Allas vår början bliver svår

Allas vår början bliver svår

De satt där kring elden. ännu visste de inte varandras namn, men efter att en av killarna ganska öppet visat att han ogillade deras tilldelade befäl, Sergeant Balearic, och hur han under marchen ofta protesterat över ”hur slappt och oorganiserat allt på denna utflykten var”, så kan vi kalla honom Bror Duktig. Han var byggd som en sådan också. Lång, muskulös och med spikrak hållning. Han klagade aldrig över att få order och utförde dem alla med nit, även om det handlade om att gräva latrinhål i tjälgenomsprungen stenjord, och klankade ner på dem som kved och pep när de skulle göra ett handtag. Denna gången, när det fått sitt tält och Bror Duktig högljutt talat om för alla att eldvakt var det bästa man kunde vara, för då slapp man ligga och lata sig, och bli förslappad, i ett varmt och behagligt tält med, hu, filtar om sig. Sergeant Balearic gjorde med glädje honom till viljes och gav honom dubbel eldvakt som han kunde gå på efter att han hackat upp ett rejält latrinhål bakom tältet.

Arbetet har både hårt och segt. Marken ville inte böja sig för hans envetna hacka, men till slut fick den ge sig och hålet blev grävt. Bror Duktig anslöt sig till den övriga gruppen just som Sergeant Balearic fick bud av en löpare och var tvungen att genast bege sig till sin Kapten i ett annat läger. Han skulle komma tillbaka så snart det var möjligt, men gruppen fick tills dess ansvaret för lägret och dess närförsvar.

Intill Bror Duktig satt det en betydligt smalare och smärtare ung man. Hans frisyr och skäggstubb antydde att han just kommit i mannaålder. De hade lagt märke till under marchen, att denna personen rörde sig som om han inte vägde någonting och var hur snabb och böjlig som bara var möjligt. Allting med denna personen handlade om ekonomi i sina exakta rörelser, och när han såg på dig med sin perfekta ögon, som såg ut som ett hav efter en storm, så såg han hela dig, och kanske också en del som var fördolt. Om så var fallet så sa han i alla fall ingenting. Killen var beväpnad med ett par eketer, korta men breda svärd att använda i extrem närstrid. Han såg lite skruffsig ut och fick namnet Strykarkatten. Han var faktiskt lite kattlik.

Vid sidan av Katten satt en, vad det såg ut som, allt för ung kille. Hans ansikte och blick oskyldig, hans skinn sammetslent och oförstört. Hans röda och krulliga hår och sparsamma skäggväxt ökade ytterligare på illusionen att det handlade om en pojke som stod på gränsen till mannaålder men som klöste sig fast vid ungdomen med näbbar och klor. Hela hans person utsöndrade dock löftet om både segrar, visa råd och troget sällskap. även om han inte sa så mycket så kändes det ändå som om killen befann sig i centrum. När han satt och åt verkade han inte kunna bestämma sig för vilken hand han skulle använda utan skeden vandrade från höger till vänster, sedan tillbaka till höger utan att han verkade tänka på det, ungefär som när man tränar ett barn att göra saker med rätt hand så brukar barnet utan att tänka på det glida tillbaka i kända mönster om inte någon myndig person finns i närheten. Sommarskatan fick bli hans namn, då även den är faschinerande och ideligen flyttar både byten och kvistar mellan sina klor i flykten för att inte trötta ut mer än en sida i stöten. Bror Duktig kunde inte låta bli att undra om han hade hamnat i rätt gäng. De där två verkade tveklöst inte som de vanliga soldattyperna, och knappast något officersmaterial heller.

Dock satte det ännu en ung man i sällskapet, med svart glänsande hår när alla de övrigas var toviga och matt smutsiga. Ynglingen hade mörkbruna och vackra ögon, men där var det slut med skönheten. Resten av den unge mannen var väldigt alldaglig. Varje rörelse han gjorde var mycket snabb och exakt smidig. Sällan hadde Bror Duktig mött en så pass ung man, kunde han vara 18? 19 år?, som passade så pass bra och kände sig hemma i sin kropp. Han hade en båge bland sina få ägodelar. Detta faktum tillsammans med den uppenbart skarpa blicken och hans snabbhet och smidighet, gjorde att namnvalet blev enkelt. Bror Duktig tänkte nu på honom som Slaghöken, för även den är snabb och smidig i unga år och dess anfall, liksom pilbågens, börjar på avstånd, och liksom med pilen som når sitt mål har inte slaghökens offer stora utsikter att kunna varken fly eller överleva.

