Allas vår början bliver svår

Allas vår början bliver svår

De satt där kring elden. ännu visste de inte varandras namn, men efter att en av killarna ganska öppet visat att han ogillade deras tilldelade befäl, Sergeant Balearic, och hur han under marchen ofta protesterat över ”hur slappt och oorganiserat allt på denna utflykten var”, så kan vi kalla honom Bror Duktig. Han var byggd som en sådan också. Lång, muskulös och med spikrak hållning. Han klagade aldrig över att få order och utförde dem alla med nit, även om det handlade om att gräva latrinhål i tjälgenomsprungen stenjord, och klankade ner på dem som kved och pep när de skulle göra ett handtag. Denna gången, när det fått sitt tält och Bror Duktig högljutt talat om för alla att eldvakt var det bästa man kunde vara, för då slapp man ligga och lata sig, och bli förslappad, i ett varmt och behagligt tält med, hu, filtar om sig. Sergeant Balearic gjorde med glädje honom till viljes och gav honom dubbel eldvakt som han kunde gå på efter att han hackat upp ett rejält latrinhål bakom tältet.

Arbetet har både hårt och segt. Marken ville inte böja sig för hans envetna hacka, men till slut fick den ge sig och hålet blev grävt. Bror Duktig anslöt sig till den övriga gruppen just som Sergeant Balearic fick bud av en löpare och var tvungen att genast bege sig till sin Kapten i ett annat läger. Han skulle komma tillbaka så snart det var möjligt, men gruppen fick tills dess ansvaret för lägret och dess närförsvar.

Intill Bror Duktig satt det en betydligt smalare och smärtare ung man. Hans frisyr och skäggstubb antydde att han just kommit i mannaålder. De hade lagt märke till under marchen, att denna personen rörde sig som om han inte vägde någonting och var hur snabb och böjlig som bara var möjligt. Allting med denna personen handlade om ekonomi i sina exakta rörelser, och när han såg på dig med sin perfekta ögon, som såg ut som ett hav efter en storm, så såg han hela dig, och kanske också en del som var fördolt. Om så var fallet så sa han i alla fall ingenting. Killen var beväpnad med ett par eketer, korta men breda svärd att använda i extrem närstrid. Han såg lite skruffsig ut och fick namnet Strykarkatten. Han var faktiskt lite kattlik.

Vid sidan av Katten satt en, vad det såg ut som, allt för ung kille. Hans ansikte och blick oskyldig, hans skinn sammetslent och oförstört. Hans röda och krulliga hår och sparsamma skäggväxt ökade ytterligare på illusionen att det handlade om en pojke som stod på gränsen till mannaålder men som klöste sig fast vid ungdomen med näbbar och klor. Hela hans person utsöndrade dock löftet om både segrar, visa råd och troget sällskap. även om han inte sa så mycket så kändes det ändå som om killen befann sig i centrum. När han satt och åt verkade han inte kunna bestämma sig för vilken hand han skulle använda utan skeden vandrade från höger till vänster, sedan tillbaka till höger utan att han verkade tänka på det, ungefär som när man tränar ett barn att göra saker med rätt hand så brukar barnet utan att tänka på det glida tillbaka i kända mönster om inte någon myndig person finns i närheten. Sommarskatan fick bli hans namn, då även den är faschinerande och ideligen flyttar både byten och kvistar mellan sina klor i flykten för att inte trötta ut mer än en sida i stöten. Bror Duktig kunde inte låta bli att undra om han hade hamnat i rätt gäng. De där två verkade tveklöst inte som de vanliga soldattyperna, och knappast något officersmaterial heller.

