Här saknas det bloggar

Det kommer efter hand att fyllas på med:

Merions Vila – Inte så mycket Vila

Tjuvjakten

Ankomsten till de Svarta Portarna

Äventyret i Nazgulens Torn

Strapatser uppe i Bergen

Början på Det Stora Slaget

Merions Vila

Meril låg på rygg i gräset med ån behagfullt porlandes förbi på armlängds avstånd till vänster om sig och med det majestätiska gullregnsträdet tornandes upp högt ovan sig, dess grenar tunga med de vackra guldgula blommorna. Hon funderade. Det var något med just gullregn som inte var sådär väldigt hälsosamt trots att det var vackert. Hon kom på att just gullregn, när de blommar, ger ifrån sig ett mycket obehagligt gift och att detta trädet, just nu, verkade blomma i högsta grad och att de borde flytta en bit bort. Men hon var så trött. Hon kunde knappt hålla ögonen öppna faktiskt, och hennes lemmar verkade så bundna till marken att de likt trädet slagit rot. Men de borde verkligen flytta……… Meril flöt iväg i sömnens flod och drömde om vatten.

Meril var medveten om att någon försökte väcka henne, det verkade minsann som om någon faktiskt slog henne i ansiktet. Hon var avdomnad och lite kall och när hon öppnade sina ögon mödosamt kunde hon inte riktigt fokusera på den som ryckte och slet i henne. Det var bara en suddig skugga och den verkade vifta runt med armarna, rycka och slita i henne, dra henne i håret. Förstod skuggan inte att hon ville sova lite till?
När hon försökte tala insåg hon att vatten strömmade in i hennes mun och att hon inte kunde andas. Hon var under vatten. Hon blev plötsligt klarvaken och inte så lite panikslagen. Hennes lungor värkte av syrebristen och hon kunde se vattenytan bara några decimeter ovanför henne. Hon tog några simtag, eller vad hon trodde vara simtag för hon kunde definitivt inte simma så väldigt bra, men hon tog sig inte ett dugg närmare ytan för det. Tvärtom verkade ytan försvinna bort från henne, och hon insåg nu att hennes fot satt fast i något som verkade ha henne i ett skruvstädsgrepp. Hon tog i för häst och slätt men trots hennes styrka så kunde hon inte få loss foten. Meril såg nu att det var Teovan, den lille klene killen, som försökte dra upp henne och han såg panikslagen ut. Teovan greppade henne i axlarna och rykte till samtidigt som Meril sparkade med sitt fria ben, men till ingen nytta. Meril tog loss sin kniv från bältet och böjde sig ner, hon drog med sig Teovan under ytan , och försökte sedan skära av det som höll henne fast. Hennes kniv mötte något hårt och träaktigt, och när hon försökte hugga väck det så hårdnade greppet ytterligare och hon kastades hit och dit under vattnet, skakad som om hon vore en vante. Hon höll på att tappa sin kniv men lyckades hålla fast i den.

Luften var slut i hennes lungor och hon var tvungen att försöka andas vatten. Hon såg prickar framför ögonen och det började skymma för hennes syn. Det kalla vattnet i hennes luftstrupe fick henne att vilja hosta våldsamt och det gjorde mycket ont i bröstet. Hon såg nu sidan om sig Rhorrics och Wulffrics livlösa ansikten, de var också här nere och skulle liksom hon själv dö här. Paniken stegrade sig när hon insåg detta och hon fick extra mycket kraft. Med en slutgiltig ansträngning, en stor knippe tur, och med hjälp av Teovan, så lyckades Meril rycka sin fot ur stöveln och som en kort flög hon upp till ytan där hon hostandes drog in stora klunkar med luft. Världen ovan vattnet var full av gullregnsdamm, och Meril drog in mängder av det giftiga ämnet i sig. ”Ur elden i askan” tänkte Meril medan hon med hjälp av Teovan tog sig upp ur vattnet. Teovan hade ett tygstycke för mun och näsa och var helt täckt av det gula frödammet och små gula blommor. Det såg vackert ut, men Meril visste också att det var dödligt. äVen om hon vill springa härifrån omedelbart så insåg hon att hon var tvungen att försöka dra upp sina vänner som även de var fast under ytan. Nu insåg hon också att hon befann sig på en mycket farligare plats än hon först räknat med. Det stora gullregnets trädgrenar piskade i luften, och ett ihåligt ”Hoooooooooom!” hördes från trädet som inte bara verkade vara levande utan också riktigt argt. En stor gren tjock som en hobs midja kom farande mot henne men vigt lyckades hoon undvika den. Trädgrenen slåg hårt ner i marken och att det dånade och lämnade ett djupt avtryck där den träffat. Hade hon stått kvar hade hon troligtvis inte överlevt det slaget. Hon kastade sig till åkanten och famlade febrilt efter Rhorric och Wulffric. ännu en gång sken lyckans ljus över henne då hennes händer fann dem båda, och en efter en lyckades hon med hjälp av Teovan dra upp dem ur sitt blöta och dödliga fängelse samtidigt som de undvek det ursinninga trädets, eller egentligen huornens, piskande grenar. De hjälptes åt att dra de två uppför den gräsbetäckta slänten och bort ifrån huornens räckvidd.De såg båda med döda än levande ut. Här på slänten låg även Mervorn och såg ut att sova djupt. Meril daskade honom hårt, kanske lite för hårt då näsan sprang i blod, i ansiktet för att få liv i honom. Han vaknade motvilligt men så snart han kommit till sans så insåg han vad som hänt. ”Gullregnet måste i sanning varit en stor sångare för att fälla oss alla så enkelt som vi gjorde” tänkte han för sig själv. Han hade hört om träd med medvetande och röster, och även att träd vars inre ruttnat och svartnat även blivit illasinnade. ”Detta vackra gullregn må se vackert ut på utsidan, men dess själ har blivit förstörd. En stor förlust.” tänkte han sorgset, ty han var mycket mån och kunnig om träd.

De hjälptes alla åt att försöka återuppliva de två fallna vännerna Wulffric och Rhorric. Wulffric hostade våldsamt och vatten strömmade ur honom när Meril tog tag i hans fötter och höll honom upp och ner samtidigt som hon skakade honom. När han verkade ha fått nog släpptes han ner på marken där han spydde upp allt han fått i sig under vattnet och låg sedan och skakade och hostade. Meril och Mervorn hjälptes åt att göra samma sak med Rhorric, och sannerligen om de inte lyckades få fart på honom också! Dock fick de inte honom ur sin medvetslöshet så de byggde en bår att släpa honom på. Huornen hade lugnat ner sig och återgått att bli mer trädlik igen, majestätisk där den stod vid ån, dess rötter ånyo djupt ner i vattnet som om inget hade hänt. Wulffric ville bränna ner trädet men Mervorn stoppade hans hand. ”Trädet går ännu att rädda” sa han. Wulffric förstod inte ett dyft av detta men lugnade ner sig. Hans fnöske var ändå förstört av vattnet.

