Balder bjuder Tarrasquen på en måltid.

Så, nu har turen kommit till att avverka ännu ett antal stolpar utav min vid det här laget 44 stycken. 12 blev det idag. Snart nog är jag framme vid de aktuella händelserna. Without further ado.. IT’S!!

Bergsfortet

Våra nu ack så mörka hjältar flög över gränsen och in i Catharien. De följde vägen som slingrade sig i bergspassagen, de höga klipporna tornade sig upp flera hundra meter på båda sidor av dem. Det var lätt att föreställa sig att berget plötsligt bestämde sig för att sluta sitt sår och krossa dem som de små kryp de var i jämförelse. Blott en dryg kilometer från gränsen fann de huvudförläggningen för gränsstyrkorna. Ett gammalt dvärgafäste uthugget i berget, dess stora port utgjordes av en vrålande dvärgs gapande mun. Trots den sena timman höll de exercis och det var fullt av liv och rörelse bland de externa byggnaderna, säkerligen före detta supportbyggnader för en gruvoperation. Caryann såg att de hade en pub som verkade full av folk då det kom och gick folk dit hela tiden. De var riktigt sugna på att landa och ta sig en titt, kanske få sig lite nyttig information som kunde vara användbar inför deras egentliga uppdrag, att ta sig till Cathariens huvudstad obemärkt. Kanske de kunde finna något om denna ‘Corithian’ som alla verkade vara så rädda och bekymrade om. Dock, som så ofta, så struntade de i den idén och flöt istället vidare och förbi detta näste.

Deras nyfunna krafter hade en begränsning och efter ytterligare kanske en kilometer eller två så landade de. Vägen gick nu brant nerför och utvidgade sig nu till en bred klippig dal. Långt nedanför i botten på dalen kunde de se ljus från binnande eldar och även en del hus. När de tog sig närmare i skydd av nattens mörker fick de se att allt inte stod helt rätt till. Faktum var att inget stod rätt till över huvud taget! Eldarna som brann på det lilla toget lyste upp mardrömsscenen av egendomliga långhalsade humanoider som fjättrade människor vid träkors. De använde vad de hade till hands för arbetet, rep att binda dem eller sylar genom kropparna tycktes inte ha någon betydelse, liksom deras offers bön om nåd verkade inte beröra dem alls. Gruppen låg och tryckte utan att gripa in tills ett ohyggligt vrål hördes på avstånd och de egendomligavarelserna snabbt drog sig bort därifrån. De hade med sig kvinnor och barn i en lång rad kedjor som de piskade för att få fart på dem. Marken skälvde som om något ohyggligt stort och tungt vandrade hitåt. Odjursvrålen blev högre och högre tills det nästan var omöjligt att inte hålla för öronen. Då fick de se vad som var på väg till sin mål tid; en Tarrasque! Trillian rabblade snabbt fram vad han visste om dessa monster. De är ohyggliga och gigantiska, de lever enbart för att äta och de är så gott som odödliga. Jo, de är näst intill okänsliga för magi också, och inte rädda för något alls och har inga kända svagheter. Och så existerar de i två olika existensplan samtidigt, så att OM de skulle råka dö så fortsätter de ändå leva på det andra planet, för att inom kort åter dela på sig så att det lever i detta planet igen. Trillian sprutade ur sig informationen, som de övriga hade mycket svårt att tro på med tanke på vart han brukade skaffa sig information; av avdankade trollisar och lärda på värdshusen, eller i obskyra sånger ingen längre kännde till ursprunget av. En sak var de dock helt säkra på, om de inte agerade nu så skulle alla stackarna på träkorsen vara döda inom mycket kort – och det kunde de inte helt gå med på.