Dock satte det ännu en ung man i sällskapet, med svart glänsande hår när alla de övrigas var toviga och matt smutsiga. Ynglingen hade mörkbruna och vackra ögon, men där var det slut med skönheten. Resten av den unge mannen var väldigt alldaglig. Varje rörelse han gjorde var mycket snabb och exakt smidig. Sällan hadde Bror Duktig mött en så pass ung man, kunde han vara 18? 19 år?, som passade så pass bra och kände sig hemma i sin kropp. Han hade en båge bland sina få ägodelar. Detta faktum tillsammans med den uppenbart skarpa blicken och hans snabbhet och smidighet, gjorde att namnvalet blev enkelt. Bror Duktig tänkte nu på honom som Slaghöken, för även den är snabb och smidig i unga år och dess anfall, liksom pilbågens, börjar på avstånd, och liksom med pilen som når sitt mål har inte slaghökens offer stora utsikter att kunna varken fly eller överleva.

Då återstod bara en. En jättelik kvinna, ja inte till längden för det fanns de som var mycket längre bara här vid den här elden, men jättelik till musklerna. Det var uppenbart att hon härstammade från samma folkslag som både Bror Duktig och Sommarskatan, medan Slaghöken tycktes komma ifrån mer kultiverade områden i Gondor och strykarkatten från norröver, kanske Dale eller Laketown. Men denna kvinna, hennes blick sa honom att kugghjulen där inne snurrade långsamt men obevekligt. Hennes styrka vad dock oomtvistlig. Det var inte ofta man såg kvinnor i armén, åtminstone inte bärandes vapen. åtmistone inte i dessa sydliga länder. Denna kvinnan tycktes honom vara den ultimata krigaren. Envis och enkel blick, armar av stål, och en kvinnas lynne. En fruktansvärd kombination. Han kämpade länge med att finna ett passande namn att använda tills hon ansåg hatt han skulle få hennes riktiga. Han försökte finna något i djurriket som kunde passa men fann inget. Han tänkte att även i de kargaste landskap kan det växa en ros, vild och vacker, envis och med vassa törnen. Han bestämde sig för Rosentörne, ty så länge man stryker det åt rätt håll är det medgivsamt och sticker icke handen, men om man går det emot…. Han beslöt sig också för att hålla detta namn för sig själv. Han ville inte på något sätt stryka denna vildsinta kvinna mothårs.

När sergeanten lämnat lägerelden började gruppen tala. Det blev mycket korta meningar. ”Kallt ikväll”, ”Ge mig lite vatten”, ”Det är mörkt nu”. Och så vidare. Inget att skriva hem om egentligen. De verkade alla vara ovilliga att presentera sig för varandra, trots att de framöver kanske skulle behöva lita på varandra, och ibland förtro varandra med sina liv. Just som de satt där i sin fåordighet och vattendrickande tog vattnet slut och Sommarskatan tog initiativet att gå och hämta is och snö att smälta vid elden. Han tog hinken och knallade ut i mörkret. Då ingen hade någon erfarenhet, egentligen, erbjöd sig ingen av de övriga att följa med för säkerhets skull.

lotr

Den unge eothraimen gick ut i mörkret som här var mycket tätare än han var van vid Mordors mörka berg tornade sig upp hotfullt långt ovan honom, dess svarta spetsar redo att sticka hål på skyn. Fullmånen sken spöklikt genom nattens dimmor och plötsligt hörde han ett odjurs-ski skära genom natten och en siluett av ett bevingat och långhalsat odjur som passerade månen. Han frös till och kröp ihop ofrivilligt. Skepnaden försvann från månljuset och ut ur synfältet där högt ovan den unge mannen. Då hörde han grova röster någonstans framför honom i det svarta. Inte ens hans utmärkta mörkersyn kunde urskilja något där framme, men nyfiken som han var så tog han sig smygande framåt. marken knastrade under hans fotsulor, den porösa vulkaniska ytan var full av sköra små gasbubblor. Ju längre han smög fram, desto tydligare hörde han rösterna som talade ett hårt, gutturalt och mycket fult språk. Han förstod inte orden, men det lät inte vänligt. ett sådant språk kan inte tala vänliga ord, tänkte han. Nu kunde han urskilja något som såg ut som ett gravkummel av den typ varit folk från Gondor begravde sina mest ärade. Han smög närmare ingången och rösterna blev ännu tydligare. Det lät som fem olika röster som antingen grälade eller, tja, pratade väder. Vem vet med ett sådant språk? Ynglingen glömde sig totalt och råkade trampa fel. Ljudet var högt och genast avstannade diskussionen när någon röt till där nerifrån. Han backade så snabbt han kunde och samtidigt höll ett öga mot ingången. En liten svart skepnad med krumma ben och ett riktigt fult nylle med ett par grislika röda lysande ögon kom snabbt emot honom och drog en kroksabel från sitt bälte. Eothraimen vände sig om och började småspringa. Det var svårt på detta underlaget och snart var varelsen ifatt honom och högg våldsamt med den svarta klingan. mannen undvek nätt och jämt hugget på grund av sina blixtsnabba reflexer, och en aning tur, men resultatet blev att han nu blev liggande på rygg på marken och den stinkande varelsen måttade ett nytt hugg mot honom samtidigt som det nu vällde upp fler av varelserna från gravkummlets inre.