De behövde nu snabbt en helare, både till Meril som började känna av förgiftningen och Rhorric som inte alls såg ut att må så bra i sin medvetslöshet. detta, tyckte de alla, var inte någon bra start på deras uppdrag att rädda alla de fria folken. De tyckte att det var en aning pinsamt att ha lyckats slåss mot både orcher och wargar, men en liten å och ett träd klarade de inte av. Mervorn var bevandrad i området och kände till mycket. Han berättade att det längs denna hårt trafikerade vägen fanns en del handelsstationer och att en av dem inte låg så långt från platsen de befanns sig på. De blev alla överens om att detta var deras bästa chans så de begav sig iväg genast.

Färden blev kort, knappt tre kilometer vandrade de tills de såg skylten ”Merion’s Vila”.

Merion’s Vila låg en kilometer väster om södra landsvägen. Avtagsvägen slingrade sig nedåt genom högt gräs och kraftiga buskar kantade vägen. Området var omgärdat av en låg stenmur. Vid infarten fanns det en vaktpostering och en grind som var stängd efter mörkrets inbrott. Ingen blev stoppad under dygnets ljusa timmar om det inte fanns anledning till det. Huset var byggt av murad gråsten och var ett stort bygge i enkel stil men såg mycket stabilt ut. Inga utsmyckningar att tala om. Huset var två våningar högt och kröntes av ett tak av tjock halm. Huset låg på krönet av en lång slänt som var täckt av gräs och buskar. Sikten var lång och man kunde se sädesfält och gårdar långt bort i väst. I öster låg Mordors skuggor tunga men här sken solen som om något tvingade det svarta molnet att avvika ovanför Merion’s Vila. Merion Tinnoval hade varit en mycket berömd och omtyckt helerska och örtkvinna och resterna av hennes gård fanns fortfarande kvar på området. Hon var en kvinna med mycket stort hjärta som inte kunde se någon varelse lida, god eller ond. Där Merion blev begravd efter att hennes liv släckts av en okänd ond person växte nu en mångd mycket vackra och väldigt sällsynta örter som om själva jorden där hon vilade ville ge henne en hyllning för allt det goda hon uträttat. Så talade åtminstone Legenden om Merion, det vackra kvädet som ibland kunde höras framföras av en alvbard som då och då gästade Merions Vila och som sades ha varit mycket förälskad i den vackra helerskan.

Gruppen blev stoppad av grindvakten som vid åsynen av den skadade Rhorric på sin bår och Merils bleka och febersvettiga nuna drog slutledningen att dessa kunde vara smittade av Den Svarta Pesten. Han höll sig på flera stegs avstånd medan gruppen försökte övertyga honom om att det handlade om helt andra saker, och att det i Merils fall skulle hjälpa mycket med en rejäl kanna färsk mjölk. Mannen var till en början skeptisk, men då han hade ett gott hjärta så sprang han snart efter en kanna och Meril svepte drycken så snabbt hon kunde. Mjölk skulle om inte bota så åtminstone avstanna effekterna av gullregnsgiftet. Hon skulle dock behöva betydligt mer vård om hon skulle bli helt bra, för hon hade redan börjat förlora känseln i fingrar och tår. En soldat är ingen speciellt god soldat utan dessa utensilier, eller så tänkte hon i alla fall.

De blev alla insläppta i stallet i väntan på att ägaren, Huron, som även var mycket läkedomskunnig skulle komma till dem. På väg till sitt anvisade bås gick de förbi några hästar, men också en övertäckt vagn som var bevakad av två stycken, vad det såg ut, erfarna hårdingar. De nickade kort till hälsning och släppte inte gruppen med blicken. Det verkade vara sådana att de alltid hade vapnet när till hands och mer än gärna använde det.

Huron kom och gjorde en snabb men effektiv undersökning och konstaterade att det behövdes läkemedel, dyra örter man inte ser så ofta. När de frågade efter priset och fick höra att det skulle kosta 80 silver började de känna en viss oro. (ja, oro att spelledaren skulle kasta på dem en massa extra uppdrag alltså). Och mycket riktigt, Huron verkade minsann sitta i trångomål just nu. Han berättade om försvinnanden, både bland soldater i området kring Morannon och också på landsvägen. Det gick rykten om att en flock skickliga orchiska lönnmördare var ute och förtjänade sitt dagsverke, eller hur de nu får betalt. han hade även hört att, på grund av att Merions Vila denna dag hade fint besök i form av den store handelsmannen Nemetil Barion, det skulle komma ett anfall mot stationen kanske under natten. Huron behövde extra vaktmanskap att patrullera området, och ville gänget ställa upp på detta så skulle Huron betala med att bota Rhorric och Meril. Det var ett enkelt val. Mervorn ville veta vilka personer som fanns på stationen just nu och Huron berättade mer än gärna. Ingen ville ju att någon skulle råka ut för missförstånd i nattens mörker.

Det fanns, förutom Nemetil Barion och hans 4 vakter, även en, enligt Huron, ljusskygg figur som gick under namnet Garlan. Han var tydligen en av de där utbyggdsjägarna, mer vildmarksmänniskor än soldater och inte anpassade att leva och fungera bland andra. Vidare fanns en gästarbetare på plats vid namn Perion. Han var inte bofast här utan kom ifrån Osgiliath, men då det fanns arbetsbrist i staden så brukade han komma hit och hjälpa till under perioder. Huron verkade lita på honom men gänget tyckte att hans hade en något skum uppsyn, lite råttlik tyckte de. Till sist fanns Bart, den lokale säkerhetsansvarige och den förste de mötte i grinden när de anlände. Bart verkade ha sett alltför många vintrar för att egentligen kunna göra så mycket om det blev stridigheter, men skenet kunde ju bedra. Huron hade även två söner som just nu var ute på jakt. Om de varit här så hade det inte funnits något problem menade Huron. Han talade också om ännu en som inte fanns där just nu men som eventuellt, om de hade tur, skulle komma på besök under sena timmar. Denne någon var ingen mindre än en alv vid namn Thanadir som alltid kom oannonserad. Thanadir var en vän till familjen och brukade ha med sig de nödvändiga örterna Huron behövde för att skapa mediciner, och han hade levererat sådana både till Hurons far och farfar, likväl som till Merion

Medan Mervorn scoutade omgivningarna gav Hurin de två sårade all sin uppmärksamhet och Wulffric och Teovan beslöt sig för att ta sig en bit mat och kanske ta sig en titt på den där Garlan. Omgivningarna var knappast idealiska för ett bra försvar. Muren som omgärdade området var både låg, inte ens metern hög, och med långa sidor. Grinden var inget hinder för någon som ville igenom den. Mervorn fann några ruiner på norra sidan av huset, taken var nästan helt borta på de små husen och ett par väggar hade fallit in. Han klättrade upp på det stora husets halmtak för att försöka överblicka platsen och det han såg gjorde honom inte lyckligare. Om ett anfall skulle komma fanns det inget sätt att avgöra varifrån det skulle komma. Han satt kvar på taket och lade pannan i djupa veck medan han sökte en lösning medan det sista dagsljuset långsamt flydde på himlen.

