verkade det som för Balder som smugit fram så pass långt att han kunde ta sig en titt. Han fann att han borde kunna ta sig in över muren om han bara planerade det riktigt väl men han kunde inte för en sekund komma på varför han skulle göra det. Det fanns många soldater där inne och som sagt, på klipphyllorna ovanför fanns det många vassa pilar som bara längtade efter att få genomborra lite varmt kött. Balder smög tillbaka osedd och rapporterade. De övriga hade funnit ett bra ställe i lä där de skulle kunna vila ett tag och smida planer.

- Jo du Balder, jag har märkt att du går omkring och fryser lite?
- Mycket uppmärksamt av dig Trillian. Som du ser har jag stadsskor och det är 30 minus ute.
- Mmmm. Men som du ser har vi andra, Ravianna oräknad, också ganska tunna och enkla skor, men vi fryser inte. Vet du varför?
- *suck* För att du och Xan’tas är alver? Eftersom alla alver kan flyga så fryser väl aldrig alver om fötterna heller? Eller?
- Jodå Balder min vän. Alver fryser om fötterna de med. Caryann är ju ingen alv?
- Hmm, näää. Sant. Eller kanske inte. Med tanke på hur hon ser ut så kanske hon har alvblod i sig och därmed går med evigt varma och gosiga fötter samt bär på en latent flygförmåga.
- Så skulle det kunna vara, men så är icke fallet. Nej du Balder, svaret är mycket enklare än så. Vad har vi alla gemensamt, vi varmfötter alltså, som inte du delar?
- *sucka* Jag ger upp. upplys mig O varmfot och trotsare av tyngdlagar.
- Vi har alla bekänt oss till Pelor – Ljusbringaren.
- Menar du att den store och mäktige Pelor bemödar sig med att gnugga era fötter varma och torra?
- Ja, det är precis det jag menar. Pelors Ljus håller oss varma, liksom han vill göra med dig Balder, om du bara ville ta emot hans välsignelse.

Balder trodde inte sina öron. Menade verkligen Trillian att en gud så stor som Pelor var, höll på med att värma fötter på kalla vandrare istället för att föra krig mot ondskans horder, lägra jungfrur eller sörpla vin och tugga vindruvor på en gudalik divan på det där stället såna som han nu höll till? Snacka om bortkastad potential, tänkte Balder. Men i detta läget var han beredd att prova på precis vad som helst för att bli varm om fossingarna – och fungerade det inte så skulle han ju bevisa för de övriga att detta med Pelor bara var bluff och båg.

Alla började stirra storögt på Balder, de fick något fanatiskt i blicken. De rörde vid honom samtidigt som de mässade…

- Pelors Ljus…. Pelors Ljus… Pelors Ljus…

Trillian sträckte händerna mot himlen och sade med hög stämma

- Tag emot Balder – Omslut honom i Ditt Ljus! Skydda honom från kyla och värme. Låt honom vandra i evig vårmorgon.

De övriga hade tryckt ner honom på marken och börjat ta av honom skor och strumpor medan de mässade ännu mer frenetiskt och hade fått ticks i huvudet. Ravianna gjode det med så stor inlevelse att Balder blev uppriktigt sagt rädd för henne. Caryann upprepade ‘Pelor… Pelor.. Pelor…‘ med slappt hängande mun och djup rosslig röst samtidigt som hon himmlade med ögonen. Plötsligt omslöts Balder av ett vitt ljus och en värme spred sig genom hans kropp. Han märkte att han fått på sig sin strumpor och skor igen, men kylan var borta, liksom smärtan i fötterna.

- Balder, du har nu trätt in i Pelors tjänst och får nu i uppdrag att värva fler till denna tro. då du är ny på detta med Pelor ska du se upp till dem, och vara dem behjälpliga, som varit i Pelors tjänst längre än du själv, det vill säga oss andra. Låt oss nu besegla detta förbund mellan dig och Pelor (och oss andra som dina mentorer och överhuvuden) genom att låta en blixt gå genom din kropp. Om du är ren i sinnet och emottaglig för Pelors visdom kommer du icke att bli skadad. Men om motsatsen inträffar måste du kämpa desto hårdare för att bli upptagen i Pelors stora följeskara.

- Ehh, är detta verkligen tvunget…?

Mer hann han inte säga innan Lord Xan’tas tog tag i honom och brände av en Shocking Grasp, samma spell som hade grillat en kvinnlig paladin för så länge sedan när gruppen var helt ny.

And Lo! and Behold! Balder blev icke skadad och strömmen letade sig istället ner i marken och försvann på egna äventyr (3 dagar senare fann den en icke ont anande kanin som fick sig en luftfärd den sent ska glömma).

Balder var övertygad. Fri från krämpor och äntligen varm i kroppen tog han emot den vackra guldsymbolen Ravianna låtit tillverka i Porthaven och hängde den stolt kring halsen i sin kedja.

<Vad som egentligen hände> När de hade tryckt ner Balder på marken tog de av honom på fötterna. Trillian kastade en Heal samtidigt som de drog på honom ett par Trillisocker(TM) vars effekt är att de ständigt håller bäraren behagligt varm oavsett vilket väder det är Sedan drog Xan’tas till med svagaste grillspellen som balder helt naturligt gjorde Spell Resist på eftersom han har en ganska hög sådan. Men hur det nu än var så blev Balder både frälst OCH varm om fötterna

Nu stod dock lite annat på schemat, nämligen att ta sig in i Catharien omärkligt. En plan lades upp och sattes i verket.