Mannen kastade sig upp och flydde för allt vad tygen höll. Han ropade högt och hoppades att de övriga skulle höra honom och komma till undsättning. Han höll på att falla en gång och detta gjorde att fienderna hann upp honom. En pil susade förbi hans kind och träffade en av varelserna i halsen. den föll gurglande till marken och dog. Monstren måttade hugg efter hugg och mannen dansade undan, men med så många fiender mot sig är det omöjligt att hålla sig borta från de vassa eggarna. De svarta bladen skar in i hans kropp och såren brännde som eld. Smärtan spred sig i hans armar och ben och den var nästan outhärdlig. Bladen var förgiftade. Pilar susade genom luften och fann fler mål bland anfallarna. Mannen kunde se de övriga i gruppen blott 20 meter bort. Det var den svarthårige gondorianens pilbåge som sjöng och fällde fyra av fienden. Bror Duktig sitt svärd svingaroch en orcsförhoppning krossas, när hals från huvud lossnar.Sommarskatan tackade sina beskyddande andar när den sista orcen föll. Hans nyfunna vänner, så tänkte han om dem nu, kom fram till honom och hjälpte honom på fötter. Hans sår skulle behövas renas och lindas. Om detta var en fingervisning om vad som komma skulle så hade de inte mycket hopp om att överleva tills de fått sin första veckolön som soldater i Gondors Armé.

Mordor Vaknar!

1640 T.A.

Det är nu fyra år sedan den Svarta Pesten bröt ut och tre sedan den försvann. Med sig tog den oräkneliga människoliv och ingenting, för de som överlevde, blev någonsin sig likt. När jägarna blev sjuka och försvann växte sig snabbt rovdjuren starka och de vågade sig betydligt närmare både människoboningar och deras husdjur och boskap. Värst drabbade blev de ställen där människor samlades i stora antal. Sjukdomen kom med vattnet, med den svarta dimman, och ibland med ett vänligt och välbekant ansikte i form av en kringresande köpman som ovetandes bar med sig smittade varor. Militären blev kraftigt decimerad, närförsvaren nästan utraderades. Värst drabbad blev Osgiliath, Gondors huvudstad. Av de som överlevde flydde de flesta till Ithiliens skogar och bosatte sig där. Fiendens styrkor blev modigare då de inte längre behövde frukta människors stål och vrede. Orcherna begav sig ut från sina hålor, trollen vandrade bort från sina nästen, och, vad värre var, nya och aldrig tidigare sedda monstruösa varelser angrep och gjorde det redan mycket svåra livet ännu svårare att uthärda för de överlevande.

Kung Tarondor har insett att det inte längre är hållbart att stanna kvar i Osgiliath och flyttar hela huvudstaden till Minas Arnor. Fiendens styrkor anfaller stadens utkanter så gott som dagligen i en aldrig sinande ström. Kvar stannar en liten skara som vägrar lämna sin stad och som svär att försvara den till siste man. I Minas Arnor kan människorna försvara sig och ännu har ingen fiende öppet vågat närma sig staden.