Dark Ages – Utan blodsband -Del ett

Spelledarens inledande ord:

Efter ett par månaders kontinuerligt slaktande som Sabbathvampyrer upplevde jag som spelledare en allt starkare slitning i gruppen. Folk spelade på sina blodsband, utnyttjade varandera och försökte ständigt hitta nya vägar runt regelverkaet för att göra det svårt för någon annan. Vissa andra hade en mer egoistisk syn på tillvaron vars strävan för personlig makt satte gruppen i klistret.

Då fick jag en uppenbarelse. Undrar hur denna spelargruppen skulle klara sig på en tid när tron på det övernaturliga var stark, människorna få och där folk mestdels levde i små samhällen där alla kände alla. Leende fortsatte jag min fundering och kunde konstatera att detta borde vara rätta sättet för att få spelargruppen på rätt köl igen och att skaffa dem de verktyg som en odödlig vampyr troligtvis borde besitta. Lever man för evigt är det troligt att man fruktar döden….

Spelarna startar år 1073 i staden Lyon i Frankrike. Nordmännen har efter många besök av vite krists prästerskap sakta men säkert börjat att anamma den nya tron. De södra delarna av Sverige samt större delen av Danmark är de som först anammat den nya tron. Dessutom har Normandie tilldelats en stor skara aggresiva nordmän med vars hjälp fransmännen lyckas mota port majoriteten av alla plundringståg från nordmännen. Gruppen består utav en zigenare, en nordman med rötterna i Norrmandie, en jägare och tre väldigt olika korsriddare. 2 utav korsriddarna är otroligt facinerade utav döden och har en morbidsyn på livet. Den tredje korsriddaren mötte omfamningen då han redan var en blåblodig adelsman. Fostran i ungdomen har satt sina spår och hövisk ridderlighet är hans kännetecken. Zigenaren är gruppens enda kvinna och upplevs som något av ett mysterium. Hon har en vass tunga och en fri vilja. Som alla Zigenare har hon en fri ande och vill ogärna underkasta sig regler som hon anser befängda. Dessutom har hon god kontakt med en stor zigenarstam som hon rest med under ett par års tid. Nordmannen är av hövdingaätt och det som kännetecknar honom över allt annat är hans enorma storlek. På en tid där människor var ca 20 cm kortare än medellängden idag, är det inte konstigt att nordmannen upplevs som en jätte med sina dryga 220 cm. Att han dessutom är byggd som en oxe och ”hängd” som en kollibri hjälper naturligtvis inte nämnvärt. Folk förutsätter nästan omedelbart att han inte är ”normal”. Sista mannen är en vildmarksperson utan motstycke. Han har under lång tid jagat samman med en flock vargar och är den enda i gruppen som faktiskt kan överleva utan bekvämligheter som tält, hus etc…..

Kvällen inleds med ett stämningsfullt möte tillsamans med stadens andra besläktade i rådhuset . Alla är på plats och en hel del utav gruppens uttalade fiender hälsar på dem med olika gemena verbala dolkhugg. Fursten som styr över staden visar sig vara en mysig man i medelåldern med en mycket öppen och förståeende personlighet. Han ber dem om en tjänst då de trots allt är en grupp om 6 besläktade, varav 5 är erkända kämpar och den 6:e zigenare (Vilket naturligtvis innebär att hon är expert på det övernaturliga, kan trolla etc….). En massa människor samt en av furstens utsända har försvunnit spårlöst i ett specifikt område. När han själv har undersökt området har inga spår funnits. Han ber därför gruppen om assistans med detta. De behöver naturligtvis inte bekämpa fienden om de inte tror att de kan vinna. Informationen är vad han behöver framförallt….Vem/Vad är det som ligger bakom….

I en totalt perfekt värld hade nu hjältarna genast begett sig iväg för att undersöka detta, men inte denna gång. Istället besöker de diverse smedjor, zigenarläger och beslutar sig slutligen för att överdaga på den nobla korsriddarens gods. Väl på godset blir de informerade om att en större familj från socknen intill har stulit en höna från dem. Riddarna störtar genast upp och under rop på hämnd, tillrättavisning och svordommar kastar sig alla upp på sina hästar och spränger iväg all vad de kan. Väl framme vid det stora skogstorpet rider de in och möts av en samling beväpnade torpare. Dessutom skymtar två utav gruppens medlemmar en gömd armborstskytt i skogen. Detta får dem att bli aningen veka och därför ger de torparna en mesig undanflykt och drar därifrån med svansen mellan benen.

Det hela får torparna att tro att den gode markisen blivit svag och blödig. Natten därpå gör de en räd mot godset och bränner ner stallet. Denna gången hämnas gruppen och tar kål på familjen. De beger sig sedan iväg för att undersöka vad som ligger bakom det mystiska hotet bortom zigenarnas läger……

Gondors Vita Träd

Den stora pesten ödelade Gondor när den kom från östern 1636. Osgiliath drabbades hårdast. Många av dess innevånare dog. Osgiliath drabbades hårdast då trängseln och kommersen var som störst där, men kanske också för att Fienden hatade den vackra staden mer än någonting annat då folket som bodde där var välmående och omgivna av sköna byggnader, vacker musik och stor kunskap om alla ting levande och döda i Midgård. Många av stadens innevånare dog, inklusive Kung Telemnar och alla hans barn. Telemnars brorson Tarondor blev kung och år 1640 flyttade han huvudstaden från Osgiliath till Minas Anor. Där ämnade han att plantera en stickling från det Vita Trädet och upprätta en dynasti.

Rhorric, Wulffric, Mervorn, Teovan och Meril försökte länge få en blund när de väl krupit in i tältet och lagt sig till rätta på sina liggunderlag. Adrenalinet rusade fortfarande i deras ådror och de kunde inte skaka av sig visionerna striderna efterlämnat i deras minnen. Detta var vad de hade förväntat sig skulle hända när de anlände, men inte vad de hade önskat. även om det var fiender, varelser lägre än minsta hare, så lämnade det en obehaglig smak i munnen att hugga svärdet i deras kött och höra deras vrål av smärta. Det var ett arbete värt att utföras, men ändå önskade de alla, eller nästan i alla fall, att de sluppit se sådana tider.