Så snart byns plågoandar begett sig av med kvinnorna och barnen rusade gruppen fram och började undersöka vilka som var vid liv och kunde räddas. Det var många, men eftersom tarrasquen bara var sekunder ifrån att nå fram, dess otroliga skepnad tornade sig nu upp över dem alla, så fick de ta så många de kunde och sen lägga benen på ryggen. Ravianna ryckte med sig två, en under var arm, med träkors och allt. de övriga skar av rep för brinnande livet och släpade med sig varsin fånge, bort från byn och till en relativ säkerhet. Skriken när tarrasquen började äta människorna levande var ohyggliga, men det fanns inget våra hjältar kunde göra utom att känna sig maktlösa. De hade lyckats få med sig sju stycken som trillian genast satte igång att hela då de var på yttersta gränsen att dö av sina skador. Monstren hade skurit djupa sår i deras nakna kroppar, kanske för att blodet skulle locka till sig tarrasquen. Balder kunde inte tillåta att kvinnorna och barnen förblev fångar hos dessa odjur så han satte genast fart åt det håll de hade försvunnit. Han fann att de begav sig uppför en bergsväg inhuggen i klippan. Vägen tycktes leda upp till toppen av klippan, säkert över hundra meter upp. Odjuren hade lämnat vakter att täcka deras ryggar och dessa fick Balder först hantera om det skulle bli någon jakt överhuvud taget. Tarrasquen hade vid detta laget ätit upp sina offer och hotade att intressera sig för stället där de övriga i gruppen och deras skyddslingar tryckte. Balder lyckades både med att fälla ett par av vakterna och i samma veva få Tarrasquen att döna mot sig. Han kastade sig i skydd mellan klipporna och gjorde sig så liten och dold han bara kunde (vilket inte är så lite det när det gäller Balder). Tarrasquen tog ett väldigt kliv upp på klippan och slukade de fyra vakterna under deras högljudda protester. Sedan verkade den sniffa i luften några sekunder, och verkade få upp ett doftspår den var nöjd med för den utstötte ännu ett av sina öronbedövande vrål och tog sedan jättelika kliv uppför den branta bergsväggen. Dess klor grävde sig in i stenen som rasade ner som stora stenbumlingar runt Balder. Snart nog hade den försvunnit upp över krönet och Balder kunde komma fram ur sitt gömställe. Han tog sig mot de övriga som var mycket intresserade av Del 2 av hans plan, nu när han lyckats sätta tarrasquen på spåret after de värnlösa kvinnorna och barnen.

En Tarrasque

Här blev han en aning eftertänksam, på det där bittra och söta sättet ni vet. Jovisst hade han räddat sina vänner, men istället kanske offrat livet på massor av oskyldiga istället. Så kunde det ju inte gå till så det var bara att sätta fart efter tarrasquen och fjättrarna av kvinnor och barn, och sedan rädda den och få tarrasquen att äta upp skurkarna…ehh…monstren…. hmmm… vad de nu var för något (ja, inte ens GM kunde komma på en vettig förklaring till dem och de måste få anses som ett dåligt experiment en kväll då fantasin tröt och hjärnan helt enkelt inte gjorde kopplingen mellan ”Använd Monster Manual” och behovet av att snabbt få fram några typer som skulle kunna tänkas utföra något sånt här).

Från dem de lyckades rädda fick de fram panikartade harranger om att tarrasquen nu var på väg till nästa by och att hjältarna var tvugna att hjälpa dem slå tillbaka odjuret, om de nu var riktiga hjältar vill säga, och i samma veva fick de mer än gärna rädda deras kvinnor och unga när de ändå var igång. De kunde inte själva följa med då de var blott enkla bönder och visste inget om strider och vapen och bara skulle sinka hjltarna i deras värv. Istället skulle de försöka släcka de många bränderna som tarrasquens framfart ställt till med och försöka rädda de få värdefulla tillhörigheter de hade i byn.

Sagt och gjort, våra vänner satte fart uppför den branta och numera söndertrasade trappliknande vägen uppför klippan. Lord Xan’tas Silentread The Slightly Man And Definitely Certifiably Clinically Insane To A Small Extent bestämde sig för att göra denna lilla resa en aning snabbare och bekvämare, så han öppnade en Dimension Door och vips! så var alla uppe på klippan. Vid detta laget syntes varken fångarna eller deras väktare till längre, men vad som syntes till var något som såg ut som en dal full av dimma. De kunde ana ljus där långt nerifrån. Tarrasquen var definitivt på väg åt det hållet och som det såg ut så fanns det inget riktigt bra sätt att springa mellan dess ben oupptäckta. Caryann fann några träd på klippan och efter en snabb undersökning att det också fanns fler sådana längre ner i dalen och på klippsluttningen. Hon gick in i trädet och kom ut framför tarrasquen som bara var ett par steg ifrån att krossa henne och hennes träd. Hon besllöt sig för att gå vidare (dra drag, mindre klet – GM) och hamnade istället utanför vad som verkade vara en träbarrikad.

<Nu följer en kedja av händelser som jag inte har helt kvar i minnet men som resulterade i följande situation>

I samband med att Tarrasquen stormar in genom träbarrikaderna så börjar det regna brinnande projektiler ovanifrån, från en klipphylla högt ovan staden. Projektilerna antänder flera hus och staden verkar inte ha något försvar mot ett sådant angrepp. Caryann tar sin trädvägen upp och scoutar och finner att det här handlar om betydligt fler fiender än de räknat med. Bara på klipphyllan finns det 20 som skjuter iväg eld mot staden. åtminstone 3 jättelika troll bär de glödande kolen i de tjockt behandskade händerna. Två öppningar här leder i en stor grotta där Caryann kan se att flera magiker verkar utföra en stor ritual av något slag hon inte förstår sig på. Ravianna och Trillian har tagit sig upp till klipphyllan osedda och är redo att hoppa in i action-mode. Nu kraschar tarrasquen in i byggnaderna långt där nere, samtidigt som de lägger märke till att det finns ytterligare en klipphylla ovanför denna och där tycks det magias en hel del. En skarpt ljus och en hög knall senare flyger flera stora och brinnande insekter ner mot byn som stuka plan i natten.