Människorna står inför ett dubbelt hot, dels från Angmar men också ifrån Mordor. Gondor har i alla tider hållit vakt mot Mordors gränser, men nu är denna bevakning så gott som obefintlig i brist på manskap. Kung Tarondor har skickat order till alla länder under hans befall att skicka styrkor till Mordors gränser. Trupper från så långväga som Bree kommenderas österut till Mordors norra gränser, där bevakningen är sämre än vid den västra sidan. Färden dit är både lång och mödosam och alla som företar den blir allt mer modstulna för varje regnig och grå dag som passerar. Det är långt mellan kurirerna som kan lämna brev och nyheter till soldaterna, och när de väl anländer så är det inga upplyftande nyheter de bringar. Angmars styrkor har visserligen dragit sig tillbaka för att slicka sina sår, men fortfarande skickas patruller ut som dödar och plundrar ohämmat. Många av soldaterna får dödsbud under de långa månaderna av march österut, och inte så få av de yngre och hetlevrade deserterar om nätterna för att bege sig tillbaka hem till sina nära och kära.

240 man lämnade Bree men blott 200 anlände till slut vid de västra lägren. Här, två mil från Mordors hotande svarta berg, skiljdes så vänner och bröder åt för att ingå i olika styrkor med olika uppgifter. Efter den fasansfulla färden över Dagorlad, där de osaliga andarna från oräkneliga fallna irrar runt om natten, var även detta läger en välkommen syn för de trötta soldaterna. Synen av Mordor stärkte dem alla, för nu var resan snart slut och det var dags att göra en insats i kampen. De som skiljdes gjorde det med handslag och omfamningar och utan ord eller tårar. De som varit pojkar när de lämnade Bree hade nu under resan förvandlats till unga män, redo att dö för sin Kung och sitt folk. Alla var tränade i stridens konster, men mycket få hade någon erfarenhet av verklig strid. Ingen visste vad som väntade. Om de gjort det kanske de inte varit så ivriga att deltaga.

De nyanlända delades upp i mindre grupper, vissa, de med erfarenhet, fick ingå i förband som ersättare för fallna, medan de ännu odöpta i kriget fasor delades upp i mindre grupper om fem och blev tilldelade ett befäl. Alla fick rejäl mat och vila under ett par dagar, sedan var det dags att bege sig till sin post vid Mordors gräns. Vandringen dit fick mångas hjärtan att falla i bröstet då de passerade igenom helarnas läger där sårade soldater fick vård av fältskärer som täckta av blod amputerade och opererade på vrålande soldater. De såg stora gravhögar fulla av stupade och tänkte att detta kommer att bli ett nytt Dagorlad om inte ett mirakel sker. Mannarna anlände vid sitt läger just i skymningen. Tända facklor och eldar lyste upp ännu ofårade ansikten och fick dem att se ännu yngre och oförstördare ut än det skarpa solljuset bemästrade med. Den bistra sergeant Volta delade ut tält och sovplatser, fem per tält, samt vaktscheman för tält och brandvakt. Soldaterna som skulle dela tält hälsade på varandra och satte sig sedan ner kring lägerelden vid deras tält tillsammans med deras befäl. Ingen sade så mycket under måltiden, men alla hade frågor till varandra. Alla försökte de mäta varandra med blicken, men inte förrän deras befäl plötsligt blev kallad till befälstältet var det någon som tog till orda.

Ja, och där är vi alltså nu. Kampanjen tar sin början. Välkomna.

Jag letar efter en prostituerad…..

Spelledarens inledande kommentar:

Detta var ett intressant speltillfälle. Jag hade redan innan spelet inletts beslutat mig för att kasta in ett hårt motstånd för att se hur gruppen hanterade en pressad situation. Resultat blev intressant….

En annan sak som spelarna fick lära sig är svårigheten att skaffa blod under denna tidsepok. Trots att det var nära lyckades spelarna undvika att ställa till masslakt i byarna.

Viva LAS VEGAS

Detta har hänt, men ej bloggats om:

Gänget begav sig från Chicago efter Swiftcats hastiga bortgång och följde den mäktiga Tremeren Merlinda i hennes korståg mot New York. De var där delaktiga i ett våldsamt slag om kontrollen över New York och vann slutligen, men inte utan förluster. Jack blev dräpt i slaget.