Då återstod bara en. En jättelik kvinna, ja inte till längden för det fanns de som var mycket längre bara här vid den här elden, men jättelik till musklerna. Det var uppenbart att hon härstammade från samma folkslag som både Bror Duktig och Sommarskatan, medan Slaghöken tycktes komma ifrån mer kultiverade områden i Gondor och strykarkatten från norröver, kanske Dale eller Laketown. Men denna kvinna, hennes blick sa honom att kugghjulen där inne snurrade långsamt men obevekligt. Hennes styrka vad dock oomtvistlig. Det var inte ofta man såg kvinnor i armén, åtminstone inte bärandes vapen. åtmistone inte i dessa sydliga länder. Denna kvinnan tycktes honom vara den ultimata krigaren. Envis och enkel blick, armar av stål, och en kvinnas lynne. En fruktansvärd kombination. Han kämpade länge med att finna ett passande namn att använda tills hon ansåg hatt han skulle få hennes riktiga. Han försökte finna något i djurriket som kunde passa men fann inget. Han tänkte att även i de kargaste landskap kan det växa en ros, vild och vacker, envis och med vassa törnen. Han bestämde sig för Rosentörne, ty så länge man stryker det åt rätt håll är det medgivsamt och sticker icke handen, men om man går det emot…. Han beslöt sig också för att hålla detta namn för sig själv. Han ville inte på något sätt stryka denna vildsinta kvinna mothårs.

När sergeanten lämnat lägerelden började gruppen tala. Det blev mycket korta meningar. ”Kallt ikväll”, ”Ge mig lite vatten”, ”Det är mörkt nu”. Och så vidare. Inget att skriva hem om egentligen. De verkade alla vara ovilliga att presentera sig för varandra, trots att de framöver kanske skulle behöva lita på varandra, och ibland förtro varandra med sina liv. Just som de satt där i sin fåordighet och vattendrickande tog vattnet slut och Sommarskatan tog initiativet att gå och hämta is och snö att smälta vid elden. Han tog hinken och knallade ut i mörkret. Då ingen hade någon erfarenhet, egentligen, erbjöd sig ingen av de övriga att följa med för säkerhets skull.

Den unge eothraimen gick ut i mörkret som här var mycket tätare än han var van vid Mordors mörka berg tornade sig upp hotfullt långt ovan honom, dess svarta spetsar redo att sticka hål på skyn. Fullmånen sken spöklikt genom nattens dimmor och plötsligt hörde han ett odjurs-ski skära genom natten och en siluett av ett bevingat och långhalsat odjur som passerade månen. Han frös till och kröp ihop ofrivilligt. Skepnaden försvann från månljuset och ut ur synfältet där högt ovan den unge mannen. Då hörde han grova röster någonstans framför honom i det svarta. Inte ens hans utmärkta mörkersyn kunde urskilja något där framme, men nyfiken som han var så tog han sig smygande framåt. marken knastrade under hans fotsulor, den porösa vulkaniska ytan var full av sköra små gasbubblor. Ju längre han smög fram, desto tydligare hörde han rösterna som talade ett hårt, gutturalt och mycket fult språk. Han förstod inte orden, men det lät inte vänligt. ett sådant språk kan inte tala vänliga ord, tänkte han. Nu kunde han urskilja något som såg ut som ett gravkummel av den typ varit folk från Gondor begravde sina mest ärade. Han smög närmare ingången och rösterna blev ännu tydligare. Det lät som fem olika röster som antingen grälade eller, tja, pratade väder. Vem vet med ett sådant språk? Ynglingen glömde sig totalt och råkade trampa fel. Ljudet var högt och genast avstannade diskussionen när någon röt till där nerifrån. Han backade så snabbt han kunde och samtidigt höll ett öga mot ingången. En liten svart skepnad med krumma ben och ett riktigt fult nylle med ett par grislika röda lysande ögon kom snabbt emot honom och drog en kroksabel från sitt bälte. Eothraimen vände sig om och började småspringa. Det var svårt på detta underlaget och snart var varelsen ifatt honom och högg våldsamt med den svarta klingan. mannen undvek nätt och jämt hugget på grund av sina blixtsnabba reflexer, och en aning tur, men resultatet blev att han nu blev liggande på rygg på marken och den stinkande varelsen måttade ett nytt hugg mot honom samtidigt som det nu vällde upp fler av varelserna från gravkummlets inre.

Mannen kastade sig upp och flydde för allt vad tygen höll. Han ropade högt och hoppades att de övriga skulle höra honom och komma till undsättning. Han höll på att falla en gång och detta gjorde att fienderna hann upp honom. En pil susade förbi hans kind och träffade en av varelserna i halsen. den föll gurglande till marken och dog. Monstren måttade hugg efter hugg och mannen dansade undan, men med så många fiender mot sig är det omöjligt att hålla sig borta från de vassa eggarna. De svarta bladen skar in i hans kropp och såren brännde som eld. Smärtan spred sig i hans armar och ben och den var nästan outhärdlig. Bladen var förgiftade. Pilar susade genom luften och fann fler mål bland anfallarna. Mannen kunde se de övriga i gruppen blott 20 meter bort. Det var den svarthårige gondorianens pilbåge som sjöng och fällde fyra av fienden. Bror Duktig sitt svärd svingaroch en orcsförhoppning krossas, när hals från huvud lossnar.Sommarskatan tackade sina beskyddande andar när den sista orcen föll. Hans nyfunna vänner, så tänkte han om dem nu, kom fram till honom och hjälpte honom på fötter. Hans sår skulle behövas renas och lindas. Om detta var en fingervisning om vad som komma skulle så hade de inte mycket hopp om att överleva tills de fått sin första veckolön som soldater i Gondors Armé.