Darkholde – Någon mil nordöst om Cathariens gräns

Staden nedanför dem såg ut att ha sett sina bästa dagar. Troligen en gruvstad från början, verkade den ha växt ut från berget och sedan antagit en halvcirkels form medan husen längs bergväggen verkade sträva allt högre upp mot bergets krön. Runt hela staden fanns det en bastant mur, fortifierad med vassa objekt på alla håll och kanter längs dess övre kant. Staden såg ut att kunna husera nånstans runt 5-8000 personer, men antalet kunde vara både mindre och större. På håll såg staden nästan helt död ut, bara några enstaka facklor som brann i mörkret och ett flertal större bränder som pågick innanför stadsmuren, dess oljefeta rök svartare än natten själv. Trots att de befann sig på en kilometers avstånd bringade vinden med sig en doft av bränt kött och sjukdom.

De beslöt att undersöka staden närmare, och vände inte om bara för att det råkade stå odöda som bevakade stadsporten (varför inte?, undrar jag nu. Såklart att man lagt benen på ryggen om man var en rationellt tänkande individ! Men detta är dungeons & Dragons, där skelett är hushållsapplikationer) Vaktkaptenen, som inte var odöd men som verkade längta efter att vara det åtminstone om man fick gå efter Raviannas bedömning, krävde gruppen på lösenord och papper för att få komma in. Lord Xan’Tas och gänget kunde visserligen visa fram papper tack vara Balders excellenta förfalskningskonst, men lösenordet var en helt annan femma. Här fick de improvisera….

Vaktkapten Gnardel såg med misstanke på magikerna framför honom. Den tjocka gallergrinden låg mellan dem, och skulle fortsätta göra så tills Gnardel var nöjd. deras papper verkade vara i sin ordning, och deras rustningar visade utan tvekan att de tillhörde Cathariens elitgarde.

- Lösenord! sa Gnardel med så myndig stämma hans 1,60 korta och ganska så omfångsrika kropp tillät.

- Ja, ge oss lösenordet så kommer vi in, svarade Xan’tas.

- Ehh, det är meningen att Du ska ge Mig ett lösenord. Gnardel hatade att låta osäker. Det tydde på svaghet.

- Det fick vi inte reda på i högkvarteret, kontrade Xan’tas.

- Vilket högkvarter?

- Det kan vi inte berätta om vi inte ska behöva döda dig.

- Ge mig nu lösenordet någongång då! Gnardel ville byta samtalsämne.

- Lösenordet är ”Det finns inget lösenord”

- Det är helt fel… Gnardel började rota bland sidorna i sin fickliggare för att kontrollera för säkerhets skull.

- Ja! Helt fel. Om du inte ger mig ett korrekt lösenord måste jag befalla mina vakter att anfalla.

- Om du gör det kommer Baron Storm Von Cathezar och Corinthian att hälsa på detta stället och jämna det med marken.

Gnardel vitnade i ansiktet så snart han hörde namnet Corinthian. Han vägde för och nackdelar – antingen släppa in dessa soldaterna utan lösenord och kanske bli avskedad, eller inte göra det och riskera att få träffa Corinthian. Valet var enkelt.

Inne i staden var allt kaos. överallt låg det döda i drivor, likbålen flammade högt och svarta moln av flugor täckte de nakna kropparna där de låg på marken, på väg att stelfrysa i den bistra kölden. Gamarna cirklade runt högt uppe i mörkret och dess hesa och giriga läten ekade dött mellan förfallna husväggar. Men det värsta var nog att massor av de som fortfarande vandrade runt håglöst, eller satt slokande på trappor och trottoarer, helt tydligt var zombiefierade. Dess matta ögon stirrade tomt framför sig, dess kroppsrörelser utan motivation, med evigheten framför sig i en förmultnande och trasig kropp. ‘Någon var ansvarig för detta övergrepp’, tänkte Lord Xan’tas. ‘Trist att det inte var jag’