De nya vännerna hade lite svårt att anpassa sig till varandra, åtminstone till en början. Meril snarkade högt och ljudligt, något Wulffric ansåg vara barbariskt. Han bet sig dock i tungan och hindrade sig själv innan han sa till henne om den saken. Han ville inte skilja sig alltför mycket från sina landsfränder, även om sanningen var en helt annan. Rhorric, vars axlar var vida långt över vanliga mått, råkade flera gånger stöta till Mervorn just när han skulle till att somna. Inte för att Rhorric tog någon notis om det, eller låtsades inte göra det i alla fall, och Mervorn lät också bli att poängtera saken, men irriterad blev han. Alla de unga männen kunde dock inte ignorera att de just nu delade tält med en ung kvinna, en mycket ståtlig sådan också för den delen, och deras tankar drev ofta iväg från de obehagliga minnena från striderna tidigare på dagen. Hennes namn var Meril, ‘Ros’ och det tyckte de alla passade denna kvinnan, speciellt Rhorric som förbluffade sig själv med sin intelligens och djupa insikt då han ju i hemlighet döpt henne till just Rosentörna, ja eller något liknande. Men nära var det. De somnade alla till slut.

Teovan vaknade först av de svaga rösterna som närmade sig deras plats. Han reste sig försiktigt upp och stötte då till Rhorric som vaknade. Han i sin tur satte sig hastigt upp och väckte alla de övriga likt ett träd som faller i skogen och ett efter ett tar med sig andra i fallet. Teovan tystade dem alla direkt med fingret framför sina läppar innen de skulle börja gnabbas. De kände igen deras sergeants röst och hörde även en annan man, en äldre man, som talade med en mycket distinkt och tydlig stämma. En röst att lyssna till, men icke att säga emot.

”Jag litar inte längre på veteranerna här! Jag behöver nytt folk, sådant vars hjärta är starkt och vars själ och sinne ännu icke fördunklats av skuggan, vars mod och rättvisa är oanfrätt av Mordors galla. Ta mig till den lilla grupp nyanlända soldater som på egen hand nedgjorde en hel spejartrupp. Det är sådant folk jag behöver till detta uppdraget, för även om det har stora utsikter att misslyckas, så kommer det att misslyckas av alla de rätta anledningarna.”

Rösterna var helt nära deras tält nu och plötsligt rycks deras tältöppning upp och sergeant Balearic kallade ut dem alla med en varning;

”Säg inte emot den som nu vill tala med er. Svara sanningsenligt på hans frågor och framför allt, ställ inga egna! Detta är inte någon som tar lätt på saker och ting och ni bör inte göra det heller, minst av allt på hans ord. Konung Tarondor har givit honom fullmakt att kräva vår lydnad såsom vi skulle vår kapten.”

De drog alla snabbt på sig kläder och lämnade tältet. På en sten vid lägerelden satt en högrest och mycket gammal man. över axlarna bar han en lång grå mantel vars förslitna nederkant tydde på mycket användande och ansiktet pryddes av ett långt och stort grå skägg. Mannen hade en vandringsstav lutad mot stenen och ett långt svärd vid sin sida. De samlades alla kring elden men satte sig inte förrän den gamle mannen sa åt dem att göra det.

De undrade alla vem denne gamling var som kunde få en konungs gunst trots slitna kläder. Hans blick iakttog dem alla en och en och ögonen var som diamanter som kunde skåda rakt igenom både kött och själ. De fem kände sig nakna under hans blick trots sina kläder och de visste med säkerhet att de inte kunde föra denna man bakom ljuset och att det var lika bra att vara så raka och sanningsenliga det var möjligt dem.

Rhorric som alltid varit intresserad av vapen, både i dess bruk och dess härkomst, kände igen mannens svärd. Han drog sig till minnes att dess namn var Glamdring, ”Fiendehammaren”, och den som bar det var någon kallad Gandalf och hade setts mycket i och kring Bree. Dock sade denne man att hans namn var Olórin vilket inte stämde i Rhorrics öron, och han påpekade detta också, ‘vist eller ovist – må brickorna falla där de må’ tänkte han då.

”Sant är att jag heter Olórin, men jag är också Gandalf uppe i norr. Jag är känd under många namn, men icke efter eget huvud. Dessa namn har blivit mig givna, några av respekt andra av misskund. Om du måste veta det, och det gör så att vi kan komma till vad jag egentligen är här för så kan jag berätta att jag även kallats Tharkûn av dvärgarna, Incánus i söder, den grå pilgimen, Lathspell och Stormkråka av de mindre vetande, och den grå vandraren. Alverna har gett mig namnet Mithrandir under vilket jag är känd även här i Gondor. Bland vissa i Rhovanion är jag känd som Gråhamne. Jag har tveklöst många fler namn, många känner jag till och ännu fler har jag valt att glömma. är detta tillräckligt för dig Rhorric Frågvis, eller ska vi behöva gå vidare in på mina namn?”

Den gamles röst hade hårdnat betydligt under tiden han talade och hans irritation var uppenbar.
Den gamle mannen såg att Rhorric ångrade sitt påpekande och var inte alls vidare intresserad av att utveckla diskussionen. Den gamle fortsatte med betydligt mildare stämma och med ett litet leende på sina läppar;

”Om ni vill så kan ni kalla mig för Gandalf, då detta namn används av folket i norr och därför även i Bree. Jag vill nu komma till vad jag egentligen kom hit för att tala om. Det är något av yttersta vikt och det hastar.

Ni känner säkerligen till att Osgiliaths tid som huvudstad är ute, och att kung Tarondor flyttar permanent till Minas Anor för att upprätta sitt residens. För fyra år sedan började det vita trädet i Osgiliath att vissna, samtidigt som pesten slog till med full kraft. Idag är det bara ett torrt och förfallet skal, all dess livskraft borttynad. Gondors styrka ligger i deras tro på deras egen makt och överlägsenhet. Den största symbol för denna styrka ligger i Gondors val av symbol, det vita trädet, ättlingen till Nimloth den fagre från Galathilion linje. Jag förväntar mig inte att ni ska veta, eller ens ha något intresse av träds ättelinjer men jag vill åtminstone inge er känslan av vikt i det jag nu kommer att berätta och så att ni förstår hur allvarligt det inträffade är.