Balder smög sig över muren med hjälp av sin osynlighetsring. Väl där smög han sig fram till en av ballistorna och sågade av avfyrningsrepet till bara ett par trådar höll den tjocka trädstamsaktiga pilen kvar i sin ränna. Sedan smög han sig tillbaka över muren och där använde han sitt magiska föremål som gav honom möjligheten att kasta en Suggestion på en person – i detta fallet ‘Skulle det inte vara en riktigt bra idé att slå lite på det där repet för att kolla att det är spänt tillräckligt?‘

Vakten vid ballistan i fråga tyckte det var en förträfflig idé! Han stolpade iväg och hämtade en rejäl hammare, för det är bäst att ha rejäla doningar när man testar sådana här saker. Sedan började han hamra på repet till sina kamraters stora förfäran.

- *BANK* *BANK* *BANK*
- VAD HåLLER DU På MED?!
- Man måste kolla sådana här rep ibland. Kylan kan göra dem dåliga.
- *BONK* *BANK*
- SLUTA MED DET DäR GENAST!!
- Ni borde göra likadant. Man vill ju inte stå där *BANK* med ett kasst rep *BONKA* när det blir dags.
- *knnnnniiirrrrrk* *BONKAHåRT*
- *TWWAANNNGGGG!*
- *DöNA FETT MED MYCKET NäR EN PERMAFRUSEN TRäDSTAM BRäNNER IN I EN JäRNGRIND*
- *MASSOR AV EKO MELLAN BERGVäGGARNA—NA—NA—na—a–a—–a*

Vakten stod som slagen av blixten med hammaren i hand.

- SER NI NU?? Det var TUR att jag testade repet!!

Sedan följde en svordomsharrang av sällan hörd magnitud från hans överordnade och alla samlades för att titta på skadegörelsen skottet åstadkommit och för att gotta sig åt förnedringen som deras före detta kamrat utsattes för av befälhavaren. Balder slank iväg i natten mot sina vänner.

Vampyrknivarna

Samtidigt som Balder tog sig över muren kastade Xan’tas Flight på de som inte kunde flyga av egen maskin, sedan steg de alla tills de svävade intill bergväggen ovanför vakterna på klipphyllan. De befann sig 60 meter ovanför muren nu. Ett plötsligt dån mellan bergväggarna och höjda upprörda röster nerifrån fick alla vakterna att snabbt samlas för att se vad som stod på. Det var 4 stycken, varav en mycket stor och välväxt. Deras rustningar var av svart stål och deras vapen blänkte i månljuset. De märkte aldrig de fyra skuggorna som sänkte sig ner bakom dem, ljudlösa som döden. Deras liv fick ett abrupt slut när iskallt stål skar av deras luftrör, men de var alla medvetna om i livets sista skälvande sekunder att de lyftes upp av sina banemän och svävade iväg i natten. Det var totalt meningslöst för dem att kämpa emot, men de gjorde det i ala fall. åtminstone i flera sekunder.

För vakterna var det slut, men för Xan’tas, Ravianna, Caryann och Trillian tog allt en helt ny vändning. De hade använt de egendomliga knivarna de beslagtagit från vampyrerna under Waterdeep. Knivarna överförde sin förbannelse till dem när de drack djupt i vakternas halsar. Gänget fick plöstligt krafter de aldrig tidigare haft, de kunde se obehindrat i natten, höra allt som rörde sig på långt håll, de kände sig starkare än de någonsin känt sig. De kunde till och med höra tankar från vakterna långt nedanför dem. De såg förundrat på varandra och såg en egendomlig skönhet där det tidigare inte funnits någon. De var alla mycket blekare i skinnet och deras ögon lös blodsrött. När de log kunde man se deras sylvassa hörntänder glimma ödesdigert vitt i natten. De släppte sina offer i en undangömd klippskreva och sänkte sig ner till Balder som stod och väntade. Balder blev likblek i ansiktet när han fick se förändringen i sina vänners ansikten och han funderade på att använda osynlighetsringen igen, men han trodde inte att det skulle hjälpa honom denna gången. Han var övertygad om att hans sista stund hade kommit, men den tanken skingrades direkt när de talade med honom. De gratulerade honom för ett riktigt bra utfört arbete men svarade undvikande på alla frågor om vad som föranlett deras förändring. Endast Trillian svarade på ett sätt Balder kunde relatera till;

- Balder, när du varit i Pelors tjänst lika länge som vi så kommer du att förstå.

De avklädde vakterna sina rustningar och Balder fick tillverka falska identifikationspapper. Endast Lord Xan’tas vägrade ha på sig rustningen, vilket passade utmärkt då det bara fanns fyra. Balder lyftes upp av Ravianna – hon insåg nu att hon kunde flyga utan Xan’tas hjälp, liksom att de alla kunde det utan magihjälp. De flög högt och osynligt över gränsposten och vidare in i catharien. I sina svarta rustningar och med de svarta mantlarna böljande bakom sig, färdades de fem tysta i natten som om de vore dödsänglar på jakt efter sina nästa offer.

En inte helt missvisande liknelse.