De beslutar sig för att attackera och det första Ravianna gör är att slå en ”Naturlig etta” på sin T20, sticker sig på sitt Sword Of Indefinite Paralyze By Fear” och ligger där och stirrar dumt omkring sig.

<Jag kan helt klart ha fel för mig, det där om ravianna och hennes svärd. Jag har ett vagt minne av en sorts giftig dimma som låg över hela klipphyllan och som kan ha orsakat paralyseringen, men med tanke på att Ravianna vid detta laget har gjort det till en regel, snarare än ett undantag, att fumla i början av varje strid så kan mitt misstag troligtvis anses som förlåtligt.>

När Ravianna ligger på marken, täckt, eller icke, i dimma, så var det istället upp till Xan’tas och Trillian att rocka loss lite. Spells fick natten att lysa upp, det var blixtar, meteorregn, och gigantiska händer som knuffade ner fiender över klippkanterna. Några av fienderna lyckades rädda sig in i grottöppningen och då passade Xan’tas på att rasera öppningen utan att tänka närmare på att han samtidigt troligtvis stängde inne alla fångarna de var här för att rädda till att börja med. De tre magikerna på klippa ovenför var inget problem att klara av för gänget när de väl hade fått Ravianna på fötter med trillians helarkrafters hjälp. Nu återstod dock en viss ohemult stor, och hungrig, tarrasque som älgade på nere i byn. Xan’tas löste det på ett ’snyggt’ sätt genom att frammana en Elder Stone Elemental och sedan en jättestor Dire Shark (som inte var så smart till att börja med, men som såg ännu dummare ut när den floppade runt på marken och försökte bita elementaren). Xan’tas fick sin elemental till att lyckta upp hajen på raka armar över huvudet och hålla den där samtidigt som den sprang framför tarrasquen. Det ohyggligt hungriga djuret blev nyfiket och ville definitivt äta den stora munsbiten så den följde efter elementaren. Tarrasquen må vara stor, men vidare snabb är den inte så hajen höll sig på tryggt avstånd, om man kan tala om sådant i dessa omständigheter. Jakten gick uppför berg, nedför stigar och till slut tog den slut i höjd med den där förläggningen som en gång tillhört dvärgarna, men som nu inhyste soldater av Cathariskt märke, både människor, orcher och säkerligen andra raser också. Trillian och Xan’tas hade följt efter flygande på behörigt avstånd och kunde beskåda det meningslösa i soldaternas ståndsmässighet. De ställde upp på vägen i flera led, redo med sina bågar och spjut. Den stora elementaren och hajen ovenför den stod framför de drygt 100 soldaterna när tarrasquen kom lufsandes runt kröken. Då sa Xant’tas till sin hjälpreda att kasta iväg hajen över soldaternas huvud så att den landade på vägen bortom dem. Tarrasquen satte fart framåt med ett illvrål, sänkte framkroppen så att den ohyggliga munnen som i markhöjd och plöjde sedan rakt igenom soldatleden samtidigt som den scoopade upp ett dussing olyckliga i sin käft. Som efterrätt svalde den hajen hel. Soldaterna högg, sköt och stångades med titanen, magiker kastade spells på den från höga torn men de studsade tillbaka mot det enormt hårda pansaret. Soldaternas vapen var också verkningslösa mot monstret, de lyckades inte ens irritera det faktiskt, så det fortsatte i lugn och ro med att äta dem som dumt nog stod kvar istället för att lägga benen på ryggen och fly in i grottan, dvs. de flesta. Xan’tas och Trillian blev en aning illamående när de såg vad de varit orsaken till, men lyckades rationalisera bort det hela – ’Det viktiga var ju att rädda byn, och det gjorde vi. Ju.’ De lämnade slaktscenen och flög tillbaka till staden de just räddat.

Balder hade under tiden blivt mottagen med viss skepticism i sin skinande svarta rustning. Han antogs att vara utsänd av Baron von Cathezar och dumpades i finkan (Jodå, Balders spelare var inte närvarande. Helt riktigt. Han prioriterade att stå på osäker dansk mark och sleva upp sås.).