Gänget ängnar sig sedan i ca 3 veckor åt att bygga upp och stärka sitt område. Ginger får biskop-status och det får även en ny medlem i gänget. Efter denna tid blir de ombedda av deras gamla vän Bunker att hjälpa till vid anfallet av Las Vegas. De tackar jag och kommer överens om att de ska åka i förväg och förbereda det stora anfallet genom att tunna ut Las Vegas försvarslinje.

En enkel päls….

Kvällen började så bra…. Bruthal åkte på affärsresa och lämnade över ansvaret för gängets välbeffinande till sin högra hand Vincent. Denna möjlighet får inte förspillas, så MoM bestämmer sig för att lösa sina problem en gång för alla.

Teleport – the doom of Good RPG?

Gruppen befann sig ånyo tillbaka i Waterdeep….

Teleport är ett otyg för kontinuitet och medger slappt och dåligt spelande. Det låter en grupp breeza sig igenom farorna på vägen, eller helt enkelt sticka om det visar sig att de tagit lite vatten över huvudet, gett sig i i något som de inte räknat med, eller helt enkelt lugnt räknar med att ”det kvittar vad som händer, eftersom vi kan teleportera oss tillbaka till stan för att läka eller ressa” – oavsett hur långt ifrån staden de befinner sig. Saken är denna, och detta är ett känt faktum, platser som medger en högre lootfaktor, och ger mer chanser till XP, ligger otillgängligt av en anledning. Vägen dit är ofta farofylld och väl där måste man ha en riktigt bra samspel mellan karaktärerna, full koll på sin gubbe, och också ha gjort upp en handlingsplan för olika eventualiteter om de skulle inträffa. Vägen till ett sådant ställe är ofta halva äventyret, liksom att när man väl klarat av den stora delen så ska man ta sig därifrån och då kanske det läggs lite extra utmaningar, och mer äventyrsspänning, till det man redan utfört. Man ska aldrig känna sig helt säker, speciellt inte om man bär med sig stora rikedomar eller eftertraktade saker som kanske andra äventyrare gärna skulle vilja lägga vantarna på. Om det varit ett hårt äventyr kanske man är nere på sina sista hitpoints och måste använda både list och försiktighet om man ska kunna klara sig tillbaka. I ett sådant läge blir även en grupp låglevlade vargar, eller simpla stråtrövare, en stor utmaning. Det räcker ju faktiskt med att en av dem får in en tursam träff för att det ska gå illa. Bäst att försöka undvika dem genom att…..

ELLER så kan man skaffa en karta, teleportera sig till stället, plocka grejorna och teleportera sig tillbaka till staden innan morfar fått på sig byxorna! Och skulle man stöta på så pass mycket motstånd att, hu!, någon blir skadad, eller att fireballsen tar slut, då sticker man tillbaka till staden med teleport och vilar upp sig och fyller på med mer teleport och fireballs och sticker sedan tillbaka med teleport och fixar nästa del eller rum, eller vad det nu kan vara. Visst, fienderna eller hindren, kan ju flytta på sig men sådant tar en väldans tid så spelarna kommer oftast undan med sitt lilla trick. Att det sedan är 200 mil mellan staden och äventyrsplatsen har ju ingen betydelse. Man har ju en karta FFS!

Så. Nu har jag avreagerat mig lite vad det gäller teleport. Jag har kommit fram till beslutet att jag inte tycker om denna spell. Nu borde jag blogga ifatt istället. Det finns säkerligen ett 50-tal sidor att skriva så jag får väl kavla upp ärmarna lite. Alternativt så gör jag en sammanfattning…. Det är nästan som teleport, man skippar allt ”onödigt” rysch-pysch och skriver bara det absolut viktigaste. Och med tanke på hur mycket detta gänget gillar teleport så ska jag nog belöna dem med en särdeles kort blogg också.

God fortsättning på det nya året.