Alven Findor av snöalvernas släkte och sex till av hans bästa färdades långväga hit från deras hem i Forodwaith långt i norr. De var på väg till Minas Anor och de bringade gåvor i form av guld, ädelstenar och sköna objekt skapade av alverna. Alla dessa ting var av mycket stort värde och vart och ett hade en lång historia, men det fanns också ett annat föremål, en träask av alvträdet lebethron, enkel till sin utsmyckning men trots detta mycket vacker. En simpel tjuv skulle ratat den till förmån för de övriga skatterna, men en sådan skulle inte heller känna askens hemlighet. Asken själv tillverkades av en alvsnickare i ett fjärran land som gåva till härskaren Lord Isyr. Lord Isyr gav den i sin tur som trolovandegåva till sin syster Isilrien’s älskade Laerin och innuti fanns deras förbundsringar. Dock råkade systern under sin färd till sin älskade ut för ett överfall av orcher och hon blev dödad och hennes kropp skändad. Asken var alvisk och därmed skydde orcherna den och ville inte röra den, så när Lord Isyr efter många dagars sökande fann sin systers nakna brutna kropp i skogen höll Isilrien fortfarande asken i sina händer som om hon skyddat den vad som än skulle hända med henne själv. Så stor hade hennes kärlek varit till sin trolovade. När Lord Isyr fick se asken förlorade han sitt förstånd och de som såg honom bära systerns kropp tillbaka till sina boningar höll sig undan då lorden ömsom gapskrattade, ömsom grät, ömsom skrek fruktansvärda eder över systerns trolovade, ty han var övertygad om att det var systerns kärlek till denne Laerin som blivit hennes undergång. När hon blivit begravd enligt dessa alvers seder fick hon inte asken med sig i graven utan Isyr tog den till sin kammare och spenderade flera dagar med att tomt stirra på den. En natt gick han ensam ut klädd i stridsmundering och svarade inte på frågor eller tilltal, men ingen vågade hindra honom ty hans blick lovade en snabb död åt den som försökte. Isyr var borta hela den natten, och nästa också. På morgonen den tredje dagen kom Lord Isyr tillbaka till sitt säte svårt sårad, hans rustning och ansikte insmetat med torkat blod, liksom hans klinga. Isyr hade spårat orcherna och i blint raseri anfallit dem. Trots att han hade blivit sårad själv så stod han till slut som ensam segrare. Han hade dödat mer än 50 orcher på egen hand och bränt ner deras håla och tillhåll. När detta var gjort hade hans utmattning och svåra skador fått honom att tappa medvetandet. Under denna tid såg han många syner och besöktes även av många andar som övertygade honom hur fel det var att anklaga Laerin för detta orcherdåd. Isyr vaknade upp fri från sin galenskap och började istället samla ihop alla de döda orcherna samtidigt som han sökte efter övriga tillhörigheter från systern, speciellt en amulett skapad av honom själv som gåva på hennes 20-års dag, men fann den icke till hans stora sorg. Han brände kropparna vandrade tillbaka till sina boningar. Asken gav han till slut ändå till sin döda systers älskade som var mycket sorgsen intill dödens rand. Gåvan fick honom tillbaka till livet och en stor vänskap föddes mellan de två då de båda älskat henne innerligt.”

Gandalf tycktes mer berätta historien för sig själv och mot slutet av den var hans röst blott mer än en viskning som de alla ansträngde sig att höra. Han tystnade och verkade djupt försjunken i tankar, men ingen ville störa honom så de satt tysta även de och begrundade detta öde. Plötsligt vaknade Gandalf till igen och hans stämma återfick sin fokus och skärpa.

Nåväl! Saken är att asken i sig är visserligen en mycket fin och dyrbar gåva, men dess innehåll denna gången är betydligt dyrbarare än de förbundsringar den en gång bar i sitt inre. Denna gång bär den på sticklingen till det Vita Trädet, en skatt så sällsynt att förlusten av den skulle få ödesdigra konsekvenser för alla de fria folken i Midgård. Findor och hans följe blev på något vis förledda in på en mycket farlig och felaktig väg. Han beskrev det så som att en förunderligt vacker musik hade hörts och de kände alla att de måste söka sig mot dess källa, ty de hade aldrig hört något liknande. Alver sätter stor vikt vid, och har en mycket stort intresse av, skönhet och denna musik måste i sanning varit förtrollande vacker för att Findor skulle avvika från en inslagna vägen med en så dyrbar last. När han kom till vår avtalade mötesplats var han nästan död, lika mycket av sina sår som av sorgen och oron över att ha förlorat ättlingen till Nimloth. Han talade bara några få meningar innan han glev in i den barmhärtiga medvetslösheten. Ur dessa meningar fick jag reda på att det i hans följe funnits en förrädare, hur osannolikt detta än nu låter i mina öron. Han lyckades också med min hjälp rita en mycket enkel karta som kanske, eller kanske inte, anger ungefär vart han förlorade den dyrbara lasten.

Gandalf såg nu på var och en av dem som för att se om de förstod vad han egentligen talade om och, kanske framför allt, varför han talade med dem om det. Det började gå upp ett ljus för dem, men de kunde inte riktigt tro…. Ville denne Gandalf verkligen att de skulle bege sig iväg på ett så viktigt uppdrag? De hann inte undra så vidare länge innan han fortsatte;

Jag vill att ni genomför uppdraget att återfinna den förlorade skatten. Ja, ni hörde rätt! Varför, undrar ni nu? Jag har alltid mina anledningar och de är alltid välgrundade kan jag garantera er mina unga vänner. De alltmer växande skarorna av både orcher och uruk-hai och deras anhängare, tillsammans med det söderfallande försvaret kring Mordors gränser, har gjort fienden modigare, eller dumdristigare om man så vill. Och inte bara orcher och troll, utan onda män har också anslutit sig till deras skara och spioner nästlar sig in överallt och viskar lögner i öronen på härskare. Får modet att falla och får dem alla att hellre förstärka hemförsvaret än ge sig ut i fält för att möta fienden öga mot öga, där det gör mest nytta. Och män som legat i fält alltför länge, och sett många fasor, är mycket lätta att få över på fiendens sida. Det krävs inte alltför många löften eller guld, för att locka till sig dugliga män vars moral krossats av synerna av alltför många kära vänner dödade på fruktansvärda sätt. Ni har ännu inte sett så många vintrar. Jag känner inom mig att det skulle vara betydligt svårare för fienden att locka er, än om jag skickat betydligt mer erfaret folk. Tro inte för ett ögonblick att jag anser att ni har större chanser i strid än de garvade soldaterna här i denna linje, men man kan inte alltid mäta en persons värde i hur väl den svingar ett svärd. Ibland måste man väga in så mycket mer i bedömningen, och det är just det jag gjort i detta fallet. Ni är unga nog att inte ännu tappat modet, och ni har ännu inte insett vidden av dödlighet. Elden inom er brinner starkt och i era ådror flyter blodet hett såsom det gör i alla unga varelser. Det är denna eld som kommer att skydda er när faran och frestelsen blir stor, och därför ålägger jag er detta uppdraget. Inte för att ni är de mest erfarna eller ens i närheten så kunniga i strid som de flesta andra här, utan just för att ni inte är dessa saker.