Gruppen gav sig iväg till närmaste pub, medan Xan’tas drov in i staden på egen hand för att luska runt lite. I centrum fann han ett stort magikertorn och alla tecken tydde på att den som så vackert animerat alla dessa kroppar hade detta som sin bostad. Att det sedan lös och pulserade av magisk energi högst upp i tornet gjorde inte saken sämre. För att ta sig en titt förvandlade Xan’tas sig till en svart kråka och flög upp och satte sig i fönstret. I tornrummet fick han se nekromantikern som var i full färd att skapa något som såg ut att vara en mycket stort odjur. Skelettdelar virvlade runt magikern, sammanfogade sig i det sjukligt gröna ljuset, medan magikern uttalade sina ramsor och offrade de nödvändiga ingredienserna. Rummet var fullt av papper, ritningar och böcker, konstiga apparater och hyllvis med magiska ingredienser. Kort sagt, detta var ett rum för Lord Xan’tas och knappast för denna uppenbart ondskefulla typ (baserat enbart på magikerns svarta och hotfulla klädsel), och med den tanken återtog Xan’tas sin vanliga alvform och ihopkrupen i tornfönstret 30 meter över marken kastade han tyst ‘Finger Of Death’. Trots att nekromantikern var erfaren nog att med lätthet motstå denna formel så var han så involverad i sin formel att han helt sonika, och mycket överraskad, dog på fläcken.

GM Noterar: Som spelledare måste man ge sina spelare åtminstone en chans i de flesta lägen. I ovanstående var denna chans glöttigt liten med tanke på att magikern var den sägenomspunne nekromantikerlorden Thüül Garmen och huvudkaraktär till det äventyr jag designat för denna staden. Ostiga ‘Death’-spells och effekter var liksom ganska så bannlysta, åtminstone till de i det stora klimaxet skulle mötas öga mot öga och det var No Holds Barred. Nu hade dock Xan’tas varit väldigt uppfinningsrik och resursfull när han drog iväg på egen hand och förvandlade sig till en fågel osv. Jag bedömde att Thüül skulle klara sig på 2+ på den 20-sidiga tärningen. Det är i dessa fall Murphy sticker upp sitt fula huvud och räcker lång näsa åt alla möss och män som är dumma nog att lägga planer. Det finns faktiskt 1:or på tärningar också, och dessa slås alltid i dessa tillfällen.

Vad som sedan hände, ja det vete gudarne. Jag tror inte ens Lord Xan’tas själv skulle kunna förklara varför han gjorde som han gjorde…. men gjorde det, det gjorde han! Tidens dimmor döljer mycket medan annat är glasklart som om det just hänt. Det var någonting sånt här;

I samma veva som Xan’tas avlivade nekromantikern, tågade en somber skara hängivna munkar in genom stadsporten. De var klädda i svarta och smutsigt trasiga kåpor (oh, så originellt! Vart köper alla dessa munkar sina kåpor? De borde definitivt ta sig en kurs i Stil & Mode, och kanske applicera lite mönster, en klick färg och kanske en annorlunda och vågad skärning på sina tyger.), och släpade 10 stycken unga och vackra jungfrur (alla ganska exakt 17,5 år gamla) med sig i kedjor. De tågar raka vägen fram till tornets dörr och bankar på. Xan’tas får lite panik, rycker åt sig första bästa klädesdräkt nekrosnubbe hade hängande här i sitt arbetsrum, greppar den fallnes stav…

- åh, så originellt.

Xan’tas stirrade vilt omkring sig. Rösten hade kommit helt nära ifrån, men han kunde inte se någon.

- Ack, så uppfinningsrikt. Tag den fallnes stav bara. Den är van.

Xan’tas gjorde sig redo att kasta en massa spells omkring sig för att eventuellt pricka den osynlige.

- Till Er tjänst, antar jag. Finns det någon dörr jag kan knacka på? Kanske du kan binda lite strån i slutet av mig och använda mig som kvast? Fast det är ingen mening så det är lika bra att låta bli. Allt är bara dåligt.

Xan’tas stirrade på staven när han insåg att rösten kom från den. Rösten lät ytterst deprimerad.