Mordor Vaknar!

1640 T.A.

Det är nu fyra år sedan den Svarta Pesten bröt ut och tre sedan den försvann. Med sig tog den oräkneliga människoliv och ingenting, för de som överlevde, blev någonsin sig likt. När jägarna blev sjuka och försvann växte sig snabbt rovdjuren starka och de vågade sig betydligt närmare både människoboningar och deras husdjur och boskap. Värst drabbade blev de ställen där människor samlades i stora antal. Sjukdomen kom med vattnet, med den svarta dimman, och ibland med ett vänligt och välbekant ansikte i form av en kringresande köpman som ovetandes bar med sig smittade varor. Militären blev kraftigt decimerad, närförsvaren nästan utraderades. Värst drabbad blev Osgiliath, Gondors huvudstad. Av de som överlevde flydde de flesta till Ithiliens skogar och bosatte sig där. Fiendens styrkor blev modigare då de inte längre behövde frukta människors stål och vrede. Orcherna begav sig ut från sina hålor, trollen vandrade bort från sina nästen, och, vad värre var, nya och aldrig tidigare sedda monstruösa varelser angrep och gjorde det redan mycket svåra livet ännu svårare att uthärda för de överlevande.

Kung Tarondor har insett att det inte längre är hållbart att stanna kvar i Osgiliath och flyttar hela huvudstaden till Minas Arnor. Fiendens styrkor anfaller stadens utkanter så gott som dagligen i en aldrig sinande ström. Kvar stannar en liten skara som vägrar lämna sin stad och som svär att försvara den till siste man. I Minas Arnor kan människorna försvara sig och ännu har ingen fiende öppet vågat närma sig staden.

Människorna står inför ett dubbelt hot, dels från Angmar men också ifrån Mordor. Gondor har i alla tider hållit vakt mot Mordors gränser, men nu är denna bevakning så gott som obefintlig i brist på manskap. Kung Tarondor har skickat order till alla länder under hans befall att skicka styrkor till Mordors gränser. Trupper från så långväga som Bree kommenderas österut till Mordors norra gränser, där bevakningen är sämre än vid den västra sidan. Färden dit är både lång och mödosam och alla som företar den blir allt mer modstulna för varje regnig och grå dag som passerar. Det är långt mellan kurirerna som kan lämna brev och nyheter till soldaterna, och när de väl anländer så är det inga upplyftande nyheter de bringar. Angmars styrkor har visserligen dragit sig tillbaka för att slicka sina sår, men fortfarande skickas patruller ut som dödar och plundrar ohämmat. Många av soldaterna får dödsbud under de långa månaderna av march österut, och inte så få av de yngre och hetlevrade deserterar om nätterna för att bege sig tillbaka hem till sina nära och kära.

240 man lämnade Bree men blott 200 anlände till slut vid de västra lägren. Här, två mil från Mordors hotande svarta berg, skiljdes så vänner och bröder åt för att ingå i olika styrkor med olika uppgifter. Efter den fasansfulla färden över Dagorlad, där de osaliga andarna från oräkneliga fallna irrar runt om natten, var även detta läger en välkommen syn för de trötta soldaterna. Synen av Mordor stärkte dem alla, för nu var resan snart slut och det var dags att göra en insats i kampen. De som skiljdes gjorde det med handslag och omfamningar och utan ord eller tårar. De som varit pojkar när de lämnade Bree hade nu under resan förvandlats till unga män, redo att dö för sin Kung och sitt folk. Alla var tränade i stridens konster, men mycket få hade någon erfarenhet av verklig strid. Ingen visste vad som väntade. Om de gjort det kanske de inte varit så ivriga att deltaga.

De nyanlända delades upp i mindre grupper, vissa, de med erfarenhet, fick ingå i förband som ersättare för fallna, medan de ännu odöpta i kriget fasor delades upp i mindre grupper om fem och blev tilldelade ett befäl. Alla fick rejäl mat och vila under ett par dagar, sedan var det dags att bege sig till sin post vid Mordors gräns. Vandringen dit fick mångas hjärtan att falla i bröstet då de passerade igenom helarnas läger där sårade soldater fick vård av fältskärer som täckta av blod amputerade och opererade på vrålande soldater. De såg stora gravhögar fulla av stupade och tänkte att detta kommer att bli ett nytt Dagorlad om inte ett mirakel sker. Mannarna anlände vid sitt läger just i skymningen. Tända facklor och eldar lyste upp ännu ofårade ansikten och fick dem att se ännu yngre och oförstördare ut än det skarpa solljuset bemästrade med. Den bistra sergeant Volta delade ut tält och sovplatser, fem per tält, samt vaktscheman för tält och brandvakt. Soldaterna som skulle dela tält hälsade på varandra och satte sig sedan ner kring lägerelden vid deras tält tillsammans med deras befäl. Ingen sade så mycket under måltiden, men alla hade frågor till varandra. Alla försökte de mäta varandra med blicken, men inte förrän deras befäl plötsligt blev kallad till befälstältet var det någon som tog till orda.

Ja, och där är vi alltså nu. Kampanjen tar sin början. Välkomna.