De kände alla en klump i halsen och något knöt sig i magen på de flesta, men var fast beslutna att inte visa denna svaghet, varken för varandra eller för Gandalf. De kände också en stor stolthet mitt i oron. Bara tänka sig, nyss anlända hit och redan ansvariga för alla de fria folkens framtid. Bara tänka sig.

Ni får inte dröja alltför länge. Ni är trötta nu och såren på era kroppar fortfarande färska. Låt er bli utvilade och återfå er styrka innan ni beger er iväg. Själv måste jag återvända till Findors sida för att sköta om honom. Det är av yttersta vikt att jag är där när han vaknar då jag behöver svar angående denna förrädaren han talade om. Om jag inte gör detta känner jag på mig att saker och ting kan ta en mycket olycklig vändning för hans folk, som jag anar kommer att spela stor roll i kommande skeenden. Jag ska inte tala mer om dessa saker med er nu, ty detta är göromål för De Visa och inte för er att bekymra sig om. Tänk nu på allt jag sagt, och tänk också på att fiender inte alltid har ett fult ansikte. Farväl med förhoppningar om ett snart återseende. Ni kommer att finna mig här när ni återvänder, eller åtminstone besked om vart jag ämnat mig.

Så reste han sig tvärt upp, snabb och smidig som om han inte var en åldrig och ledbruten man utan en krigare i sina bästa år. Han gick med raska steg i riktning mot kaptenens barrikad. Först nu kände de alla att luften var kall och att de frös. Luften var full av något obehagligt, doften av ruttna ägg låg som en aning i varje andetag. Aska regnade ner från ovan och täckte marken och dem alla. Tysta reste de sig och gick tillbaka till tältet där de lade sig ned. Det dröjde en stund, men snart hade de alla fallit i en orolig sömn.

Dagen efter gjorde de alla nödvändiga förberedelser. De talade med sergeant Balearic om att de fått order av Gandalf att bege sig iväg, men kunde inte berätta vart eller hur länge de skulle vara borta. Sergeanten var vis nog att inte pressa de fem, utan hjälpte dem istället med nödvändig utrustning och proviant. Han gav dem alla instruktioner att inte dricka vatten som rinner ut från Mordor, då Gorgoroths slätt är allt annat än nyttig att vistas på och att vatten som kommer hit bergen ofrånkomligen måste ha passerat denna fruktansvärda plats. De tackade honom för rådet och latade på sig så mycket vatten och mat de trodde sig kunna behöva under en veckas färd. Det blev ganska mycket att bära på med tanke på att de inte kunde ta något packdjur med sig då de ännu inte visste hur resan skulle bli. Det enda de visste utifrån kartan de fått av Gandalf, var att det skulle behövas gå in bland bergen och troligen uppför många svåra stigar.

Morgonen hade inte blivit ljust. Det låg ett tungt svart röktäcke över himlen som stäckte sig långt bort i en cirkel från Orodruin, Mordors vulkan, som ständigt mullrade och spydde ur sig eld och aska. Långt borta kunde de se att det var ljus dag, men här var det ett smutsigt mörker som de inte kunde vänta på att lägga bakom sig. De var tvugna att täcka mun och näsa med tygstycken för att inte andas in den farliga askan och röken. Det sved i deras halsar och munnen smakade mycket beskt och de var alla illamående. Trots detta begav de sig ut på sin vandring västerut. Slätten de vandrade över var förrädisk. Avlagningar från otaliga vulkanutbrott hade gjort att marken var täckt av ett lager vulkanisk aska som hårdnat med tiden. även om marken såg jämn ut kunde det under det tunna lagret finnas djupa hålor som de trampade ner i och riskerade att bryta benen av sig. De kom vid ett tillfälle fram till en djup skreva som de fick syn på av en slump då det täckande höljet brustit då något olyckligt djur råkat trampa igenom. När de såg över kanten kunde de inte se bottnen, och från och med då så tog de sig fram betydligt försiktigare och långsammare. De kände sig fram med svärd och pilbåge för varje steg de tog, och önskade alla att de tagit med sig någon form av vandringsstavar, något likt den Gandalf hade. Ingen växtlighet fanns här så de kunde inte finna något givet av naturen att använda. Under nästan hela vandringen hörde de sträva svarta Crebain kraxa ovanför dem. Wulffric kände igen fåglarna och kunde berätta för dem alla att dessa var speciella då de besatt en viss intelligens och kunde läras att förstå människospråk. De hade under långa tider använts som spioner av fienden. De övervägde att skjuta dem, men så snart en båge rests mot dem så flög de högre utom behagligt räckhåll för pilarna. Så snart bågen sänktes flög de svarta fåglarna lägre igen.

Vandringen tog mycket längre tid än de beräknat, men till slut stod de på vägen som förband staden Tharbad med den nya huvudstaden Minas Anor. Teovan var mycket trött vid detta laget då han inte var byggd för sådana här strapatser, visserligen van vid hårt stenarbete men knappast att bära tungt under långa sträckor. De fann en klar å som rann längs vägen och de begav sig genast nerför den av högt gräs beklädda slänten för att vila vid vattnet. De hade nu kommit utanför askmolnets räckvidd och himlen var blå och molnfri. Solen sken behagligt. De obehagliga fåglarna hade lämnat dem så snart de steg ut i solljuset. ån flöt fram behagligt och det var en mycket vacker plats med träd som växte ut över vattnet och doppade grenar i ytan. Ett majestätiskt gullregn växte just där de beslöt att vila De var täckta av fet svart sot efter vandringen och fick nu tillfälle att tvätta av sig.

Medan de övriga vilade och sträckte ut sig i det gröna gräset valde Mervorn att hålla sig uppe på slänten där han satte sig i sydd av det höga gräset som växte där. Han ville ha uppsikt över både sina vänner och vägen. Han hade en olustig känsla av att deras färd hit inte gått obemärkt för illasinnade krafter, och han ville vara beredd.

Tassar i Natten, och huggtänder, och klor, och…..

När den sista fienden var nergjord rusade de alla fram till den olycksalige. Han hade flera huggsår och var både blek och hade svartnade läppar. Varelsernas, orchernas, Vapen hade uppenbarligen varit förgiftade, vilket snabbt konstaterades med en blick på de fallnas klingor. De bar snabbt iväg honom till tältet, där den stora krigarinnan från Södra Rhovanion tog han om såren. Hon skar snabbt en del av mannens skjorta till strimmlor som hon använde att förbinda och stoppa blodflöde. Hon tvättade rent såren från den illaluktande svarta sörjan som gjort såren värre än de annars skulle varit.