Men, de kunde ju inte bara tåga in i staden utan att ägna de stackars fångarna en tanke. Ack! Våra äventyrshjältar är såååå modiga, och stolta, kunniga och vackra! Nu var det ju bara som så att de hade raserat ingången till grottan så då blev det till att använda en mycket speciell, och sällan använd, teknik kallad ’Kött-tunnel’. I Lord Xan’tas Silentreads repertoar finns det nämligen en behändig spell som förvandlar ett antal kubikmeter sten till just kött. Man kan tycka att tvärtom skulle vara mer användbart, och det är det ofta också, men i detta fallet skattade gänget sig lyckliga att Rubert Wishbalter The Awkward en dag satte sig på tvären och forskade fram sina ’Tvärtom-formler’ (ur boken ’Likformighet; Magins Död’ från Snurt Publishing). Xan’tas kastade spellen och Se och Skåden! Stenen blev till Kött!

GM Notering: Just detta med Stone to Flesh, eller Sten till Kött har många gånger förevigats i både sånger och poem, framför allt i marknadsföringssyfte av publikationsgeniet Snurt Collectemall. Det mest framgångsrika draget var nog när han fick den kände barden Petro Joehillock att framföra sången med namnet just Stenen blev till Kött’ vid den årliga magikerkonferensen i Waterdeep. Ett kort utdrag ur texten lyder;

Jag som var hans kamrat

jag flög honom över land och hav

öken vinden har höjt

ett täcke över hans tysta grav

Ur en stinkande källa

drack han vatten, han blev sjuk

och gick bort från mig den natten

när hans blick hade slocknat

då blev klockan ur hans hand

ååå Blackstaff,

Stenen blev till kött

ååå Blackstaff,

Stenen blev till kött

Blackstaff anspelade på en av Waterdeeps mer kända magiker Khelben Blackstaff, som enligt rykten icke var road av användandet av hans namn i sådana sammanhang, men hur som helst så blev boken en succé. Dock finns idag ett mycket litet antal kända exemplar av boken kvar då pappret som användes utsattes för ’pappersröta’ en kort tid efter det att boken gick till försäljning. Till Snurts stora olycka så råkade samtidigt tryckeriets bokmaskin ut för ett egendomligt haveri och skeletten tuggade i sig originalet istället för att kopiera det. När Waterdeep Gazette frågade Lord Blackstaff om en kommentar på att det hade varit en av hans närmaste elever som levererat skeletten till Snurt hade han lett egendomligt och sagt ’Inga kommentarer’. Snurt återhämtade sig från den finansiella smällen, men försökte aldrig återutge boken på nytt. Formeln lever dock kvar i många magiböcket till denna dag, vilket ändå måste anses som en stor bedrift av Snurt Collectemall.

Khelben ‘Blackstaff’ Arunsun – Icke road av lustigheter tycks det.

Ravianna högg loss en bit kött och mumsade på det. Hon tyckte dock inte att det var speciellt gott, eftersom det egentligen inte är riktigt kött, bara en köttliknande substans. Xan’tas kastade grillspells för att bränna bort köttet, tillverkade mer, brände osv. tills en tunnel hade skapats i stenraset. Gruppen ålade sig in i den runda köttunneln, utom Xan’tas som flög horisontellt och var noga med att inte vidröra tunnelväggarna (jodå, Freud hade haft en del att säga om detta, Xan’tas). På andra sidan finner de fiender krossade av raset men inga fångar.

De kom fram till en mycket stor grotta delad av en djup ravin. Långt där nere hördes vatten forsa fram. över ravinen fanns en repbro, på vars rep det hängde flera stora klockor. I taket fanns jättelika stalaktiter täckta av glittrande kristaller. Balder gick försiktigt ut på bron som svajade farligt vid varje steg han tog. En klocka ringde och dess ljud var onaturligt startk. Ljudet kastades fram och tillbaka mellan väggarna och förstärktes ytterligare, tills de hörde hur det knakade i stalaktiterna ovanför bron. Om en sådan föll ner skulle bron tas med i fallet. (Lyckliga – GM) omständigheter gjorde att de hade slut på flygspells, liksom Dimension Doors och teleportation, så det blev istället att lösa problemet med bron. Det blev en del svettiga minuter men till slut lyckades de med hjälp av gott lagspel komma över bron utan att vare sig sätta av fällan eller falla ner från bron pga en massa fummel hit och dit (Applåder till Ravianna alltså)

Gruppen kom fram till sitt mål, en jättelik grotta med rejält högt i tak. Här fanns det allt ifrån fler av de konstiga humanoiderna som rövat bort kvinnorna och barnen, till mässande magiker, via stora stentroll och avdankade gruvgolems. I bortre hörnan av den stora grottan kunde de se hur fångarna hölls i en stor bur. Här fanns det hur många sätt som helst att gå fel och planer var tvungna att smidas, strategi bestämmas, taktik att minutiöst lägga ut innan någon som helst handling företogs.

äsch! CHARGE!!

Paus i bloggandet för idag. Det tar längre tid än man tror att skriva dessa små texter. Kanske jag irrar iväg lite för mycket, men det är ju sådant som gör detta till ett nöje för mig. Fortsättningen kommer alltså snart.