Deras sergeant kom tillbaka från sitt möte med kaptenen och fick häpen höra vad som skett under den relativt korta tid han varit borta. Han trodde inte sina öron när de berättade hur en ensam man gått iväg i mörkret efter is och snö att smälta till vatten. Sergeanten gav sina mannar en grundläggande snabbkurs i hur man beter sig i närheten av Mordors berg, nattetid.

1. Man går inte ensam ut i mörkret.
2. Man går aldrig mot berget, utan ifrån det.
3. Vattnet som rinner från dessa svarta berg är knappast en hälsokur.

Sergeant Balearic gratulerade dock dem alla för ett utmärkt arbete och vill veta mer om dessa nyanlända. De fick en och en presentera sig både för honom och för de övriga kring elden. Det visade sig att tre av de fem kom ifrån landsdelen kallad Södra Rhovanion där de levt ett näst intill nomadiskt liv under sin uppväxt.

Krigarinnan, vars namn var Meril Tavar (som på det allmänna umgängesspråket skulle betyda Rosenbuske, och därmed följa seden att döpa kvinnorna efter blommor) var uppväxt med sin far som var smed. Hon tog tidigt upp intresset för yrket liksom för soldatlivet. Fadern hade önskat sig en son och uppfostrade henne som en sådan. Sergeanten hade rest vida i rikena kring Gondor och hade till och med träffat Meril’s far vid ett tillfälle. Han berömde denne för sin smideskonst och gratulerade Meril för hennes kloka val att följa i faderns spår.

De övriga från samma landsdel, Rhorric och Wulffric, var något mer tystlåtna vad gällde deras härkomst, men det kunde inte undgå sergeant Balearic att av de två så var Rhorric den med störst ambitioner att göra karriär som soldat med svärd i hand, och Wulffric, varandes av en något mer bräcklig konstitution, verkade satsa på underrättelse och spaning. De verkade båda dugliga och verkade ha framtiden säkrad i armén ansåg Balearic.

Mannen som hade pilbågen vid sin sida bar de klassika Gondoritiska anletsdragen, om än med tydliga tecken på ett starkt försvagat Dunadan blod. Hans namn, Mervorn Werlon, avslöjade att han troligtvis kom ifrån någon kustboende släkt, kanske sjöfarare, men Mervorn berättade att han bodde i inlandet och hade själv aldrig sett havet. Då det var Mervorn som skjutit fyra av de fem orcherna fick han finna sig i att bli dunkad i ryggen och på axeln betydligt mer än de övriga. Han tog detta med jämnmod.

Den som verkade minst angelägen om att berätta något om sig själv presenterade sig som Teovan Ramthavron, vilket gav Balearic en ledtråd om vad denne mannen hade för yrke när han inte var ute och vandrade med soldater i månad efter månad. Teovan sade sig komma ifrån Bree, men var uppenbarligen inte därifrån ursprungligen. Sergeanten gissade Dale eller Laketown och detta medgav Teovan lite, verkade det som, smått motvilligt. Teovan var uppenbart inte byggd för tunga rustningar, och inte heller verkade han vara typen som gärna ställde sig i främsta ledet och tog första smällen när fienden anföll. Dock verkade han vara en ung man med många strängar på sin lyra, även om han inte skröt om saken. Sergeant Balearic var en utmärkt människokännare så även om han inte talade så mycket direkt med Teovan så fick han mycket information om honom. Han anade att ynglingen hade något att dölja men lät det bero. Det var ju faktiskt inte hans sak att luska i andras hemligheter.

Sergeant Balearic ville inte enbart prata väder och vind dock. Gruppen skulle få sitt första uppdrag i militärens tjänst. Han berättade lite om hur viktigt det var med obrutna försörjningslinjer med omgivande byar och städer när man låg länge i fält. På senare tid hade dessa linjer blivit alltmer känsliga för överfall och rån då det inte fanns tillräckligt med soldater att ge ett fullgott skydd till varje karavan. Nu hade leveranserna i stort sett uteblivit helt under en tid vilket innebar att armén här måste förlita sig på det som lagts undan i lager. Han förklarade att ett sådant lager fanns några kilometer nordväst från där de satt. Platsen, ett gammalt gränsbevakningstorn från tiden då sådant behövdes mot De Bruna Landets folk för länge sedan, hette Barandirs Hammare och var ett av flera torn resta av Gondors makthavare. De var ej längre underhållna och förfallet var stort, men de fungerade utmärkt som lagerplats när de väl var utrensade från banditer och vilda djur som tagit dem som sina. Gruppens uppdrag var att de skulle färdas dit i gryningen och avlösa de vakter som befann sig där nu. De skulle själva bli avlösta efter en veckas tjänst. Förutom att hålla lagret säkert så skulle de också försöka förstärka och reparera fästet så gott de kunde, dock utan att dra på sig uppmärksamhet, då tornets säkerhet låg i att ingen använde det. Ett sådant uppdrag ansågs vara mycket attraktivt då i tillägg till bättre mat och dryck även fick tillfälle att sova under tak, istället för under bar himmel eller i tält. Sergeanten förklarade hur de skulle färdas för att ta sig dit, sedan hjälpte han till med att skaffa undan kropparna från de fallna orcherna. Detta var ytterst viktigt då det under gruppens beskrivningar av striden och fienderna hade framgått att de hade en märkning på bröstet föreställandes en röd huggtand. Balearic visste att detta innebar att dessa orcher var en scoutstyrka, eller gor-bukra på orchernas eget språk, och att dessa högst troligen varit beridna med antingen förvuxna vargar eller på fruktansvärda wargs, en sorts jättelik och intelligent varg korsad med en hyena. Om dessa får upp vittringen av sina fallna herrar så kommer de att snabbt vara här, och det är inte så vidare bra. De lastade upp de stinkande kropparna på en handdragen vagn och drog iväg dem bort från berget, norrut, och begravde dem sedan i den tjälnupna marken. När detta var gjort begav sig sergeanten tillbaka till huvudlägret och gänget till sitt tält, där de snabbt kom överens om vaktschema.

Rhorric och Mervorn tog vakten medan Wulffric sov en välbehövlig och läkande sömn. Kring elden, som de höll ett svagt liv i, satt de och försökte mäta varandras mod med typiskt barnsliga manslekar.

– Jag tror inte du vågar gå 30 meter ut i mörkret utan dina vapen…
– Jag tror inte att du är modig nog att gå 50 meter utan stövlar…
– Jag tror inte du vågar springa 5 varv runt tältet naken…

Ja, ni förstår vad jag menar. Inget vuxna män sysslar med, eller hur?

Medan de satt där så såg de på avstånd en liten fackelupplyst karavan i hast färdades mot platsen där de antog att deras kaptensläger låg. De hann dock inte gissa så länge om vad det handlade om förrän de insåg att det fanns något precis utanför ljuscirkeln runt enlden som iakttog dem. De frös blickstilla och kunde höra både snabb andhämtning och kvicka tassande steg. De såg långa svarta skepnader cirkulera kring deras lägerplats och Mervorn reste sig snabbt men tyst och gled in i tältet för att väcka de övriga. I samma veva drog Rhorric sitt svärd och sprang vrålandes rakt ut i mörkret för att möta denna nya fiende innan den själv bestämde sig för att komma på närmare besök. De väldiga wargarna var 6 till antalet, men bara en av dem hade en ryttare. Rhorric fann sig snart vara omgiven av dreglande och morrande käftar som hotade att slita honom i stycken. Han högg och högg och dansade undan så snart betarna gjorde utfall mot honom. Hans svärd lämnade djupa och blödande sår i bestarnas svarta och smutsiga grova päls, deras kvidanden var som musik i hans öron. Under tiden slet de övriga till sig sina vapen och det var Wulffric som, trots sina skador, först slet upp skynket och högg mot wargen som strök runt tältet. Hans långa spjut slet upp ett djupt sår i monstrets bog men det var inte på långa vägar nere för räkning. De övriga gav sig in i striden de också, men de valde att hålla sig inne i tältets illusoriska skydd och snart var det kaos när alla försökte få svängrum mot den anfallande fyrfota mardrömmen, vars ögon lös gult av illvilja och raseri.

Striden böljade fram och tillbaka. Wargarna sänkte sina smutsiga huggtänder i hjältarnas kött medan Bree-smidda
soldatklingor bet djupt i deras hull. Så snart hjältarna kunde ta sig fram till elden kastade de sig över larmhornet och stötte i det för allt vad lungorna mäktade, hornstötarna ekade i nattens tystnad mot berget och färdades vida till omkringliggande läger, men säkerligen också till fienderna som säkerligen fann denna speciella desperata musik helt i deras förvridna smak. Wargarna var blixtsnabba och mycket starka, men dock fortfarande djur och underlägsna våra hjältar både i mod och beslutsamhet. När wargarna smakat klingan blev deras attacker mer vaksamma och försiktiga, och detta blev till slut deras undergång. Till slut låg alla fienderna nergjorda, men inte innan de fått sig några smakbitar från sina motståndare.

Förstärkningarna anlände i samma veva som våra hjältar gjorde slut på lidandet hos de fiender som ännu inte dött. En mäkta kraftfull kapten vid namn Garlonthor av Osgiliaths 2:a Regemente såg vad som hänt, fick en kort resumé och gratulerade dem alla för sitt stordåd, speciellt som att dessa fem aldrig tidigare varit i militären så var detta resultat enastående. Kapten Garlonthor hade sett många män betydligt mer erfarna blivit söndertrasade av en ensam warg, och här hade dessa gröna soldater, en av dem kvinna ovanpå allt, på egen hand inte bara hållit fienderna stångna och campingplatsen säker, utan gått i närstrid med de vilda bestarna och faktiskt nedgjort dem i envig. Och där hade funnits en ledarwarg och dess ryttare också. Fullkomligt enastående! ”Denna grupp som verkar fungera så väl tillsammans”, tänkte kapten Garlonthor, ”ska vi se till att hålla ihopa, rakt emot mina intentioner att splittra upp dem enligt sina stridsegenskaper”. Han tänkte också att ”dessa kanske skulle kunna användas som en sorts specialstyrka, och sa inte vandraren att det som behövdes nu var just en specialstyrka? Jo, det gjorde han bestämt, hmmm. Jag tror jag måste tala med vandraren igen och sedan med sergeant Balearic. Sådana lysande stjärnor ska inte förslösas på enkla vaktuppdrag. Sådana som dessa ska skina klart för andra att följa, och dess triumfers strålglans skall skina in i modfällda män hjärtan där modet ånyo kan bli fött” Sådant tänkte Kapten Garlonthor medan han ledsagade gruppen till helarnas kvarter. Väl framme togs de snabbt omhand om på kaptenens order, även om det fanns de som väntat längre. Helarna hade inte så mycket att arbeta med utan fick nöja sig med slöa verktyg, söndertrasade kläder och vad än den karga naturen kunde erbjuda i form av helande och lindrande örter och växter. Det var inte mycket, men tills förnödenhetskaravanerna ånyo började strömma till så fick det duga. Vår vänner blev rentvättade, såren rensade och lagda på nya förband. Vid de större såren bad helarna till någon högre makt om hjälp med återhämtningen, och det verkade fungera ty redan halvtimmen efter så kändes dessa såren mindre värkande än betydligt ytligare sår. De blev alla erbjudna att stanna över natten, men de avböjde att ligga på britsar indränkta i blod och lyssna till de sårades stön av smärta och rädsla. Det låg en doft av död över hela lägret och de ville inte stanna kvar här för länge. Så snart de var ihoplappade begav de sig tillbaka.

Kapten Garlonthor och hans följe som alla satt på stolta vita springare eskorterade de fem nya soldaterna tillbara till sitt tält. Kaptenen såg till att de alla fick varsitt dryckeshorn i handen och han fyllde det med sprit från en silverplunta han burit med sig i sadelväskan. De skålade för framgång, för livet, för Gondor och för dess härskare. Spriten var mycket välsmakande, faktiskt det bästa de någonsin fått smaka, och de skakade hysteriskt hornet för att få ut minsta droppe innan de motvilligt lämnade tillbaka den till väpnaren.

”Räkna inte helt säkert med att färdas till Barandirs Hammare i gryningen. Era bedrifter denna natt får mig att tro att era kvaliteter skulle kunna utnyttjas betydligt bättre annorstädes. Detta är inte för mig att avgöra, det beslutet måste tas av Mithrandir, den Grå Vandraren, som inatt kom till mitt läger med mycket sorgliga nyheter. Kanske ni får höra om dessa direkt av honom själv. Kom ihåg, han må se ut som en sliten och gammal man, men i hans blick döljer det sig ofattbar styrka och visdom. Gå nu till vila. Om någon kallar er så gör ni bäst i att vara utvilade så att ni kan svara snabbt – ty Mithrandir tolererar inte fördröjningar. Sov säkert mina vänner. Jag avdelar vakter att slå hedersring runt ert läger resten av natten. På återseende.”